Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Bestämt att Aubameyang försvinner - men Isaks chanser förbättras inte

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Jag vet inte hur många gånger vi har sänts budskapet att Pierre-Emerick Aubameyang är på väg bort från Borussia Dortmund. Det är tillräckligt många för att en numera inte längre ska höja på ögonbrynen när de dyker upp. Mentalt är jag förbi stadiet att Aubameyang kan komma att lämna Dortmund och Bundesliga sedan länge, vilket jag är långt ifrån ensam om.

Först var det ju tal om Real Madrid. Inte minst för att han lovat sin farfar (kan ha varit morfar) att han en dag skulle bära den marängvita tröjan. Spanjorerna verkade inte heller helt ointresserade av möjligheten men i slutändan bar det aldrig frukt. Om det var prislappen som avskrämde eller något annat har vi aldrig fått veta, men Real Madrid-ryktet känns bortglömt, papperskorgskastat och raderat för all framtid.

Därefter kom Kina-spåret som fortfarande är levande, om än med svagare puls. Där har det funnits bud som Dortmund tackat nej till, troligen har också Aubameyang legat lågt i hopp om att få spela i någon av de andra europeiska toppligorna. Klubbarna i Kina har långt ifrån gett upp hoppet och det var inte många veckor sedan det ryktades om att det var klart med en deal.

Sen dess har Arsenal dykt upp och det har förändrat situationen radikalt. För Arsenal är en klubb som sportsligt intresserar anfallaren. Möjligheten att spela i Premier League och öka på lönekuvertet i en stad som London lockar självklart. Problematiken i Arsenal ligger dels i att affären tycks vara helt beroende av Alexis Sánchez, dels i att Arsene Wenger inte verkar helt övertygad om att Aubameyang är rätt man för sitt lag.

Oavsett utgång tycks Dortmund ha bestämt sig för att ge Aubameyang fri lejd vid ett tillräckligt bra bud. Efter att för tredje gången på drygt ett år uteblivit från en lagsamling har den tyska tabellfyran gett upp hoppet om att han ställa sig i ledet och vara en del av framtiden. Det har helt enkelt varit för mycket problem runt omkring personen Aubameyang, vilket gör att Dortmund inte vill gå vidare med fotbollsspelaren Aubameyang.

När bötfällningar och avstängningar inte längre ger någon verkan, är det inte längre lönt att lägga energi på en spelare. Aubameyang har varit en fantastisk tillgång för Dortmund, ingen kan ta ifrån honom sina prestationer och alla mål, men nu är det dags att gå skilda vägar precis som i alla relationer där parterna tappat gnistan och inte längre har det där skriande behovet av andra.

Därför fick också Alexander Isak chans från starten i helgen mot Wolfsburg. En chans som Isak väntat på och förtjänat. Säga vad man vill, men Isak gjorde inte bort i sig. I en svår match där Dortmund kändes både taktiskt och mentalt låsta hade han långt ifrån en enkel uppgift. Lägg på extra nerver på det, en iver att få prestera hemma inför den gula väggen på Westfalenstadion och det är enkelt att förstå att det fanns vissa prestationshämmande begränsningar hos den viljestarka Isak själv.

Jag har däremot svårt att se att Isak är det tänkta förstavalet om Dortmund nu släpper Aubameyang. Eller att Isak kommer särskilt mycket närmare en startplats. Är övertygad om att det jobbas febrilt på att hitta en tänkbar ersättare som kan lotsa laget genom våren och pytsa in sina mål. Det är helt enkelt för mycket att riskera att inte ta in någon mer rutinerad anfallare när man under våren kommer att vara på jakt efter Champions League-plats och möjligheten att ta sig långt i Europa League.

Tänkbart att Dortmund ser André Schürrle eller Maximillian Philipp som alternativ, troligare än att man kör våren med Isak på topp, men tror inte tränare Stöger eller sportchef Zorc känner sig trygga nog i en sådan lösning. Aubameyang har trots allt gjort 13 mål på 15 matcher under hösten, det utan att ha imponerat i allmänhetens ögon. En sådant facit kommer varken Schürrle eller Philipp kunna visa upp, inte heller Isak för den delen.

Inte heller omöjligt att Dortmund får ett halvår till med Aubameyang. Arsenal har ännu inte bestämt sig och hur konkret intresset från Kina är, är det nog ytterst få som faktiskt vet. För Dortmund vore det trots allt nog det bästa utfallet just nu, problemen till trots. Det skulle ge klubben tillräckligt med tid för att hitta en adekvat ersättare, något som nästa säsongs tränare (vem det nu blir) kommer ha sina åsikter om. Det enda som är bestämt är att Aubameyang kommer att lämna. Det är bara en fråga om när. Tyvärr tror jag det inte bättrar på Isaks chanser nämnvärt.

Adam Nilsson

Höstens vinnare - Domenico Tedesco, Schalke 04

Följ mig på twitter: @atnilsson

Halva säsongen av Bundesliga har spelats och med det kan vi konstatera att det finns en del vinnare och minst lika många förlorare. På vinnarsidan hittar vi bland andra Leon Bailey, Marcel Sabitzer och FC Augsburg som alla på sina sätt stått för starka, i vissa fall överraskande bra prestationer under hösten. På förlorarsidan hittar vi FC Köln, Peter Bosz och som så ofta Hamburger SV som aldrig lever upp den till enorma potentialen som klubben faktiskt bär på.

Förutom för Bosz det tid för alla av de här att förbättra eller försämra sina insatser under våren beroende på i vilken vågskål man ligger. Förutsatt att Bosz nu inte mirakulöst skulle återvända till Bundesliga och leda en klubb till oförutsägbar framgång, något jag inte ser hända just nu åtminstone.

Om jag ska ranka den största vinnaren den här hösten skulle jag säga att det är Domenico Tedesco. Den unge tränaren som fått Schalke 04 (en annan stor vinnare) att äntligen vara på gång. När Bundesligahösten nu summerats landar Schalke på andraplats i tabellen. Visserligen 11 poäng bakom den överlägsna ettan Bayern München, men två poäng före ärkerivalen Borussia Dortmund.

I tystnad har Schalke och Tedesco tagit sig fram bakom skuggorna under hösten. Med endast tre förluster (bara slagna av Bayern med två) har den i Italien födde Tedesco stabiliserat upp ett lag och en klubb som under många år känts som ett omöjligt fall. Betydligt mer erfarna tränare har gått bet på uppgiften, men för Tedesco har Schalke varit ytterligare ett steg på hans makalöst snabba karriärtrappa.

För det är trots allt så att för exakt år sedan var Tedesco fortfarande ungdomstränare. Då ägnade han sig åt att leda Hoffenheims U19-lag samtidigt som han gjorde klart det sista på sin tränarlicens (tog examen med högsta betyg, naturligtvis). Under våren tog han över redan nedflyttningsdömda Erzgebirge Aue och räddade kvar dem i 2. Bundesliga till allas stora förvåning.

Sportchefen Christian Heidel följde Tedesco på nära håll. Likaså Bayer Leverkusens sportchef Rudi Völler. Båda klubbarna skickade den då 31-årige tränaren erbjudanden men eftersom Schalkes Heidel var först på bollen var det hos de kungsblå som färskingen hamnade. Något som ser ut att kunna bli ett genidrag likt Heidels tidigare i Jürgen Klopp och Thomas Tuchel.

Precis som många av de unga tyska tränarna som tagit sig fram de senaste åren är Tedesco ingen som spelat på de högre nivåerna. Har hamnat under epitetet ”laptoptränare” som Mehmet Scholl myntade, troligen i sin besvikelse över aldrig vara en kandidat för något jobb. Han nådde till tyska femtedivisionen, men där tog det stopp för fotbollsspelaren Tedesco som tidigt bestämde sig för att sätta sig i tränarskolan och lämna det aktiva fotbollsspelandet.

Taktiskt passar han också i sinnebilden av den nya tyska tränarskolan med inriktning på hög press, men inte alls med den intensitet som vi förknippar Klopp med. För Tedesco är det inte en självklarhet att laget ska pressa motståndarna i varenda sekund som hans lag saknar bollen, utan endast när tillfälle ges. När det passar motståndarna som allra sämst.

Något han själv medger att hans lag tränar hårt på inför varje match då han analyserar motståndarna extremt noggrant. Hur långt är avståndet mellan mittbackarna när bollen passas mellan dem? Tiden från att passen lämnat den enes fot och hamnat på den andres är ett utmärkt exempel på när pressen ska sättas in. Men den måste göras rätt för att få önskad effekt.

Vad han tidigt visade var att han inte heller är rädd för att ta tuffa beslut. Redan när han kom in under sommaren gjorde han klart att alla spelare skulle börja från noll, även den dåvarande lagkaptenen Benedikt Höwedes. Landslagsbacken fick senare se sig lämna över bindeln till målvakten Ralf Fährmann och innan transferfönstret stängt hade Höwedes lämnat för Juventus.

Ett djärvt och av många (inklusive mig själv) ansett som ett idiotiskt beslut då Höwedes på många sätt var identiteten och hjärtat i klubben, samt en bra fotbollsspelare. Idag är det dock ytterst få som saknar spelaren Höwedes. Tedesco har visat att hans beslut inte påverkat negativt, snarare tvärtom. Flera har fått möjlighet att ta plats i landslagsspelaren frånvaro vilket gynnat det sportsliga.

Till skillnad från Julian Nagelsmann har Tedesco, trots sina framgångar, gått lite under radarn. Han är inte alls lika upphaussad men om Schalke avslutar säsongen på en av topplaceringarna och når ut till Champions League kommer säkerligen flera av de allra största klubbarna börja titta närmare på honom. Något som inte alls är omöjligt sätt till den stabila hösten. För mig är Tedesco åtminstone höstens vinnare, kanske blir han hela säsongens i slutändan. Han är på god väg dit.

Adam Nilsson

Med ständiga tränarbyten måste tysk fotboll lägga fokus på sportchefen

Följ mig på twitter: @atnilsson

När tidningen Der Westen igår la ut ett bildkollage över alla aktiva tränare i Bundesliga och hur länge de haft sina jobb blev jag förvånad. Att Christian Streich skulle leda listan var inte förvånande, inte heller att Pal Dardai skulle finnas högt upp och kvala in som tvåa. Men att Julian Nagelsmann skulle dyka upp som den som haft sitt jobb tredje längst av alla i Bundesliga hade jag vid en först tanke aldrig gissat.

Det har inte ens gått två år sedan Nagelsmann satte sig på tränarbänken när den hjärtsjuke Huub Stevens tvingades lämna Hoffenheim. 28-årige Nagelsmann, som ändå skulle ta över till den kommande sommaren, räddade kvar Hoffenheim och har sedan dess etablerat sig som en av Europas mest intressanta tränare.

Under tiden har han fått se 15 nya tränare ansluta till Bundesliga. Varav 13 av dessa har blivit anställda så sent som under förra hösten eller året som gått. Det är på många sätt en utveckling som visar att långsiktigheten inom klubbarna inte finns på tränarpositionen (ingen nyhet i sig), utan på sportchefspositionen och också att tränare som fått sparken har svårt att få jobb på högsta nivå igen.

Av de 10 tränare som fick lämna under eller i samband med förra säsongen är det endast två som står på en tränarbänk i Bundesliga idag. Dieter Hecking som efter att han lämnade Wolfsburg fick möjligheten att ta över Borussia Mönchengladbach under samma säsong. Den andra är Martin Schmidt som lämnade Mainz i våras och under hösten ersatte Andries Jonker i just Heckings gamla Wolfsburg.

Vissa har fått jobb i 2. Bundesliga så som Norbert Meier, Markus Kauczinski och Dirk Schuster medan en handfull andra fortfarande jagar nya uppgifter. Däribland erfarna och långt ifrån uråldriga kandidater som Markus Weinzierl och Bruno Labbadia, tränare som fortsatt borde ha goda chanser att få jobb i Bundesliga.

Det är däremot en trend sedan flera år tillbaka att rutinerade tränarrävar inte längre står högt upp på listan när klubbar jagar ersättare. Namn som Armin Veh, Felix Magath och Thomas Schaaf nämns allt mer sällan som intressanta kandidater. Istället går blickarna mot yngre förmågor som helst redan finns i klubbarnas U23-lag eller liknande.

Kanske är det att gå för långt att kalla det för åldersdiskriminering, men pendeln just nu är tydligt svängd mot ett håll och det finns knappt en tillstymmelse till att den ska vara på väg att svänga tillbaka. Under året har vi sett hur Mainz plockat in Sandro Schwarz från U23-laget. Bremen tog upp Florian Kohfeldt och nu senaste var det Köln som plockade upp Stefan Ruthenbeck.

För det äldre gardet, förutsatt att de vill jobba i Tyskland och Bundesliga, är det mer troligt att de får ta en roll en bit från tränarbänken. Armin Veh har fått jobb som sportchef i Köln, Thomas Schaaf har fått erbjudande om att bli teknisk direktör i Bremen. Några tränarjobb tycks inte ligga i pipen för de här herrarna och därför får de sig förpassade till styrelserum istället för omklädningsrum.

Det behöver inte vara något fel i det. Den interna, unga, fräscha lösningen (som varit i ropet i Tyskland länge) är ett billigare alternativ. Det är tränare som redan sitter på kontrakt vars kostnad inte är särskilt hög, vilket betyder att de inte kostar särskilt mycket att göra sig av med. Och om chansningen går hem har klubben visat på en finfin ”fingerspitzengefühl”.

Narrativet med en mindre rutinerad tränare, till skillnad från en Magath- eller Schaaf-typ, blir hellre aldrig att det är en långtidslösning. Det är ingen som förväntar sig att Schwarz, Kohfeldt eller Ruthenbeck ska leda sina klubbar i flera år framöver – det får mest ses som en bonus om de klarar av att hänga kvar så länge. Annars står nästa yngling med högsta betyg från tränarutbildningen redo för att hoppa in och släcka bränder.

Vilket leder oss in på var fokus måste ligga inom tysk fotboll, på sportchefen. För det är sportchefen som sitter med långsiktigheten när tränarna byts ut på regelbunden basis. Och just sportchefen är något som det tyska fotbollsförbundet ännu inte tagit tag i det. Det finns specifika utbildningar för nästan allt, men just sportchefsutbildningar saknas och Matthias Sammer är den som proklamerat allra högst att detta måste till.

Det finns självklart redan en hel del erkänt duktiga sportchefer i Bundesliga. Max Eberl i Gladbach är ett exempel, Christian Heidel i Schalke är ett annat och Leipzig har fotbollsprofessorn Ralf Rangnick. De har varit med länge, lärt sig yrket genom att arbeta i mindre klubbar eller klubbar som växt i samklang med deras erfarenhetsökning.

Men flera klubbar sitter på betydligt mindre erfarna kort. Veh i Köln har varit tränare, men det är ingen garanti för att man ska kunna lösa sportchefsjobbet. Wolfsburg har Olaf Rebbe (stor Football Manager-fantast) som var Klaus Allofs assistent. Självaste Bayern München sitter på den oprövade Hasan Salihamidzic som har blivit en slagpåse under hösten medialt.

Inte behöver det vara negativt, men många gånger har det gått att se att de oprövade korten inte haft förmågan att vända klubbarnas negativa trender. Inte minst har de ofta blivit överkörda av mer erfarna män på högre positioner. Blivit mediala nickedockor åt de med den faktiska makten.

Istället för att sätta klubbens agenda och utveckling i fokus har de fått stå i mixande zoner och på innerplaner för att svara på oändliga löst baserade transferrykten. Ytterst få har haft kunskap om hur en scoutingorganisation ska byggas upp, eller hur en effektiv talangsatsning ska ledas och vilka nyckelpersoner som ska finnas.

I Tyskland har en sportchef stundtals nästan setts som en tränares förlängda arm när denne inte velat svara på frågor, snarare än personen som drar i trådarna bakom stängda dörrar. Något som har berott på att yrket inte haft något vidare högt anseende i Tyskland jämfört med till exempel Italien.

Jag är övertygad om att vi kommer att få en svängning av fokus inom de kommande åren där det kommer ställas betydligt högre krav på rollen som sportchef, inte minst från fotbollsförbundets håll. För när resultaten ute i Europa inte går vägen, och anseendet på tränarutbildningen är så pass högt, har felet härletts till andra håll och med det bland annat sportchefen.

En akademisering av yrket behöver inte betyda en självklar förbättring. Att debatten tas och att de kritiska frågeställningarna kommer upp till ytan är däremot välbehövligt. För när den tyska fotbollen tappar i status måste klubbarna och förbundet hitta nya vägar framåt. Då kan det inte skada att man tar kanske fotbollens viktigaste yrke på större allvar.

Kanske blir det ett sätt för de erfarna tränarna att förlänga sin karriär inom fotbollen, genom att ta steget från tränarbänken till kontoret. Kanske får vi se en helt ny generation av tyska fotbollstänkare a la Nagelsmann och Tedesco ta sig fram och Football Manager-isera yrket med helt ny kunskap. Oavsett går vi en spännande framtid till mötes, där tysk fotboll måste ta nya kliv för att ta inte tappa mark mot de andra länderna på den europeiska scenen. Vilket den just nu gör.

Adam Nilsson

Empatiske Stöger rätt man för Dortmunds ändamål

Följ mig på twitter: @atnilsson

Efter förlusten mot Werder Bremen förstod alla i Borussia Dortmund att en lång natt väntade. Peter Bosz var resignerad på den efterföljande presskonferensen och var väl medveten om vad som väntade. Hans tid hade runnit ut, inte ens 200 dagar efter att han tillsatts på sin roll som huvudtränare för klubben.

Efter veckor av brist på resultat och sportslig utveckling fanns det ingen annan utväg för klubben än att göra sig av med holländaren som inlett säsongen på ett sånt vansinnigt imponerande sätt. Men fyra raka hemmamatcher utan seger, det sämsta gruppspelet ett tyskt lag någonsin genomfört i Champions League fanns där få saker som höll Bosz flytande.

Ett “emotionellt avsked” nämnde Hans-Joachim Watzke, klubbens VD, gårdagkvällens samtal med Bosz. För Watzke själv var det också en prestigeförlust. För Watzke var en av de som allra mest förordat Bosz och också varit den högst bidragande faktorn till att den sportsligt framgångsrike Thomas Tuchel fick lämna jobbet i våras.

På listan över tänkbara interimlösningar fanns två tidiga Dortmundbekanta i Bernd Storck och Sebastian Kehl. Det avgörande samtalet gick dock till Peter Stöger (ett namn som diskuterades att ersätta Tuchel i somras) som så sent som för en vecka sedan lämnade FC Köln. Österrikaren som precis kommit hem till Wien behövde inte mycket betänketid utan tackade ja på stående fot, bokade ett flyg tillbaka till Tyskland mindre än en ett dygn efter att han landat i sitt hemland.

Kontraktet som kommer sträcka sig till sommaren (“vad som sker därefter intresserar mig inte”) är ännu inte påskrivet . Detaljerna med FC Köln har redan Dortmund rett ut och Stöger kommer att inleda sitt jobb under dagen. Det var inte hans plan som han, som Stöger själv nämnde det. Efter fyra år i Köln planerade han att ta tid på sig att smälta det han varit med och ladda om inför sommaren, men möjligheten att träna Dortmund kunde han inte tacka nej till.

Svårt att förstå är det inte. För Stöger är det en win-win-situation oavsett hur man ser på det. Han har egentligen ingenting att förlora på att lotsa Dortmund igenom säsongen. Han kommer att få träna en av Tysklands största klubbar. Han får träna spelare på en riktigt hög nivå och är medveten om att han kan få till ett sportsligt lyft snabbt. Även om det inte blir större framgångar kommer hans anseende inte skadas nämnvärt.

På många sätt stämmer österrikaren in på den profil som klubben söker. En empatisk tränare som skapade sig många vänner i Köln. Flera av spelarna var tårögda när de blev varse om att Stöger skulle lämna. Österrikaren skänker sina spelare ett stort förtroende, tar de alltid i försvar utåt sett och går igenom eld för dem om det så krävs. I den situationen som just nu råder i Dortmund är det svårt att hitta en bättre kandidat för ändamålet.

Hans huvudsakliga uppgift kommer att vara att få till det mentala hos spelarna, taktiskt blir det till att sätta grunderna. Dra ner backlinjen, spela enkel men bra fotboll. För Alexander Isak behöver Stöger inte betyda en försämring av chanserna, österrikaren räds inte att ge talanger chansen vilket han visade i Köln, men till en början kommer svensken få det svårt till speltid då tränaren kommer att satsa på de mer erfarna spelarna för att få snabba resultat – vilket jag tror han kommer att lyckas med.

Flytten visar hur snabbt det vänder i fotbollsbranschen, inte bara på spelarsidan. För en vecka sedan lämnade Stöger en klubb som på många sätt påminner om Dortmund. En emotionell klubb med passionerade supportrar i en stad som i mångt och mycket lever fotboll. Efter fyra år borde Stöger ha varit tom på känslor, fysiskt och psykiskt utmattad men när än ännu större klubb hörde av sig var de förståeligt att han inte kunde tacka nej till uppgiften.

Till sommaren kan han behöva se sig om efter en ny uppgift igen. Julian Nagelsmann sägs vara Dortmunds huvudspår att ta över då. Samtidigt är det ett riskabelt spel klubben kastar sig in i. Om Stöger skulle stå för en framgångsrik vår, får en liknande relation till klubben som han fick i Köln, kommer det bli oändligt svårt för Dortmund att göra sig av med honom.

Stöger kan mycket väl bli en fullträff för klubben, ett bättre val för situationen hade jag inte kunnat hitta på den korta tiden. Och jag är inte övertygad om att Dortmund kommer hitta ett bättre till sommaren. Kanske borde han, inte Bosz,  ha tagit över i somras när klubben hade möjlighet. Återstår att se om han kan övertyga ledningen den här gången om att han rätt man för klubben, möjligheten finns där.

Adam Nilsson

Peter Stöger kommer inte ha svårt att få nytt jobb

Följ mig på twitter: @atnilsson

Efter 168 matcher var tiden som tränare för FC Köln över för österrikaren Peter Stöger. Sedan 2013 har han stått vid bänken på RheinEnergieStadion och har där upplevt uppflyttning till Bundesliga, en etablering och till slut en femteplats vilket betydde spel i Europa League.

Men där tar det alltså slut för Stöger, toppen är nådd. 14 omgångar in i årets säsong, helt utan segrar, med endast tre inspelade poäng hade klubben bestämt sig för ett skifte. 6 gjorda mål, 27 insläppta och hela nio poäng upp till kvalplatsen som just nu innehas av SC Freiburg.  Klubbledningen kunde inte längre se på utan att agera.

Det betyder inte att alla tyckte det. Tvärtom var det en stor andel av supportrarna som fortfarande hade fullt förtroende för sin tränare. Efter gårdagens poäng borta mot Schalke skanderade de till Gelsenkirchen tillresta supportrarna hans namn medan han själv hade lätt fuktade ögon.

Resultaten har absolut inte varit bra, långt därifrån. Köln står för en av de absolut sämsta säsongsinledningarna genom alla tider i Bundesliga. Samtidigt har det funnits en hel del otursmoment under säsongen som förföljt Stögers lag. Till exempel har 6 av 11 förlorade matcherna varit med uddamålet.

Dessutom har Stöger fått jobba i hård motvind sedan sommaren. När Anthony Modeste lämnade för närmare €35 miljoner fanns utrymme för att värva utan större ekonomiska hinder, men faktum är att trots det gynnsamma läget tycktes fingertoppskänslan hos Jörg Schmadtke ha försvunnit helt.

Sportchefen som fram till dess stått för den ena kloka värvningen efter den andra tycktes helt ha tappat konceptet när han inte längre behövde fynda på marknaden. €17 miljoner pungades ut på Jhon Cordoba som ännu inte gjort mål i årets Bundesliga. €7 miljoner vardera spenderades på Jannes Horn och Jorge Meré som breddade, snarare än höjde, kvaliteten på laget.

Schmadkte lämnade sitt jobb för drygt en månad sedan. Under tiden har Stöger fått klara sig utan sportchef samtidigt som tränaren uttryckte sitt missnöje mot hur klubbledningen brast i sin stöttning. Något som eskalerade efter att österrikaren hamnat i onåd med klubbens fystränare och inte känt backning från styrelsen.

Redan I fredags ska Stöger ha fått veta att hans dagar var räknade. Matchen mot Schalke var den sista och poängen som Köln fick med sig var välförtjänt. Hos spelarna hade han fortsatt förtroende, både fotbollsmässigt och som person, vilket syntes i insatsen.

När Tim Handwerker lämnade planen på Veltins-Arena gråtandes anade flera varför, något som idag alltså bekräftades när klubben officiellt gick ut med att klubbens U19-tränare Stefan Ruthenbeck skulle ta över tills vidare.

Drygt fyra år blev det i Köln. Fyra år som har varit några av de lugnaste i klubbens historia. Med Stöger vid rodret ansågs klubben vara en av de mest professionella i hela Tyskland, en förebild för andra att ta efter. Det fanns ro där, en tro och ett förtroende på vad som gjordes. Något som satte en stabil grund för en klubb som gått som en jojo mellan divisionerna.

För Köln väntar nu en oviss framtid. Varken en tränare eller sportchef är på plats. Klubbledningen åtnjuter inget större förtroende från supportrarna och dagens besked eldar på de kritiska åsikter som funnits. Mycket talar för att 2. Bundesliga väntar och att de kommande åren kan bli riktigt tuffa om inte Köln träffar flera rätta beslut i sin nyanställningar.

För Stöger väntar en kort paus innan de första anbuden trillar in – om de inte redan gjort det – för han kommer inte ha svårt att få nytt jobb. Hans anseende i Tyskland är extremt högt efter sina säsonger i Köln och den här svaga hösten kommer inte att ha ändrat på det. Tvärtom har Stöger med sin professionalism och lugn nästan gått stärkt ur situationen.

Borussia Dortmund var en av klubbarna som hade honom under sin lupp tidigare. Kan tänka mig att en klubb som Werder Bremen också kommer att höra sig för nu när han är tillgänglig. Om Stöger har lite is i magen kan än större erbjudande dyka upp. För intresset kommer garanterat att finnas där och för de allra flesta tyska klubbarna vore det en absolut vinstlott att ha honom på sin tränarbänk. En åsikt som många i Köln fortsatt delar.

Adam Nilsson

Löw är nöjd med lotten

Följ mig på twitter: @atnilsson

Det enda som kan ha gjort Joachim Löw en aning besvärad med gårdagens lott var att hans landslag hamnade i Grupp F. Hittills har inget lag i VM-historien som inlett turneringen i den gruppen någonsin gått hela vägen för att vinna VM.

I övrigt fanns det inte mycket som förbundskaptenen kunde klaga på. Han slapp Spanien från pott två och undvek i samtliga potter det toppseedade laget. På många sätt en lottning som ger Tyskland förutsättningarna för en bra start i turneringen.

“Rädd är jag inte. Det finns ingen anledning att vara nervös. Det är sportsliga intressanta motståndare”, var Löws första kommentar efter lottningen utan att kommentera de specifika motståndarna mer ingående.

Jag tror att Löw är förhållandevis nöjd med lotten. Tyskarna ställs mot tre överkomliga motståndare, men också tre motståndare som står för hela olika typer av fotboll – något ger Tyskland och Löw möjligheten att få testa sig fram på olika sätt.

Mexiko är, som Oliver Bierhoff uttryckte det, “en stark motståndare” och det är troligen hos dem Tyskland ser sin främsta motståndare om gruppsegern. I sommarens Confederations Cup vann tyskarna efter en bekväm resa med 4-1 i semifinalen mot Mexiko.

En helt annan sak kommer det troligen vara i Ryssland. Mexiko är både fysiskt starkt och tekniskt ett begåvat lag som kommer att göra livet jobbet för Löws manskap. På många sätt en spännande motståndare som kommer att ställa frågor till tyskarna med sin intensiva fotboll.

Sverige har Tyskland all respekt för, inte minst efter kvalet mot Italien. Den taktiska disciplinen som Janne Andersson fått till är något som imponerat starkt på den tyska ledningen, men det är också den motståndare som man anser se sig ha bäst koll på.

Detta naturligtvis beroende på att en hel del svenskar spelar i Bundesliga och 2. Bundesliga. Emil Forsberg är den utpekade toppspelaren, sedan finns också Albin Ekdal, Totte Nyman, Ludvig Augustinsson med flera. Med andra ord en motståndare som ligger nära till hands för Tyskland.

Det land Tyskland har minst koll på är Sydkorea. Få har riktig koll på vad det asiatiska landslaget kommer att leverera, men man förväntar sig en “spelstark” motståndare (vad det nu betyder har jag ärligt talat svårt at dechiffrera).

Troligt att ett av de viktigaste samtalen kommer att gå till Uli Stielke, som fram till juni i år var förbundskapten för Sydkorea, för att få reda på mer info.

På det stora hela kommer det vara tre helt olika uppgifter att ställa in sig på, något som borde tilltala det tyska lägret. Med tre motståndare som skiljer sig såpass mycket kommer Tyskland att få ett gruppspel i benen som borde lägga bra grund rent taktiskt för fortsättningen.

Fram till semifinalen kan nationer som Brasilien, Belgien, England och Polen vänta. Vilket alla kommer vara anspråksfulla uppgifter, men överkomliga. Lotten har absolut fallit väl nog för att Tyskland skulle kunna vara första nation att som deltagare i Grupp F vinna ett VM. Och därmed försvara sin titel från 2014.

Adam Nilsson

De bästa 97 minuter av Bundesligafotboll jag sett på åratal

Ett Ruhrderby är alltid ett Ruhrderby. En match som handlar mer om inställning än om taktisk finess. Men dagens möte mellan Borussia Dortmund och Schalke 04 var något helt annat. Framför allt var Bundesliga tillbaka så som jag känner den.

När jag började att jobba med Bundesliga för ett par år sedan lärde jag känna Christopher Kviborg, kommentatorn som helg efter helg gjorde mig sällskap vid tv-apparaten när fotbollen i Tyskland rullade.

Han kom alltid dragandes med att man skulle spela överspel på alla helgens Bundesligamatcher. ”Det är som att tvätta pengar”, minns jag att Christopher sa och under flera år hade han praktiskt taget alltid rätt. I en helgomgång med nio matcher var det alltid en majoritet som slutade med tre eller fler gjorda mål.

Målen var en av anledningarna till att jag fastnade hårdare och hårdare för Bundesliga som fotbollsliga. Fotbollen i Tyskland var tempostark, matcherna var alltid levande och ytterst sällan lämnade jag en match med känslan av att inte ha blivit underhållen. Det var någonstans garanti på att jag skulle njuta av det som fanns på teven.

Den känslan har förändrats under de senaste åren. Fotbollen i Tyskland var under många år synonymt med högt tempo och mycket mål, men sedan två säsonger tillbaka tycker jag att den bilden har bytts ut mot en helt annan.

Överspelen har bytts ut mot underspel. De där absoluta toppmatcherna med hög intensitet, ständig kamp och en hel del mål har bytts ut mot betydligt tråkigare tillställningar där de individuella misstagen har stått som spö i backen och viljan har varit som bortblåst.

Inte heller har det hjälpts till av att Bayern München sprungit iväg med ligatitlar samtidigt som andra topplag haft svårt att prestera. Toppmötena har inte längre varit särskilt många och när de väl varit har de lämnat en hel del i övrigt att önska. Något som jag trodde skulle ske idag också.

För när Borussia Dortmund hade 4-0 i Ruhrderbyt efter 25 minuter kändes det som ytterligare en match som bara skulle ”spelas av” under den andra halvleken. Men tji fick jag, för från ingenstans så öppnade sig världens spektakel och förde mig tillbaka ett par år tiden.

Schalke kunde ha gått ut med inställningen att rädda ansiktet under den andra halvleken. Backa hem, täppa till och hoppas på ett kontringsmål eller två. Är Ruhrderby är trots allt ett Ruhrderby och att förlora med alltför stora siffror kan förstöra all moral för inte bara dagar, utan veckor, framöver.

Jag hade kunnat acceptera, till och med haft full förståelse för om rookien Domenico Tedesco (32 år ung och debutant i dessa derbysammanhang) bestämt sig för att instruera sitt lag att göra på det sättet under andra halvlek. Istället kom Schalke ut och visade att allting går att åstadkomma, bara du övertygar dina spelare att tro tillräckligt mycket på det.

Det var ingen bländande fotboll, men det var en effektiv sådan. Schalke kämpade sig in i matchen samtidigt som Dortmund tappade hela sitt koncept. Ett bortdömt nickmål i början av andra halvlek från Naldo borde tryckt ner Schalke än längre ner i skorna, snarare gjorde det de kungsblå bara starkare och än mer måltörstiga.

Vad som borde ha varit en paradseger för Dortmund blev istället ett galet spektakel som kan betyda att Peter Bosz dagar kan vara räknade. Reduceringen kom i den 61:a minuten. Ytterligare ett mål kom fyra minuter sedan. Pierre-Emerick Aubameyang visades ut. Sedan kom den tredje reduceringen med fyra minuter kvar av matchen. När domaren visade upp sju minuters tilläggstid fanns där gott om tid för att Schalke att kvittera. Och det gjorde dem. Genom Naldo på nick, så klart. Schalke fick sin revansch. Hela Bundesliga fick sin.

Det var de bästa 97 minuterna av fotboll jag sett i Bundesliga på år. Inte för att det var taktiskt fulländat, tvärtom, många experter ute i etern kommer att kunna såga båda lagen. Men matchen hade det där andra, det som lyfter vanliga fotbollsmatcher till något annat.

Kamp och vilja, hopp och förtvivlan, vinnare och förlorare. Den här matchen innehöll allt och mycket, mycket till. Underhållningen nådde nya nivåer i det här Ruhrderbyt. En match som aldrig tycktes vilja ta slut och vars känsla den gav mig kommer leva kvar i ett bra tag till.

Synd bara att jag inte nyttjade Kviborgs råd idag. Men till nästa omgång håller jag mina tummar för att hans stående tips går hem.

Adam Nilsson

Mindre speltid i Bayern - men Sandro Wagners VM-chanser ökar

Följ mig på twitter: @atnilsson

Under de sensate veckorna har diskussionen om brist på anfallare i Bayern Münchens trupp varit på tapeten. Medan Carlo Ancelotti föredrog att inte vilja ha någon omedelbar konkurrent till Robert Lewandowski, såg Jupp Heynckes behovet av en spelare som kunde pusha polacken och ge honom möjlighet till vila utan att tappa alltför mycket kvalitet.

Därför har Heynckes också givit unga talanger chanser att träna med a-laget. 23-årige Kwasi Okyere Wriedt gavs chansen mot Leipzig i DFB-Pokal och gjorde absolut inte bort sig, men lyckades heller inte övertyga Heynckes tillräckligt för att jakten på nyförvärv skulle försvinna.

Flera namn har nämnts under de senaste veckorna. Från danske Kasper Dolberg till Vedad Ibisevic till Anthony Modeste. Tränaren Heynckes pratade själv upp Timo Werner och ville ha en ung, hungrig anfallare att pressa Lewandowski till högre höjder. Helst skulle han också vara tyskspråkig vilket minskade utbudet drastiskt.

Nu ser det ut som om Bayern har hittat sin tyskspråkiga anfallare, om än att han inte är någon ungtupp. I morse rapporterade Bild att siktet var inställt på Sandro Wagner och att anfallaren själv bett sin klubb Hoffenheim om att få lämna – det redan för en månad sedan.

Det dröjde inte heller många timmar innan Bilds artikel bekräftades. På dagens presskonferens berättade Julian Nagelsmann att intresse från Bayerns sida fanns, att Wagner bett om att ges möjligheten att lämna och att parterna just nu satt i diskussioner kring en eventuell transfer. Övergångssummor och kontraktsdetaljer kvarstår, men mycket talar för att Wagner lämnar redan i vinter för tabellettan.

Vid en första anblick kan det verka som ett underligt steg att Wagner. Varför skulle en anfallare som så sent som för två och ett halvt år sedan satt i Hertha Berlins frysbox, lämna ett Hoffenheim (där han är given) med hög ambition mitt under brinnande säsong, för att sätta sig på bänken i Bayern München? Det när han dessutom numera är en del av Joachim Löws landslag till följd av framgångarna i Hoffenheim. Nog kan det tyckas underligt.

Wagner har haft en brokig väg till toppen. Han kom fram som ung talang i Bayern München och var en del av det U21-landslag som vann EM i Sverige 2009. I Bayern lyckades han aldrig etablera sig utan han gick vidare till MSV Duisburg, senare Werder Bremen innan han till slut hamnade i Hertha Berlin där han på allvar etablerade sig i Bundesliga.

Med Pal Dardais intåg på tränarbänken ansågs Wagner en överbliven resurs i huvudstaden, något som nykomlingen Darmstadt snappade upp och tog in honom som sin spjutspets. I Darmstadt blev det succé för Wagner som under sin säsong där var en stor anledning till att de inte åkte ur med sina 14 mål på 32 matcher. Något som gjorde att Hoffenheim fick upp ögonen för honom och till slut värvade honom.

40 matcher och 15 Bundesligastrutar har det blivit, samt 6 framspelningar. Ett helt okej facit där Wagner med sin fysiska styrka också haft en roll som targetspelare och därför agerat längre ned i banan. Just han fysiska närvaro gjorde honom intressant för landslaget som varit i behov av en klassisk anfallartyp, en roll som passade Wagner perfekt. Sju landskamper har det hittills blivit, på dem 5 mål av den 29-årige anfallaren. Något som naturligtvis väckt Bayerns intresse.

För sett ur Bayern Münchens ögon är det naturligt att man kollar på Wagner. Han har visat kvalitet i Bundesliga under tre säsonger. Han har visat det i landslaget där han också lärt känna flera ur Bayerns trupp i samband med landslagssamlingarna. Kostnaden uppges ligga på €10 miljoner vilket är klart överkomligt för Bayern. Han pratar tyska och han kan dessutom spela i Champions League till våren då Hoffenheim aldrig kvalade in. Hans spelstil ger också utrymme för mer taktisk flexibilitet.

För Wagner är det en möjlighet att få visa upp sig i sin ungdomsklubb igen. Han har hela tiden varit tydlig med sin egen önskan om att få nå så högt som möjligt sportsligt och i Tyskland blir det inte högre än Bayern. Att han dessutom bor i trakterna av München med sin familj gör inte situationen sämre för Wagner.

Det enda som talar mot är att möjligheterna till medverkan i VM minskar. Men gör de verkligen det? Speltiden till trots, få tyska spelare har sett sina landslagschanser minska till följd av en Bayernflytt. Vem skulle idag säga att Sebastian Rudys VM-chanser minskat sedan flytten i somras? Dessutom lär Heynckes matcha honom förhållandevis ofta och inget säger att Wagner och Lewy inte kan vara på planen samtidigt.

Jag har svårt att se att den här affären inte skulle gå igenom. Wagner vill det själv, vilket är avgörande. För jag är övertygad om att Bayern är villiga att betala de summor som Hoffenheim begär, för de ser den sportsliga vinningen av det. Dessutom tror jag att Wagners chanser ökar, snarare än minskar, till VM-spel om han går till Bayern även om det innebär mindre speltid. Hur underligt det än kan låta.

 

Adam Nilsson

Heynckes-effekten tycks aldrig vilja avta

Följ mig på twitter: @atnilsson

Det var ett Der Klassiker som blev en rätt ensidig historia i slutändan. Bayern München tog ledningen, utökade den ytterligare två gånger innan Borussia Dortmund i slutet av matchen kunde reducera. Ytterligare tre poäng för Bayern vars formkurva är skrämmande bra just nu. Jupp Heynckes-effekten tycks aldrig vilja avta.

Med det sagt var Bayern inte helt övertygande på fotbollsplanen. Det råder inga som helst tvivel om att Bayern är på väg i rätt riktning, men det är en lång väg att vandra om de tyska mästarna vill kunna utmana ute i Europa. För mer disciplinerade motståndare finns det stora ytor att nyttja än så länge när Bayern kliver framåt, något Heynckes är medveten om.

Han är bara i början av det han vill åstadkomma. Precis som han säger kommer det att ske mycket den dagen han har tillgång till alla sina spelare. Manuel Neuer, Jerome Boateng och Thomas Müller saknades mot Dortmund, alla tre givna i startelvan när de är friska. Även Franck Ribéry är ett avbräck, om än inte lika avgörande för den 72-årige tränaren.

Dortmund skulle bli största testet hittills men det var långt ifrån så. Returen mot Paris-Saint Germain är den matchen som kommer att visa var någonstans Bayern just nu står i den europeiska hierarkin. Just nu är det svårt att sia om huruvida de är etta, femma eller tia i Europa. Det enda som den senaste månaden har visat är att de är på frammarsch – det med besked.

För den eventuella ersättaren blir det intressant att se hur denne ska ta vid. Den största kritiken mot Carlo Ancelotti var att han satsade på fel spelare, inte byggde en tydlig hierarki, något som nu Heycnkes gjort och det framgångsrikt. Den som tar över till sommaren kommer naturligtvis vilja sätta sin prägel, men hur stor spelrum har den tränaren att välja sin egen stomme nu när det tyska gardet visat framfötterna? Kanske därför som Bayern främst söker en tyskspråkig tränare.

I Dortmund blir landslagspausen högst viktig för att regenerera självförtroende. Förlusten mot Bayern var ytterligare en i raden på en usel formkurva. Framför allt är det defensiven som oroar, men offensivt brände BVB alldeles för många chanser. Aubameyang, Yarmolenko med flera hade ypperliga möjligheter att göra mål men lyckades inte.

Självklart sprids en oro internt om huruvida Peter Bosz är den rätte. En formdipp har en tränare alltid rätt till, men när den orsakar sådan skada på säsongsambitionerna är det svårt att negligera den utan att ifrågasätta. Spelarna stöttar holländaren till fullo – något som inte var fallet kring Thomas Tuchel – men det spelar mindre roll när klubbledningen inte ser indikationer som går i rätt riktning.

Bosz har med inledningen av säsongen givit sig rätten att få ordna till situationen. Han kommer att få hösten på sig att ordna detta. Men skulle Dortmund gå in i januarivilan med minsta tvivel skulle det inte förvåna mig det minsta om klubben skulle se sig om efter andra alternativ. Dortmund har helt enkelt inte råd att offra en säsong för att få holländaren att sätta sin idé.

Vad som också kan öka ambitionen att byta är att intressanta kandidater troligen finns tillgängliga. Lucien Favre var ett huvudspår när klubben bestämt sig att göra sig av med Tuchel. Julian Nagelsmann är fortfarande kvar i Hoffenheim och redo för större uppgifter. Det ger Dortmund möjligheten att byta tränare, utan att för den delen byta ned sig.

***

Klart idag blev det också att den som varit projektansvarig för VAR i Bundesliga, Helmut Krug, får lämna jobbet med omedelbar verkan. Krug har tillsammans med domarchefen Herbert Fandel fått utså hård kritik under de senaste månaderna från flera håll, inte minst domarkåren själva. De två herrarna ska ha skapat en kultur där de gynnat sina egna favoriter, de domare som inte sagt ifrån utan anpassat sig i ledet. Hårdaste kritiker har de erfarna domarna Felix Brych och Manuel Gräfe varit, som stått på sig i diskussionerna.

Krug är den första som offras av förbundet, men kommer att arbeta kvar i än mer tillbakadragen roll (för det är ju trots allt ett fotbollsförbund vi pratar om, där sparkas ingen tydligen). Än mer intressant att det kommit fram uppgifter om att Krug ska ha påverkat en av VAR-domarna i samband med matchen mellan SchalkeWolfsburg (1-1). Krug, född i Gelsenkirchen (Schalkes tillhåll), ska ha påverkat VAR-domaren Marco Fritz att inte ingripa vid två tillfällen som varit till fördel för Schalke.

Något Krug själv bestämt hävdar inte är sant, men som kanske fick en indirekt bekräftelse när förbundet idag i samband med Krugs ”omplacering” skrev att ingen i ledande förbundsroll, inklusive Krug själv, har rätt att ha kontakt med VAR-domarna i samband med match. En liten passus som kändes välplacerad i stycket.

Intressant att se hur detta kommer att gå vidare. Jag förväntar mig att Fandel (som dömde Danmark-Sverige Parken vid inrusningen) förr eller senare också kommer att få lämna sitt jobb. Han har lyckats hålla sig kvar länge trots kritik på att domarkvaliteten gått ner, men situationen börjar bli alldeles för odräglig för att förbundet ska kunna låta den fortgå. Återstår att se hur lång tid det tar innan något sker på den fronten.

Adam Nilsson

Bayerns ödesveckor är numera Dortmunds

Följ mig på twitter: @atnilsson

När Carlo Ancelotti entledigades av Bayern München var det många som målade upp ett skräckscenario för den eventuella efterträdaren. En bekväm inledning mot Freiburg skulle följas av dubbla Champions League-matcher mot Celtic, dubbelmöte mot RB Leipzig i cup och liga och avslutas med bortamöte mot de dåvarande seriesuveräna Borussia Dortmund.

Troligen var det en av anledningarna till varför Bayern bestämde sig för en ”back to the roots”-lösning snarare än en ny sådan. Jupp Heynckes kallades in till allas förvåning. Trippeltränaren som sedan 2013 levt ett tillbakadraget i de westfaliska skogarna, långt från fotbollsplanerna och tv-analyserna. Ett tryggt, men osäkert val av en klubb som snarast möjligast ville hitta tillbaka till Mia san Mia-känslan runt klubben.

Det var tre veckor sedan. Facit för Heynckes lyder idel segrar på de sex matcher han stått vid sidlinjen (en på straffar mot Leipzig) och det med blandad nivå. Hemmaspelet har varit strålande, Bayern har dominerat på Allianz Arena sedan 72-åringens återkomst. Bortaspelet har inte nått samma nivå, emellertid har Bayern ändå lyckats vinna vilket för många varit ett tecken på att Bayern är på väg tillbaka sitt gamla jag.

Heynckes har betytt en återgång till vad som var 2013. Javi Martinez, nyckelvärvning sommaren 2012 på inrådan av tränaren, är åter tillbaka på mittfältet och har stabiliserat Bayerns defensiv. Jerome Boateng och Thomas Müller är åter nyckelspelare som är givna i startelvan. Båda hierarkiskt och fotbollsmässigt påminner det mycket om de historiska trippelvinnarna.

Inte minst har Heynckes valt att rotera mindre. Till skillnad från Pep Guardiola och Ancelotti är det förhållandevis enkelt att förutse vilken startelva Bayern kommer att starta med, förutsatt att alla spelare är tillgängliga. Det är endast rollen centralt på mitten bredvid Martinez i en 4-2-3-1 där det finns olika alternativ. Även om Thiago är den som just troligen har fördelen hos sig, tätt följd av Sebastian Rudy. Det har sänkt ett lugn som laget behövt.

Bayerns tänkbara mardrömsveckor har istället varit en rejäl succé och när fjolårsmästarna imorgon åker till Westfalenstadion är det som tabelletta. Något som få hade trott för tre veckor sen. För då var det motståndarna i svartgult som dominerade i Bundesliga och visade vägen framåt. Medan Bayern har gått starkt har Dortmund gått svagt. En förlust imorgon skulle betyda att Dortmund sedan Heynckes inträde, utöver att ha tappat sitt försprång på 5 poäng, skulle ligga sex poäng bakom Bayern. Bayerns ödesveckor har istället blivit Dortmunds.

1 poäng på de senaste tre ligamatcherna, två oavgjorda matcher mot APOEL i Champions League och en seger mot Magdeburg (5-0) i DFB-Pokal har Dortmund att visa upp under samma period som Bayern radat upp segrar. Självförtroendet från de inledande veckorna av säsongen är som bortblåst. Anfallsspelet saknar instinkt och spets, Aubameyang är en vålnad på topp. Försvaret blir alldeles för lätt överspelat och ser taktiskt naivt ut.

Tränaren Peter Bosz har fortfarande klubbens fulla förtroende. Klart är dock att flera börjar se tveksamheter kring den holländske tränarens approach. Efter den inledande euforin har Bosz inte lyckats vända den negativa trenden. Inte minst har många ögonbryn höjts över att han fortsatt med sin extremt offensiva 4-3-3 när det varit tydligt att det inte fungerat alla gånger. Något som fått flera att fråga sig om Bosz kan något annat än sin Barcelona-inspirerade fotboll.

Aubameyang är den spelare som har lidit allra mest, men han är inte den enda som fallit in i skuggorna när Dortmund haft det svårt. Spelare efter spelare har fallit bort, de enda som egentligen lyckats visa positiva inslag är Mario Götze och Raphael Guerreiro. Portugisen som varit borta under hösten på grund av skada nätade mot APOEL och visade upp klass och kvalitet som förhoppningsvis kan lyfta resten av laget.

Vad som skulle bli ett möte där Dortmund skulle bevisa sin styrka mot absolut tuffaste motstånd, är numera en ödesmatch där Dortmund inte får förlora för att tappa avstånd – och troligen – titelstriden till värsta konkurrenten Bayern. Efter en vecka där Champions League-slutspelet mer eller mindre runnit klubben ur händerna, skulle ett utökat avstånd till tabellettan vara ett rejält slag mot klubbens ambitioner den här säsongen. En seger skulle inge nytt förtroende, inte bara i titelstriden utan också för tränaren Bosz som skulle behöva mer vatten på sin kvarn.

Utgångsläget inför morgondagens toppmöte (start 18.30) är klart. Bayern vill bygga vidare på sin vinstsvit men skulle vara nöjda med en poäng, för Heynckes skulle det vara gott nog för att ingjuta ytterligare mod i det arbete han genomfört. Dortmund i sin tur får absolut inte förlora men ska helst bjuda på en inspirerande insats för att Bosz-kritikerna inte ska vädra sin åsikter mer högljutt. Upplagt för ett spännande möte och på många sätt avgörande möte som inte får missas.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv