Det är en mycket speciell match som jag ska kliva in och kommentera om några timmar på Anoeta. Real Sociedad mot Granada. På förhand en toppmatch mellan två lag med höga ambitioner och som alltmera etablerat sig i det övre skiktet av ligan.
Men förutsättningarna till just den här matchen är annorlunda. Granada har nämligen bara sju spelare från A-truppen disponibla.
Inte för att resten är coronadrabbade, men det räcker att Antonio Puertas är det. Granada-spelaren visade symptom på resan till Cypern tidigare i veckan, och testade därefter positivt för covid-19. Det betyder att alla som var med på resan och inge har utvecklat antikroppar – vilket alltså är sju spelare – inte får spela mot Real Sociedad.
Granada skickade in en formell förfrågan till RFEF, det spanska fotbollsförbundet, om att skjuta på matchen. Tidigare i dag blev det ett nej.
Av dessa sju spelare från A-truppen som är tillgängliga är fem anfallare/yttrar. Bara en försvarare, Nehuén Pérez, är tillgänglig. Ingen målvakt. Dessutom reste ett par målvakter från reservlaget med till Cypern vilket betyder att “femtemålvakten”, förmodligen en junior, kommer ställa sig mellan stolparna mot serieledaren Real Sociedad.
Jag förstår verkligen om det finns en känsla av uppgivenhet hos Granada. Deras förutsättningar att vinna, eller ens ta poäng, i den här matchen har försämrats avsevärt. Men det är en speciell säsong för alla och jag är inte alls förvånad att RFEF avslog Granadas förfrågan om att skjuta upp matchen. Spelschemat är oerhört komprimerat och såväl Granada som Real Sociedad lirar dessutom Europa League-gruppspel den här hösten. Men visst känns det galet, att ett tight spelschema är ett av argumenten att ett lag med bara sju tillgängliga A-spelare inte får skjuta upp en match.
Med det sagt har Granada inget att förlora. Och vilken chans det blir för ynglingarna som kommer få chansen.
Många såg vad Shakhtar uträttade mot Real Madrid i Champions League trots en halv trupp borta på grund av viruset. Det ska trots allt spelas 90 minuter fotboll också.
Med reservation för upprepning tål det att poängteras vilken allt tydligare titelutmanare Atlético Madrid ser ut som. Toppar tabellen trots färre matcher än flera av toppkonkurrenterna. 17-2 i målskillnad. Jan Oblak fantastisk, Josema Giménez lyser i mittförsvaret, ökad såväl spets som bredd med Geoffrey Kondogbia, poängmaskinen Marcos Llorente och målgarantin Luis Suárez. All denna individuella kvalité hand-i-hand med det urstarka kollektivet.
Förra säsongen var en “övergångsperiod” för Atlético. Det är nu laget ska utmana på en högre nivå.
Och även om det alltid i ett Diego Simeone-lett Atlético kommer vara laget i centrum så finns det en spelare som sticker ut mer än alla andra.
Alla som har sett Atlético den här säsongen tycker inte att jag sticker ut hakan nu. De som inte gjort det kanske höjer på ögonbrynen. Men João Félix är ligans just nu bäste spelare. De senaste säsongerna har jag bara sett en spelare dominera matcher som Félix och det är Leo Messi. Just nu är inte ens han lika bra – trots inhoppet mot Real Betis i går tätt på näthinnan.
Att sälja Antoine Griezmann för över en miljard och spendera pengarna på João Félix framstår just nu som den bästa businessen ett spanskt lag har gjort sedan Athletic sålde Kepa till Chelsea och valde att satsa på Unai Simón.