Det klart Atlético går för titeln nu.
Säsongen är fortfarande inne i ett tidigt skede, men vissa saker börjar sätta sig. Atlético, som enda obesegrade lag, har sett genomgående mest stabilt ut. Släppt in ynka två mål på åtta matcher. Och nu lyckats ta sig över den barriär som varit en omöjlig för Diego Simeone tidigare. Nämligen att besegra Barcelona i ligaspelet.
Segern på Wanda Metropolitano är Atléticos första mot Barça i La Liga sedan 2010, då Diego Forlán & kompani härjade i klubben. Han gjorde för övrigt mål i den segermatchen, den gode Forlán.
Men då var då, nu är nu. Atlético besegrade Barcelona med 1-0 och det var siffror i underkant. Marcos Llorente prickade ribban i första halvlek, Diego Costa & João Félix inte kyliga nog för att avgöra det hela i andra halvlek. Men den här gången fick Atleti hjälp på traven. Missförstånd i Barcelonas backlinje ledde till att Marc-André ter Stegen tog ett felbeslut och gav sig ut på en tur utanför sitt straffområde – något han inte borde. Yannick Carrasco tackade och slog in bollen i öppet.
Ja, allt det där vet ni ju vid det här laget.
Det i sig speglade mer Barcelonas impotens över 90 minuter. Leo Messi? Blek. Antoine Griezmann? Osynlig. Ronald Koeman? Ett bedrövlig matchcoachande igen (ingen annan tränare i världen hade satt upp Sergi Roberto på ett mittfält när det jagas ledningsmål samtidigt som Riqui Puig finns disponibel på bänken).
Addera Gerard Piqués skada (första rapporterna säger 4-6 månader). Och nu står Barça mer eller mindre utan mittbackar. Det är bara Clément Lenglet tillgänglig för tillfället. Mot Atlético avslutade Frenkie de Jong i den positionen. Och med den enorma reduceringen när det gäller “spending limit” för klubben (57 procent jämfört med förra säsongens spending-budget) kan inte klubben panikköpa mittbackar till höger och vänster i januari heller.
Jag såg flera som skrev på sociala medier att “Barcelona får sätta upp en Champions League-plats som målsättning”. Visst är det tidigt att dra på för stora växlar. Men under en sådan här säsong, där förutsättningarna är annorlunda, spelschemat tätt, mycket är oförutsägbart och poängavståndet upp till toppskiktet bara växer, så känns det åtminstone som att Barças dröm om att återta ligatiteln är långt, långt borta just nu.
De som kandiderar för att bli Barcelonas nästa president i januari lär behöva fronta sina kampanjer med ett nytt tränarnamn. Ronald Koeman har gjort det mesta fel som Barcelona-tränare, hamnat i konflikt med supportrarna och förlorat både mot Real Madrid & Atlético. Han tid i klubben kommer inte bli långvarig.
Atlético då? Jag tycker insatsen på Metropolitano lovade mycket. Väldigt mycket. Det finns fortfarande en hel del att slipa på. Samarbetet mellan de offensiva spelarna i sista tredjedelen måste bli bättre. Atleti hade kunnat avgjort den här matchen långt tidigare. Å andra sidan är det ett helt annat Atlético som uppträder än tidigare säsonger. Lugnare med boll, kan attackera på flera olika sätt och blir inte lika lättläst som för ett par år sedan.
Koke är den store symbolspelaren för mig i det här Atlético. Det kändes som hans potential maximerades i matchen mot Barcelona. Löpstyrka, taktisk smartness, begåvad passningsspel, bollvinster och framför allt engagemang och ledaregenskaper.
Det kändes som att Koke gick runt och funderade lite väl mycket på att han skulle axla det Gabi eller Godín tidigare gjort under förra säsongen, när han blev kapten på riktigt. Nu har han vant sig vid den positionen i gruppen. Nu är det här hans Atlético. Och han har verkligen gjort det till sitt Atlético.
När Koke var så här bra senast? Jag kan inte komma ihåg. Med 6-0-viktorian för Spanien mot Tyskland tätt på näthinnan, där Koke lirade andra halvlek med kaptensbindeln runt armen, är det lätt att vinkla det här till att han aldrig varit bättre.
Han har i alla fall aldrig varit lika viktig för Atlético som nu. Det om något har Simeone poängterat flertalet gånger.
Atlético har varit en titelutmanare hela tiden. Nu vilar till och med ett litet favoritskap över den rödvit-randiga klubben.
Jag blev imponerad av både Villarreal och Real Madrid i matchen på la Cerámica. Dels Real Madrids första halvlek och fullständigt formidabelt mittfältstrion med Toni Kroos, Luka Modric och Martin Ødegaard lirade.
Den andra halvleken var inte lika vass från Madrid-håll och när Villarreal skruvade upp passningstempot och hittade in mellan mittfält/försvar och sedermera tog sig ut på kanterna så hade Madrid svårt att försvara sig. Där hade Casemiro-typen varit väl till pass.
Men för att ha en halv startelva och väl det ur spel bör Real Madrid inte deppa alltför mycket över en poäng mot Villarreal. Det är trots allt ett av ligans bästa lag.
Villarreal har nu, efter 4-0-förlusten mot Barcelona, gått tio raka utan förlust. Och att dels kryssa borta mot Atlético och nu hämta upp underläge till ett oavgjort resultat även mot Real Madrid är poäng som betyder lite extra.
Dessutom har Gerard Moreno de senaste två åren vuxit ut till en av hela ligans bästa spelare. Knappt en spetsegenskap som gör honom unik. Han är bara bra på det mesta och framför allt väldigt smart.
Såg honom som ganska lättläst och trubbig för några år sedan. Nu har jag utvecklat en otrolig soft spot för Gerard. Jag förstår att Luis Enrique har stort förtroende för honom i landslaget. Han ska med till EM, så som han lyfter Villarreal till otroliga höjder.
Real Sociedad har verkligen jätteläge att rent av göra ett ryck ifrån vissa lag i toppskiktet.
Cádiz väntar på bortaplan. Den typen av match, mot en nykomling och när förutsättningarna ser ut som de gör, krävs tre poäng om La Real ska förbli ett lag där uppe i toppen.