Det svänger fort, inte bara i hockey utan sannerligen även i fotboll. För 15 dagar sedan var det krisläge i Real Madrid. Det pratades om en nyckelvecka. Det kunde bli en redan förlorad ligatitel och ett snudd på pinsamt uttåg ur Champions League.
Det blev en uddamålsseger på Sánchez Pizjuán, en råstark viktoria mot Gladbach och CL-gruppseger, en derbyvinst av bara farten och ytterligare två Real Madrid-definierande segrar uppe på det.
Nu har Real Madrid vänt på det och sett ut som ett mästarlag igen. Det är sanslöst imponerande.
Det enda som kanske oroar, och som Madrid-pressen tryckt hårt på, är just faktumet att Zinedine Zidane alltid får förlita sig på det äldre gardet. Det var den gamla Real Madrid-klanen, de som var med och vann alla dessa CL-titlar, som steppade in och löste det för Zidane.
Återväxten ser lite knaper ut, och många av de framtidsnamn som värvats in de senaste säsongerna har ännu inte lyft till önskade nivåer.
Det spelar kanske ingen större roll just nu. Så länge Toni Kroos, Luka Modric, Sergio Ramos & Karim Benzema spelar sin bästa fotboll och kollektivet Real Madrid fungerar som i somras aspirerar Los Blancos på precis alla titlar.
Men om budgeten är skral inför en annars tilltänkt värvningssommar 21 kommer alltfler unga spelare behöva ta sig till våren. Just nu är det allt lägre odds på att lirare som Marco Asensio, Éder Militão & Martin Ødegaard behöver få en nytändning på annan adress för att lyfta respektive karriär igen.
Det är ju mer positivt än ingenting alls, att det finns ett gäng yngre spelare som levererar, men det säger ändå någonting om Barcelonas nuvarande position och vilket vakuum hela klubben befinner sig i när offensiven hackar betänkligt och de stora utropstecknen de senaste veckorna är mittbackarna Ronald Araújo & Óscar Mingueza. Det känns som att båda 21-åringarna spelat sig allt närmare en plats i Barça över sikt, framför allt Araújo.
Och hans “brassespark” till mål mot Valencia, var det en tillfällighet? Faktum är att Araújo faktiskt var anfallare långt in i tonåren. Så helt ovan som målskytt är han inte.
Han verkar framför allt ha psyket och är av många redan hyllad som en ledargestalt. Den typen kryllar det inte av i Barcelonas omklädningsrum för tillfället.
Mitt i stormens öga är väl annars Pedri den spelare som enskilt utmärkt sig mest i Barcelona. Det blir spännande att se hur en framtida tränare hittar rätt roll för honom. Så som han spelar nu, vid 18 års ålder, är känslan att han kommer vara ledstjärnan och den som styr Spaniens mittfält i ett decennium framöver.
Galna tider som Barcelona befinner sig in ändå. Ronald Koeman hade varit long gone om saker och ting hade varit “som vanligt”. Men hade saker och ting varit “som vanligt” hade Ronald Koeman inte ens blivit tränare. Ja, ni fattar hur snurrigt. Och ni har ingen riktigt mandat att sparka honom. Men det mesta, nästan allt, talar för att huvudkandidaterna till att röstas fram som president kommer ta med sig en ny tränare. Den tränaren finns troligen i Qatar.
Valencia är fullkomligt älskvärt och oberäkneligt anno hösten 2020.
Klarar inte av att vinna mot bottenlagen på hemmaplan. Får knappt låna bollen av Huesca. Slarvar bort poäng mot Alavés.
Men vinner mot Real Madrid med 4-1. Slår Real Sociedad på Anoeta med uddamålet. Och löser 2-2 på Camp Nou.
Lett av en av ligans mest underskattade spelare. Det är begripligt varför Luis Enrique spelar José Gayá i de viktiga landskamperna. Han håller verkligen en hög nivå.
Trots att tabellen fortfarande haltar så känns det på allvar som att den satt sig nu. Atlético, Real Madrid, Real Sociedad, Villarreal, Barcelona, Granada, Sevilla och Celta. Det är topp åtta.
Det klart att Valencia, eller ett Real Betis om allt klaffat, hade kunnat vara högre i tabellen.
Annars känns det väldigt rimligt.
Det verkar också som att bottenstriden kommer bli jämn och involvera väääldigt många lag den här säsongen. Cádiz, som var femma för ett par veckor sedan, är definitivt en bottenkandidat. Så fort svänger det. Fråga bara Celta.