Slutet på en Barcelona-era

Han såg ganska uppgiven ut i går, Messi. Trots att hans statistiska siffror, liksom hela laget, knappast talade om att resultatet skrevs till 0-3, så fanns en tydlig Messi-skepnad som beskrev Barcelona den här hösten.

Det var inte irriterat. Snarare tillintetgjort. Det kändes matt, det kändes som att bensinen var slut i tanken. Helt uppgivet, helt förvirrat.

Jag tolkar en del av uppgivenheten som att spelarna ute på planen inte längre har något förtroende för Koeman. Att det inte är lönt att visa för starka upprivna och ilska känslor utanpå. Snart vänder Barcelona blad. Med ny president, ny tränare och kanske delvis ett nytt lag därtill.

Men det ska bli intressant att se om Koeman tar sitt förnuft till fånga och spelar Barcelonas bäste mittfältare innan han tar skammen med sig ut genom dörren. Riqui Puig visade återigen vilken skillnad han gör. På knappt en halvtimme slog han två nyckelpassningar – fler än resterande mittfältare gjorde tillsammans under hela matchen – och är den ende som synkar bra med Messi på den offensiva tredjedelen.

Hade han varit helt oprövad och bara en ung opolerad diamant från ungdomsakademin som skrikande supportrar bara hypat och hoppas kunna färga i A-laget hade det varit en sak.

Men Riqui Puig var Barcelonas bäste spelare, möjligen Messi undantaget, när förra säsongen avslutades i somras. En av planens främsta spelare i mötet med Atlético på Camp Nou.

Han är 21 år. Ingen pojkspoling som behöver ett par år för att växa in i kostymen. Riqui Puig borde ha lett Barcelonas mittfält den här hösten. Ronald Koeman har gett honom ett inhopp i ligan.

Och trots hans impact mot Juventus under sista halvtimmen i går är jag inte säker på att Koeman kommer förändra sig grundtaktik att spela med två defensiva mittfältare och ett system där “Riqui inte passar in”.

Om två år tror jag vi kommer se Barcelona spela fotboll och förundras varför det gick en hel höst utan att Riqui Puig som 21-åring spelade regelbunden La Liga-fotboll.

Om Champions League kunde bli Koemans räddning att få sitta säsongen ut så var den resultatmässiga kollapsen mot Juventus ett steg närmare hans exit i Barcelona. Han är dead man walking på tränarbänken. Presidentkandidaterna sitter och gnuggar sina händer.

Jag vet att både Real Madrid och Atlético ska spela viktiga Champions League-fighter i kväll – hela Real Madrids identitet riskeras att svärtas ned vid uttåg – men blickar redan mot el derbi till helgen.

Vinner Atlético är favoritskapet gigantiskt. Vinner Real Madrid blir det en mäktig titelstrid att vänta.

Lika imponerande som Atletis senaste veckor, åtminstone i ligaspelet, har varit så spände Zinedine Zidane musklerna, vände på spetsen på det centrala mittfältet, föll tillbaka till grunderna, och på klassiskt Madrid-manér 2020 besegrade Sevilla med 1-0. Urstark seger. För moralen. För framtiden.

Jag hade gärna sett Take Kubo mer från start i ligaspelet och är en av de som klagat på att han fått sparsamt med speltid.

Men det är svårt att vända det emot Unai Emery när resultatraden varit så fin. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Nu fick dock Kubo en hel halvlek mot Elche utan att överhuvudtaget imponera. Den typen av chanser kommer inte på löpande band.

Det pratas redan om att Real Madrid vill leta ny klubbadress åt Kubo i januari. Med tanke på Europa League-avancemanget tror jag Kubo kommer få nog med speltid framöver, men mycket hänger också på hans egen prestation när han får chansen. Emery kommer inte spela Kubo bara för att Real Madrid vill det.

Jag trodde vi behövde vänta tills Real Sociedad mött Barcelona och Atlético innan julhelgen för att slå fast om laget kan utmana i toppen hela vägen. Det verkar som vi redan nu sitter på svaret.

La Real är i första hand en utmanare om topp fyra. Det hade varit mycket väl godkänt.

Men en ligatitel? Inte efter de här insatserna.