Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Historiska spelare och ledare som gått genom skit

Tjugotre dagar med Sveriges U21-landslag har varit fantastiskt kul. Vilket äventyr och vilka minnen. Det nya Sverige. Spelarna har bjudit på sig själva och tyckt att det är kul med media. De brinner för att spela för sitt land. En stolthet som det var längesedan jag upplevde. Ett gäng med olika karaktärer men där alla får lov att vara den man är. Det är en en otrolig glädje där alla förenas i en sak: passionen till att spela fotboll.

Innan EM började var Sverige minuter, eller kanske till och med sekunder, från att inte ta sig till mästerskapet. Sedan gjorde man ett dåligt genrep mot Danmark. Och väl i Tjeckien fick laget ta sig igenom fler hinder – första halvlek mot Italien med en utvisning och 0-1, förlust mot England, underläge i slutminuten mot Portugal och straffdrama i finalen.

Så uträknade men i dag tas de emot som Europamästare. Kan vi bestämma det här: “att göra en U21” är nu ett begrepp för att beskriva att göra det omöjliga möjligt. Gång på gång.

Undra om Joseph Baffo trodde att han skulle titulera sig som Europamästare i dag när han satt där på Halmstads bänk under vårsäsongen?

Eller om Victor Nilsson Lindelöf trodde att han skulle sätta Sveriges femte straff i EM-finalen när han för några veckor sedan petades ur truppen?

Eller om John Guidetti för ett och ett halvt år sedan, när han var sjuk och inte hade spelat fotboll på mer än ett år, trodde att han skulle förlora ett vad om att färga håret rosa för att han blivit Europamästare?

Eller om Alexander Milosevic trodde att han skulle stå i Prag med en guldmedalj runt halsen och sjunga “Milo-Milo-Milo-Milo-Milosevic” när han opererade foten för fem månader sedan?

Eller om Abbe Khalili trodde att han skulle hissa EM-pokalen tre gånger framför fler än 1 500 lyriska svenska supportrar när han för ett och ett halvt år sedan spelade i Värnamo?

Eller om Simon Tibbling som gjorde två mål på två säsonger i Djurgården trodde att han skulle sätta två viktiga baljor i EM och i dag tas emot som en guldhjälte i Kungsträdgården?

Eller om Ludwig Augustinsson trodde att han skulle vara en av EM-mästaren Sveriges bästa spelare och kopplas ihop med Liverpool när han gjorde sin andra knäoperation?

Jag skulle kunna fortsätta med fler spelare, men det jag menar är att det är imponerande att de här spelarna som har tagit sig igenom motgångar har tagit Sveriges första EM-guld någonsin. De är historiska.

Det finns en förbundskapten också. Håkan Ericson har gått genom mycket skit för att i dag stå som Europamästare.
Han har fått skit från spelare, klubbar och media efter kontroversiella uttagningar. Han har fått intern kritik från spelare i enkät som jag gjorde för ungefär tre år sedan och har några gånger längs resan hånats för den där grejen i IFK Norrköping när han hängde upp Ior i en snara i omklädningsrummet.

Det har säkert slitit och varit tungt många gånger, men Ericson har stått på sig, trott på sin filosofi och vågat att inte vara populistisk utan alltid gått sin egen väg som han trott på. Han valde bort en av allsvenskans bästa och formstarkaste spelare Viktor Claesson, satte kreativa spelare som Robin Quaison, Sam Larsson, Branimir Hrgota och Simon Gustafson på bänken och körde på sin defensiva idé med mantrat att ta så få risker som möjligt. Laget före jaget där alla accepterar sina roller. Det gav ett EM-guld.

Trots den fantastiska prestationen i EM finns det saker att förbättra till nästa kval. Men det tar vi i när det närmar sig. Nu ska U21-landslaget hyllas för prestationen. Själv ska jag ha semester.

Publicerad 2015-07-01 kl 15:21

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER