Alla som aldrig var oroliga för Leo Messi kan sträcka upp en hand nu. Ni hade helt rätt. Men visst glömmer vi fort? I höstas, efter en sensommar omsusad av flyttrykten och ett internt krig med dåvarande presidenten Bartomeu, hade Messi en av sina svagare perioder i karriären.
Han sköt mer, men träffade mindre. Hans kroppsspråk gav sken om att han hellre hade velat befinna sig någon annanstans.
Men ju längre in på säsongen vi har kommit, har Messi tagit större ansvar. Och jag är knappast ensam om att tyda en mer glad och tillfreds Messi nu än i höstas. Han ser lycklig ut igen. Han utstrålar glädje och energi. “Hans president” Laporta är tillbaka vid makten, de yngre spelarna har successivt vuxit in i den stora kostymen, relationen med Ronald Koeman verkar bra och helt plötsligt känner Messi en helt annan framtidstro än tidigare.
Sedan årsskiftet har Messi gjort gjort 17+7. Detta på 18 matcher. Han ser så där mirakulöst bra ut igen.
I går firade han match 767 i FC Barcelona. Tangerade Xavis rekordnotering på flest matcher i FC Barcelona. Han kan så klart inte hålla koll på alla rekord han slår. Men detta var förstås speciellt. Det märktes även på planen när det inte ens tog 13 minuter innan argentinaren, med en sådan otrolig klassaktion, gjorde 1-0. Mottagningen är det som gör målet extraordinärt.
Hade någon annan spelare gjort vad Messi gjorde vid 1-0 hade vi pratat om det länge. I Messis värld är det ett mål i mängden i en ny historisk match. Det är den verkligheten han befinner sig i.
13 säsonger i rad har Messi gjort minst 20 mål i La Liga. För tolv år sedan vann hann sin första Ballon d’Or.
Det är en ynnest att få vara med och uppleva det här. Och det finns all anledning att tro att det kommer fortsätta några år till.
Det känns lite extra inför, under och efter ett Sevilla-derby när publiken inte finns på plats.
Det är något som saknas. Det blir så extra tydligt.
Jag tyckte Joaquín sa det bra efter mötet på Sánchez-Pizjuán.
“Fotboll utan fans är skit. Det är så annorlunda. Det är väldigt ledsamt. Det här är inte fotboll. Det handlar om läktarkulturen, sången, att folk hejar på dig, busvisslar, skriker, höra folk säga saker till dig. Det är fotboll”.
Förhoppningsvis var det sista gången ett Gran Derbi spelades utan publik. I går briserade nyheten att det redan i maj finns hopp och optimism om att fylla de spanska arenorna till 30 procent. Det hade varit en enorm boost inför slutspurten av ligan. Bara tanken på det förgyller.
På tal om derbyt. Jag kan verkligen inte bestämma mig angående Youssef En-Nesyri. Han står på totalt 20 mål nu. Utvecklingen har varit fantastisk sedan ankomsten från Leganés för ungefär 14 månader sedan.
Men någonting i mig har fortfarande svårt att se den självklara storheten i marockanen. Är detta den bästa versionen vi ser just nu? Eller finns det en nivå till? Kan han utveckla sitt targetspel? Sitt kombinationsspel? Lära sig värdera ännu bättre? Då är En-Nesyri en toppanfallare med europeiska mått mätt för många år framåt.
Skulle jag befinna mig i Monchis skor och det kommer in ett bud värt halvmiljarden i sommar hade jag aldrig tvekat. För även om En-Nesyri kan ta ytterligare kliv, eller bara hålla sig på samma nivå, är jag säker på att Sevilla kan hitta en rättmätig ersättare.