Om någon för fem år sedan, parallellt med att Getafe var på väg att ramla ner från La Liga-branten och börja om i La Segunda, skulle ha sagt till mig att El Geta och Valencia år 2021 skulle vara ett av La Ligas största hatmöten hade jag sannolikt skrattat bort det.
Men nu står vi här, våren 2021, och har ännu en gång stiftat bekantskap med en väldigt speciell match. Det har blivit en modern klassiker, mötena mellan Getafe och Valencia. Och det finns ingen lokal anknytning som associerar lagen med varandra, i kontrast till att regionsderbyt Villarreal-Valencia också blivit alltmer prestigefyllt genom åren.
När Getafe besökte Mestalla i höstas visades 13 gula kort och vi upplevde bisarr avslutning när Valencia tappade en 1-0-ledning, såg ut att förlora, men löste en poäng via ett straffmål från Carlos Soler när klockan var inne i matchminut 100.
Helgens möte på Coliseum innehöll inte lika många gula, men väl ett direktrött på Mouctar Diakhaby. När alla trodde Valencia var på väg mot en finare formkurva och Getafe befann sig på botten, blev resultatet också lika ologiskt som logiskt. 3-0 Getafe.
Efter matchen stod Gabriel Paulista och grät när han fick frågan om Valencia var indraget i striden om att undvika nedflyttning.
– Det är åt helvete att ens höra det. En storklubb som Valencia. Vi har många matcher kvar, vi kommer förbättra vårt spel och ta Valencia till en plats klubben hör hemma.
Blod, svett och tårar. Röda kort, klassiska övertidsminuter och galna efterspel. Hur blev det egentligen så här mellan Getafe och Valencia?
Ja, vi får blicka tillbaka på säsongen 2018/19. Lagen kämpade dels om en Champions League-plats i ligan, men framför allt ställdes de mot varandra i Copa del Reys kvartsfinal. Getafe vann första mötet på hemmaplan med 1-0. På Mestalla tog El Geta ledningen efter 39 sekunder. En drömstart.
Nu behövde Valencia göra tre mål, utan att släppa in något, för att lösa avancemang. Och det var en extremt grinig match. Getafe spelade som Getafe spelar under Pepe Bordalás. Utan rytm, tufft på gränsen till direkt fult. Valencia i underläge gav tillbaka med samma mynt.
Rodrigo Moreno kvitterade efter timmen. Strax därpå visades Djené ut för Getafe. 1-1 stod sig när klockan tickade upp mot 90 spelade minuter. Det som därefter följde är något av det mest intensiva, kaosartade och euforiska jag har upplevt under åren jag bevakat spansk fotboll.
Minut 90+2. Rodrigo Moreno gör 2-1.
Minut 90+3. Jorge Molina kontrar för Getafe. Får ett jätteläge att skjuta sitt lag till semifinal. Men avslutet blockeras av lagkamraten (!) Hugo Duro. Här föddes nidramsan “Tocó en Hugo Duro”.
Minut 90+3: 14 sekunder efter att Molina skjutit Duro i ryggen kontrar Rodrigo Moreno in 3-1. Hattrick. Avancemang. Total eufori.
Efter 3-1-målet bröt kaoset ut. Spelare sparkades, slogs och det kastades en och annan glosa. Gabriel Paulista började blöda från ansiktet. Dani Parejo blev brutalt nergjord. Allt samtidigt som Mestalla-publiken sjöng “Tocó en Hugo Duro” (något i stil med: Det tog på Hugo Duro). Polis och säkerhetsvakter fick beträda planen för att lugna ner allt.
Valencia vann kvartsfinalen och i slutändan även cuptiteln den våren. Men rivaliteten har bestått sedan den där matchen och egentligen varenda gång lagen har mött varandra sedan dess har mer eller mindre brutala scener utspelat sig. I helgen var det Getafe som gick vinnande ur kampen. För det var mer kamp än fotboll. Kanske var det därför Getafe, efter sämsta formen under Bordalás tid som tränare, lyckades tända till.
Det var minsann ingen tillfällighet att Getafe reste sig just mot Valencia. Så länge Pepe Bordalás är tränare kommer mötena vara oerhört infekterade.
I dag greps förre Barcelona-presidenten Josep María Bartomeu. En blixt från klar himmel? Nej, inte alls. Han har varit under utredning i ett års tid. Det handlar om sociala medier-skandalen “BarçaGate” som blossade upp i februari i fjol.
Mer om det finns att läsa HÄR.
Det har blivit mer regel än undantag att Barcelona-presidenter kopplas ihop med korruption och i slutändan också grips av polisen. Bartomeu, tillsammans med hans kumpaner från den forna ledningen, näst på tur. Många tror jag anser att det här blev den definitiva spiken i hans kista. Många supportrar jublar över dagens händelse, snarare än något annat.
Nästa vecka är det presidentval i FC Barcelona.
Glöm inte måndagsmatchen i kväll. Det blir speciellt. Real Madrid-Real Sociedad är en sådan match som kan bli avgörande för väldigt mycket när vi summerar säsongen i maj.
Och Alexander Isak i storform på det. Häng med på C More från 20:50. Jag & Marcelo Fernández kommenterar matchen. Det blir fantastiskt kul.