Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Kommer börja blåsa kallt i Hamburg

Twitter: @atnilsson

Efter ett par veckor helt avstängd från omvärlden är det dags att göra en liten uppdatering här kring den tyska fotbollen. Har för första gången på flera somrar förstått vidden av att helt stänga av alla flöden under en längre period. Att inte uppdatera Twitter var 10:e minut, att inte se vad alla gör på Instagram och så vidare. Bara mentalt checka ut och hålla sig ouppdaterad.

Innebär också att jag säkerligen missat en hel del, men de senaste dagarna har jag så sakteliga börjat plocka upp farten och följt nyhetsflödet med tanke på att ligafotbollen i både 2. Bundesliga och Bundesliga har närmat sig med stormsteg. Från och med nu blir det därför blogginlägg i den takt jag tidigare hållit, om än inte alltid lika utförligt som jag kanske försökt att få det till tidigare.

***

Hamburgs första match någonsin i Zweite blev precis den mardrömsstart som ingen önskat sig i den nordtyska staden. Att förlora är en sak. Men att förlora med 3-0 hemma på Volksparkstadion mot lillebror från norr, Holstein Kiel, är ingenting annat än ett praktfiasko.

Albin Ekdal, som väl borde göra klart med ny klubb inom kort, kunde från bänken se hur hans lag föll ihop som ett korthus under andra halvlek. Offensivt var Kiel med laget med flest impulser och dinosaurien ser ut att gå ytterligare en tuff säsong till mötes.

Problemet är att det kommer att börja blåsa kallt i Hamburg extremt snabbt. Snabbare än någonsin tidigare. “Der Aufstieg ist Pflicht” (“Uppflyttning är ett måste”) är det enda mindsetet som råder hos fansen. Det ska inte bli år i plural i Zweite. Den här starten vittnar dock om en mörk framtid för Hamburg.

Dock är det bara en premiär. Klart att det måste till en omedelbar förändring från tränaren Christian Titz, men tiden finns där för att ordna till resultaten och vara med i toppen. Kommande matcher mot Sandhausen och Bielefeld är överkomliga, borde kunna bli 4-6 poäng och helt plötsligt är tonläget ett annat.

 

***

Överraskande dock att Kiel får en så pass bra start på säsongen. Efter att överraskande ha slutat trea förra säsongen (förlust i kval mot Wolfsburg), brukar det nästan vara standard för ett kvallag att man tappar rejält och blir en nedflyttningskandidat.

Tränaren Markus Anfang drog till ligakonkurrenten Köln (Hamburgs Titz var kandidat till ersättare), flera inlånade spelare lämnade och spelarna som kommit in är långt ifrån några kända namn. Men det fungerade åtminstone igår.

Blir intressant att följa om Kiel kan hålla sig kvar på den övre halvan under säsongen. Kanske var helt rätt att gå med mer okända namn för att hålla förväntningarna låga.

***

Jublet i St. Pauli igår! Bäst i Hamburg för första gången på flera år och då har man inte ens spelat premiärmatchen. Drabbningen i slutet av september är höstens match i Tyskland.

***

Arturo Vidal förste mittfältare att lämna Bayern München och det för FC Barcelona. Den såg nog ingen komma. Allt var klappat och klart med Inter som dock håll för länge på avtryckaren i väntan på Luka Modric. Då kunde Barcelona svepa in och plocka chilenaren.

Om jag hade tippat på en central fältare som skulle gå den vägen hade jag allt alla mina riksdaler på Thiago, men så blev det alltså inte. Barcelonas intresse för sin gamla mittfältare är intakt, men prislappen tydligen för hög för att man ska slå till.

Vet inte hur Barcelona tänkt att nyttja Vidal men Bayern är nöjda med att han lämnar. Har varit stora problem utanför planen med 31-åringen, krävt mycket energi från inte minst tränaren. Och Niko Kovac har bättre saker för sig än att hantera Vidals fyllebravader.

***

Finns fortfarande utrymme för mittfältsförsäljningar i Bayern. Thiago som sagt den givna kandidaten. Skadorna har gjort att han inte längre värderas lika högt i de interna leden. Har dock unika kvalitéer när han väl är frisk.

Leon Goretzka, Corentin Tolisso, Javi Martinez och James Rodriguez sitter alla supersäkert. Sebastian Rudy skulle säljas till rätt pris, men hetaste kandidaten RB Leipzig sägs inte ha pengarna för att lösa det.

Kvar återstår Renato Sanches som tycks imponera något enormt på tränarna. En renässans in the making? Portugisen som värvades framför näsan på Manchester United har varit en rejäl flopp men tycks nu vara redo för den stora scenen. Vore ett nyförvärv utan dess like för Bayern.

***

Annars då. Schalke som alltid intressanta, har något på g. Skeppat Benedikt Höwedes till Lokomotiv Moskva, snacka om karriärfall. Från att ha tagit guld i VM 2014 till att bli fråntagen bindeln i Schalke, utlånad till Juventus med köpoption (som aldrig nyttjades) till att nu spela fotboll i Ryssland. Trist på en så bra försvarare.

Dortmund med Lucien Favre blir spännande. Likaså RB Leipzig med Ralf Rangnick. Nagelsmann vill göra en bra sista säsong med Hoffenheim. Enkelt sagt finns det en hel del att hålla koll på under kommande säsong.

Adam Nilsson

Var lämnar Cristiano Ronaldo-köpet Bundesliga?

Jag trodde få saker skulle kunna slå ett VM-klimax i nyhetsvärde, men Juventus värvning av Cristiano Ronaldo fick mig att inse att vissa spelare är större än sporten i sig. De italienska mästarna värvar inte bara en av de allra bästa spelarna genom tiderna, de värvar ett av världens största varumärken och befäster sin plats på tronen i Italien.

För Juventus är det naturligtvis ett historiskt bra köp. De €100 miljoner de lagt ut har de troligen redan fått igen den dag han kliver in på Juventus Stadium för sin hemmapremiär. För ligakonkurrenterna är det ytterligare ett par djupa suckar och rynkande pannor som inser att den gamla damen inte ser ut att fångas in på ytterligare ett par år.

I min värld surrar tankarna på var köpet av Cristiano Ronaldo lämnar Bundesliga.

Det har gått knappt fem år sedan den tyska fotbollen stod på sin kanske allra högsta punkt. Wembley. Champions League-final. Bayern München mot Borussia Dortmund. Det var det närmsta den tyska fotbollen kommit ett “It’s coming home”-ögonblick, eller “Es kommt nach Hause” som tyskarna skulle säga.

Året därpå lyftes VM-bucklan i ett annat av fotbollens hemländer, Brasilien, av en generation tyska spelare som omvandlat bilden av ett tråkigt fotbollsland kantat av intriger till en av integrations framgångar och ett av de allra mest omtyckta lagen någonsin i den tyska fotbollshistorien.

Det tyska fotbollsförbundet stod med eurotecknen stämplade i pannan och såg hur intresset för både landslag, klubblag och liga växte i en lavinartad takt. Fotbollsrättigheterna för Bundesligas såldes till rekordsummor med ökningar på fasligt många procent. Äntligen skulle kampen tas upp med Premier League som fått springa iväg alldeles för ensam, alldeles för länge.

Paketeringen var så enkel. Bayern och Dortmund var motsvarigheten El Clasico-mötet mellan Real Madrid och Barcelona. Antagonisterna som bjöd på sprakande fotboll tack vare de två hetaste tränarnamnen i världen då i Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Inhemska stjärnor som Thomas Müller och Mats Hummels skulle vara ansiktena utåt för Tyskland. Robert Lewandowski (RL9) var spelaren med den lilla extrafaktorn, Bundesligas Cristiano Ronaldo för att vara givmild. Heung-Min Son garanterade asiatisk publik, Javier Hernandez den från andra sidan Atlanten.

Läktarna var fulla (men helt utan slagsmål). Ölen var billig. Fotbollen var underhållande. Klubbarna ekonomiskt välmående. Ja, ni vet allt det där som vi nästan dagligen inpräntats när det pratades om Bundesliga men vars källkritik i många fall var bristfällig. Vad kunde gå fel?

Fem år senare är blåser det snålt kring Bundesliga. De europeiska framgångarna har uteblivit. Guardiola och Klopp har båda lämnat för England. Likaså Son och Hernandez. Landslaget stod för ett historiskt dåligt VM. Kvar är ett Bayern München som känns svagare än på många år och i laget finns en Robert Lewandowski som försökt tvinga igenom en flytt under våren, troligen till ett Real Madrid som nu har en lucka öppen. Dortmunds ambition är att nå Champions League, inte utmana om en ligatitel.

När Bundesliga var på sin topp var det världens nästbästa liga sett till koefficienten. Idag är den fyra, passerad av både Premier League och Serie A. Läktarna är visserligen fulla. ölen är fortfarande rätt billig och klubbarna visar sällan röda siffror. Men allt det andra då? Det är som bortblåst. Varumärket Bundesliga känns hopplöst förlegat, i paritet med MySpace.

Och det är där verkligheten kickar in. Den lokala publiken kanske lockas av en liga som är välmående. Bundesliga frodas och mår bra innanför gränsen. För den globala publiken, de som inte köper billig öl och får uppleva ett blixtrande Ruhrderby på plats, är det dock helt irrelevant för upplevelsen. Vilket betyder att den är helt irrelevant för de bolag som är intresserade av rättigheterna. Vilket betyder att mindre pengar kommer in till förbundet som säljer rättigheterna. Vilket betyder att mindre pengar kommer in till klubbarna. Vilket betyder att…ja, ni fattar snurran.

Och frågan kvarstår: var fan är Bundesliga på väg? Inte är det upp i alla fall.

Så när jag läser att supportrar till Juventus rivaliserande klubbar blir besvikna förstår jag det, för sportsligt blir det inte enklare att peta dem från tronen. Men det finns också en del av mig som tänker att alla andra italienska klubbar på något sätt (mer intäkter från tv-rättigheter eller annat) kommer få ta del av den kakan – om än att den är betydligt mindre än Juventus bit.

För varumärket Cristiano Ronaldo stärker inte bara Juventus, det stärker hela Serie A och den italienska fotbollen. Det ger den ytterligare mer relevans och framför allt befäster köpet att något görs jävligt rätt i Italien.

Jag hade bara kunnat önska att en tysk klubb värvat honom, för då hade Bundesliga känts relevant igen. Just nu känns den bara som en axelryckning i jämförelse.

Adam Nilsson

Få alternativ för Tyskland om Löw lämnar

Twitter: @atnilsson

Såret är fortfarande vidöppet efter Tysklands historiska uttåg ur VM. Det blev inte fler matcher än de tre i gruppspelet till mångas stora glädje. De regerande världsmästarna landade i Frankfurt idag och förbundskaptenen Joachim Löw ville ännu inte ge något besked om sin egen framtid. Ytterligare några dagar vill han ge sig innan han till slut bestämmer om han blir kvar eller lämnar. Valet är helt hans.

Förbundet kommer inte att sparka honom. Efter att ha fört Tyskland genom sin resultatmässigt bästa period i landslagshistorien har Löw makten i sina händer. Kontraktet förlängdes medvetet till 2022 under våren. Det skulle gälla oavsett utgång i Ryssland, men ingen hade trott att det skulle gå historiskt dåligt. Trots det har förbundskaptenen förbundets fulla backning, den har jobbat sig till genom åren.

Den stora frågan är om Löw fortfarande har pannben nog att tro sig vara rätt man för en sedan tidigare planerad generationsväxling. Ryssland skulle bli den sista stora showen för många i landslaget, EM-kvalet skulle bli en nystart som Löw såg fram mot. Inte minst för att EM-guldet är det enda han har kvar på sin bucket list.

Nu är det få som tror att 58-åringen kommer att hänga kvar längre. Uttåget har för första gången på allvar ruckat Löws egen övertygelse och tyskarnas om att han är rätt person. Många finns kvar i Löw-båten, men den har börjat ta in rejält med vatten. Många vill se att han lämnar. Problematiken ligger i att alternativen att ersätta honom inte är särskilt många. Vilka är ens alternativen om Löw lämnar?

Det namn som skulle få de flesta tyska supportrarna att dregla är Jürgen Klopp. Borussia Dortmund må vara en klubb som har många fiender, men Klopp har alla respekt för. Den tyske tränaren som mest personifierat den tyska fotbollen de senaste åren. En omtyckt person med stor erfarenhet som också gjort resan hela vägen. Men det finns ingen chans att Klopp skulle ta jobbet såvida inte Liverpool får en hjärnblödning och gör sig av med honom. Klopp är det mest önskvärda, men också ett helt irreellt alternativ.

Ett annat namn som många skulle kunna tänka sig att se är Thomas Tuchel. Klopps ersättare i både Mainz och Dortmund som numera huserar i PSG. Tuchel har inte alls samma likeability som Klopp men är en högt ansedd taktiker som bevisat sig vara duktig på att få unga spelare att leverera. En perfekt tränare för ett lag som ska genomföra en generationsväxling. Men Tuchel är inte heller ett alternativ efter att ha tagit jobbet i PSG.

Ett tredje skulle vara Jupp Heynckes. Men även om Jupp gjorde comeback för att leda Bayern under större delen av förra säsongen så är han inte intresserad av att ta över ett långsiktigt jobb i det tyska landslaget. Med sin personlighet och sitt fotbollskunnande skulle han dock vara en perfekt match. Politiskt skicklig, duktig på att manövrera media och framgångsrik. Inte heller han ett realistiskt alternativ dock.

Schalkes Domenico Tedesco som på ett och ett halvt år gått från att vara okänd ungdomstränare i Hoffenheim till att leda Gelsenkirchenlaget till en andraplats i Bundesliga. Vore naturligtvis ett spännande alternativ men en förbundskapten förväntas ha en hel del erfarenhet i ryggsäcken, något Tedesco saknar. Precis som hans kollega Julian Nagelsmann som dessutom skrivit på för RB Leipzig till nästa års säsong.

Båda skulle dock fotbollsmässigt passa bra in i det tyska landslaget. Men de är säkerligen inte intresserade av att lämna sina klubbjobb för att ta över efter Jogi Löw. Precis som Tuchel och Klopp har de fortfarande intressantare uppgifter på klubblagsnivå att genomföra än att “dra sig tillbaka” till en landslagsposition. Därför kan de inte heller anses vara realistiska alternativ.

De realistiska och tillgängliga alternativen är relativt få. För det finns inte många tyska tränare tillgängliga därute som är i rätt ålder, känns redo att ta över landslaget och har en tydlig relation till förbundet (som brukar ligga i linje med valen). Det är ytterst få som uppfyller de här kriterierna. Tränare som Markus Weinzierl, Markus Gisdol och Holger Stanislawski känns inte särskilt heta – även om de har sina erfarenheter från Bundesliga.

På förbundshåll finns Löws assistenter Thomas Schneider och Marcus Sorg. Två fullgoda tränare men som inte får det att kittla till direkt. Stefan Kuntz i U21-landslaget skulle absolut kunna vara ett alternativ, men hans fotboll är långt ifrån nyskapande eller attraktiv. U19-landslagets Meikel Schönweitz är visserligen spännande, men alldeles för okänd för att få jobbet.

Det enda namn som egentligen uppfyller alla kraven och lite till är Matthias Sammer. Framgångsrik spelare som sedan blev framgångsrik tränare. Han jobbade som sportchef på förbundet (och var mycket omtyckt) innan han klev in som sportchef i Bayern München. Ett jobb han lämnade och hamnade i tyska Eurosports tv-studio där han varit en hyllad expert. Vid sidan av det ska han nu hjälpa Dortmund med rådgivning.

Sammerkortet brukar vara det jag oftast drar i sammanhang där det behövs en bra tränare eller sportchef som är tillgänglig direkt. Och det är enkelt att göra för att han oftast uppfyller alla kraven. Framgångarna finns där. Fotbollstänkandet finns där. Respekten finns garanterat där. Att han är född östtysk är absolut inte negativt, snarare tvärtom. En bättre inhemsk lösning finns i dagsläget, skulle jag säga.

Problemet är precis som i många av de andra fallen – finns intresset där? Sammer lämnade Bayern på grund av hälsoproblem, men har sakta men säkert jobbat sig tillbaka. Som förbundskapten är det inte lika långa intensiva perioder som i ett klubblag. Själv har han inte uttryckt (mig veterligen) en önskan om att återvända till de större scenerna, trots förfrågningar från flera klubbar. Jag är inte säker på att han skulle vilja, men skulle han kunna tänka sig det vore han för mig det bästa alternativet.

Med det sagt är det enkelt att förstå varför det tyska fotbollsförbundet inte alls skulle ha något mot att Löw fortsätter. För han har ett track record som ändå går att lita på trots uttåget, och alternativen där ute är långt ifrån många och långt ifrån övertygande. Risken är stor att förbundet skulle behöva genomföra en generationsväxling men en chansning till förbundskapten, något som skulle kunna fördjupa krisen ytterligare.

Adam Nilsson

Tyskland åker hem välförtjänt - och en epok går i graven

Twitter: @atnilsson

Flera regerande världsmästare hade gått på pumpen i de efterföljande mästerskapen. Tyskland skulle det inte ske. Det var Jogi Löw helt säker på efter 14 år i landslaget, 12 år som förbundskapten. Hans landslag skulle inte gå samma öde till mötes som de andra. Nu åker tyskarna hem första gången redan efter gruppspelet, blottade och utslagna – och det välförtjänt. Och med Löw går en epok i graven.

Efter segern mot Sverige var det endast den “lätta” matchen som återstod. Ett Sydkorea som inte hade något att spela för, förutom sin egen stolthet. Ett Sydkorea som förlorat mot både Sverige och Mexiko utan att ha imponerat särskilt. En munsbit för den regerande världsmästaren som bara skulle plöja över de mentalt redan hemskickade sydkoreanerna.

Men förlusten mot Mexiko och sista sekunden-segern mot Sverige var precis det som många anade, men få våga ropa ut – ett sista dödsryck. Trots allt pratade vi om maskinen Tyskland. Landet och fotbollslandslaget som alltid levererade när det gällde som allra mest. Ett landslag som inte missat en VM-semifinal sedan 1998.

Toni Kroos mål mot Sverige var ingen långverkande defibrillator. Den väckte liv i Tyskland för några minuter den kvällen, men inte för matchen mot Sydkorea. Förbundskaptenen Löw pratade om att behålla lugnet på förhand, och lugnet fanns där under de 90 minuterna plus tillägg. Tyskland var energilösa, fantasilösa, nästintill apatiska – de lyckades inte åstadkomma något mot ett Sydkorea som kämpade för all sin ära.

Med ett snitt på runt 70% bollinnehav så var det knappt en promille som var i det sydkoreanska straffområdet. Det fanns inga lösningar, inga ambitioner i spelet för att ta sig igenom och skaffa sig den där avgörande chansen som skulle leda till mål.

Löws offensiva byten gjorde ingen skillnad för Tyskland, däremot för Sydkorea som fick allt mer ytor på den tyska planhalvan. Och när Tyskland forcerade fram med en trebackslinje lyckades Sydkorea till slut att få hål på Tyskland. Ett tåspets från förra matchens hjälte Kroos, spelade fram en fri Kim Young-Gwon som kunde sätta 1-0 med några få minuter kvar.

2-0 följde som ett brev på posten när Manuel Neuer vansinnigt nog försökte leka Manuel Neuer på offensiva planhalva. Neuers höga position, våghalsighet som varit förknippat med de tyska framgångarna – nu är det den sista bilden av den tyska landslagsepoken under Jogi Löw som nått sitt slut.

Tyskland åker hem redan efter tre gruppspelsmatcher, första gången i landets historia, och det välförtjänt. Jogi Löw kommer inte att bli sparkad, men kommer att avgå självmant tror jag. Om inte annat borde han det. Det är dags nu. Spelare som Mesut Özil, Thomas Müller och Sami Khedira har troligen gjort sitt i landslaget. Det är dags för en ny landslagstränare att ta vid och bygga upp ett nytt, slagkraftigt Tyskland.

Och det behöver inte vara särskilt svårt. För grunden fanns redan där, men Löw valde en annan väg. Det landslag som förra året vann Confederations Cup var inte finslipat, hade dock en enorm talang och energi. Något som hade räckt för att ta Tyskland vidare i årets gruppspel.

Löw valde att satsa på vad han trodde var sina säkra kort, de som gjort jobbet för honom förut. Lämnade spelare som Leroy Sané och Sandro Wagner hemma. Något han fick ångra i efterhand. Han insåg inte att tiden var förbi för det lag som han framgångsrikt lotsat igenom flera turneringar, att hungern och viljan inte helt fanns där fullt ut. Ett lag som inte hade mer krut kvar för att göra det igen.

Vad som började med hemma-VM 2006 är nu över. Tyskland måste efter 12 år börja om på nytt. En oerhört framgångsrik epok i tysk landslagshistoria är över och går i graven. Nu är det dags för något nytt.

Adam Nilsson

Turen var på Tysklands sida den här gången - men kommer inte rädda dem varje gång

Twitter: @atnilsson

Det var en match där Sverige gjort nästintill allting rätt. De hade de regerande världsmästarna i brygga. På resultattavlan stod det 1-1. Tyskarna hade fått Jerome Boateng utvisad. Robin Olsen hade räddat Mario Gomez nick och några få övertidsminuter återstod. Det räckte för att Toni Kroos skulle förlösa Tyskland och åter inge hopp i en fotbollsnation vars självkänsla var sekunder från att vittras sönder.

Redan på förhand var det tal om den första av flera återstående finaler för Tyskland. Under alla åren jag följt tysk fotboll på nära håll har jag aldrig upplevt en sådan anspänning inför en landskamp som inför matchen mot Sverige. Tyskarna var förtvivlade, påtagligt skärrade av situationen att kunna åka ur mästerskapet redan i den andra gruppspelsomgången.

Inte minst märktes det på förbundskapten Joachim Löw. Mannen som stått för kontinuitet, som stått vid sina spelares sidor trots tveksamma insatser. Försöken att dölja den tänkbara startelvan genom att sätta ihop olika kombinationer på träningarna var ett tecken på nervositeten. Det slutgiltiga var att han för första gången sedan EM 2010 valde att starta en mästerskapsmatch utan Mesut Özil på planen. Ett osedvanligt populistiskt beslut för att vara Löw.

Med den efterfrågade Marco Reus fick han in snabbhet och inspiration som saknats mot Mexiko. I Sebastian Rudy en slitvarg som underordnade sig det taktiska tänket och skulle avskärma ytorna för Sverige kontringar. Med Jonas Hector fick Löw tillbaka den vänsterback som han förlitat sig på sedan några år tillbaka. I övrigt inga förändringar, men en elva som på många sätt svarade upp på bristerna från Mexikoförlusten.

Matchbilden var som alla förutsett. Ett Tyskland med höga procentenheter i bollinnehav mot ett Sverige som arbetade hårt i defensiven. Efter en inledande dubbelchans lyckades Janne Anderssons Sverige gång på att neutralisera den tyska offensiven. Bollinnehavet i all ära, men Tyskland hade förtvivlat svårt att komma till farliga avslut trots otaliga inspel snett-inåt-bakåt längs backen.

Det var tydligt att självförtroendet inte fanns där till hundra procent för Tyskland. Desto tydligare blev det när Ola Toivonen satte 1-0 på ett fantastiskt sätt. Hela det tyska laget tappade mer fokus, blev mer tagna av situationen och började att missa passningar på ett sätt vi inte sett ett tyskt landslag göra på bra många år. Tydligast av alla tecknen på stressen som infann sig var att Jerome Boateng försökte ta sig fram och gå på eget avslut när mer än halva matchen återstod.

En halvtidspaus där endast 45 minuter av mästerskapet såg ut att återstå för Tyskland. In med Mario Gomez – ytterligare ett osedvanligt drag av Löw – och Die Mannschaft lyckades få det så viktiga tidiga målet i det andra halvlek. Att det var just Marco Reus som gjorde det var också till Löws stora lycka, men också rimligt. Ärligt talat kändes det inte som om någon annan spelare i Tyskland vid det läget förutom Reus skulle kunna göra mål.

Men Sverige fortsatte att försvara bra, blottade Tysklands brister i tempot med boll. Julian Brandt kom in och lyckades träffa virket igen. Gomez nick som Olsen höll undan nätmaskorna. Och sen den där frisparken som Toni Kroos bände in på ett fantastiskt sätt. Turen var hos tyskarna. Likaså domaren. Tyskland överlevde med blotta förskräckelsen. Utan att övertyga men en högst genomsnittlig insats.

Flera spanska medier gjorde under natten jämförelsen att Tyskland är landslagsfotbollen Real Madrid. Ett lag som långt ifrån övertygar varje match, men är ett mentalitetsmonster som med sin historik och erfarenhet på något sätt lyckas tråckla sig vidare gång på gång när de mer eller mindre är uträknade. En inte helt tokig jämförelse sett till hur det sett ut i Ryssland.

En matchboll har räddats för Tyskland. Flera återstår. Jogi Löw hoppas på att gårdagens seger ska ge laget en skjuts i rätt riktning. Matchvinnaren Toni Kroos försökte skapa en vi mot dem-känsla genom att påtala att “flera [tyska experter] varit glada om vi åkt ur”. Kanske var det precis den här turliga segern som Tyskland behövde för att få igång spelet, men jag tvivlar.

Flera tyska supportrar ser ett landslag som likt tidigare kommer att arbeta sig in i turneringen, bli bättre och bättre för varje match som går och genom det ta sig vidare. Andra har börjat tro på större väsen. För om inte Gud hade velat det, så hade han inte format Toni Kroos fot till sådan perfektion att han kunde knorra in frisparken.

Oavsett hur man ser på det finns fortfarande otroligt många frågetecken för Tyskland att hantera. Matchen igår var endast resultatmässigt ett större steg i rätt riktning. Prestationen var bättre än mot Mexiko, men endast marginellt. Försvarsspelet är fortfarande långt ifrån tryggt. Offensivt saknas det fortfarande tyngd och den alltid så givne Thomas Müller kan vara näste man på tur att petas av Löw, Bayernspelarens prestationer har varit besvikelser.

Mot Sydkorea ska Tyskland självklart vinna. Men de måste börja hitta nya nivåer i sitt spel, en lätthet och trygghet i sitt arbete. Hittills har det saknats helt och hållet. Toni Kroos mål har invigt nytt hopp, men det finns oerhört mycket att arbeta på för Jogi Löw under de kommande dagarna. Och turen som hans lag hade mot Sverige igår kommer inte att rädda dem varje gång. Det är ett som är säkert.

Adam Nilsson

De flesta pratar om Reus - de andra pratar om Granen

Twitter: @atnilsson

Några dagar har hunnit gå sedan förlusten mot Mexiko för Tyskland. En förlust som på allvar skakat landslaget i grunden. Det har varit inställda presskonferenser. Krismöten och endast de mest rutinerade spelarna har fått uttala sig i media. Tyskarna har drabbats av en självförtroendekris som är av större magnitud. En ovan situation för ett landslag och en förbundskapten som jobbat i rejäl medvind under de senaste åren.

Det största samtalsämnet har varit Marco Reus och varför Joachim Löw valde att hålla honom utanför startelvan i premiären. Inte minst efter att Reus själv råkat glappa lite väl mycket efter matchen och medgett att redan under uppladdningen till turneringen fick veta av förbundskaptenen att han inte skulle få starta i turneringen. Mest anmärkningsvärt var motiveringen bakom detta, Löw ska ha sagt att Reus skulle sparas till viktigare matcher senare i turneringen. Något som fått flera gamla spelare att gå på alla cylindrar.

Inte minst har Stefan Effenberg och Lothar Matthäus vädrat sina åsikter flitigt i tyska medier de senaste. Två experter vars roller alltid varit kritiserade hos tyskarna, då de som fotbollsspelare har ett stort förtroendekapital men vars personligheter och brist på framgångar efter spelarkarriären gjort dem till löjeväckande, bittra figurer i flera fotbollsdebatter.

Den här gången tycks de dock ha fått med sig större delen av folket. För både Effenberg och Matthäus var det ett oerhört stort misstag att inte ha med Reus från start. I Effenbergs fall inte minst för att Mesut Özil var med istället, en spelare som enligt “Effe” hade tankarna på annat håll. I Matthäus fall för att Reus var den som rent taktiskt hade kunnat ge något annat i spelet än vad de uttagna offensiva mittfältarna kunde göra.

Framför allt har Löws brist på hanteringen av situationen framhävts i negativ anda. Båda experterna har ifrågasatt hur Löw kunde ta så lätt på Mexiko och motivera bänkandet av Reus med att han skulle få spela mot viktigare motståndare senare i turneringen. Hur kunde Löw på allvar säga något sådant inför VM-premiären mot den tuffaste gruppspelsmotståndaren? Brist på fingertoppskänsla, enligt Lothar och Stefan.

Men också att han inte levde enligt den legendariske förbundskaptenen Sepp Herbergers gamla devis att “nästa match alltid är den svåraste”. Löw har genom åren fått en hel del kritik, inte minst från Effenberg, men den här gången har det verkligen blivit kännbart. För första gången är det en större del av opinionen som på allvar tvivlar på att Löw fortfarande har förmågan att leda det tyska landslaget framöver. Speciellt hur Löw hanterat frågan på har fått många att tvivla.

Tiden finns fortfarande för Löw att vända på kritiken. Mycket talar för att han kommer att försöka göra det genom att ge Reus en nyckelroll mot Sverige. Efter att ha missat flera turneringar på grund av skada är Reus formtoppad inför årets mästerskap. En bra säsong i Dortmund i ryggen, där han inte haft lika många skador. Dessutom högmotiverad att få bevisa sig i en turnering som han troligen inte kommer att spela igen (Reus är 33 år nästa gång VM spelas).

Något annat än att Löw skulle ge Reus en av platserna bakom den ensamme anfallaren anses som uteslutet. Likaså att ett skifte kommer att ske på det centrala mittfältet där den isolerade Toni Kroos fick noll draghjälp från en hopplöst dålig Sami Khedira. Där ses både Ilkay Gündogan och Leon Goretzka som alternativ för att ta sig in i startelvan till matchen mot Sverige. Samt att den numera friske Jonas Hector kliver in till vänster i försvaret. I övrigt ser det inte just nu ut som om det kommer bli fler förändringar till Sverigematchen.

***

Det har spekulerats en del om grupperingar och schismer som Löw har haft svårt att hantera i årets trupp. I ärlighetens namn har jag inte mer insyn än någon annan men det låter överraskande att det skulle komma nu. Dels för att Bayern München-falangen mer eller mindre styr truppen, det finns inte längre uppstickare från Dortmund som får det att kärva. Den andra för att Löw inför turneringen mer eller mindre tog bort alla tänkbara störande moment (Leroy Sané, Bernd Leno och Sandro Wagner).

Snarare tror jag det handlar om ren frustration efter den usla inledningen som så klart genomsyrat varenda interaktion mellan spelarna och media. Att det kommer ett hårt uttalande från Jerome Boateng och ett annat från Mats Hummels där ser jag inte som någon grupperingsfråga, mer som en rimlig följd på Mexikomatchen. Det är åtminstone inte något jag skulle lägga större vikt vid och se som en tänkbar “win” för Sverige inför lördagsmatchen.

***

Om man inte pratar om Reus, som de allra flesta gör, pratar man istället om Sverige som en kommande motståndare och i synnerhet Andreas Granqvist. Spelaren, ledaren som personifierar det nya svenska landslaget under Janne Andersson. Ett landslag som spelar mer organiserat, mer inriktat på det defensiva och med en betydligt större lagkänsla.

Inte minst höjs Granqvists förmåga att kliva fram och visa vägen när det gäller som allra mest. Det kanske inte ser vackert ut, det går inte särskilt snabbt, men effektivt är det. Något som har imponerat på tyskarna. Maskinen Tyskland är lätt imponerande av maskinen Sverige som tycks göra det svårt för alla motståndare med vilja att aldrig ge upp. Och framför allt Granqvist, som står för alla värden som tyskarna imponeras av

Adam Nilsson

Jag är orolig, Jogi

Efter en svag vår skulle maskinen Tyskland tugga igång. “Var inte oroliga”, var landslagsledningens ord. Förlust 1-0 mot Mexiko i premiären och jag måste säga: jag är orolig, Jogi.

Det var upplagt för ytterligare en VM-premiär där ett ifrågasatt Tyskland skulle göra det dem varit så på bra det senaste decenniet. Att bekräfta sin egen tyngd, att sända signaler till de övriga 31 lagen i turneringen att tyskarna sannerligen är i Ryssland för att försvara sin titel från Brasilien.

När väl startpipan ljöd var allt självförtroende borta. Mexiko var maskinen, inte Tyskland, och plöjde över Joachim Löws landslag utan någon som helst respekt. Quarterbacken Toni Kroos var punktmarkerad, Sami Khedira borttrollad och Mexiko hade en autobahn i båda riktningar mellan det tyska försvaret och mittfältet att leka på.

Carlos Vela, Javier Hernandez och Hirving Lozano låg i vänsterfil med sina trimmade Ferraris medan Mats Hummels och Jerome Boateng puttrade på i fuskande miljöbilar från Volkswagen som försökte blinka sig ur högerfil. Det gick undan och Tyskland hängde inte, varken offensivt eller defensivt – Mexiko vann närkamp efter närkamp mot gnälliga och själviska tyskar.

Gång på gång utnyttjades Löws felkalibrerade tyskar av Juan Carlos Osorios energirika och hårt arbetande spelare. Och till slut föll matchens enda mål – helt välförtjänt. Lozano fick bollen i steget, vände bort Mesut Özil en perfekt touch och kunde distinkt sätta 1-0.

Tyskland som innan var i brygga hamnade i panic mode. Det var felbeslut på felbeslut, felpass på felpass och Mexiko störde hela tiden när tyskarna ville sätta igång sitt anfallsspel. Men det tillät inte Osorio, Tyskland skulle inte få spela sitt spel och under de första 45 minuter fanns det inte en tillstymmelse till organiserat anfallsspel från Löws elva.

De andra 45 minuterna var inte bättre. Jag vet inte vad Löw pratade om med truppen men han tog inte upp Wilfried Schmicklers Die Gier (“Begäret”). Det var inget nytänt lag som kom ut i den andra halvleken. Det fanns inget begär där. Att tyskarna hade mer boll berodde inte på att de spelade bättre, utan att Mexiko tillät tyskarna att få kladda mer på bollen.

Marco Reus, som kanske borde varit med från start, kom in med energi och försökte få igång rörelse i laget. Men det var inte lätt när Özil rörde sig inom en radie av en telefonkiosk, Thomas Müller fintade bort sig själv från plan med sin fria roll och Timo Werner bestämde sig för att agera passningsskugga.

Vad skapades? Ett halvtamt vänsterskott från Jerome Boateng från 25 meter. Ett huvudlöst avslut från Marco Reus från van Basten-position som fortfarande är på väg hem till Dortmund. För att citera Hasse Backe, Tyskland skapade knappt en enda hundraprocentig målchans under 90 minuter och det mot ett lag vars defensiv ansetts vara det svaga punkt. Det fanns ingen extra växel att lägga in för tyskarna.

Med lite tur, eller en hel del om vi ska vara ärliga, hade inhopparen Julian Brandt kunnat stå för ett av turneringens snyggaste mål om bollen gått innanför stolpen. Men det hade varit orättvist och Tyskland förtjänade inte att gå från planen med hedern i behåll.

Segern var helt och hållet Mexikos, de hade avklätt de regerande mästarna totalt, fått många nyvunna hjärtan på sin sida och vunnit helt rättvist. De har fördelen i sin hand och ser ut att kunna gå riktigt, riktigt långt om Osorio fortsätter att sätta bitarna på rätt plats.

Tyskland då? Hoppet är inte ute men Jogi Löw står inför sin kanske tuffaste uppgift som förbundskapten under sina 12 år på jobbet. Jag vill inte ta ära av Mexiko, men det var långt ifrån en motståndare som gjorde exakt allt rätt. Det var Löws eget lag som saknade all form av automatism. Hans lag som inte kunna kanalisera sin energi till att forcera fram en kvittering. Hans lag som helt saknade tempo.

I tidigare turneringar har det sett skakigt ut, men Tyskland har alltid haft en stabil grund att stå på. Den här gången saknas den helt och tiden är knapp innan man ska ut mot Sverige på midsommardagen. Ett Sverige vars grund är stabilare än vad den varit på bra många år.

Tyskland kommer självklart vara favoriter, men det var en rejäl törn mot landslaget ambitioner. På bänken finns många spelare som kommer att vilja kliva fram och visa upp sig. Frågan är om det kommer att hjälpa för det är inte säkert att det är huvudproblemet. Intrycket från Moskva är att Löw har fler problem än så. Han borde vara orolig. Precis som jag är.

Adam Nilsson

Längtat i fyra år på att försvara guldet - nu vill Tyskland bygga ut premiärsviten

Twitter: @atnilsson

I fyra år har Tyskland ivrigt väntat på att få kliva in i VM igen för att försvara sitt guld. Premiären mot Mexiko ses som den på förhand svåraste gruppspelsmatchen av de tre som väntar för Joachim Löws landslag. Förväntan från folket och medierna är att Tyskland ska kunna bygga ut den vinstsvit som landslaget historiskt har i VM-premiärer – de senaste 7 har alla slutat med tysk seger.

Det är ett facit som är talande för Tyskland och deras mentalitet. En bra start är vad som krävs för att gå långt i turneringarna, också för att visa utmanarna att man har lyckats formtoppa laget bra till mästerskapet. Under Löws ledning har Tyskland två stycken 4-0-segrar i bagaget från premiärerna. 2010 var det Australien som blev överkörda, 2014 var det ett decimerat Portugal. Blir det Mexiko den här gången?

Kanske. Förhoppningsvis. Frågetecken finns dock i det tyska lägret. Våren har inte varit en imponerande resa för det tyska landslaget; Löw har långt ifrån fått alla delar att stämma. Spelet har sett har hackigt ut, tempot varit lågt och många gånger har det straffat tyskarna. Lägg därtill irritationen av “Erdogate” som tagit energi från fotbollen under uppladdningen inför Ryssland.

Följderna är något som bäst kommer att summeras upp efter turneringen, men klart är att det omedelbart ser ut att drabba Mesut Özil. Efter att Löw under gårdagens presskonferens klarställt att Julian Draxler kommer att starta, är det många som tror att det betyder att Arsenalspelaren kommer att bänkas. För första gången sedan 2010 kan Özil utebli från speltid i en EM– eller VM-match för Tyskland, vilket vore ett tydligt ställningstagande av förbundskaptenen gentemot hur situationen uppstått och hanterats.

Med Draxler in kan det också betyda att Marco Reus äntligen får chansen att beträda planen i en tysk landslagströja under ett stort mästerskap. Efter att ha missat flera på grund av skador, är Dortmunds juvel frisk och det är troligt att han får kliva ut på vänsterkanten idag. Inte bara för att Özil är borta, men också för att hans egenskaper kan komma till bra nytta mot ett fysiskt starkt Mexiko.

Colombianen Juan Carlos Osorio är en svårberäknad man rent taktiskt. Han väljer ofta att sätta sina spelare i andra positioner än vad de spelar i sina klubblag och spelar med stor riskmarginal. En konstruktiv men vågad fotboll som kan skapa stora problem för motståndarna om bitarna faller på plats, men som kan skapa lika stora bekymmer för Mexiko själva om motståndaren är klok nog att hantera det kontrollerade kaos som Mexiko skapar.

För Tyskland kommer det framför allt handla om att undvika att fastna i Mexikos individuella och aggressiva press. Osorios lag spelar nästan manorienterat i sitt försvarsspel, stöter på bollhållare för att skapa oro men sällan i kollektiv. Om Löws lag kan ta sig förbi det finns ytor att vinna. Speciellt genom att Tyskland själva har stor rörelse i laget, inte minst i djupled för att dra mexikanska spelare ur sina positioner.

I Confederations Cup, där Tyskland vann med 4-1 mot Mexiko efter en stark ledning, visade det sig effektivt. Ett annat taktiskt drag Löw genomförde effektivt var att pressa Mexiko tidigt i uppspelsfasen. Genom att isolera mot kanterna skapades stora ytor framför Mexikos försvar – något som spelare som Timo Werner och den tidigare nämnde Reus, vid övervinnande av boll, skulle kunna utnyttja med deras snabbhet och teknik

En nyckelspelare för Tyskland kommer Sami Khedira att bli. Juventusmittfältaren som har en ledande roll i landslagets omklädningsrum, är fortfarande en spelare som Löw litar fullständigt på. Med sin taktiska intelligens och löpkapacitet är Khedira en spelare som kan bryta mönstret i matchen. Målet för honom blir likt Leon Goretzka förra sommaren att göra det svårt för Mexikos försvar med många djupledslöpningar för att dra med sig spelare och skapa ytor.

För Löw läggs de första pusselbitarna inför vad många hoppas blir försvarandet av VM-guldet. Mexiko, med sin individuella skicklighet och taktiska oberäknelighet, är ett anspråksfullt test att inleda med. Matchen kommer att visa hur långt i förberedelserna Tyskland kommit, om de är redo att lyckas med den historiska möjligheten att vinna två VM-guld i följd. Något annat än att utöka premiärsviten finns inte tankarna, den åttonde ska bara kritas in. Frågan är den kommer vara lika övertygande som i de senaste två turneringarna för Löw. Tyskarna hoppas. Jag tvivlar.

Tänkbar startelva, Tyskland:

Neuer

Kimmich-Boateng-Hummels-Hector

Khedira-Kroos

Müller-Draxler-Reus

Werner

***

För de som är mer intresserade av detaljerna i Tysklands spel rekommenderar jag min genomgång från igår kring hur Löw siktar på att spela. Går igenom allt från alternativen som finns, hur Tyskland vill vinna och hur de själva kan besegras.

Adam Nilsson

Den obligatoriska taktiska genomgången av Tyskland inför VM-premiären

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Hur kommer Tyskland att spela under VM?

I sitt fjärde VM som förbundskapten hoppas Joachim Löw att han med sitt Tyskland ska kunna försvara guldet från 2014. Efter två tredjeplatser 2006 och 2010 lyckades den 58-årige Löw att hitta den perfekta balansen mellan taktik och intuition till att vinna det första VM-guldet sedan Italien 1990. En vinst som bekräftade Löws styrka som förbundskapten, men som inte banade väg för en EM-titel två år senare i Frankrike.

Sedan 2014 finns stora delar av guldlaget kvar. Av de spelare som startade i finalen mot Argentina ses fortfarande sex stycken vara mer eller mindre givna i Löws troliga startelva under turneringen i Ryssland. Saknas görs spelare som Philipp Lahm, Bastian Schweinsteiger och Miroslav Klose (som återfinns i tränarstaben), men på det stora hela har Löw en stabil grund av spelare att stå på som också medverkade under EM för två år sedan.

Av de ny tillkomna återfinns främst anfallaren Timo Werner. Emil Forsbergs lekkamrat i RB Leipzig har två fina säsonger bakom sig och har etablerat sig som det givna alternativet i anfallsrollen. En efterträdare värdig den lucka som VM:s meste målskytt genom tiderna, Klose, lämnade efter sig. Werner medverkade inte under EM 2016 utan är den ende spelaren som slår sig in i startelvan som inte medverkade Frankrike.

Mycket har hänt under åren sedan guldet bärgades i Brasilien. Fotbollsmässigt står Löw fortsatt för den pragmatism som han gjorde då. Med en taktik anpassad efter var hans stjärnor spelar, kommer vi att få se ett spel som påminner mycket om det Jupp Heynckes fått Bayern München att spela under året, med inslag av den bollinnehavsfotboll som Thomas Tuchel fick Borussia Dortmund att spela under sina två år där.

Efter att 2012 ha frångått sina principer när han bestämde sig för att Toni Kroos skulle punktmarkera Andrea Pirlo i semifinalen mot Italien, har Löw fullt ut följt sin magkänsla av att anpassa sig efter sina spelares förmågor snarare än motståndarnas. Med starka fraktioner från främst Bayern, men också Dortmund, har det i turneringarna därefter ofta funnits stora inslag från de klubblagen och det kommer som sagt inte vara annorlunda den här gången.

Siffermässigt kommer därför huvudformationen vara en 4-2-3-1 med trolig startelva enligt följande:

Neuer
Kimmich – Boateng – Hummels – Hector
Khedira/Gündogan – Kroos
Müller – Özil – Draxler/Reus
Werner

Defensivt är det för Löw inga konstigheter. Med Manuel Neuer har han sedan 2010 sin givna etta. Trots skadeproblemen under säsongen åker Bayern Münchens 32-årige målvakt och landslagskapten som förstemålvakt till Ryssland. Något som självklart svider för Marc-André Ter Stegen vars säsong i Barcelona borde ha inneburit rollen som förstaslips, men som nu återigen får se sig förpassad till bänken. För Neuer är det i en fyrbackslinje naturligt att bli en “tredje mittback” och agera mellan två mittbackar som spelar brett i början av uppspelsfasen.

Backlinjen har Löw haft inövad sedan flera år, där den sista pusselbiten föll på plats i EM 2016 då Joshua Kimmich klev in som högerback. Jämfört med titeln 2014 har Löw, då han spelade med mittbackar på kanterna, har förbundskapten en taktiskt och tekniskt en bättre skolad backlinje ändå. Med Kimmich och Jonas Hector, båda fostrade innermittfältare, har Löw fått ytterligare intelligens och spelskicklighet att nyttja – inte minst mot sämre motstånd när Tyskland har mycket boll.

Den stora snickerilådan finns på mittfältet där Jogi har mängder med alternativ. Inte för inte som Tyskland klumpat ihop mittfältare och anfallare till en kategori, då de anses mer eller mindre kunna göra samma jobb. Centralt på mitten har Löw mer tekniskt skickliga spelare i Toni Kroos, Ilkay Gündogan och Sebastian Rudy som mot lägre stående motståndare kan lirka upp försvaren. Mot motståndare som är fysiskt starkare (och pressar högre) finns Sami Khedira och Leon Goretzka som tillgängliga alternativ för Löw att laborera med bredvid den givne Kroos.

Offensivt är Thomas Müller och Mesut Özil givna på sina roller, något de varit under flera år. Förutsatt att ingen av dem skadar sig kommer de vara med från start även den här gången. På vänsterkanten har Löw äntligen möjligheten att använda sig av Marco Reus. En spelare vars blixtsnabba tempoökningar och förmåga i 1 mot 1-situationer bryter mönster och kan komma att vara användbara i kontringar. På andra sidan spektrat Julian Draxler som gestaltar rollen mer i enlighet med en kreativ framspelare som följer Löws taktiska hänvisningar till punkt och pricka.

Längst fram kommer som sagt Timo Werner att få härja fritt. Fördelen för Löw med Werner är att han nu fått en säsong bakom sig i Leipzig där han inte endast varit en kontringsanfallare, utan lärt sig att behöva vara mer delaktig i ett bollinnehavsbesittande lag. Han isolerar sig inte längre i ytterzon i väntan på att gå in bakom försvar, utan rör sig mer i ytor för att skapa luckor för andra och göra sig själv mer spelbar. Med det sagt kan Mario Gomez bli ett användbart kort när Tyskland kommer gå på kontringar, något Gomez inte minst visat i Stuttgart där han länkat ihop kontringsspelet på ett imponerande sätt under våren.

Beroende på hur Löw vill gestalta matcherna och vad han förväntar sig från motståndarna, kommer han att kunna anpassa sitt spelarmaterial. Mot ett Sverige som tyskarna väntar sig spelar med en lågt stående 4-4-2 kommer Gündogan och Draxler troligen gå före då är spelare som passar bättre in i att trycka ned motståndarna och hitta luckor mellan mittfält och försvar hos motståndarna. Medan man mot offensivt pressande, fysiska lag som Mexiko kan använda sig mer av fysiska spelare så som Khedira och en kontringsspelare som Reus för att snabbt kunna ta sig ur förstapressen.

Med sin vana av att spela sin 4-2-3-1 har Tyskland ett extremt inövat mönster i sitt spel. Om vi pratar om Tyskland som en maskin, är detta nog sinnebilden för det. Det är inte särskilt mycket dynamik i spelet, utan tyskarna maler på tills luckorna uppstår hos motståndarna i många fall. Ibland kan det komma inspirerande passningar från Kroos eller mittbackarna som bryter mönstret, men det är mer undantag än regel.

I ett försök att få in mer dynamik har Löw använt sig av Leon Goretzka. Den blivande Bayernspelaren kan tolka flera olika roller och är en mittfältare som med sin löpkapacitet jobbar hårt mellan straffområdena. I Confederations Cup (där Tyskland slog Mexiko med 4-1) var det något förbundskaptenen använde sig av för att skapa luckor för Kimmich. Genom att använda Tuchels Dortmundidé om att överbelasta tungt på vänsterkanten, samtidigt som Goretzka drog med spelare i djup skapades stora ytor för Kimmich på sin högerkant. Ett knep som kan komma att användas även i Ryssland.

Försvarsmässigt har Löw inget tydligt presspel så som vi förknippar med en tysk tränare så som Jürgen Klopp. Löw vill att hans spelare ska falla tillbaka snabbt i sina positioner, inte jaga boll alltför mycket utan hellre spara sin energi och hålla sig kompakta för att inte släppa till några luckor. Något som också gör att Tyskland sällan kontrar ut sina motståndare, en möjlighet som endast kommer om någon av de centrala mittfältarna av ren intelligens lyckas bryta en passning.

Trots tryggheten i spelet finns det ett frågetecken i tempot. Tyskland har ännu inte bevisat att de är riktigt starka i bollinnehavet de vill ha. Det går alldeles för sakta i uppspelen, alldeles för många spelare som kladdar på bollen för länge. Passningarna är för korta och i många fall hamnar bollen för sent ute på kanten hos en av ytterbackarna som blivit isolerade och hamnar i 1 mot 1-situationer där de förlorar bollen. Om det är något Löw behöver jobba med är det att få upp tempot nere i backlinjen för att inte bli avlästa för enkelt

Vad har Löw för taktiskt drag “up his sleeve”?

Med stor sannolikhet kommer vi få se Tyskland gå igenom turneringen genom att spela med Löws 4-2-3-1, men det betyder inte att han inte har alternativ. Sedan några år tillbaka har förbundskapten till och från laborerat med en tre-/fembackslinje för att ge sig själv möjligheten att kunna överraska motståndarna, men också för att dra nytta av sina taktiskt skickliga ytterbackar.

En tänkbar formation med en trebackslinje skulle kunna se ut som följer:

Neuer
Kimmich – Rüdiger – Boateng – Hummels – Hector
Khedira/Goretzka – Kroos
Müller – Werner – Özil

I grundutförandet ser det ut som en fembackslinje med två extremt offensiva ytterbackar. Med boll kliver både Kimmich och Hector upp högt i planen för att skapa bredd. Samtidigt som Müller och Özil faller ner för att hitta luckor mellan motståndarnas mittfält och försvar. Centralt har Kroos fortsatt en viktig roll i uppspelsfasen med sin blick samtidigt som han bredvid sig har en oerhört löpstark mittfältare i form av Khedira och Goretzka som täcker stora ytor.

Fördelarna har varit att Tyskland kunnat få upp framför allt Kimmich högre upp i planen. En kreativ ytter som ofta hittar spelare i farliga situationer framåt och det är framför allt yttrarna som får jobba hårt i den här formationen. Eftersom de har betydligt färre fasta mönster i den här formationen blir spelet ofta mer dynamiskt, men också mer impulsivt vilket beroende på motståndare kan vara till fördel eller nackdel för Löws lag.

Problematiken för Löw har legat i att Neuer inte blivit delaktig i uppspelen, men framför allt att Kroos många gånger blivit låst och inte hittat en naturlig roll centralt i den här formationen. Mycket av den kontroll som Löw vill att hans lag ska ha går förlorat i den här formationen, därför ska vi nog inte förvänta sig att Löw under brinnande turnering kommer att byta från sitt tidigare framgångskoncept rakt av. Men det är inte omöjligt att det kommer ett test i en gruppspelsmatch om Tyskland känner sig trygga på avancemang.

Hur besegras Tyskland?

På senare tid är har man slagits av känslan av att Tysklands prestationsförmåga har förlorat i kraft. Det saknas den stabilitet som vi såg inför turneringen 2014 och framför allt känns Tyskland långt ifrån oslagbara, inte minst av de lag som kommer att ta sig långt i turneringen. Med det sagt har det tyska landslaget en trupp som är bra nog för att försvara titeln, men Löw behöver fila på detaljer in i det sista för att lyckas försvara titeln.

Under de senaste månaderna har vi fått se exempel på hur Tyskland ska besegras och det är ett genomgående tema hos motståndarna som visat på sårbarheter. Det handlar om att få Löws landslag ur balans, att skapa kaos genom att radera kontrollen som tyskarna alltid eftersträvar genom ett stort bollinnehav och rucka på det kompakta försvarets trygghet.

Brasilien visade under vårens träningslandskamp (vinst Brasilien, 1-0) att man genom hög intensitet och man-man-press kan få Tyskland ur balans. Vad Brasilien gjorde effektivt var att genom en hög press som började redan vid tyskarnas straffområdeslinje, tvinga till långa bollar och 50-50-dueller högre upp i planen. Ett spel som Tyskland inte alls behärskar, inte minst för att de saknar styrkan när de ställs mot fysiska försvar.

Tyskland försökte att spela sig ur situationer men förlorade många gånger bollen på egen planhalva vilket resulterade i farliga situationer för Brasilien. Vad Tyskland är vana vid är 2 mot 2-situationer i försvaret, något de klarar utan problem inte minst med en spelskicklig målvakt som Neuer, men när de blir pressade högt har varken Hummels eller Boateng snabbheten, explosiviteten för att ta sig ur situationer med ett par rappa steg.

För Tysklands gruppmotståndare handlar det om att inte låta Tyskland bli för bekväma i uppspelsfasen. Att våga pressa tidigt istället för att stänga ytor och vinna bollen. Ett sätt är att låta mittbackarna hålla bollen, stänga spelen ut mot kanterna på ytterbackarna och tvinga bollen in centralt på två felvända mittfältare. När bollen då slås handlar det om fullständig press på Kroos och Khedira, eller vilka det nu är som spelar centralt, för att snabbt stressa fram ett misstag och gå på kontring.

Hur ser Tyskland på sina chanser?

Möjligheten att försvara VM-guldet är något som har varit högst upp på landslagets agenda sedan Brasilien. EM var absolut en viktig turnering, men det har inte varit några tvivel alls om att årets VM har varit det stora målet för Löws landslag. Det är nu Löw på allvar kan göra sig till den störste förbundskaptenen i historien, en titel i Ryssland och han kliver upp högst på listan av alla genom tiderna och det med marginal.

Och sina chanser tror tyskarna på. I gruppspelet ser tyskarna Mexiko som sina stora utmanare om förstaplatsen. Sverige och Sydkorea räknar Tyskland som sex trygga poäng. En förstaplats skulle betyda en åttondelsfinal mot ett lag i Schweiz kaliber, vilket blir en utmaning men Tyskland borde slå. Först i en kvartsfinalen kan den stora utmaningen komma i form av ett England eller Belgien.

Innan dess måste Löw ha hittat rätt i sitt spel. Inte minst måste han ha fått igång försvarsspelet, som inte varit så tryggt som han hoppats på vid det här laget. Offensivt är han trygg i att Müller, Özil, Werner med flera kommer att leverera, men oroligheten ligger i att ställas mot lag som pressar högt. Där måste han ha vässat detaljerna för att Tyskland ska kunna sig långt.

En annan oro ligger i hur spelarnas fysiska status ser ut. I EM såg vi exempel på flera förslitningsskador. Inte minst Jerome Boateng som fick kliva av med muskelproblem. En seger mot Mexiko i premiären skulle ge utrymme för rotation för Löw innan slutspelet, något som han självklart önskar. Därför kan vi nog förvänta oss att han kommer att vilja göra förändringar, förutsatt att man inte förlorar mot Mexiko eller tappar poäng.

Vad Löw genom åren har bevisat är att han är en bra turneringstränare. Tyskland har sedan 2006 inte missat en enda semifinal, mycket tack vare Löws förmåga att förbättra delar under turneringens gång. Att träningsmatcherna inför turneringen inte var perfekta spelar Löw mindre roll, det ger honom snarare än trygghet i att det finns många saker kvar att förbättra och förfina.

Kvartsfinal är ett plikt för Tyskland. Semifinal så nära ett måste man kan komma. Final högst önskvärt. Titel? Det alla drömmer om, och många tror på.

Adam Nilsson

Erdogate stör Tysklands förberedelser inför VM

Följ mig på Twitter: @atnilsson

 

Nog hade Joachim Löw trott att det värsta var förbi dagarna efter att allt och alla uttalat sig om Leroy Sanés frånvaro från VM. Att de stora rubrikerna skrivits klart och att han och truppen skulle kunna fokusera fullt ut på förberedelserna inför den kommande VM-turneringen i Ryssland. Det dröjde dock inte många dagar innan nästa problem tornade upp och ödelade de förhoppningarna.

Erdogate”, som mötet i London mellan Ilkay Gündogan, Mesut Özil och den turkiske ledaren Recep Tayyip Erdoğan numera kallas, har blåst upp i stora proportioner i Tyskland. Så pass att förbundskansler Angela Merkel i söndagskväll satt i en talkshow och bad folket att stötta spelarna och laget i Ryssland, istället för att fortsätta med buropen.

Redan när bilderna på spelarna och den i Tyskland hårt kritiserade Erdogan kom ut var det flera tyska ledare som kritiserade tilltaget. Att två tyska landslagsspelare av sådan dignitet ställde upp med signerade tröjor till en ifrågasatt ledare var för många obegripligt. Framför allt var det många som var bedrövade över det faktum att Gündogan och Özil själva verkat helt oförstående till kritiken.

Det tyska fotbollsförbundet valde att undvika ämnet i hopp om att samtalsämnet skulle dö ut med tiden. Ett högst felaktigt antagande. För när Tyskland ställdes mot Saudiarabien i den sista träningsmatchen inför mästerskapet blev Gündogan utbuad när han klev in som inhoppare. Och när han blev nedtacklad på planen möttes det av jubel från den tyska hemmapubliken.

Först då reagerade förbundskaptenen och general managern Oliver Bierhoff. Först då började de att uttala sig kring ämnet. EM-hjälten från 1996 försökte vid flera tillfällen tona ned symboliken i mötet, men möttes gång på gång av motfrågor. Till slut vissnade Bierhoff i nationell tv. Försökte döda ämnet helt, förklara det för överspelat och ville inte svara på mer frågor kring det. Ett stort misstag som endaste gav mer tändvätska till kritikerna. Det var då Merkel klev in i handlingarna.

Bierhoff tog tillbaka sitt uttalande i veckan, tillade också att varken Özil eller Gündogan kommer att säga någonting om det under mästerskapet. Men det råder inga tvivel om att Erdogate har blossat upp till ett riktigt störande moment i Tysklands förberedelser. Och förbundet kan endast skylla sig själva.

De underskattade ämnet från början, tog inte tag i taktpinnen för debatten utan lät den glida ur händerna. När väl diskussionen samlade in förbundet i en bumerangsving, var de inte förberedda på någon krishantering. Och anfall visade sig inte vara bästa försvar, vilket nu lett till ett problem för hela laget och inte bara de två spelarna.

Ingen av spelarna har bett om ursäkt eller ens försökt förklara det hela. Ingen har sagt att det var ett misstag att bli indragna i en politisk valkampanj för en ledare vars politik kring människorätt och demokrati innehåller klara brister. Därför är det svårt att avsluta ämnet, för det finns ingen som vet varför de båda ställde upp på detta från första början.

Och det är klumpigt att Oliver Bierhoff försöker vara en moralisk högborg när han hans arbetsgivare inte själva levererat särskilt väl på den fronten. Ett förbund som valde att spela sin sista träningsmatch inför VM mot Saudiarabien, ett land som inte står för demokrati. Ett förbund som inte valt att säga något om Ryssland som värdnation. Ett förbund som fortfarande inte kan förklara vad som hände med €6,7 miljoner som försvann i samband med VM 2006 i Tyskland. Förtroendekapitalet hos DFB är inte enormt.

Kanske hade det därför varit en idé att faktiskt bemöta ämnet med full transparens. Att inse att fotboll och politik faktiskt hör ihop. Att kanske få Gündogan och Özil att säga ett ord om det hela, ta ställning för demokratiska värden. Någonstans är de trots allt frontfigurer för ett land och dess värderingar, därmed finns där ett ansvar som man inte kan friställa dem från. Och just därför skulle man hanterat ärendet bättre från början, och inte försökt tiga ihjäl det.

Då hade det inte behövt vara något störande moment just nu.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv