Henrik Larsson återvänder till Barcelona.
“Gud vad läckert med en svensk på tränarbänken i en av världens största klubbar”.
“Hur är det möjligt med hans cv som tränare att han tar plats i Ronald Koemans ledarstab?”.
Två spontana tankar, jag vet inte riktigt vilket ben jag står på. Många tänker nog likadant. Främst känns det kul, och det är givetvis så att “Henke” måste ta den här chansen. Den kommer förmodligen bara en gång.
Men han kommer till ett Barcelona som befinner sig i en tämligen turbulent situation. Efter förnedringen i Champions League har det redan skett stora förändringar. Ännu fler kommer ske. Och allt som räknas är snabba resultat.
Den nuvarande ledningen i Barcelona har testat många olika vägar. Ernesto Valverde var en uppskattad man i omklädningsrummet men fick sparken trots att titlarna hade staplats på hög och en dåvarande serieledning. En supercup-förlust mot Atleti och rösterna utifrån blev för svårhanterliga för styrelsen. President Josep María Bartomeu valde dna-spåret Quique Setién. Trots att hans tidigare cv knappast osade “kommer-ta-Barcelona-till-nästa-nivå”, hade han i alla fall “Barças dna” i form av sin Cruyff-inspirerande fotbollsfilosofi.
Nu skulle väl allt gå bra, tänkte Bartomeu. 75 procent bollinnehav senare i nypremiären mot Granada och saker och ting skulle sakteliga falla på plats.
Men vad är viktigast? Bartomeu har själv pratat om att aldrig ge upp sin identitet. Att alltid kunna kolla sig i spegeln utan att svika sin grundfilosofi. Men till vilket pris?
Är det viktigare för Barcelona att äga bollen utan att vara effektivt, jämfört med att mer Valverde-pragmatiskt rita upp en taktik som i allt större utsträckning vinner fotbollsmatcher?
Det funkade inte med Quique Setién. Trots att hans fotboll i teorin skulle passa in till punkt och pricka i Barcelona.
Det stundar presidentval i klubben nästa år, såvida inte styrelsen avgår dessförinnan och tvingar fram omval tidigare. Nu har president Bartomeu ett sista spår. En sista livlina. Den romantiska vägen. Två gamla Barça-legendarer bredvid varandra på tränarbänken. Ronald Koeman, vars cv som tränare knappast hade tagit honom till Barcelona om det inte varit för hans egen spelarkarriär, och Henrik Larsson, vars cv som tränare knappast hade tagit honom till Barcelona om det inte varit för hans egen spelarkarriär.
Och att Larsson får en roll som assisterande går naturligtvis se på två olika sätt. Precis som att Fredrik Ljungberg på Arsenals bänk känns häftigt – just av den anledningen att det inte kryllar av svenskar på den stora fotbollsscenen. I alla fall inte på tränarbänken.
Därför blir det spännande att se Larsson agera tillsammans med Koeman och återvända till en klubb och en stad där han sedan 15 år tillbaka varit hyllad och älskad.
Jag vill också tro att en roll som assisterande, lite mer i skymundan och kanske med större offensivt fokus, kan passa Larsson bättre än en uppdrag som huvudtränare.
Ur ett rent sportsligt perspektiv vet jag inte hur Barcelona resonerar annars. Det är tränarnamn som känns romantiska snarare än på sportslig grund får jobben. Det är uppenbart att det här är ett nytt spår från Bartomeu. En sista chans. Med det sagt behöver det inte bli katastrof. Men det finns en gigantisk press på nya ledarteamet att leverera stort och omgående.
Barcelona har blivit allt mindre fotbollsklubb och alltmer som ett kommersiellt företag det senaste decenniet. Josep María Bartomeu har varit högst involverad i den negativa förvandlingen. Mindre lokal förankring. Mer globalisering. Hellre låta talanger dra iväg. Fler stjärnvärvningar in.
Det är i styrelsen och i den sportsliga ledningen – där Éric Abidal nyligen valde att lämna och Ramon Planes, tidigare assisterande sportchef, tagit över huvudansvaret – Barcelona har sitt största problem.
Det går att gasa sig ur kriser genom att värva stort, men möjligen bara på kort sikt. Verkligheten kommer alltid i kapp. Strukturella problem i en klubb som Barcelona blir transparenta till slut. Ska Barça erövra världsfotbollen på samma sätt som för tio år sedan igen krävs det en ledning som agerar som just ledare och tänker mer än ett steg framåt.
Koeman/Larsson blir jättespännande att följa, men det går inte blunda för att det är en chansning och den sista livlinan från Bartomeu innan hans presidentskap är över. För Larssons skull hoppas jag han presterar tillräckligt så att hans arv i Barça inte förstörs och att han rent av kan jobba till sig en långsiktig roll i klubben.