POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

”Måndag hela veckan”-vibbar över Schalkes återgång till kaos

Twitter: @fkpohler


Mitt under den pågående förlustmatchen mot Mainz 05 gick tidningen Kicker ut med att Schalke 04s sportchef Christian Heidel efter matchen skulle meddela sitt avsked från klubben. Det i den stad, på den arena där han byggt upp sin renommé som en av Tysklands absolut starkaste klubbledare.

Kort efter slutsignalen (Mainz vann med 3-0) bekräftade Heidel det som Kicker twittrat ut. Hans tid i Schalke går mot sitt slut efter drygt 3 år i klubben. Han kommer att avsluta sitt kontrakt som löper ut 2020 senast ett år i förtid. Den 30:e juni är det över. Fram till dess kommer Heidel att ta en mer passiv roll i arbetet kring framtiden.

Det är inte ett kanske helt överraskande besked, även om tajmingen var oväntad. Mycket tyder på att Heidel ville föregå klubben att ta beslutet åt honom. Resultaten under säsongen har varit långt under förväntan för ett Schalke som förra säsongen slutade tvåa i Bundesliga. Det har man inte lyckats bygga vidare på i år och Heidel får ta smällen för det.

Om han förra året lyckades med genidraget att ta in Domenico Tedesco som tränare, så har han i årets gjort den totala motsatsen. Laget tappade viktiga spelare i somras och de som kommit in har inte lyckats bidra på det sättet som man hoppats på. Samtidigt är Tedesco en högt pressad tränare just nu, inte minst efter dagens förlust.

Heidel har under sina år i Schalke stabiliserat klubben, inte minst medialt. Det har inte alls varit samma kaos och oreda i klubben. Rubrikerna har inte varit lika stora. Utan Heidel är det troligt att det blir en återgång till vad som var innan han kom till klubben. Att kaoset kommer tillbaka. Att VD Clemens Tönnies kommer att kliva fram och uttala sig igen. Lite ”Måndag hela veckan” över det hela igen.

Det finns ingen tydlig ersättare för Heidel. Den som nämns är Jonas Boldt som sakta men säkert dragit sig tillbaka i Bayer Leverkusen. Men det är liksom inte nyckeln för att lösa alla problem. Tvärtom. Tränarfrågan är fortfarande högst aktuell. Spelarmaterialet ser inte ut att hålla den nivå som krävts. Risken är att sommaren blir en rejäl ombyggnation för en klubb och ett lag som för mindre en år sedan såg ut att vara på väg åt helt rätt håll.

55-åringen får självklart ta smällen för kräftgången. I slutändan är han den ytterst ansvarige för de strategiska besluten, något han själv betonade efter matchen, och därför lämnar han klubben. Frågan är om det betyder hans slutgiltiga avsked från fotbollen. Eller om han ser en möjlighet att ta sig till en mindre klubb, likt Mainz, och göra jobbet från grunden igen.

Jag tror att chanserna för Heidel att lyckas är bättre än för Schalke just nu. Det blir inte lätt för de kungsblå under det kommande året. Finns oerhört mycket att lösa. Men med rätt rekryteringar finns där också en enorm potential som är outnyttjad. Detsamma gäller Heidel, hans potential kan – om den nyttjas av rätt klubb – leda till oväntade framgångar.

Adam Nilsson

Bundesligatiteln är ett trelagsrace där Dortmund håller i korten

Twitter: @fkpohler

1-1 borta mot Eintracht Frankfurt gav jagande Bayern München och Borussia Mönchengladbach att knapra in på ligasuveränerna Borussia Dortmund. Nu vann visserligen Mönchengladbach, men Bayern torskade och med det är Dortmunds försprång till de två efterjagande lagen sju poäng. Sju poäng!

Med 14 omgångar och 42 poäng kvar att spela är det ett rejält slagläge för Dortmund att för första gången sedan 2013 bryta Bayerns mästartrend i Bundesliga. Något som många uttalat som en omöjlighet. Eftersom att Bayerns dominans är på så många plan, men inte minst det ekonomiska där man kan köpa spelare som de andra klubbarna bara drömmer om.

Dortmund har dock lyckats med att formera sitt lag och slå till när Bayern är mitt i sitt ombyggande. Att plocka in Lucien Favre som tränare har visat sig vara ett genidrag. Schweizaren har lyckats ena alla fronter i klubben – bortsett från den fraktion av fans som fortfarande är mot Marcel Schmelzer – och tillfört en stabilitet i resultaten som är imponerande.

15 vunna matcher är bäst i Bundesliga. 1 förlust likaså. 51 gjorda mål är 7 fler än Bayern som är nästbäst och de 20 insläppta är bara två fler än Mönchengladbach och Leipzig som har släppt in flest. Det är på ytterst få statistiska punkter som Dortmund inte dominerar i Bundesliga. Vilket visar på vilken säsong de håller på att genomföra.

Nu är vi visserligen ”bara” i början av februari, men det råder inga tvivel om att det är Dortmund som håller i korten i det trelagsrace som Bundesligatiteln handlar om. De svartgula kan endast fälla sig själva i jakten på titeln som det ser ut idag. En förlust mot Bayern under våren skulle krympa avståndet, men man skulle fortfarande ha fyra poäng till godo.

Och det är klart att säsongens sista match, borta mot Borussia Mönchengladbach, skulle kunna bli en av de mest nervkittlande på flera år men just nu är det svårt att se att just Gladbach eller Bayern ska ha minskat avståendet såpass mycket att det kommer vara spel om titeln ända in i den sista omgången. Dortmund ser helt enkelt starkast ut just nu.

Bortsett från just bortamatcherna mot Bayern och Mönchengladbach, ser spelschemat ut att vara till deras fördel. Flera av topplagen väntar på hemmaplan, likaså derbyt mot Schalke, medan lag som Nürnberg, Augsburg och Freiburg väntar på bortaplan. Matcher som Dortmund i sin nuvarande form kommer att besegra.

Det enda jag just nu ser som en risk för att Dortmund skulle kunna spela bort sin fördelaktiga kort vore om Champions League-spelet skulle vara framgångsrikt nog för att klubben skulle kunna drömma om titeln. Tottenham ser betydligt mer överkomliga ut idag än vad de gjorde när lottningen presenterades. Formmässigt och kvalitetsmässigt har Dortmund möjligheterna, men självklart kan de bara ses som en outsider. En farlig sådan ska poängteras.

Nej, ärligt talat är det svårt att se något annat än att Dortmund tar hem titeln. För även om Dortmunds maskin börjar kärva så ska Gladbach och/eller Bayern mer eller mindre gå rent under våren. Vilket jag har svårt att se. Mycket mer talar för att de kommer tappa fler poäng än Dortmund under våren. Det luktar segerfest i Dortmund i maj. Vilket tysk fotboll skulle må bra av.

Adam Nilsson

2019 ska bli förändringens år för Bayern

Twitter: @fkpohler

Nytt år betyder nya möjligheter. För Bayern München betyder 2019 kanske mer än vad något år gjort sedan Louis van Gaal kom in 2009. Inte bara för att man för första gången på länge inte glider igenom Bundesliga som överlägsna segrare, utan också för att klubben bestämt sig för att det här året ska bli startskott på vad som ska bli det nya Bayern.

Många trodde att den stora förändringen redan skulle ske i somras. När Bayern inledde jakten på sin nya tränare var det hela tiden med tanken att en ny tränare skulle få forma sitt eget lag. Sedan drog tränarjakten ut på tiden, kontrakten med Franck Ribéry och Arjen Robben förlängdes. Plötsligt fanns det inte så många nya luckor att fylla och Niko Kovac ville man ge tid innan han skulle få möjlighet att forma sitt eget lag.

Bayern är fortfarande inte helt övertygade om Kovac, men saker och ting är på rätt väg. Och i slutändan är det sportchefen Hasan Salihamidzic som måste bevisa att han kan bygga det nya FC Bayern München som ska fortsätta slåss med de allra största klubbarna i Europa. Ett inte alltför enkelt jobb för en sportchef som har haft svårt att hävda sig i alfahannesamhället som Bayern är.

Den första biten la ”Brazzo” redan i somras under VM. Då tog han sig till Ryssland för att muntligt komma överens med Benjamin Pavard, som senare kom att bli världsmästare med sitt Frankrike. Stuttgartförsvaren var länge prio ett för Brazzo och han ville stänga dealen innan någon annan klubb kunde blanda sig in i. Inte minst för att Pavard satt på en utköpsklausul till sommaren 2019 på ’ynka’ €35 miljoner.

Trots ihärdiga rykten om att bland andra Barcelona givit sig in i kampen blev det i dagarna officiellt att Pavard går till Bayern i sommar. Redan nu har den kanadensiska stortalangen Alphonso Davies anslutit, under våren ska han konkurrera om en plats på en av Bayerns kanter. En annan spelare som Bayern vill knyta till sig är Callum Hudson-Odoi från Chelsea, en spelare som verkar ha sitt hjärta inställt på Tyskland. Tycks mest handla om när han ska komma, nu eller i sommar.

Vidare har det funnits starka indikationer på att Atletico Madrids Lucas Hernandez ska vara på ingång. Om än att de ryktena har lugnat ned sig nu. Men intresset för den franske försvararen kvarstår. Vidare har man ögonen på inhemska marknaden också. Där både Kai Havertz och Timo Werner nämns som två högst tänkbara kandidater att ansluta till Bayern i sommar.

Varför denna aggresivitet på marknaden plötsligt? Den ena delen är att Bayern sitter på en föråldrad trupp. Ribéry och Robben lämnar till sommaren. Mats Hummels och Jerome Boateng är båda över 30 och kandidater för att lämna. Likaså Javi Martinez. Många av de här spelarna har varit stommen de senaste 7-8 åren och klubben känner att det är dags att bygga något nytt, mer slagkraftigt när man går framåt.

Den andra delen handlar om att Bayern känner sig manade att vara mer aktiva på marknaden när andra klubbar börjar spendera allt mer. Klubben har alltid försökt hålla sig undan priskrigen men har insett att det är nästintill omöjligt om man vill fortsätta konkurrera på europeisk toppnivå. Därför krävs det rejäla investeringar, men också att man är aktiva i tidigare skeenden. Man vill inte längre gå miste om en spelare som Leroy Sané på grund av att man inte vågade satsa. I riskanalysen vågar man mer, därför kan vi räkna med att Bayern kommer att försöka locka till sig flera yngre spelare i tidigare skeenden going forward.’

Klubbledningen har identifierat den här sommaren som den stora möjligheten att lyckas slå ihop dessa två intressen och komma ut på andra sidan med något bra. Även om det kanske kosta en del stabilitet till en början. Det är också ett sätt för Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge att pegga upp för ersättare att komma in och ta över en klubb som inte omedelbart behöver byggas om. Ryktas ju om att Oliver Kahn kommer få en nyckelroll när de två herrarna går i pension, man vill inte att hans första uppgift ska vara att behöva vara med och bygga om hela laget.

De senaste åren har givit tydliga tendenser på just det tankesättet. Utöver att man investerade stort i sina nya campus med en helt ny ungdomsakademi, så har man lagt enorma summor på att utveckla och förstärka scoutingavdelningen. Just för att man ska kunna pinpointa talanger och intressanta spelare innan andra klubbar, för att undvika höga övergångssummor. Det kombinerat med en föryngrad trupp och då kan den dynamiska duon lämna över en stabil pansarkryssare till Kahn, Lahm eller vem det nu blir.

Vid är bara i inledningen av 2019, men det finns tydliga indikationer på att Bayern kommer att vara extremt aktiva på transfermarknaden. Pavard och Davies är de första två in. Hudson-Odoi blir troligen den tredje. Fler lär följa. Både in och ut. Bayern anno 2019/2020 kommer bli intressant att följa, för det kommer att vara ett helt nytt lag för oss åskådare. Enkelt sagt, en ny era är på väg att inledas i Tysklands största klubb.

Adam Nilsson

Höstens lag i Bundesliga

Twitter: @atnilsson

Höstens lag i Bundesliga, anno 2018

Sommer

Kimmich-Ginter-Akanji

Demirbay-Thiago

Sancho-Reus-Hazard

Jovic-Haller

Kommentar

Har varit långt ifrån en enkel uttagning. När jag tog fram min shortlist och satte ihop ett lag var det en oerhört stor del Dortmundspelare, vilket naturligtvis lirar med hur hösten sett ut men också kändes rätt trist i slutändan. Witsel hade kunnat vara med, likaså Alcacer. Vad som står är hur få antal Bayernspelare som varit med i diskussionen. Med på det stora hela ett välbanserat lag om jag får säga det själv.

Motiveringar

Målvakt: Yann Sommer, Borussia Mönchengladbach

Det har gått ett par år sedan Yann Sommer värvades in som ersättare till Marc-André Ter Stegen. Det hål som Ter Stegen lämnade bakom sig har Sommer fyllt förtjänstfullt och den här hösten har han visat på en stabilitet som vi inte sett på länge. Sommer är fortsatt en av Bundesligas bästa målvakter och är en av huvudanledningarna till Mönchengladbachs starka höst.

Försvarare: Joshua Kimmich, Bayern München

Allt-i-allo – så är det nog lättast att beskriva Joshua Kimmich. Har under hösten varit en av få konstanter i ett Bayern München som varit allt utom just konstanta. Ena veckan mittfältare, andra veckan försvarare, för Kimmich spelar det ingen roll. Han levererar vecka in och vecka ut på en oerhört hög nivå och det som Pep Guardiola en gång såg i honom fortsätter att förundra oss andra.

Försvarare: Matthias Ginter, Borussia Mönchengladbach

När Matthias Ginter kom fram i SC Freiburg var det många som spådde honom en lysande framtid. Efter en tuffare sejour i Borussia Dortmund tog han ett steg tillbaka och hamnade i Gladbach, där han blev en nyckelfigur i försvaret. Precis som hans lagkamrat Sommer har Ginter varit en stabil figur som bidragit till Mönchengladbachs starka höst. Kan göra sig ett namn för de större klubbarna igen om han fortsätter så här.

Försvarare: Manuel Akanji, Borussia Dortmund

Var en spelare som stod oerhört högt upp värvningslistan hos Dortmund som la stora summor för att locka över schweizaren till dem. Prislappen är numera lätt att motivera. En komplett försvarare mer eller mindre som sköter de svartgulas defensiv på ett imponerande sätt trots sin unga ålder. Har ingen stress att ge sig av, men fortsätter han vara lika konstant kommer de stora klubbarna att ställa sig på led för att locka honom till sig.

Mittfältare: Kerim Demirbay, 1899 Hoffenheim

Sedan Julian Nagelsmanns tillträde som huvudtränare för Hoffenheim är det en spelare som verkligen stått ut prestationsmässigt i klubben. Det är Kerim Demirbay. Hämtad från en underlig tid i Hamburger SV där han mest var utlånad, numera en av Bundesligas bästa mittfältare och Hoffenheims allra viktigaste spelare. Åter på den där vansinniga nivån som tog honom till landslaget. Given i höstens lag.

Mittfältare: Thiago, Bayern München

Guardiolas absoluta önskespelare när han kom till Tyskland. En spelare som sedan Guardiola lämnade dagligen varit omgärdad av flyttrykten, inte minst till Manchester City. Thiago har dock blivit kvar och det ska Bayern skatta sig lyckliga för. Besitter kvalitéer som ingen annan har i truppen med sin sanslösa känsla för bollen och begåvning i passningsspelet. Framträder allt mer som den blivande ledaren i Bayern.

Mittfältare: Jadon Sancho, Borussia Dortmund

Supertalangen som varit otäckt bra under hösten. Lucien Favre har alltid haft en förmåga att få unga talanger att blomstra, men den magiska touch han haft på britten Sancho är något utöver det vanliga. Gång på gång har han skapat oreda för motståndarna. Inte konstigt att det ryktas om en prislapp en bit över €100 miljoner, för det kommer han vara värd den dag han bestämmer sig för att lämna Dortmund.

Mittfältare: Marco Reus, Borussia Dortmund

För mig har Marco Reus varit Bundesligas bästa spelare under hösten. Med Favre som tränare för andra gången i sin karriär har Reus kommit tillbaka på ett vansinnigt imponerande sätt. Mer fri roll centralt i banan har givit honom utrymme att diktera Dortmunds sylvassa offensiv. Assisterar så väl som gör mål själv. Nu planerar nog Reus inte att lämna Dortmund för ett utlandsäventyr, men så som han presterar nu skulle han leverera i alla lag i världen.

Mittfältare: Thorgan Hazard, Borussia Mönchengladbach

Lillebrorsan till Eden Hazard som alltid haft svårt att hålla en kontinuerligt hög nivå i Bundesliga, men i år har Thorgan verkligen lyckats. Mönchengladbach har haft en bra höst och Thorgan är en stor anledning till det. När han nu fått det att stämma visar han vilka nivåer han besitter och det är inte konstigt att flera större klubbar ryktas vara intresserad av honom. Blir svår för Gladbach att hålla kvar till nästa säsong, siar jag.

Anfallare: Luka Jovic, Eintracht Frankfurt

Stor talang som snappades upp av Eintracht Frankfurt men som haft svårt att riktigt visa upp sin kvalitet. Den här hösten har varit något annat. Luka Jovic har varit livsfarlig i offensiven och av motståndarnas försvarare utpekad som Bundesligas bästa anfallare just nu. Bra fysik, målfarlig och svårläst – bra egenskaper när man vill nå toppen. Även om våren inte blir lika bra är Jovic ett namn för större scener till nästa år.

Anfallare: Sebastian Haller, Eintracht Frankfurt

Radarpartnern till Jovic måste naturligtvis få en plats i startelvan. Det är helt enkelt svårt att se den ena utan den andra efter den här hösten. Frankfurt flaggade direkt vid värvningen av Sebastian Haller att han skulle behöva ett år på sig för att bli varm i kläderna. Och nu under hans andra säsong kan vi konstatera att de hade rätt. Vansinnig höst där han stundtals sett oövervinnlig ut.

Adam Nilsson

Vart är Leverkusen på väg?

Twitter: @fkpohler

”Vart är på vi väg?” En av Sveriges mest igenkända frågor som Kristian Luuk vecka efter vecka nu under vinterhalvåret basunerar ut till miljontals tittare. Jag är en På Spåret-junkie, älskar programmet och har alltid gjort. Minns hur jag tog Nürnberg på 10 poäng för ett par år sedan bara av att se plattform 26 på Münchens tågstation, innan några ledtrådar hunnit sägas. Just det regionaltåget som avgick från den plattformen åkte jag 2-3 gånger i veckan under tiden jag bodde i Regensburg.

En stad som På Spåret aldrig lär hamna i är Leverkusen. Möjligt att det skulle kunna dyka upp någon fråga om Bayer i samband med att man åkt till Köln. Jag och några kollegor var i Leverkusen för ett par år sedan för att intervjua den dåvarande lagkaptenen Simon Rolfes och Karim Bellarabi för ett rep om klubben som började som ett lag som de anställda på medicinföretaget Bayer skapade.

När vi skulle leta efter fotosköna delar var det mer eller mindre en omöjlig uppgift. De som varit i Leverkusen vet jag pratar om. Det är en grå stad. En väldigt, väldigt grå stad. Finns inte mycket där som står ut i mängden utom Bayers enorma marker av kontor. Låt oss konstatera att det var svårt att hitta vackra utfyllnadsbilder till reportaget som gjorde folk sugna på en resa dit.

När vi var där, måste varit i början av år 2013, var Leverkusen fortfarande ett stabilt topplag i Bundesliga som år efter år tog fram nya toppspelare. Vilket de fortfarande gör, men topplatserna har uteblivit. Titlarna likaså. ”Neverkusen” är ett etablerat namn, som inte minst kom att användas intensivt efter säsongen 2001/2002 då man slutade tvåa i mer eller mindre alla turneringar man medverkade i.

Mycket har hänt sedan dess och mycket sker just nu. Leverkusens framgångar har mycket handlat om stabilitet och kontinuitet. En sportslig ledning främst anförd av Rudi Völler har bidragit till att klubben gång på gång tagit sig ut i Europa. Gång på gång lyckats fylla på med nya blivande toppspelare när andra lämnat.

Völler hade vid sin sida länge Michael Reschke som ansågs vara Tysklands skarpaste fotbollsöga på marknaden. Det var Reschke som hittade spelare så som Lucio och Emerson i Sydamerika. Vid sin sida hade han Jonas Boldt som började som praktikant för att sedan få en fast och viktig roll som Reschkes vapendragare.

När Reschke drog vidare till Bayern München var det Boldt som fick kliva fram som ersättare. Trots att Boldt långt ifrån alltid drog jämnt med Völler var det naturligt att han fick chansen. Den ömsesidiga respekten mellan de två skapade en dynamisk duo som fortsatte att leverera potentiella storstjärnor. Addera då att man hade ett av Tysklands mest intressanta tränarnamn i Roger Schmidt på bänken.

Nu närmar sig den tiden ett slut. Schmidt fick sparken. Reschke är idag sportchef i Stuttgart. Boldt kommer att lämna till sommaren som senast. Och nu funderar även Völler på att kasta in handduken till följd av förändringarna som lämnar honom ensam kvar från en av klubbens mest framgångsrika perioder. Många anar att det kommer att ske fram till sommaren.

På ersättarlistan återfinns mitt intervjuobjekt Rolfes som ska kliva in och ta över den roll som Boldt har haft. Som fotbollsspelare en spelare med stor erfarenhet och landskamper på meritlistan, men vid sidan av planen är det en nybörjare som nu får den oerhört viktiga rollen att bibehålla stabiliteten och fortsätta bygga vidare på framgångarna. Till sin hjälp får han företagsmänniskor, inte fotbollsmänniskor som det ser ut just nu.

För Rolfes kommer det bli turbulenta månader som väntar. Utöver att flera av Leverkusens spelare är eftertraktade på marknaden (Kai Havertz, Julian Brandt, Leon Bailey med flera), så är tränarsituationen allt annat än en enkel historia.

Idag blev det klart att Heiko Herrlich ersätts av tidigare Dortmundtränaren Peter Bosz. Detta trots att Herrlich plockat nio av tolv möjliga poäng under de sista fyra matcherna. Hade ryktats länge om ett skifte och Bosz har bevisligen gjort det bra tidigare, men hans tid i Dortmund var långt ifrån så övertygande att bytet känns som en given succé.

Jag var skeptisk till Herrlich redan från början, trots att han förde mitt kära Regensburg till 2. Bundesliga. Kändes aldrig riktigt som en fotbollsideologiskt tydlig tränare som Leverkusen ofta sökt. Resultatmässigt har det dock fungerat hyggligt. Bosz passar mer in i Leverkusens bild av vad de vill ha i en tränare, men sluttampen på tiden i Dortmund var ju ren och skär katastrof.

Även om Völler säkerligen hade en stort pekande finger med i spelet kring byte av tränare, så är det troligt att det blir Rolfes som kommer att få stå i skottgluggen om det inte faller väl ut. Och frågan är hur mycket just Rolfes har haft i valet av tränare att göra. Jag tvivlar på att hans ord vägt särskilt tungt trots att han i framtiden kommer ha allt större ansvar över det sportsliga.

Därför är frågan ”vart är Leverkusen på väg?” befogad. För ett sådant oskrivet kort som Rolfes är, som saknar det kontaktnätverk som hans företrädare haft, gör det svårt att sia om vad som väntar Leverkusen i framtiden. Kommer stabiliteten att hålla i sig? Kommer man lyckas fylla på med nya talanger? Vilken typ av fotboll vill Leverkusen spela? Frågorna är många, svaren kommer vi att få. Frågan är om de kommer vara positiva eller negativa. Det är en osäker framtid Leverkusen går till mötes.

Adam Nilsson

Quaison omgångens spelare och Augustinsson i omgångens lag

Twitter: @fkpohler

Champions League: Tyskland vs. England

Låt oss börja i lottningen till Champions League där det blev en minst sagt intressant lottning för de tyska lagen. Tre dubbelmöten som alla innehåller engelska motståndare. Och chanserna ser minst sagt låga ut för att Bundesliga ska ha fler än ett lag med sig in i nästa omgång av turneringen.

Schalkes chanser mot Manchester City ser jag nästan som helt obefintliga. Visst, det har gått bättre ute i Europa än vad det har gjort i Tyskland, men kvalitetsskillnaden mellan lagen är så stor som den kan bli i en sådan här fas av turneringen. Har svårt att se att Schalke ska har något alls att sätta mot. Siffrorna kanske inte kommer vittna om skillnaden, men prestationen borde göra det. City klara favoriter att gå vidare.

Bayern München får testa sig själva mot Liverpool och Klopp vilket alltid ger en extra dimension. Nog för att Bayern vaknat till liv på sistone och ser bättre ut än på länge, känslan är ändå att Klopps lag är favoriterna i det här dubbelmötet. Bayern är helt enkelt för ojämna just nu för att jag ska kunna se dem som favoriter. Däremot tror jag att det blir två jämna möten och med stor sannolikhet två oerhört intressanta matcher som kommer vara kanon för den neutrale åskådaren.

Sedan har vi i mina ögon den just nu jämnaste tillställningen på förhand mellan Borussia Dortmund och Tottenham. Två klubbar som ligger precis bakom den absoluta toppen men som spelar bra fotboll och har otaliga vassa spelare. Oerhört svårt att sia hur det här ska sluta och just nu ser jag ingen fördel till någon av klubbarna. Även det här ett dubbelmöte som kommer bli svinintressant.

Historiken talar dock för britterna. På 274 matcher i Europa där tyska och brittiska lag ställts mot varandra har Tyskland endast 81 segrar mot Englands 135 (58 oavgjorda). Och i 89 dueller har det tyska laget endast tagit sig vidare 33 gånger. Så historiken talar för England. Ett lag vidare vore bra, två vore fantastiskt. Men det kan lika gärna ta slut för Tyskland i Champions League efter nästa omgång.

Tabelltoppen tätnar

Med Dortmunds överraskande förlust mot Fortuna Düsseldorf och Bayerns seger mot RB Leipzig skiljer det nu ”bara” sex pinnar mellan de förväntade topplagen. Ett avstånd som eventuellt skulle kunna minska ytterligare nu till helgen när Dortmund har Borussia Mönchengladbach (också sex poäng bakom) på besök. Samtidigt har Bayern en långt ifrån enkel bortamatch mot Eintracht Frankfurt där tre poäng inte är givet.

Joshua Kimmich sa att så länge avståndet inte är mer än nio poäng, så finns alla chanser för att Bayern ska kunna ta hem titeln. Jag tvivlar. Sex poäng är rimligt. Tre poäng en no-brainer. Men nio är ett otroligt stort avstånd i en liga som i år inte känns särskilt jämn. Dessutom känns Dortmund väloljat nog att kunna hålla undan det under en intensiv vårsäsong.

Men Bayern måste självklart intala sig själva att man har chansen trots ett sådant avstånd och de har väl alltid någon chans. Vore en fatal miss om det gick miste om titeln i år. Rent ekonomiskt ska ju inget lag kunna konkurrera med Bayern, men bristen på förnyelse har börjat visa sig i klubben. Samtidigt som Niko Kovac haft problem att få ihop laget.

Och på tal om förnyelse är det därför kanske inte konstigt att ryktena om att man vill värva Atletico Madrids världsmästare Lucas Hernandez vaknat till liv. €80-85 miljoner ryktas prislappen ligga på och jag måste säga att det inte alls var vad jag hade trott att de skulle satsa på när de pratade om att värva nya spelare. Konkurrenssituationen i försvaret, bortsett från högerbacksplatsen, ser så pass bra att jag hade förväntat mig en mer offensiv värvning.

Bayern själva förnekar ju inte heller intresset, men vill inte bekräfta att något är på gång. Frågan är vad det betyder för spelare som Mats Hummels och Jerome Boateng som båda haft flyttrykten omkring sig. Boateng till PSG i somras och nu är det Hummels det handlat om. Oavsett utfall visar det att Bayern är villiga att håva upp cash för rätt vad de anser är rätt spelare.

Tedesco out? Herrlich out?

Det bollades upp som en ödesmatch för båda tränarna när Schalke ställdes mot Leverkusen och det var Heiko Herrlichs Leverkusen som gick vinnande ur striden, 2-1. Eventuellt var det inte till någon hjälp då det ryktas att Peter Bosz, ja han som hade några superintensiva månader i Dortmund, är på ingång. Inga dementier från Leverkusens sida på den efter matchen.

För fjolårets succéman Domenico Tedesco börjar det också blåsa snålt. Ungtuppen som tog Schalke till en andraplats börjar nu bli allt mer kritiserad men Schalke håller fast vid honom. Alternativen på marknaden är få men för eller senare kommer Schalke var tvungna att agera. Lite mer tid lär han få, men inte hur mycket som helst. En Europaplats hade alla räknat med den här säsongen.

Glada svensknyheter

Robin Quaison gjorde Mainz båda mål i derbyt mot Frankfurt (2-2) och tog sig in i omgångens lag av tidningen Kicker. Inte bara det, han blev utnämnd till omgångens spelare. Även Ludvig Augustinsson är med i omgångens lag efter en stark insats för sitt Werder Bremen mot Hertha Berlin (1-1). Två spelare som börjar bli rejält varma i kläderna och till sommaren kan vara redo för större uppgifter.

Adam Nilsson

2. Bundesliga-toppen kan ge Bundesliga en nytändning

Twitter: @fkpohler

Halvvägs in i årets 2. Bundesliga har toppen ganska klart utkristallerat sig. Och det är de stora städerna som dominerar tabelltoppen – något som får förbund, klubbar och många fans att jubla.

I den nuvarande tabelltoppen återfinns förra årets nedflyttade lag från Bundesliga. Hamburg med sina 37 poäng toppar tabellen, fyra poäng före FC Köln som har en match mindre spelad.

Där bakom hittar vi huvudstadens andralag i Union Berlin, som under de senaste säsongerna fått ett rejält skjuts resultatmässigt, med sina 31 poäng. Samma poäng står FC St. Pauli på som vaknat till liv samtidigt som ärkerivalen är nere i  Zweite.

Det finns inte mycket som talar för att något annat lag skulle kunna blanda sig in i kampen om uppflyttningsplatserna. Mycket talar dessutom för att det är två av de mest klassiska lagen i Tyskland, HSV och Köln, som snabbt kommer att återvända till Bundesliga.

För många är det en absolut dröm. Efter den senaste guldåldern inom tysk fotboll, som vi nog ändå får säga att åren mellan 2012-2016 var, har intresset till viss del svalnat. Det enklaste sättet att få det att vakna på? Genom att få klassiska klubbar med stora publikmassor att prestera. Om de dessutom är storstadsklubbar kan det inte ses som något annat än ett stort fett plus.

Många önskar sig Hamburg och Köln tillbaka. Två klubbar som ska finnas spela i den yttersta toppen. Men även om de oväntat skulle falla under våren skulle folk inte vara helt besvikna om Union Berlin och St. Pauli skulle dyka upp.

För Berlinfotbollen hade Union i Bundesliga betytt oerhört mycket. Två derbymatcher inte minst, men också extra skjuts i en huvudstad där ingen klubb ännu lyckats lyfta en Bundesligatitel (vi räknar bort de östtyska titlarna från BFC Dynamo). Dessutom hyfsat unikt i Europa att det är så faktiskt. Och ur svenska ögon hade vi fått Sebastian Andersson och Simon Hedlund som dragit ytterligare intresse till ligan.

Underligt för övrigt att ingen gjort ett rep på de två. Finns minst sagt mycket att prata om, både fotbollsmässigt och privat. St. Pauli var uppe för några år sedan och rotade i Bundesliga. Då anförda av Holger Stanislawski (numera ägare av en matbutik) på tränarbänken och ett otroligt tryck på läktarna. Hamburgs näststörsta klubb är en dröm på många vis, inte minst medialt. Dessutom drar de till sig enormt mycket folk.

Det är helt klart andra tongångar än vad det har varit de senaste åren. Klubbar som SV Darmstadt och Paderborn i ära, det finns sin charm när de dyker upp på högsta nivå, men sällan leder det till någon längre sejour är ytterligare dimension i ligan.

Därför är det klart positivt att vi nu är på väg att få in två riktigt stora klubbar i Bundesliga. Mycket talar för att Hamburg och Köln återvänder, vilket vore ett lyft för Bundesliga. Men även om det inte blir dem så är alternativen inte särskilt dåliga. Och kanske kan det leda till att Bundesliga i stort får en nytändning. För det känns som det behövs.

Adam Nilsson

Löw föll för det mediala trycket - kan ha räddat honom jobbet

NY TWITTER: @FKPOHLER

Mycket har stått på spel för Joachim Löw de senaste månaderna. Efter uttåget i VM har kraven från kritikerna inte varit nådiga på vad Löw måste göra och bevisa för att få behålla jobbet. Det har framstått som om Nations League varit en form av test, en provanställning där Löw varit tvungen att visa att han är rätt man för att leda Tyskland i jakten på en efterlängtad EM-titel.

Många var det som därför häpnade över bristen på förändring när Löw i sin första trupputtagning efter VM valde att mer eller mindre använda sig av samma spelare. Endast tre nya namn återfanns. Inte blev det lättare när inledningen inte var mer än lovande och värre blev det när Die Mannschaft förlorade mot Holland med 3-0 i lördags.

Kritiken mot Löw har till stor del handlat om att han hållit fast vid den stomme som under nästan ett decenium varit extremt framgångsrika ur tyska mått mätt. Spelare som Manuel Neuer, Thomas Müller, Toni Kroos med flera har alla under perioden varit bärande nyckelspelare som den 58-årige förbundskaptenen aldrig tvivlat på, men kritikerna har sett på det annorlunda.

Därför var det inte förvånande att Löw igår mot Frankrike valde att byta ut fem spelare jämfört med förlusten mot Holland. Samtidigt var det också förvånande. Det var inte förvånande just för att kraven på förändring varit stora och att förbundskaptenen till slut kanske fallit lite för det mediala trycket. Inte minst när hans jobb med stor sannolikhet stod på spel. Det var ett sista schackdrag värt att testa, också för att bevisa att han faktiskt är mer förändringsbenägen än vad det framstått.

Men det förvånade också, som sagt. För Löw har aldrig varit någon som fallit offer för ett medialt tryck och anpassat sig därefter. Han höll fast vid Mesut Özil i somras trots stor kritik. Han vägrade släppa in Michael Ballack i landslaget efter VM 2010 trots att han publikt ansågs vara en absolut nyckelspelare, och inte minst lagkapten. Men Löw gick sin väg och det har han alltid gjort, fram till igår. Och det läsare, det kan ha räddat honom jobbet.

Trots att det blev förlust med 2-1 igår. Trots att man just nu ser ut att åka ur sin Nations League-grupp. Trots att Tyskland gjort sitt resultatmässigt sämsta landslagsår någonsin. Trots att många tycker att 12 år har varit en alldeles för lång tid för förbundskaptenen på jobbet.

Vad som vänt i Löws fördel är just att han vågade och till en början vann. Med unga, pigga, rappa spelare som Leroy Sané, Serge Gnabry och Thilo Kehrer från start spelade Tyskland en nästintill felfri fotboll under de första 45 minuterna. Man pustade och frustade till de franska väggarna inte längre orkade hålla mot. Det fanns en energi där som inte funnits på länge och trots att Tyskland bara hade gjort ett mål – på en tveksam straff – så tändes ett hopp igen.

Ett hopp om att Tyskland kan mäta sig med de allra bästa och fortfarande är kvar på den översta nivån. Det är långt ifrån alla som lyckats pressa Frankrike, på deras hemmaplan, till så många misstag som Löws lag gjorde igår. Att det inte skulle hålla över 90 minuter var kanske inte överraskande, det saknades ork och rutin i slutändan mot ett iskallt Frankrike som med ett briljant mål (Griezmann, herre-min-gud) och matchens andra tveksamma straff vände och vann. Precis sånt som kan hända i en match mellan en nybliven världsmästare med flyt mot en före detta världsmästare med oflyt.

För kritikerna var det dock ett välbehövligt tecken på att Löw kan förändra sig och våga testa nytt. För Löw själv var det ett tecken på att han är så illa tvungen. Gårdagens elva var långt ifrån en färdig sådan, men det var ett steg i helt rätt riktning. En elva som andades mod och entusiasm, något som saknats under en lång tid. Det kan och borde vara nog för att Löw fortsatt ska ha förtroendet i nybyggandet av det tyska landslaget.

Adam Nilsson

Slutet på Löws era har aldrig varit närmare

Ny Twitter: @fkpohler

Övertag i bollinnehav, fler skott på mål och större andel vunna närkamper – en trio av statistik som brukar tala till fördel för det vinnande laget. Igår i Amsterdam var det inte så. Tyskland gick förlorande ur den andra matchen i Nations League och därmed har tyskarna inte vunnit sedan den andra gruppspelsmatchen i VM mot Sverige. Ett resultat som får en att börja tro att slutet på Jogi Löws era aldrig varit närmare.

Många är det som undrat över hur Löw skulle hantera det historiskt tidiga uttåget ur VM. Efter 12 år som huvudansvarig för landslaget har han alltid hittat ett sätt att återskapa sig själv och sitt lag på ett slagkraftigt sätt. Efter gårdagens förlust, 0-3, ser det ut som att den numera 58-årige förbundskaptenen fått slut på idéer.

Det är svårt att ta in det faktum att nästan ett identitskt tyskt landslag för ett år sedan var en huvudkandidat till VM-titeln efter ett nästan felfritt kvalspel och en seger i Confederations Cup (med vad som ansågs vara ett b-lag), numera knappt tycks kunna ta in några ny instruktioner eller skapa något att värde offensivt. En generationsväxling som inte ansågs behövas tycks nu vara ett av de få alternativ kvar i medicinlåda för att väcka liv på Tyskland.

Men det som allra närmst till hands i medicinlåda är naturligtvis att göra sig av med Löw. Något som flera redan ville skulle ske efter sommarens VM-uttåg. Nu är det mer reelt än någonsin. Löwkritikernas eld börjar bli allt större samtidigt som försvararnas argument har blivit betydligt färre. Så pass att Löw själv efter gårdagens förlust sa att det var oundvikligt att det skulle bli tal om hans roll framöver.

Vad flera insett, vilket också gjorde att Löw överlevde sommarens uttåg med jobbet i behåll, är att kandidaterna att ta över är mer eller mindre obefintliga. Det finns inga namn ute på marknaden som tilltalar det tyska fotbollsförbundet. Och inte heller de allra största kritikerna tycks kunna lansera något namn, förutom Michael Ballack som indirekt lanserat sig själv i en kampanj som går under titeln “Alternative für Löw”.

Ja, Ballack är ett populistiskt pucko med noll självinsikt och kommer aldrig att få rollen. Han är alldeles för arrogant för att inse det själv, men han tycks åtminstone vara en kandidat som inte räds uppgiften. Den enda som faktiskt inte oroar sig för att gå mot den förbundskapten som stabiliserat upp och gjort det tyska landslaget till vad det är, under en av de mest framgångsrika epokerna i tyskarnas landslagshistoria.

Med det sagt, ett seriöst alternativ som skulle kunna genomföra förändringarna är inte tillgängligt. Det är inte helt enkelt att byta ut Löw precis på samma sätt som det tyska folket har svårt att byta ut Angela Merkel, även om opionen svängt. För vad de båda lyckats med är att balansera mellan finfina gränser på både lokal och internationell nivå och skaffat sig renomen som andra bara drömmer om att bygga upp.

I Löws fall har det inneburit stöd från nästan alla håll. Visst har det alltid funnits kritiker men när man har stöd av förbundet, klubbar som Bayern München och Borussia Dortmund samtidigt som klubbar på mer av en “gräsrotsnivå” som FC Köln och SC Freiburg, ja då är det svårt att bara vifta bort honom med ena handen och få in någon med den andra och tro att allting ska löpa på som vanligt.

De “viktiga” har alltid varit på Löws sida, vilket de fortfarande är och det talar till hans fördel och alla hans motståndares nackdel. Det är först när en Karl-Heinz Rummenigge eller Hans-Joachim Watzke börjar uttala sig negativt i media som hans roll på allvar är under hot, än så länge har det uteblivit men tiden närmar sig även där.

Förbundet, och inte minst Löw, är själv mest intresserade av att föregå en sådan debatt. Matchen på tisdag mot Frankrike kommer att vara avgörande för hur det spelar ut sig. En seger och andrum ges ett tag framöver. Oavgjort borta mot världsmästarna kommer också köpa Löw tid men frågan är hur mycket. En förlust och ja…då kommer nog Löw själv på allvar fundera på om det är värt att köra hela väget in kaklet a la Kristersson eller om det är dags att tacka för sig. Min känsla är att han lutar åt det sistnämnda. På tisdag kan eran faktiskt vara slut. Det sista kapitlet kan just nu vara på väg att skrivas.

Adam Nilsson

Lyckad i Augsburg, misslyckad i Schalke - kan Weinzierl lyckas i Stuttgart?

Under 15 månader har Markus Weinzierl hållit sig borta från rampljuset. För den som glömt fick han lämna Schalke under rätt dramatiska omständigheter där han på semester fick reda på att han inte behövde återvända till Gelsenkirchen. Det endast efter en säsong som huvudtränare för den klassiska kungsblå klubben.

Weinzierl själv har aldrig uttalat sig om det hela, tvärtom har han hållit sig långt borta från medialjuset och haft fokus på att finna sig själv igen. Framför allt har han väntat på rätt uppgift. För förfrågningarna har varit många, trots året i Schalke har hans rykte inte svärtats nämnvärt men det finns alltid en viss brinntid för en tränare innan han måste ge sig in i matchen igen för att inte bli bortglömd.

Nu när Stuttgart kom med sin förfrågan kunde han inte längre tacka nej och förståeligt är väl det. Jämfört med andra lag som hört sig för, till exempel Ingolstadt (2. Bundesliga), har förutsättningarna aldrig varit så bra som i detta fall. I Stuttgart får han möjlighet att coacha ett av de mest historiska lagen i Tyskland. En klubb som har alla förutsättningar för att lyckas sätt till den omgivning som finns.

Vi pratar en fantastiskt fin arena som tar knappt över 60 000 åskådare. Ordentliga sponsorer, inte minst Mercedes-Benz, i ryggen som ger trygghet. Bra faciliteter och en erkänt bra ungdomsakademi som fostrat många Bundesligaspelare genom åren. Därtill en drös med supportrar i en stor stad som är ekonomiskt välmående och tillhåll för mycket förtagande. Att jämföra med städer som Hamburg, München och Frankfurt.

Inte minst har Weinzierl tillgång till en trupp som på många sätt ska kunna befinna sig på den övre halvan av tabellen. Den ska till och med kunna utmana om Europaplatserna. En före detta landslagsmålvakt i Ron-Robert Zieler, en klassanfallare i Mario Gomez och sedan en drös med spelare av bra Bundesligakvalitet (se: Gonzalo Castro, Daniel Didavi med flera).

Det är ett lag som på många sätt inte har något att göra med den jumboplats som Stuttgart just nu besitter. Efter att ha varit det lag som efter Bayern tagit flest poäng under förra årets vårsäsong (och dessutom slog just Bayern med 4-1 på Allianz Arena), var förväntningarna naturligtvis skyhöga att resultaten skulle leda till vidare framgångar.

Men trots ett intressant transferfönster lyckades Weinzierls företrädare Tayfun Korkut inte att knyta an vid framgångarna från våren. Det blev istället den motsatta effekten där Korkut inte alls fick ihop anfallsspelet som skulle vara den nya vägen. Något nu alltså Weinzierl istället får möjlighet att fullfölja och lyckas med.

Till en början kommer allt handla om resultat, att ta sig ur botten till en stabil placering. Sen kommer tryck läggas på ett mer offensivt spel. Mycket talar för att Weinzierl är rätt tränare för det. I både Regensburg och Augsburg skördade han framgångar med en fotboll som andades anfallsglädje och lust. Regensburg tog han oväntat upp till 2. Bundesliga, Augsburg etablerade han som ett Bundesligalag. Så meriterna är det inga fel på.

Schalke är smolket i bägaren och visst finns det en viss känsla av “app app app” där 15 månader senare. Men på det stora hela borde Weinzierl utan några större magiska konster lyckas med att stabilisera Stuttgart och på sikt få till ett lag som spelar en offensiv fotboll. Frågan är bara om han kan klara framtida krav på att etablera sig som ett topp 6-lag. För det är där klubben har siktet, men de är de långt ifrån ensamma om i Tyskland.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå