Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Löw föll för det mediala trycket - kan ha räddat honom jobbet

NY TWITTER: @FKPOHLER

Mycket har stått på spel för Joachim Löw de senaste månaderna. Efter uttåget i VM har kraven från kritikerna inte varit nådiga på vad Löw måste göra och bevisa för att få behålla jobbet. Det har framstått som om Nations League varit en form av test, en provanställning där Löw varit tvungen att visa att han är rätt man för att leda Tyskland i jakten på en efterlängtad EM-titel.

Många var det som därför häpnade över bristen på förändring när Löw i sin första trupputtagning efter VM valde att mer eller mindre använda sig av samma spelare. Endast tre nya namn återfanns. Inte blev det lättare när inledningen inte var mer än lovande och värre blev det när Die Mannschaft förlorade mot Holland med 3-0 i lördags.

Kritiken mot Löw har till stor del handlat om att han hållit fast vid den stomme som under nästan ett decenium varit extremt framgångsrika ur tyska mått mätt. Spelare som Manuel Neuer, Thomas Müller, Toni Kroos med flera har alla under perioden varit bärande nyckelspelare som den 58-årige förbundskaptenen aldrig tvivlat på, men kritikerna har sett på det annorlunda.

Därför var det inte förvånande att Löw igår mot Frankrike valde att byta ut fem spelare jämfört med förlusten mot Holland. Samtidigt var det också förvånande. Det var inte förvånande just för att kraven på förändring varit stora och att förbundskaptenen till slut kanske fallit lite för det mediala trycket. Inte minst när hans jobb med stor sannolikhet stod på spel. Det var ett sista schackdrag värt att testa, också för att bevisa att han faktiskt är mer förändringsbenägen än vad det framstått.

Men det förvånade också, som sagt. För Löw har aldrig varit någon som fallit offer för ett medialt tryck och anpassat sig därefter. Han höll fast vid Mesut Özil i somras trots stor kritik. Han vägrade släppa in Michael Ballack i landslaget efter VM 2010 trots att han publikt ansågs vara en absolut nyckelspelare, och inte minst lagkapten. Men Löw gick sin väg och det har han alltid gjort, fram till igår. Och det läsare, det kan ha räddat honom jobbet.

Trots att det blev förlust med 2-1 igår. Trots att man just nu ser ut att åka ur sin Nations League-grupp. Trots att Tyskland gjort sitt resultatmässigt sämsta landslagsår någonsin. Trots att många tycker att 12 år har varit en alldeles för lång tid för förbundskaptenen på jobbet.

Vad som vänt i Löws fördel är just att han vågade och till en början vann. Med unga, pigga, rappa spelare som Leroy Sané, Serge Gnabry och Thilo Kehrer från start spelade Tyskland en nästintill felfri fotboll under de första 45 minuterna. Man pustade och frustade till de franska väggarna inte längre orkade hålla mot. Det fanns en energi där som inte funnits på länge och trots att Tyskland bara hade gjort ett mål – på en tveksam straff – så tändes ett hopp igen.

Ett hopp om att Tyskland kan mäta sig med de allra bästa och fortfarande är kvar på den översta nivån. Det är långt ifrån alla som lyckats pressa Frankrike, på deras hemmaplan, till så många misstag som Löws lag gjorde igår. Att det inte skulle hålla över 90 minuter var kanske inte överraskande, det saknades ork och rutin i slutändan mot ett iskallt Frankrike som med ett briljant mål (Griezmann, herre-min-gud) och matchens andra tveksamma straff vände och vann. Precis sånt som kan hända i en match mellan en nybliven världsmästare med flyt mot en före detta världsmästare med oflyt.

För kritikerna var det dock ett välbehövligt tecken på att Löw kan förändra sig och våga testa nytt. För Löw själv var det ett tecken på att han är så illa tvungen. Gårdagens elva var långt ifrån en färdig sådan, men det var ett steg i helt rätt riktning. En elva som andades mod och entusiasm, något som saknats under en lång tid. Det kan och borde vara nog för att Löw fortsatt ska ha förtroendet i nybyggandet av det tyska landslaget.

Adam Nilsson

Slutet på Löws era har aldrig varit närmare

Ny Twitter: @fkpohler

Övertag i bollinnehav, fler skott på mål och större andel vunna närkamper – en trio av statistik som brukar tala till fördel för det vinnande laget. Igår i Amsterdam var det inte så. Tyskland gick förlorande ur den andra matchen i Nations League och därmed har tyskarna inte vunnit sedan den andra gruppspelsmatchen i VM mot Sverige. Ett resultat som får en att börja tro att slutet på Jogi Löws era aldrig varit närmare.

Många är det som undrat över hur Löw skulle hantera det historiskt tidiga uttåget ur VM. Efter 12 år som huvudansvarig för landslaget har han alltid hittat ett sätt att återskapa sig själv och sitt lag på ett slagkraftigt sätt. Efter gårdagens förlust, 0-3, ser det ut som att den numera 58-årige förbundskaptenen fått slut på idéer.

Det är svårt att ta in det faktum att nästan ett identitskt tyskt landslag för ett år sedan var en huvudkandidat till VM-titeln efter ett nästan felfritt kvalspel och en seger i Confederations Cup (med vad som ansågs vara ett b-lag), numera knappt tycks kunna ta in några ny instruktioner eller skapa något att värde offensivt. En generationsväxling som inte ansågs behövas tycks nu vara ett av de få alternativ kvar i medicinlåda för att väcka liv på Tyskland.

Men det som allra närmst till hands i medicinlåda är naturligtvis att göra sig av med Löw. Något som flera redan ville skulle ske efter sommarens VM-uttåg. Nu är det mer reelt än någonsin. Löwkritikernas eld börjar bli allt större samtidigt som försvararnas argument har blivit betydligt färre. Så pass att Löw själv efter gårdagens förlust sa att det var oundvikligt att det skulle bli tal om hans roll framöver.

Vad flera insett, vilket också gjorde att Löw överlevde sommarens uttåg med jobbet i behåll, är att kandidaterna att ta över är mer eller mindre obefintliga. Det finns inga namn ute på marknaden som tilltalar det tyska fotbollsförbundet. Och inte heller de allra största kritikerna tycks kunna lansera något namn, förutom Michael Ballack som indirekt lanserat sig själv i en kampanj som går under titeln “Alternative für Löw”.

Ja, Ballack är ett populistiskt pucko med noll självinsikt och kommer aldrig att få rollen. Han är alldeles för arrogant för att inse det själv, men han tycks åtminstone vara en kandidat som inte räds uppgiften. Den enda som faktiskt inte oroar sig för att gå mot den förbundskapten som stabiliserat upp och gjort det tyska landslaget till vad det är, under en av de mest framgångsrika epokerna i tyskarnas landslagshistoria.

Med det sagt, ett seriöst alternativ som skulle kunna genomföra förändringarna är inte tillgängligt. Det är inte helt enkelt att byta ut Löw precis på samma sätt som det tyska folket har svårt att byta ut Angela Merkel, även om opionen svängt. För vad de båda lyckats med är att balansera mellan finfina gränser på både lokal och internationell nivå och skaffat sig renomen som andra bara drömmer om att bygga upp.

I Löws fall har det inneburit stöd från nästan alla håll. Visst har det alltid funnits kritiker men när man har stöd av förbundet, klubbar som Bayern München och Borussia Dortmund samtidigt som klubbar på mer av en “gräsrotsnivå” som FC Köln och SC Freiburg, ja då är det svårt att bara vifta bort honom med ena handen och få in någon med den andra och tro att allting ska löpa på som vanligt.

De “viktiga” har alltid varit på Löws sida, vilket de fortfarande är och det talar till hans fördel och alla hans motståndares nackdel. Det är först när en Karl-Heinz Rummenigge eller Hans-Joachim Watzke börjar uttala sig negativt i media som hans roll på allvar är under hot, än så länge har det uteblivit men tiden närmar sig även där.

Förbundet, och inte minst Löw, är själv mest intresserade av att föregå en sådan debatt. Matchen på tisdag mot Frankrike kommer att vara avgörande för hur det spelar ut sig. En seger och andrum ges ett tag framöver. Oavgjort borta mot världsmästarna kommer också köpa Löw tid men frågan är hur mycket. En förlust och ja…då kommer nog Löw själv på allvar fundera på om det är värt att köra hela väget in kaklet a la Kristersson eller om det är dags att tacka för sig. Min känsla är att han lutar åt det sistnämnda. På tisdag kan eran faktiskt vara slut. Det sista kapitlet kan just nu vara på väg att skrivas.

Adam Nilsson

Lyckad i Augsburg, misslyckad i Schalke - kan Weinzierl lyckas i Stuttgart?

Under 15 månader har Markus Weinzierl hållit sig borta från rampljuset. För den som glömt fick han lämna Schalke under rätt dramatiska omständigheter där han på semester fick reda på att han inte behövde återvända till Gelsenkirchen. Det endast efter en säsong som huvudtränare för den klassiska kungsblå klubben.

Weinzierl själv har aldrig uttalat sig om det hela, tvärtom har han hållit sig långt borta från medialjuset och haft fokus på att finna sig själv igen. Framför allt har han väntat på rätt uppgift. För förfrågningarna har varit många, trots året i Schalke har hans rykte inte svärtats nämnvärt men det finns alltid en viss brinntid för en tränare innan han måste ge sig in i matchen igen för att inte bli bortglömd.

Nu när Stuttgart kom med sin förfrågan kunde han inte längre tacka nej och förståeligt är väl det. Jämfört med andra lag som hört sig för, till exempel Ingolstadt (2. Bundesliga), har förutsättningarna aldrig varit så bra som i detta fall. I Stuttgart får han möjlighet att coacha ett av de mest historiska lagen i Tyskland. En klubb som har alla förutsättningar för att lyckas sätt till den omgivning som finns.

Vi pratar en fantastiskt fin arena som tar knappt över 60 000 åskådare. Ordentliga sponsorer, inte minst Mercedes-Benz, i ryggen som ger trygghet. Bra faciliteter och en erkänt bra ungdomsakademi som fostrat många Bundesligaspelare genom åren. Därtill en drös med supportrar i en stor stad som är ekonomiskt välmående och tillhåll för mycket förtagande. Att jämföra med städer som Hamburg, München och Frankfurt.

Inte minst har Weinzierl tillgång till en trupp som på många sätt ska kunna befinna sig på den övre halvan av tabellen. Den ska till och med kunna utmana om Europaplatserna. En före detta landslagsmålvakt i Ron-Robert Zieler, en klassanfallare i Mario Gomez och sedan en drös med spelare av bra Bundesligakvalitet (se: Gonzalo Castro, Daniel Didavi med flera).

Det är ett lag som på många sätt inte har något att göra med den jumboplats som Stuttgart just nu besitter. Efter att ha varit det lag som efter Bayern tagit flest poäng under förra årets vårsäsong (och dessutom slog just Bayern med 4-1 på Allianz Arena), var förväntningarna naturligtvis skyhöga att resultaten skulle leda till vidare framgångar.

Men trots ett intressant transferfönster lyckades Weinzierls företrädare Tayfun Korkut inte att knyta an vid framgångarna från våren. Det blev istället den motsatta effekten där Korkut inte alls fick ihop anfallsspelet som skulle vara den nya vägen. Något nu alltså Weinzierl istället får möjlighet att fullfölja och lyckas med.

Till en början kommer allt handla om resultat, att ta sig ur botten till en stabil placering. Sen kommer tryck läggas på ett mer offensivt spel. Mycket talar för att Weinzierl är rätt tränare för det. I både Regensburg och Augsburg skördade han framgångar med en fotboll som andades anfallsglädje och lust. Regensburg tog han oväntat upp till 2. Bundesliga, Augsburg etablerade han som ett Bundesligalag. Så meriterna är det inga fel på.

Schalke är smolket i bägaren och visst finns det en viss känsla av “app app app” där 15 månader senare. Men på det stora hela borde Weinzierl utan några större magiska konster lyckas med att stabilisera Stuttgart och på sikt få till ett lag som spelar en offensiv fotboll. Frågan är bara om han kan klara framtida krav på att etablera sig som ett topp 6-lag. För det är där klubben har siktet, men de är de långt ifrån ensamma om i Tyskland.

Adam Nilsson

Drillat Bayern gör dem ostoppbara

När Niko Kovac offentliggjordes som ersättare till Jupp Heynckes var det många som ville göra sig lustiga över valet. Inte minst för att det framstod som något av ett panikval. För att göra en kort recap: Bayern ville behålla Heynckes men Jupp ville hem till frun och hunden på gården i mellersta Tyskland. Då gick frågan vidare till Thomas Tuchel som – åtminstone om man får tro de tyska medierna – väntat och väntat på just detta. Men när frågan kom var det försent, Tuchel hade valt PSG och tackade nej till Bayern.

Det infann sig en mindre panik i det bayerska läget. Precis som ett bortskämt litet barn brukar Bayern få det man pekar på, men i det här fallet föll det ena önskelösningen efter den andra bort. Inte heller förbättrades det av att klubben själva meddelat att man skulle presentera en lösning under april. Sagt och gjort, Bayern hörde av sig till Niko Kovac som hade en klausul i kontraktet som gjorde det lätt för honom att acceptera anbudet över en natt.

Snopet fick Eintracht Frankfurt (Kovacs tidigare klubb) se sin tränare försvinna utan att kunna sätta något alls. Mest snopen var sportchefen Fredi Bobic som i januari triumferande sa att han var helt säker på vem som skulle ta över Bayern. Där i Sky-studion sa Bobic att det var en “öppen hemlighet” i branschen och att han väntade sig ett offentliggörande inom kort. Några månader sedan satt han surmulen och beskyllde Bayern för att hajickat hans tränare (helt korrekt). Anseendet hos sportchefen fick sig en törn.

I vilket fall var det långt ifrån alla som var övertygade om att den i Berlin uppvuxne Kovac skulle lyckas särskilt bra i Bayern. Många fans tyckte han saknade erfarenhet och många menade på att det var Bayerns sportchef, tillika Kovacs personliga vän, Hasan Salihamidzic som lockat över honom av ren bekvämlighet. Det var inte alls en tränare i genre som fansen förväntat sig skulle dyka. Ett oprövat kort på många sätt med vansinnigt liten erfarenhet av Europaspel.

Några veckor in på säsongen är tongångarna annorlunda. Med ett transferplus på drygt €90 miljoner och få stora nyförvärv har Kovac på kort tid fått Bayern att fortsätta på den väg som Heynckes slog in på. Bara det att Bayern nästan känns mer ostoppbara nu än vad de gjorde under vinterhalvåret.  Fyra matcher i Bundesliga och en i Champions League, alla vunna med en målskillnad på 13:2, har kommit i en ospektakulär men imponerande stil.

När Kovac anlände till Frankfurt var det ett lag i fullständig kris. Jag dömde ut honom som ett val för jag trodde att hans brist på erfarenhet inte var det som behövdes när Eintracht slogs mot nedflyttning. Kovac bevisade mig motsatsen. Det krävdes visserligen ett nervkittlande kvalspel mot Nürnberg men Frankfurt klarade sig kvar. Mycket för att Kovac satt en oerhört tydlig identitet i laget. Hårt arbete, taktiskt vansinnigt drillade (inte minst defensivt) och en teamgeist som få andra. Dessutom har han hela tiden fått ihop en extremt brokig skara spelare att leverera. Något som varit grunden till de vidare framgångarna som gjorde Kovac till ett namn för Bayern.

Jag hade svårt att tro att den attityden skulle fungera i Bayern, men det ser ut som om det är precis vad klubben behövt för att ta nästa steg. Den taktiska drillningen har fortsatt. Bayern matar på enligt Kovac idé, är extremt pålästa på motståndarna och ser defensivt vansinnigt stabila ut. Samtidigt har han fått alla spelare att lyfta sig till nya nivåer (se Renato Sanches som på allvar kan slå igenom) och underkasta sig laget. Rotationen med stjärnorna har fungerat, något jag tror den fortsatt kommer göra även om resultaten förr eller senare börjar dala lite.

Kovac har ärligt talat inte ändrat på sig mycket alls och det är vad som imponerar allra mest på mig. Han har tagit sitt recept från Frankfurt och applicerat det på Bayern och det har fungerat otroligt bra. Vilket jag tycker är överraskande sett till vad han haft att jobba med. För man tänker ju ändå att man borde ha två olika angreppssätt på lagen sett till förutsättningarna. Frankfurt ett jojolag mot giganterna Bayern. Receptet borde inte var detsamma kan jag tycka men hittills tycks det fungera och jag har svårt att se att det inte ska fungera över tid.

Bayern ser ärligt talat ostoppbara ut. Som sagt, mästarna är inte spektakulära men med den individuella kvaliteten är man överlägsna i Bundesliga och med den taktiska disciplinen har jag svårt att se att något lag ska kunna rå på Bayern. Visst, det kommer att komma en och annan förlust men jag har svårt att tro att det ska bli några större dalar. Och respekten för Kovac i spelargruppen verkar stor nog för att han ska kunna hantera eventuella motgångar. Vilket jag inte trodde på förhand. Åtminstone inte att det skulle vara en sådan bra matchmaking.

Men nu står Bayern redan – med betoning på redan – där och utmanarna är inte heller redo för att ta sig an de bayerska mästarna. En sjunde titel i följd ska bara inkasseras. Något annat känns mer omöjligt än när Leicester vann Premier League.

Adam Nilsson

Kimmich nyckel i Löws ‘nya’ Tyskland

Vindarna har vänt i det tyska landslaget. Åtminstone är det så jag tolkar den retoriska förändringen hos ledarna runt om landslaget. Joachim Löw pratar betydligt mindre om taktiska findetaljer och betydligt mer om mentalitet.

Tyskland ska inte längre vara ett föregångsland inom landslagsfotbollen utan istället återvända mer till det som en gång i tiden gjorde landslaget till en maskin. Det handlar om vilja och kamp – blod, svett och tårar. Det kommer vara mödosamt men att döma av analysen av uttåget ur VM är det vad Löw pinpointat som det absolut viktigaste att förändra.

Efter två matcher med detta ‘nya’ landslag (som inte alls är särskilt nytt) råder det inga tvivel om vem som kommer att vara nyckelspelare för förbundskaptenen. Joshua Kimmich har fått kliva bort från högerkanten och in på det centrala mittfältet där han ska agera den sensibla ankaret bakom en mer kreativ och offensiv trio.

Den kometkarriär som Kimmich stått för i Bayern München har mycket handlat om hans mångsidighet. Han värvades in som en central mittfältare men slog igenom som vikarierande mittback. När Philipp Lahm lämnade var Kimmich den givna arvtagaren efter att ha visat sig vara bättre än bra som högerback och har därefter gjort den kanten till sin hos rekordmästarna.

Med det sagt har 23-åringen själv inte gjort någon hemlighet av att han helst av allt vill spela på mittfältet. En position han inte har varit bofast på sedan han lämnade RB Leipzig, men där han fostrades och känner sig allra mest bekväm. Dessutom i den roll som i mångt och mycket Löw nu införlivat i sitt landslag.

I mångt och mycket påminner det om draget Löw gjorde inför turneringen 2014 i Brasilien. Då satte han Lahm på en samma position efter att Pep Guardiola använt högerbacken på mittfältet. Ett experiment som tillsammans med en fyrbackslinje av enbart mittbackar (som också användes mot Frankrike) var något Löw körde en bra bit in i turneringen.

Klart är att Löw ser att en liknande lösning behövs för att få kontroll på det taktiska. Det är en mindre visionär fotboll, betydligt mer cynisk om än att Kimmich inte är huggsax på mittfältet utan besitter mer kreativa kvalitéer än så. Däremot ska han i sin roll till stor del agera som trygghet för spelare som Toni Kroos och Ilkay Gündogan som kommer att ligga framför honom i planen. Det är vad Löw sätter sina euros på ska leda Tyskland mot en ny titel som det ser ut idag.

Annars var matcherna mot Frankrike och Peru inga övertygande insatser, men stabila. En poäng mot Frankrike får anses godkänt, inte minst efter att man stått för en bra andra halvlek med mer kreativitet och offensiv. Matchen mot Peru var ingen kioskvältare, men en välbehövlig seger som ger lite andrum framöver.

Var det något som fungerade så var det just Kimmich, som levde upp i sin roll men som har mer potential att ta av. Något Löw så klart hoppas kunna utnyttja till max. Återstår att se om taktiken faller lika väl ut som 2014.

Adam Nilsson

"En vidareutveckling på vad som varit, men så nära ett status quo man kan komma"

Twitter: @atnilsson

Det var upplagt för stora rubriker när Joachim Löw idag hade sammankallat till den första presskonferensen sedan uttåget ur VM. Den 58-årige förbundskaptenen har hållit till på hemmaplan i trakterna kring Freiburg för samla energi och kraft inför stundande Nations League. Utöver några få besök på DFB’s huvudkontor i Frankfurt och Bundesligapremiären har Löw gjort allt för att hålla sig borta från fotbolls epicentrum.

Att kalla det för en nystart är att ta i, men Löw försökte åtminstone påbörja skrivandet av ett nytt kapitel i sin karriär som förbundskapten. På podiet tillsammans med Oliver Bierhoff gick Löw pedagogiskt igenom de felsteg som låg till grund för det historiskt tidiga uttåget ur VM. Taktiken var det “allra största felet”. Försöket att med bollinnehav kväva motståndarna hade misslyckats och man hade nästan arrogant avfärdat gruppmotståndarna redan på förhand.

Som nästa stora bekymmer pekade Löw ut bristen på motivation, eller som han själv uttryckte det: “Det saknades en flamma”. Något som alla som såg en frame eller två av Tysklands VM-turnering rätt enkelt kunde peka ut som en bristvara. Grunderna rapporterades det vilt om under turneringen. Allt från Özil och Gündogans fotografier med Erdogan, till splittrade grupperingar och sena nätter med tv-spel (en natt drogs pluggen på WiFi på hotellet).

Felen var många och kunde, enligt Löw, bekräftas i det statistiska. Andelen maxlöpningar var 22% lägre än under VM-kvalet, passningarna framåt i banan var 13% lägre och det tog ungefär en fjärdedel så lång att gå från bollvinst till avslut. Därtill ett bedrövligt facit i målfrekvensen, det krävdes 30 fler avslut för ett mål under VM 2018 än vad det gjorde 2014.

Enkelt kunde det konstateras att Löw själv, med en nickande Bierhoff, tog på sig felen. Men det var inga djupare budskap som spreds, snarare konstaterade Löw vad alla redan kommit fram till. Spelargruppen ställde han inte till svars för misslyckandet och någonstans kunde det också synas i den efterföljande uttagningen till Nations League. Utöver Mesut Özil, som självmant tackat för sig, saknas också trotjänaren Sami Khedira (“Jag hade ett långt samtal med honom”), i övrigt är en trupp där många av namnen går att känna igen sedan tidigare.

Tre nykomlingar finns där och överraskande sådana får en säga. Hoffenheims 25-årige vänsterlöpare Nico Schulz får chansen, där han främst kommer att konkurrera med Jonas Hector. PSG’s rekordvärvning Thilo Kehrer (försvarare) är även han uttagen och 19-årige Kai Havertz (offensiv mittfältare) är de övriga två som ska konkurrera i Löws första landslagsuttagning sedan juni.

Får sägas vara tre rätt överraskande namn som kliver in i truppen. Inte minst när ett namn som Sebastian Rudy saknas. Schulz har visat upp bländande insatser, men har aldrig varit en etablerad spelare på högsta Europanivå. Kehrer är en shooting star vars potential är enorm, men vars cv inte är en lång läsning. Havertz är en personlig favorit, när han slog igenom var det med dunder och brak, men som känns lite…tunn på den här nivån.

Alla tre är nog uttagna i truppen för att se och lära, men är helt klart spännande för framtiden. Vad truppen dock tydligt vittnar om är att Löw egentligen inte betvivlat att han tog ut rätt spelare till VM, snarare att han coachade dem fel (vilket rimmar med hela hans förklaring till misslyckandet). Det är också därför omöjligt att kalla det för en nystart. Det är en vidareutveckling på vad som varit, men så nära ett status quo man kan komma.

Om det räcker för att lugna de tyska fotbollsfansen har jag svårt att tro. Resultaten behöver komma fort för att Löw ska få lugn och ro, annars kommer kritiken om brist på förändring att komma som ett brev på posten.

***

Truppen i sin helhet

Målvakter: Manuel Neuer (FC Bayern), Marc-André ter Stegen (FC Barcelona)

Försvarare: Jerome Boateng (FC Bayern), Matthias Ginter (Bor. Mönchengladbach), Jonas Hector (1. FC Köln), Mats Hummels (FC Bayern), Thilo Kehrer (PSG), Joshua Kimmich (FC Bayern), Antonio Rüdiger (FC Chelsea), Nico Schulz (TSG Hoffenheim), Niklas Süle (FC Bayern), Jonathan Tah (Bayer Leverkusen)

Mittfält/Anfall: Julian Brandt (Bayer Leverkusen), Julian Draxler (PSG), Leon Goretzka (FC Bayern), Ilkay Gündogan Manchester City), Kai Havertz (Bayer Leverkusen), Toni Kroos (Real Madrid), Thomas Müller (FC Bayern), Nils Petersen (SC Freiburg), Marco Reus (Borussia Dortmund), Leroy Sané (Manchester City), Timo Werner (RB Leipzig)

Adam Nilsson

Bayern och Dortmund i topp - och så lär det förbli

Twitter: @atnilsson

Den första omgången av årets Bundesliga är färdigspelad och med det har vi redan fått tydliga indikationer på varåt det barkar. På ett fullsatt Allianz Arena visade Bayern München inte upp några mästartakter men tillräckligt för att avfärda Hoffenheim.

Måste säga att de inledande tio minuterna var högst imponerande av Bayern. Hög intensitet, fick matchen precis dit dem ville och Hoffenheim hade oerhört svårt att hitta rätt i spelet. Men ju längre matchen led, desto mer kom Hoffenheim in i matchen och skapade bekymmer för Bayern.

Niko Kovac fick den inledning han hoppats på. En seger och en insats som inger respekt, men där det också finns en hel del att fila på framöver. Lite överraskande dock att han startade med Jerome Boateng som fortsatt ryktas vara på väg bort. I övrigt en planenlig seger.

***

Det stora samtalsämnet var dock VAR och det ser inte ut som om tyskarna tagit vid där VM avslutade. Måste säga att min personliga upplevelse under VM var att VAR hade gått framåt rejält och inte alls påverkade som den gjort i Bundesliga under förgående säsong.

Men det krävdes bara en match i årets Bundesliga för att inse att problemen kvarstår. Det tar alldeles för lång tid, besluten känns långt ifrån stringenta. När ska VAR användas och när ska det inte? Blev till slut en parodi på Allianz Arena där vi alla till slut ägnade mer tid åt att glo på domarens rygg vid skärmen än den faktiska matchen. Skärpning!

***

På annat håll stod Borussia Dortmund för en övertygande seger mot RB Leipzig. 4-1 blev slutresultatet och Lucien Favre fick en drömstart på giget i Dortmund. Så stabilt som det såg ut har det inte gjort på länge på Westfalenstadion.

Mittfältet med Witsel, Dahoud och Delaney gav stor trygghet för hemmalaget. Jag måste erkänna att just Delaney, vars prislapp jag tyckte låg högt över hans faktiska värde, var stundtals briljant på mitten. En begränsad fotbollsspelare på vissa sätt, men en oerhört begåvad på andra och han kommer att bli nyttig för Favre.

Marco Reus såg hetare ut än på länge och kommer att stå för en hel del mål under säsongen. Allt som allt den mest övertygande insatsen i mina ögon under årets premiäromgång och jag är spänd på hur långt Dortmund kommer att kunna gå.

***

Klart är att Bayern och Dortmund kommer att vara lagen i toppen över resten av säsongen. Något som de flesta trodde på förhand och nu fått bekräftat. Bayern för mig starkare i längden men sett till gårdagens insats är Dortmund bara en riktigt vass nia från att på allvar kunna utmana.

Favre verkar vara helt rätt för Dortmund. En gedigen arbetare som kommer att få laget att bjuda på bra fotboll under de kommande åren. Kanske kommer lite av den där “Echte Liebe”-känslan återvända till en klubb som verkligen behöver det. Dortmunds tolfte spelare kommer vara viktig i jakten på Champions League och inte minst i en eventuell titelstrid.

***

Mikael Ishak missade straff när Nürnberg förlorade mot Hertha Berlin på bortaplan. Ludvig Augustinsson med 90 minuter för Bremen hemma mot Hannover (1-1). Oscar Wendt med seger med sitt Mönchengladbach mot Leverkusen (2-0). Och Emil Forsberg med 90 i Leipzig mot Dortmund.

Bäst av svenskarna var dock Robin Quaison som spelade 90 minuter för Mainz i vinsten mot Stuttgart. Quaison spelade även fram till det vinnande 1-0. Tycker ju att han gjort bra insatser rätt igenom när han spelat och om han får matcher från start är jag övertygad om att han kan bli en nyckelspelare i ett lag jag tror kommer slåss mot nedflyttning under säsongen.

Adam Nilsson

Bundesligatipset 18/19

Twitter: @atnilsson

Med en ny, förhållandevis orutinerad tränare och endast ett nyförvärv i Leon Goretzka är det enkelt att ställa sig frågan: kommer Bayern München återigen att vinna Bundesliga? Trots de få förändringarna och få tydliga förbättringarna. Det enkla svaret för mig är ja. Bayern kommer återigen titulera sig tyska mästare och det med ungefär samma enkelhet som de tidigare åren.

På pappret ser det kanske inte ut så. Klubben har bestämt sig för att hålla i plånboken för att spara ihop till en hårt gummisnoddsklämd sådan till nästa år. Niko Kovac må vara orutinerad på den högsta europeiska nivån, men är fortfarande tillräckligt skicklig för att leda ligans bästa lag (både spets och bredd) till en ny ligatitel. Det stora frågetecknet som kretsar kring Bayern är hur de kommer att hantera Europa, inte om de kommer att vinna Bundesliga.

Den kanske största anledningen till att jag är så övertygad om att Bayern kommer att bli ligamästare är för att de tänkbara konkurrenterna knappast har tagit ikapp det enorma avstånd som funnits de senaste åren. Borussia Dortmund (fyra förra säsongen) kommer in med en ny tränare i Lucien Favre och intressanta värvningar. Men det är inga värvningar som skriker att ambitionen är att utmana om titeln. Snarare att man ska säkra en topp 4-plats.

Fjolårets tabelltrea 1899 Hoffenheim går in i säsongen med en tränare (Julian Nagelsmann) som redan skrivit på för konkurrenten RB Leipzig till 2019. Kan leda till osäkerhet om det börjar gå dåligt och jag förväntar mig en dipp för Hoffenheim. Truppen har inte blivit starkare och med ett garanterat gruppspel i Champions League kommer bredden att synas. Om klubben försvarar sin Champions League-plats vore det inte något annat än sensationellt.

Schalke 04, som slutade tvåa förra säsongen, lider inte av exakt samma problem men liknande. Dels är Domenico Tedesco fortfarande ett oskrivet blad som tränare. Första säsongen var bra, men kan han återupprepa det? Schalke visade sig vara extremt drillade taktiskt, med stor flexibilitet och den röda tråden i sommarens värvningar är mångsidigheten. Men spetsen saknas fortfarande och även i Schalke blir det intressant att se hur man ska hantera att slåss på tre fronter. En Europaplats borde vara inom räckhåll.

Bayer Leverkusen hade en bättre säsong under Heiko Herrlich men är fortfarande inte tillbaka på den nivå som de var på för några säsonger sedan. Finns några glimrande spelare i truppen med potential att nå den absoluta världstoppen. Endast ett ordinarie tapp i Bernd Leno, i övrigt en mer eller mindre intakt trupp för Herrlich ger utrymme för förbättring. Leverkusen kommer att utmana om Champions League-platserna, men ett varningens finger för prestationsbalansen. Dagsformen kan skifta rejält i Leverkusen.

Nämnda RB Leipzig slutade sexa och med det stannade Red Bull-projektet av en aning. Ambitionen att utmana om ligatiteln finns fortfarande där men ett mellanår med Ralf Rangnick som en interimtränare väntar. Unga värvningar som alltid men en oerhört tunn trupp. Kommer krävas ett bara sista minuten-värvningar för att Leipzig på allvar ska kunna utmana och erövra en av de fyra åtråvärda Champions League-platserna. Samtidigt hyser jag enorm respekt för Rangnick som har förmågan att göra underverk.

Ett lag jag tror kan komma att bli ett av ligans mest intressanta att följa är VfB Stuttgart. Efter en vansinnigt stark vårsäsong under Tayfun Korkut och ett gäng spännande värvningar ser det ut som ett lagbygge som kan utmana om Europaplatserna. Korkut hade en positiv effekt under sin inledande period av Hannover 96 men sen dalade det. Om han lärt sig av den läxan kommer Stuttgart vara ett lag att hålla ögonen på, för potentialen finns helt klart där.

Det sista laget jag skulle vilja nämna som en tänkbar utmanare kring Europa är Borussia Mönchengladbach. Den historiska jätten som inte hittat tillbaka till nivåerna man nådde under Favre. Även där har vi ett intressant lagbygge som sina bästa dagar kan utmana alla lag i Bundesliga, men som har haft svårt att hitta stabilitet under Dieter Hecking. Förutsättningarna finns där, men saker och ting måste klaffa tidigt in på säsongen för att annars kommer det att börja blåsa snålt.

Klubbar som Hertha Berlin, Werder Bremen och VfL Wolfsburg ser jag i mitten av tabellen. Svårare tror jag det blir för Eintracht Frankfurt som haft en bedrövlig försäsong och är långt ifrån fjolårets jag just nu. FC Augsburg är svårbedömda, men borde inte ha med nedflyttning att göra. SC Freiburg, Hannover och Mainz 05 ser jag som tänkbara kandidater för en bottenstriden tillsammans med nykomlingarna Fortuna Düsseldorf och FC Nürnberg. Inte minst Mainz tror jag kan komma att få problem som långt ifrån imponerade förra året.

Tipset i sin helhet

  1. Bayern München
  2. Borussia Dortmund
  3. Bayer Leverkusen
  4. Schalke 04
  5. RB Leipzig
  6. VfB Stuttgart
  7. Borussia Mönchengladbach
  8. 1899 Hoffenheim
  9. Hertha Berlin
  10. VfL Wolfsburg
  11. Werder Bremen
  12. FC Augsburg
  13. Eintracht Frankfurt
  14. FC Nürnberg
  15. Hannover 96
  16. SC Freiburg
  17. Mainz 05
  18. Fortuna Düsseldorf
Adam Nilsson

Kommer börja blåsa kallt i Hamburg

Twitter: @atnilsson

Efter ett par veckor helt avstängd från omvärlden är det dags att göra en liten uppdatering här kring den tyska fotbollen. Har för första gången på flera somrar förstått vidden av att helt stänga av alla flöden under en längre period. Att inte uppdatera Twitter var 10:e minut, att inte se vad alla gör på Instagram och så vidare. Bara mentalt checka ut och hålla sig ouppdaterad.

Innebär också att jag säkerligen missat en hel del, men de senaste dagarna har jag så sakteliga börjat plocka upp farten och följt nyhetsflödet med tanke på att ligafotbollen i både 2. Bundesliga och Bundesliga har närmat sig med stormsteg. Från och med nu blir det därför blogginlägg i den takt jag tidigare hållit, om än inte alltid lika utförligt som jag kanske försökt att få det till tidigare.

***

Hamburgs första match någonsin i Zweite blev precis den mardrömsstart som ingen önskat sig i den nordtyska staden. Att förlora är en sak. Men att förlora med 3-0 hemma på Volksparkstadion mot lillebror från norr, Holstein Kiel, är ingenting annat än ett praktfiasko.

Albin Ekdal, som väl borde göra klart med ny klubb inom kort, kunde från bänken se hur hans lag föll ihop som ett korthus under andra halvlek. Offensivt var Kiel med laget med flest impulser och dinosaurien ser ut att gå ytterligare en tuff säsong till mötes.

Problemet är att det kommer att börja blåsa kallt i Hamburg extremt snabbt. Snabbare än någonsin tidigare. “Der Aufstieg ist Pflicht” (“Uppflyttning är ett måste”) är det enda mindsetet som råder hos fansen. Det ska inte bli år i plural i Zweite. Den här starten vittnar dock om en mörk framtid för Hamburg.

Dock är det bara en premiär. Klart att det måste till en omedelbar förändring från tränaren Christian Titz, men tiden finns där för att ordna till resultaten och vara med i toppen. Kommande matcher mot Sandhausen och Bielefeld är överkomliga, borde kunna bli 4-6 poäng och helt plötsligt är tonläget ett annat.

 

***

Överraskande dock att Kiel får en så pass bra start på säsongen. Efter att överraskande ha slutat trea förra säsongen (förlust i kval mot Wolfsburg), brukar det nästan vara standard för ett kvallag att man tappar rejält och blir en nedflyttningskandidat.

Tränaren Markus Anfang drog till ligakonkurrenten Köln (Hamburgs Titz var kandidat till ersättare), flera inlånade spelare lämnade och spelarna som kommit in är långt ifrån några kända namn. Men det fungerade åtminstone igår.

Blir intressant att följa om Kiel kan hålla sig kvar på den övre halvan under säsongen. Kanske var helt rätt att gå med mer okända namn för att hålla förväntningarna låga.

***

Jublet i St. Pauli igår! Bäst i Hamburg för första gången på flera år och då har man inte ens spelat premiärmatchen. Drabbningen i slutet av september är höstens match i Tyskland.

***

Arturo Vidal förste mittfältare att lämna Bayern München och det för FC Barcelona. Den såg nog ingen komma. Allt var klappat och klart med Inter som dock håll för länge på avtryckaren i väntan på Luka Modric. Då kunde Barcelona svepa in och plocka chilenaren.

Om jag hade tippat på en central fältare som skulle gå den vägen hade jag allt alla mina riksdaler på Thiago, men så blev det alltså inte. Barcelonas intresse för sin gamla mittfältare är intakt, men prislappen tydligen för hög för att man ska slå till.

Vet inte hur Barcelona tänkt att nyttja Vidal men Bayern är nöjda med att han lämnar. Har varit stora problem utanför planen med 31-åringen, krävt mycket energi från inte minst tränaren. Och Niko Kovac har bättre saker för sig än att hantera Vidals fyllebravader.

***

Finns fortfarande utrymme för mittfältsförsäljningar i Bayern. Thiago som sagt den givna kandidaten. Skadorna har gjort att han inte längre värderas lika högt i de interna leden. Har dock unika kvalitéer när han väl är frisk.

Leon Goretzka, Corentin Tolisso, Javi Martinez och James Rodriguez sitter alla supersäkert. Sebastian Rudy skulle säljas till rätt pris, men hetaste kandidaten RB Leipzig sägs inte ha pengarna för att lösa det.

Kvar återstår Renato Sanches som tycks imponera något enormt på tränarna. En renässans in the making? Portugisen som värvades framför näsan på Manchester United har varit en rejäl flopp men tycks nu vara redo för den stora scenen. Vore ett nyförvärv utan dess like för Bayern.

***

Annars då. Schalke som alltid intressanta, har något på g. Skeppat Benedikt Höwedes till Lokomotiv Moskva, snacka om karriärfall. Från att ha tagit guld i VM 2014 till att bli fråntagen bindeln i Schalke, utlånad till Juventus med köpoption (som aldrig nyttjades) till att nu spela fotboll i Ryssland. Trist på en så bra försvarare.

Dortmund med Lucien Favre blir spännande. Likaså RB Leipzig med Ralf Rangnick. Nagelsmann vill göra en bra sista säsong med Hoffenheim. Enkelt sagt finns det en hel del att hålla koll på under kommande säsong.

Adam Nilsson

Var lämnar Cristiano Ronaldo-köpet Bundesliga?

Jag trodde få saker skulle kunna slå ett VM-klimax i nyhetsvärde, men Juventus värvning av Cristiano Ronaldo fick mig att inse att vissa spelare är större än sporten i sig. De italienska mästarna värvar inte bara en av de allra bästa spelarna genom tiderna, de värvar ett av världens största varumärken och befäster sin plats på tronen i Italien.

För Juventus är det naturligtvis ett historiskt bra köp. De €100 miljoner de lagt ut har de troligen redan fått igen den dag han kliver in på Juventus Stadium för sin hemmapremiär. För ligakonkurrenterna är det ytterligare ett par djupa suckar och rynkande pannor som inser att den gamla damen inte ser ut att fångas in på ytterligare ett par år.

I min värld surrar tankarna på var köpet av Cristiano Ronaldo lämnar Bundesliga.

Det har gått knappt fem år sedan den tyska fotbollen stod på sin kanske allra högsta punkt. Wembley. Champions League-final. Bayern München mot Borussia Dortmund. Det var det närmsta den tyska fotbollen kommit ett “It’s coming home”-ögonblick, eller “Es kommt nach Hause” som tyskarna skulle säga.

Året därpå lyftes VM-bucklan i ett annat av fotbollens hemländer, Brasilien, av en generation tyska spelare som omvandlat bilden av ett tråkigt fotbollsland kantat av intriger till en av integrations framgångar och ett av de allra mest omtyckta lagen någonsin i den tyska fotbollshistorien.

Det tyska fotbollsförbundet stod med eurotecknen stämplade i pannan och såg hur intresset för både landslag, klubblag och liga växte i en lavinartad takt. Fotbollsrättigheterna för Bundesligas såldes till rekordsummor med ökningar på fasligt många procent. Äntligen skulle kampen tas upp med Premier League som fått springa iväg alldeles för ensam, alldeles för länge.

Paketeringen var så enkel. Bayern och Dortmund var motsvarigheten El Clasico-mötet mellan Real Madrid och Barcelona. Antagonisterna som bjöd på sprakande fotboll tack vare de två hetaste tränarnamnen i världen då i Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Inhemska stjärnor som Thomas Müller och Mats Hummels skulle vara ansiktena utåt för Tyskland. Robert Lewandowski (RL9) var spelaren med den lilla extrafaktorn, Bundesligas Cristiano Ronaldo för att vara givmild. Heung-Min Son garanterade asiatisk publik, Javier Hernandez den från andra sidan Atlanten.

Läktarna var fulla (men helt utan slagsmål). Ölen var billig. Fotbollen var underhållande. Klubbarna ekonomiskt välmående. Ja, ni vet allt det där som vi nästan dagligen inpräntats när det pratades om Bundesliga men vars källkritik i många fall var bristfällig. Vad kunde gå fel?

Fem år senare är blåser det snålt kring Bundesliga. De europeiska framgångarna har uteblivit. Guardiola och Klopp har båda lämnat för England. Likaså Son och Hernandez. Landslaget stod för ett historiskt dåligt VM. Kvar är ett Bayern München som känns svagare än på många år och i laget finns en Robert Lewandowski som försökt tvinga igenom en flytt under våren, troligen till ett Real Madrid som nu har en lucka öppen. Dortmunds ambition är att nå Champions League, inte utmana om en ligatitel.

När Bundesliga var på sin topp var det världens nästbästa liga sett till koefficienten. Idag är den fyra, passerad av både Premier League och Serie A. Läktarna är visserligen fulla. ölen är fortfarande rätt billig och klubbarna visar sällan röda siffror. Men allt det andra då? Det är som bortblåst. Varumärket Bundesliga känns hopplöst förlegat, i paritet med MySpace.

Och det är där verkligheten kickar in. Den lokala publiken kanske lockas av en liga som är välmående. Bundesliga frodas och mår bra innanför gränsen. För den globala publiken, de som inte köper billig öl och får uppleva ett blixtrande Ruhrderby på plats, är det dock helt irrelevant för upplevelsen. Vilket betyder att den är helt irrelevant för de bolag som är intresserade av rättigheterna. Vilket betyder att mindre pengar kommer in till förbundet som säljer rättigheterna. Vilket betyder att mindre pengar kommer in till klubbarna. Vilket betyder att…ja, ni fattar snurran.

Och frågan kvarstår: var fan är Bundesliga på väg? Inte är det upp i alla fall.

Så när jag läser att supportrar till Juventus rivaliserande klubbar blir besvikna förstår jag det, för sportsligt blir det inte enklare att peta dem från tronen. Men det finns också en del av mig som tänker att alla andra italienska klubbar på något sätt (mer intäkter från tv-rättigheter eller annat) kommer få ta del av den kakan – om än att den är betydligt mindre än Juventus bit.

För varumärket Cristiano Ronaldo stärker inte bara Juventus, det stärker hela Serie A och den italienska fotbollen. Det ger den ytterligare mer relevans och framför allt befäster köpet att något görs jävligt rätt i Italien.

Jag hade bara kunnat önska att en tysk klubb värvat honom, för då hade Bundesliga känts relevant igen. Just nu känns den bara som en axelryckning i jämförelse.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons