Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

De flesta pratar om Reus - de andra pratar om Granen

Twitter: @atnilsson

Några dagar har hunnit gå sedan förlusten mot Mexiko för Tyskland. En förlust som på allvar skakat landslaget i grunden. Det har varit inställda presskonferenser. Krismöten och endast de mest rutinerade spelarna har fått uttala sig i media. Tyskarna har drabbats av en självförtroendekris som är av större magnitud. En ovan situation för ett landslag och en förbundskapten som jobbat i rejäl medvind under de senaste åren.

Det största samtalsämnet har varit Marco Reus och varför Joachim Löw valde att hålla honom utanför startelvan i premiären. Inte minst efter att Reus själv råkat glappa lite väl mycket efter matchen och medgett att redan under uppladdningen till turneringen fick veta av förbundskaptenen att han inte skulle få starta i turneringen. Mest anmärkningsvärt var motiveringen bakom detta, Löw ska ha sagt att Reus skulle sparas till viktigare matcher senare i turneringen. Något som fått flera gamla spelare att gå på alla cylindrar.

Inte minst har Stefan Effenberg och Lothar Matthäus vädrat sina åsikter flitigt i tyska medier de senaste. Två experter vars roller alltid varit kritiserade hos tyskarna, då de som fotbollsspelare har ett stort förtroendekapital men vars personligheter och brist på framgångar efter spelarkarriären gjort dem till löjeväckande, bittra figurer i flera fotbollsdebatter.

Den här gången tycks de dock ha fått med sig större delen av folket. För både Effenberg och Matthäus var det ett oerhört stort misstag att inte ha med Reus från start. I Effenbergs fall inte minst för att Mesut Özil var med istället, en spelare som enligt “Effe” hade tankarna på annat håll. I Matthäus fall för att Reus var den som rent taktiskt hade kunnat ge något annat i spelet än vad de uttagna offensiva mittfältarna kunde göra.

Framför allt har Löws brist på hanteringen av situationen framhävts i negativ anda. Båda experterna har ifrågasatt hur Löw kunde ta så lätt på Mexiko och motivera bänkandet av Reus med att han skulle få spela mot viktigare motståndare senare i turneringen. Hur kunde Löw på allvar säga något sådant inför VM-premiären mot den tuffaste gruppspelsmotståndaren? Brist på fingertoppskänsla, enligt Lothar och Stefan.

Men också att han inte levde enligt den legendariske förbundskaptenen Sepp Herbergers gamla devis att “nästa match alltid är den svåraste”. Löw har genom åren fått en hel del kritik, inte minst från Effenberg, men den här gången har det verkligen blivit kännbart. För första gången är det en större del av opinionen som på allvar tvivlar på att Löw fortfarande har förmågan att leda det tyska landslaget framöver. Speciellt hur Löw hanterat frågan på har fått många att tvivla.

Tiden finns fortfarande för Löw att vända på kritiken. Mycket talar för att han kommer att försöka göra det genom att ge Reus en nyckelroll mot Sverige. Efter att ha missat flera turneringar på grund av skada är Reus formtoppad inför årets mästerskap. En bra säsong i Dortmund i ryggen, där han inte haft lika många skador. Dessutom högmotiverad att få bevisa sig i en turnering som han troligen inte kommer att spela igen (Reus är 33 år nästa gång VM spelas).

Något annat än att Löw skulle ge Reus en av platserna bakom den ensamme anfallaren anses som uteslutet. Likaså att ett skifte kommer att ske på det centrala mittfältet där den isolerade Toni Kroos fick noll draghjälp från en hopplöst dålig Sami Khedira. Där ses både Ilkay Gündogan och Leon Goretzka som alternativ för att ta sig in i startelvan till matchen mot Sverige. Samt att den numera friske Jonas Hector kliver in till vänster i försvaret. I övrigt ser det inte just nu ut som om det kommer bli fler förändringar till Sverigematchen.

***

Det har spekulerats en del om grupperingar och schismer som Löw har haft svårt att hantera i årets trupp. I ärlighetens namn har jag inte mer insyn än någon annan men det låter överraskande att det skulle komma nu. Dels för att Bayern München-falangen mer eller mindre styr truppen, det finns inte längre uppstickare från Dortmund som får det att kärva. Den andra för att Löw inför turneringen mer eller mindre tog bort alla tänkbara störande moment (Leroy Sané, Bernd Leno och Sandro Wagner).

Snarare tror jag det handlar om ren frustration efter den usla inledningen som så klart genomsyrat varenda interaktion mellan spelarna och media. Att det kommer ett hårt uttalande från Jerome Boateng och ett annat från Mats Hummels där ser jag inte som någon grupperingsfråga, mer som en rimlig följd på Mexikomatchen. Det är åtminstone inte något jag skulle lägga större vikt vid och se som en tänkbar “win” för Sverige inför lördagsmatchen.

***

Om man inte pratar om Reus, som de allra flesta gör, pratar man istället om Sverige som en kommande motståndare och i synnerhet Andreas Granqvist. Spelaren, ledaren som personifierar det nya svenska landslaget under Janne Andersson. Ett landslag som spelar mer organiserat, mer inriktat på det defensiva och med en betydligt större lagkänsla.

Inte minst höjs Granqvists förmåga att kliva fram och visa vägen när det gäller som allra mest. Det kanske inte ser vackert ut, det går inte särskilt snabbt, men effektivt är det. Något som har imponerat på tyskarna. Maskinen Tyskland är lätt imponerande av maskinen Sverige som tycks göra det svårt för alla motståndare med vilja att aldrig ge upp. Och framför allt Granqvist, som står för alla värden som tyskarna imponeras av

Adam Nilsson

Jag är orolig, Jogi

Efter en svag vår skulle maskinen Tyskland tugga igång. “Var inte oroliga”, var landslagsledningens ord. Förlust 1-0 mot Mexiko i premiären och jag måste säga: jag är orolig, Jogi.

Det var upplagt för ytterligare en VM-premiär där ett ifrågasatt Tyskland skulle göra det dem varit så på bra det senaste decenniet. Att bekräfta sin egen tyngd, att sända signaler till de övriga 31 lagen i turneringen att tyskarna sannerligen är i Ryssland för att försvara sin titel från Brasilien.

När väl startpipan ljöd var allt självförtroende borta. Mexiko var maskinen, inte Tyskland, och plöjde över Joachim Löws landslag utan någon som helst respekt. Quarterbacken Toni Kroos var punktmarkerad, Sami Khedira borttrollad och Mexiko hade en autobahn i båda riktningar mellan det tyska försvaret och mittfältet att leka på.

Carlos Vela, Javier Hernandez och Hirving Lozano låg i vänsterfil med sina trimmade Ferraris medan Mats Hummels och Jerome Boateng puttrade på i fuskande miljöbilar från Volkswagen som försökte blinka sig ur högerfil. Det gick undan och Tyskland hängde inte, varken offensivt eller defensivt – Mexiko vann närkamp efter närkamp mot gnälliga och själviska tyskar.

Gång på gång utnyttjades Löws felkalibrerade tyskar av Juan Carlos Osorios energirika och hårt arbetande spelare. Och till slut föll matchens enda mål – helt välförtjänt. Lozano fick bollen i steget, vände bort Mesut Özil en perfekt touch och kunde distinkt sätta 1-0.

Tyskland som innan var i brygga hamnade i panic mode. Det var felbeslut på felbeslut, felpass på felpass och Mexiko störde hela tiden när tyskarna ville sätta igång sitt anfallsspel. Men det tillät inte Osorio, Tyskland skulle inte få spela sitt spel och under de första 45 minuter fanns det inte en tillstymmelse till organiserat anfallsspel från Löws elva.

De andra 45 minuterna var inte bättre. Jag vet inte vad Löw pratade om med truppen men han tog inte upp Wilfried Schmicklers Die Gier (“Begäret”). Det var inget nytänt lag som kom ut i den andra halvleken. Det fanns inget begär där. Att tyskarna hade mer boll berodde inte på att de spelade bättre, utan att Mexiko tillät tyskarna att få kladda mer på bollen.

Marco Reus, som kanske borde varit med från start, kom in med energi och försökte få igång rörelse i laget. Men det var inte lätt när Özil rörde sig inom en radie av en telefonkiosk, Thomas Müller fintade bort sig själv från plan med sin fria roll och Timo Werner bestämde sig för att agera passningsskugga.

Vad skapades? Ett halvtamt vänsterskott från Jerome Boateng från 25 meter. Ett huvudlöst avslut från Marco Reus från van Basten-position som fortfarande är på väg hem till Dortmund. För att citera Hasse Backe, Tyskland skapade knappt en enda hundraprocentig målchans under 90 minuter och det mot ett lag vars defensiv ansetts vara det svaga punkt. Det fanns ingen extra växel att lägga in för tyskarna.

Med lite tur, eller en hel del om vi ska vara ärliga, hade inhopparen Julian Brandt kunnat stå för ett av turneringens snyggaste mål om bollen gått innanför stolpen. Men det hade varit orättvist och Tyskland förtjänade inte att gå från planen med hedern i behåll.

Segern var helt och hållet Mexikos, de hade avklätt de regerande mästarna totalt, fått många nyvunna hjärtan på sin sida och vunnit helt rättvist. De har fördelen i sin hand och ser ut att kunna gå riktigt, riktigt långt om Osorio fortsätter att sätta bitarna på rätt plats.

Tyskland då? Hoppet är inte ute men Jogi Löw står inför sin kanske tuffaste uppgift som förbundskapten under sina 12 år på jobbet. Jag vill inte ta ära av Mexiko, men det var långt ifrån en motståndare som gjorde exakt allt rätt. Det var Löws eget lag som saknade all form av automatism. Hans lag som inte kunna kanalisera sin energi till att forcera fram en kvittering. Hans lag som helt saknade tempo.

I tidigare turneringar har det sett skakigt ut, men Tyskland har alltid haft en stabil grund att stå på. Den här gången saknas den helt och tiden är knapp innan man ska ut mot Sverige på midsommardagen. Ett Sverige vars grund är stabilare än vad den varit på bra många år.

Tyskland kommer självklart vara favoriter, men det var en rejäl törn mot landslaget ambitioner. På bänken finns många spelare som kommer att vilja kliva fram och visa upp sig. Frågan är om det kommer att hjälpa för det är inte säkert att det är huvudproblemet. Intrycket från Moskva är att Löw har fler problem än så. Han borde vara orolig. Precis som jag är.

Adam Nilsson

Längtat i fyra år på att försvara guldet - nu vill Tyskland bygga ut premiärsviten

Twitter: @atnilsson

I fyra år har Tyskland ivrigt väntat på att få kliva in i VM igen för att försvara sitt guld. Premiären mot Mexiko ses som den på förhand svåraste gruppspelsmatchen av de tre som väntar för Joachim Löws landslag. Förväntan från folket och medierna är att Tyskland ska kunna bygga ut den vinstsvit som landslaget historiskt har i VM-premiärer – de senaste 7 har alla slutat med tysk seger.

Det är ett facit som är talande för Tyskland och deras mentalitet. En bra start är vad som krävs för att gå långt i turneringarna, också för att visa utmanarna att man har lyckats formtoppa laget bra till mästerskapet. Under Löws ledning har Tyskland två stycken 4-0-segrar i bagaget från premiärerna. 2010 var det Australien som blev överkörda, 2014 var det ett decimerat Portugal. Blir det Mexiko den här gången?

Kanske. Förhoppningsvis. Frågetecken finns dock i det tyska lägret. Våren har inte varit en imponerande resa för det tyska landslaget; Löw har långt ifrån fått alla delar att stämma. Spelet har sett har hackigt ut, tempot varit lågt och många gånger har det straffat tyskarna. Lägg därtill irritationen av “Erdogate” som tagit energi från fotbollen under uppladdningen inför Ryssland.

Följderna är något som bäst kommer att summeras upp efter turneringen, men klart är att det omedelbart ser ut att drabba Mesut Özil. Efter att Löw under gårdagens presskonferens klarställt att Julian Draxler kommer att starta, är det många som tror att det betyder att Arsenalspelaren kommer att bänkas. För första gången sedan 2010 kan Özil utebli från speltid i en EM– eller VM-match för Tyskland, vilket vore ett tydligt ställningstagande av förbundskaptenen gentemot hur situationen uppstått och hanterats.

Med Draxler in kan det också betyda att Marco Reus äntligen får chansen att beträda planen i en tysk landslagströja under ett stort mästerskap. Efter att ha missat flera på grund av skador, är Dortmunds juvel frisk och det är troligt att han får kliva ut på vänsterkanten idag. Inte bara för att Özil är borta, men också för att hans egenskaper kan komma till bra nytta mot ett fysiskt starkt Mexiko.

Colombianen Juan Carlos Osorio är en svårberäknad man rent taktiskt. Han väljer ofta att sätta sina spelare i andra positioner än vad de spelar i sina klubblag och spelar med stor riskmarginal. En konstruktiv men vågad fotboll som kan skapa stora problem för motståndarna om bitarna faller på plats, men som kan skapa lika stora bekymmer för Mexiko själva om motståndaren är klok nog att hantera det kontrollerade kaos som Mexiko skapar.

För Tyskland kommer det framför allt handla om att undvika att fastna i Mexikos individuella och aggressiva press. Osorios lag spelar nästan manorienterat i sitt försvarsspel, stöter på bollhållare för att skapa oro men sällan i kollektiv. Om Löws lag kan ta sig förbi det finns ytor att vinna. Speciellt genom att Tyskland själva har stor rörelse i laget, inte minst i djupled för att dra mexikanska spelare ur sina positioner.

I Confederations Cup, där Tyskland vann med 4-1 mot Mexiko efter en stark ledning, visade det sig effektivt. Ett annat taktiskt drag Löw genomförde effektivt var att pressa Mexiko tidigt i uppspelsfasen. Genom att isolera mot kanterna skapades stora ytor framför Mexikos försvar – något som spelare som Timo Werner och den tidigare nämnde Reus, vid övervinnande av boll, skulle kunna utnyttja med deras snabbhet och teknik

En nyckelspelare för Tyskland kommer Sami Khedira att bli. Juventusmittfältaren som har en ledande roll i landslagets omklädningsrum, är fortfarande en spelare som Löw litar fullständigt på. Med sin taktiska intelligens och löpkapacitet är Khedira en spelare som kan bryta mönstret i matchen. Målet för honom blir likt Leon Goretzka förra sommaren att göra det svårt för Mexikos försvar med många djupledslöpningar för att dra med sig spelare och skapa ytor.

För Löw läggs de första pusselbitarna inför vad många hoppas blir försvarandet av VM-guldet. Mexiko, med sin individuella skicklighet och taktiska oberäknelighet, är ett anspråksfullt test att inleda med. Matchen kommer att visa hur långt i förberedelserna Tyskland kommit, om de är redo att lyckas med den historiska möjligheten att vinna två VM-guld i följd. Något annat än att utöka premiärsviten finns inte tankarna, den åttonde ska bara kritas in. Frågan är den kommer vara lika övertygande som i de senaste två turneringarna för Löw. Tyskarna hoppas. Jag tvivlar.

Tänkbar startelva, Tyskland:

Neuer

Kimmich-Boateng-Hummels-Hector

Khedira-Kroos

Müller-Draxler-Reus

Werner

***

För de som är mer intresserade av detaljerna i Tysklands spel rekommenderar jag min genomgång från igår kring hur Löw siktar på att spela. Går igenom allt från alternativen som finns, hur Tyskland vill vinna och hur de själva kan besegras.

Adam Nilsson

Den obligatoriska taktiska genomgången av Tyskland inför VM-premiären

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Hur kommer Tyskland att spela under VM?

I sitt fjärde VM som förbundskapten hoppas Joachim Löw att han med sitt Tyskland ska kunna försvara guldet från 2014. Efter två tredjeplatser 2006 och 2010 lyckades den 58-årige Löw att hitta den perfekta balansen mellan taktik och intuition till att vinna det första VM-guldet sedan Italien 1990. En vinst som bekräftade Löws styrka som förbundskapten, men som inte banade väg för en EM-titel två år senare i Frankrike.

Sedan 2014 finns stora delar av guldlaget kvar. Av de spelare som startade i finalen mot Argentina ses fortfarande sex stycken vara mer eller mindre givna i Löws troliga startelva under turneringen i Ryssland. Saknas görs spelare som Philipp Lahm, Bastian Schweinsteiger och Miroslav Klose (som återfinns i tränarstaben), men på det stora hela har Löw en stabil grund av spelare att stå på som också medverkade under EM för två år sedan.

Av de ny tillkomna återfinns främst anfallaren Timo Werner. Emil Forsbergs lekkamrat i RB Leipzig har två fina säsonger bakom sig och har etablerat sig som det givna alternativet i anfallsrollen. En efterträdare värdig den lucka som VM:s meste målskytt genom tiderna, Klose, lämnade efter sig. Werner medverkade inte under EM 2016 utan är den ende spelaren som slår sig in i startelvan som inte medverkade Frankrike.

Mycket har hänt under åren sedan guldet bärgades i Brasilien. Fotbollsmässigt står Löw fortsatt för den pragmatism som han gjorde då. Med en taktik anpassad efter var hans stjärnor spelar, kommer vi att få se ett spel som påminner mycket om det Jupp Heynckes fått Bayern München att spela under året, med inslag av den bollinnehavsfotboll som Thomas Tuchel fick Borussia Dortmund att spela under sina två år där.

Efter att 2012 ha frångått sina principer när han bestämde sig för att Toni Kroos skulle punktmarkera Andrea Pirlo i semifinalen mot Italien, har Löw fullt ut följt sin magkänsla av att anpassa sig efter sina spelares förmågor snarare än motståndarnas. Med starka fraktioner från främst Bayern, men också Dortmund, har det i turneringarna därefter ofta funnits stora inslag från de klubblagen och det kommer som sagt inte vara annorlunda den här gången.

Siffermässigt kommer därför huvudformationen vara en 4-2-3-1 med trolig startelva enligt följande:

Neuer
Kimmich – Boateng – Hummels – Hector
Khedira/Gündogan – Kroos
Müller – Özil – Draxler/Reus
Werner

Defensivt är det för Löw inga konstigheter. Med Manuel Neuer har han sedan 2010 sin givna etta. Trots skadeproblemen under säsongen åker Bayern Münchens 32-årige målvakt och landslagskapten som förstemålvakt till Ryssland. Något som självklart svider för Marc-André Ter Stegen vars säsong i Barcelona borde ha inneburit rollen som förstaslips, men som nu återigen får se sig förpassad till bänken. För Neuer är det i en fyrbackslinje naturligt att bli en “tredje mittback” och agera mellan två mittbackar som spelar brett i början av uppspelsfasen.

Backlinjen har Löw haft inövad sedan flera år, där den sista pusselbiten föll på plats i EM 2016 då Joshua Kimmich klev in som högerback. Jämfört med titeln 2014 har Löw, då han spelade med mittbackar på kanterna, har förbundskapten en taktiskt och tekniskt en bättre skolad backlinje ändå. Med Kimmich och Jonas Hector, båda fostrade innermittfältare, har Löw fått ytterligare intelligens och spelskicklighet att nyttja – inte minst mot sämre motstånd när Tyskland har mycket boll.

Den stora snickerilådan finns på mittfältet där Jogi har mängder med alternativ. Inte för inte som Tyskland klumpat ihop mittfältare och anfallare till en kategori, då de anses mer eller mindre kunna göra samma jobb. Centralt på mitten har Löw mer tekniskt skickliga spelare i Toni Kroos, Ilkay Gündogan och Sebastian Rudy som mot lägre stående motståndare kan lirka upp försvaren. Mot motståndare som är fysiskt starkare (och pressar högre) finns Sami Khedira och Leon Goretzka som tillgängliga alternativ för Löw att laborera med bredvid den givne Kroos.

Offensivt är Thomas Müller och Mesut Özil givna på sina roller, något de varit under flera år. Förutsatt att ingen av dem skadar sig kommer de vara med från start även den här gången. På vänsterkanten har Löw äntligen möjligheten att använda sig av Marco Reus. En spelare vars blixtsnabba tempoökningar och förmåga i 1 mot 1-situationer bryter mönster och kan komma att vara användbara i kontringar. På andra sidan spektrat Julian Draxler som gestaltar rollen mer i enlighet med en kreativ framspelare som följer Löws taktiska hänvisningar till punkt och pricka.

Längst fram kommer som sagt Timo Werner att få härja fritt. Fördelen för Löw med Werner är att han nu fått en säsong bakom sig i Leipzig där han inte endast varit en kontringsanfallare, utan lärt sig att behöva vara mer delaktig i ett bollinnehavsbesittande lag. Han isolerar sig inte längre i ytterzon i väntan på att gå in bakom försvar, utan rör sig mer i ytor för att skapa luckor för andra och göra sig själv mer spelbar. Med det sagt kan Mario Gomez bli ett användbart kort när Tyskland kommer gå på kontringar, något Gomez inte minst visat i Stuttgart där han länkat ihop kontringsspelet på ett imponerande sätt under våren.

Beroende på hur Löw vill gestalta matcherna och vad han förväntar sig från motståndarna, kommer han att kunna anpassa sitt spelarmaterial. Mot ett Sverige som tyskarna väntar sig spelar med en lågt stående 4-4-2 kommer Gündogan och Draxler troligen gå före då är spelare som passar bättre in i att trycka ned motståndarna och hitta luckor mellan mittfält och försvar hos motståndarna. Medan man mot offensivt pressande, fysiska lag som Mexiko kan använda sig mer av fysiska spelare så som Khedira och en kontringsspelare som Reus för att snabbt kunna ta sig ur förstapressen.

Med sin vana av att spela sin 4-2-3-1 har Tyskland ett extremt inövat mönster i sitt spel. Om vi pratar om Tyskland som en maskin, är detta nog sinnebilden för det. Det är inte särskilt mycket dynamik i spelet, utan tyskarna maler på tills luckorna uppstår hos motståndarna i många fall. Ibland kan det komma inspirerande passningar från Kroos eller mittbackarna som bryter mönstret, men det är mer undantag än regel.

I ett försök att få in mer dynamik har Löw använt sig av Leon Goretzka. Den blivande Bayernspelaren kan tolka flera olika roller och är en mittfältare som med sin löpkapacitet jobbar hårt mellan straffområdena. I Confederations Cup (där Tyskland slog Mexiko med 4-1) var det något förbundskaptenen använde sig av för att skapa luckor för Kimmich. Genom att använda Tuchels Dortmundidé om att överbelasta tungt på vänsterkanten, samtidigt som Goretzka drog med spelare i djup skapades stora ytor för Kimmich på sin högerkant. Ett knep som kan komma att användas även i Ryssland.

Försvarsmässigt har Löw inget tydligt presspel så som vi förknippar med en tysk tränare så som Jürgen Klopp. Löw vill att hans spelare ska falla tillbaka snabbt i sina positioner, inte jaga boll alltför mycket utan hellre spara sin energi och hålla sig kompakta för att inte släppa till några luckor. Något som också gör att Tyskland sällan kontrar ut sina motståndare, en möjlighet som endast kommer om någon av de centrala mittfältarna av ren intelligens lyckas bryta en passning.

Trots tryggheten i spelet finns det ett frågetecken i tempot. Tyskland har ännu inte bevisat att de är riktigt starka i bollinnehavet de vill ha. Det går alldeles för sakta i uppspelen, alldeles för många spelare som kladdar på bollen för länge. Passningarna är för korta och i många fall hamnar bollen för sent ute på kanten hos en av ytterbackarna som blivit isolerade och hamnar i 1 mot 1-situationer där de förlorar bollen. Om det är något Löw behöver jobba med är det att få upp tempot nere i backlinjen för att inte bli avlästa för enkelt

Vad har Löw för taktiskt drag “up his sleeve”?

Med stor sannolikhet kommer vi få se Tyskland gå igenom turneringen genom att spela med Löws 4-2-3-1, men det betyder inte att han inte har alternativ. Sedan några år tillbaka har förbundskapten till och från laborerat med en tre-/fembackslinje för att ge sig själv möjligheten att kunna överraska motståndarna, men också för att dra nytta av sina taktiskt skickliga ytterbackar.

En tänkbar formation med en trebackslinje skulle kunna se ut som följer:

Neuer
Kimmich – Rüdiger – Boateng – Hummels – Hector
Khedira/Goretzka – Kroos
Müller – Werner – Özil

I grundutförandet ser det ut som en fembackslinje med två extremt offensiva ytterbackar. Med boll kliver både Kimmich och Hector upp högt i planen för att skapa bredd. Samtidigt som Müller och Özil faller ner för att hitta luckor mellan motståndarnas mittfält och försvar. Centralt har Kroos fortsatt en viktig roll i uppspelsfasen med sin blick samtidigt som han bredvid sig har en oerhört löpstark mittfältare i form av Khedira och Goretzka som täcker stora ytor.

Fördelarna har varit att Tyskland kunnat få upp framför allt Kimmich högre upp i planen. En kreativ ytter som ofta hittar spelare i farliga situationer framåt och det är framför allt yttrarna som får jobba hårt i den här formationen. Eftersom de har betydligt färre fasta mönster i den här formationen blir spelet ofta mer dynamiskt, men också mer impulsivt vilket beroende på motståndare kan vara till fördel eller nackdel för Löws lag.

Problematiken för Löw har legat i att Neuer inte blivit delaktig i uppspelen, men framför allt att Kroos många gånger blivit låst och inte hittat en naturlig roll centralt i den här formationen. Mycket av den kontroll som Löw vill att hans lag ska ha går förlorat i den här formationen, därför ska vi nog inte förvänta sig att Löw under brinnande turnering kommer att byta från sitt tidigare framgångskoncept rakt av. Men det är inte omöjligt att det kommer ett test i en gruppspelsmatch om Tyskland känner sig trygga på avancemang.

Hur besegras Tyskland?

På senare tid är har man slagits av känslan av att Tysklands prestationsförmåga har förlorat i kraft. Det saknas den stabilitet som vi såg inför turneringen 2014 och framför allt känns Tyskland långt ifrån oslagbara, inte minst av de lag som kommer att ta sig långt i turneringen. Med det sagt har det tyska landslaget en trupp som är bra nog för att försvara titeln, men Löw behöver fila på detaljer in i det sista för att lyckas försvara titeln.

Under de senaste månaderna har vi fått se exempel på hur Tyskland ska besegras och det är ett genomgående tema hos motståndarna som visat på sårbarheter. Det handlar om att få Löws landslag ur balans, att skapa kaos genom att radera kontrollen som tyskarna alltid eftersträvar genom ett stort bollinnehav och rucka på det kompakta försvarets trygghet.

Brasilien visade under vårens träningslandskamp (vinst Brasilien, 1-0) att man genom hög intensitet och man-man-press kan få Tyskland ur balans. Vad Brasilien gjorde effektivt var att genom en hög press som började redan vid tyskarnas straffområdeslinje, tvinga till långa bollar och 50-50-dueller högre upp i planen. Ett spel som Tyskland inte alls behärskar, inte minst för att de saknar styrkan när de ställs mot fysiska försvar.

Tyskland försökte att spela sig ur situationer men förlorade många gånger bollen på egen planhalva vilket resulterade i farliga situationer för Brasilien. Vad Tyskland är vana vid är 2 mot 2-situationer i försvaret, något de klarar utan problem inte minst med en spelskicklig målvakt som Neuer, men när de blir pressade högt har varken Hummels eller Boateng snabbheten, explosiviteten för att ta sig ur situationer med ett par rappa steg.

För Tysklands gruppmotståndare handlar det om att inte låta Tyskland bli för bekväma i uppspelsfasen. Att våga pressa tidigt istället för att stänga ytor och vinna bollen. Ett sätt är att låta mittbackarna hålla bollen, stänga spelen ut mot kanterna på ytterbackarna och tvinga bollen in centralt på två felvända mittfältare. När bollen då slås handlar det om fullständig press på Kroos och Khedira, eller vilka det nu är som spelar centralt, för att snabbt stressa fram ett misstag och gå på kontring.

Hur ser Tyskland på sina chanser?

Möjligheten att försvara VM-guldet är något som har varit högst upp på landslagets agenda sedan Brasilien. EM var absolut en viktig turnering, men det har inte varit några tvivel alls om att årets VM har varit det stora målet för Löws landslag. Det är nu Löw på allvar kan göra sig till den störste förbundskaptenen i historien, en titel i Ryssland och han kliver upp högst på listan av alla genom tiderna och det med marginal.

Och sina chanser tror tyskarna på. I gruppspelet ser tyskarna Mexiko som sina stora utmanare om förstaplatsen. Sverige och Sydkorea räknar Tyskland som sex trygga poäng. En förstaplats skulle betyda en åttondelsfinal mot ett lag i Schweiz kaliber, vilket blir en utmaning men Tyskland borde slå. Först i en kvartsfinalen kan den stora utmaningen komma i form av ett England eller Belgien.

Innan dess måste Löw ha hittat rätt i sitt spel. Inte minst måste han ha fått igång försvarsspelet, som inte varit så tryggt som han hoppats på vid det här laget. Offensivt är han trygg i att Müller, Özil, Werner med flera kommer att leverera, men oroligheten ligger i att ställas mot lag som pressar högt. Där måste han ha vässat detaljerna för att Tyskland ska kunna sig långt.

En annan oro ligger i hur spelarnas fysiska status ser ut. I EM såg vi exempel på flera förslitningsskador. Inte minst Jerome Boateng som fick kliva av med muskelproblem. En seger mot Mexiko i premiären skulle ge utrymme för rotation för Löw innan slutspelet, något som han självklart önskar. Därför kan vi nog förvänta oss att han kommer att vilja göra förändringar, förutsatt att man inte förlorar mot Mexiko eller tappar poäng.

Vad Löw genom åren har bevisat är att han är en bra turneringstränare. Tyskland har sedan 2006 inte missat en enda semifinal, mycket tack vare Löws förmåga att förbättra delar under turneringens gång. Att träningsmatcherna inför turneringen inte var perfekta spelar Löw mindre roll, det ger honom snarare än trygghet i att det finns många saker kvar att förbättra och förfina.

Kvartsfinal är ett plikt för Tyskland. Semifinal så nära ett måste man kan komma. Final högst önskvärt. Titel? Det alla drömmer om, och många tror på.

Adam Nilsson

Erdogate stör Tysklands förberedelser inför VM

Följ mig på Twitter: @atnilsson

 

Nog hade Joachim Löw trott att det värsta var förbi dagarna efter att allt och alla uttalat sig om Leroy Sanés frånvaro från VM. Att de stora rubrikerna skrivits klart och att han och truppen skulle kunna fokusera fullt ut på förberedelserna inför den kommande VM-turneringen i Ryssland. Det dröjde dock inte många dagar innan nästa problem tornade upp och ödelade de förhoppningarna.

Erdogate”, som mötet i London mellan Ilkay Gündogan, Mesut Özil och den turkiske ledaren Recep Tayyip Erdoğan numera kallas, har blåst upp i stora proportioner i Tyskland. Så pass att förbundskansler Angela Merkel i söndagskväll satt i en talkshow och bad folket att stötta spelarna och laget i Ryssland, istället för att fortsätta med buropen.

Redan när bilderna på spelarna och den i Tyskland hårt kritiserade Erdogan kom ut var det flera tyska ledare som kritiserade tilltaget. Att två tyska landslagsspelare av sådan dignitet ställde upp med signerade tröjor till en ifrågasatt ledare var för många obegripligt. Framför allt var det många som var bedrövade över det faktum att Gündogan och Özil själva verkat helt oförstående till kritiken.

Det tyska fotbollsförbundet valde att undvika ämnet i hopp om att samtalsämnet skulle dö ut med tiden. Ett högst felaktigt antagande. För när Tyskland ställdes mot Saudiarabien i den sista träningsmatchen inför mästerskapet blev Gündogan utbuad när han klev in som inhoppare. Och när han blev nedtacklad på planen möttes det av jubel från den tyska hemmapubliken.

Först då reagerade förbundskaptenen och general managern Oliver Bierhoff. Först då började de att uttala sig kring ämnet. EM-hjälten från 1996 försökte vid flera tillfällen tona ned symboliken i mötet, men möttes gång på gång av motfrågor. Till slut vissnade Bierhoff i nationell tv. Försökte döda ämnet helt, förklara det för överspelat och ville inte svara på mer frågor kring det. Ett stort misstag som endaste gav mer tändvätska till kritikerna. Det var då Merkel klev in i handlingarna.

Bierhoff tog tillbaka sitt uttalande i veckan, tillade också att varken Özil eller Gündogan kommer att säga någonting om det under mästerskapet. Men det råder inga tvivel om att Erdogate har blossat upp till ett riktigt störande moment i Tysklands förberedelser. Och förbundet kan endast skylla sig själva.

De underskattade ämnet från början, tog inte tag i taktpinnen för debatten utan lät den glida ur händerna. När väl diskussionen samlade in förbundet i en bumerangsving, var de inte förberedda på någon krishantering. Och anfall visade sig inte vara bästa försvar, vilket nu lett till ett problem för hela laget och inte bara de två spelarna.

Ingen av spelarna har bett om ursäkt eller ens försökt förklara det hela. Ingen har sagt att det var ett misstag att bli indragna i en politisk valkampanj för en ledare vars politik kring människorätt och demokrati innehåller klara brister. Därför är det svårt att avsluta ämnet, för det finns ingen som vet varför de båda ställde upp på detta från första början.

Och det är klumpigt att Oliver Bierhoff försöker vara en moralisk högborg när han hans arbetsgivare inte själva levererat särskilt väl på den fronten. Ett förbund som valde att spela sin sista träningsmatch inför VM mot Saudiarabien, ett land som inte står för demokrati. Ett förbund som inte valt att säga något om Ryssland som värdnation. Ett förbund som fortfarande inte kan förklara vad som hände med €6,7 miljoner som försvann i samband med VM 2006 i Tyskland. Förtroendekapitalet hos DFB är inte enormt.

Kanske hade det därför varit en idé att faktiskt bemöta ämnet med full transparens. Att inse att fotboll och politik faktiskt hör ihop. Att kanske få Gündogan och Özil att säga ett ord om det hela, ta ställning för demokratiska värden. Någonstans är de trots allt frontfigurer för ett land och dess värderingar, därmed finns där ett ansvar som man inte kan friställa dem från. Och just därför skulle man hanterat ärendet bättre från början, och inte försökt tiga ihjäl det.

Då hade det inte behövt vara något störande moment just nu.

Adam Nilsson

Sané-petningen inte så överraskande

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det var många som knappt kunde tro sina ögon när Leroy Sanés namn nämndes som ett av de fyra som förbundskaptenen Joachim Löw valt bort från sin trupp till VM. 22-åringen som stått för en strålande säsong i Manchester City var av många ett givet alternativ att få följa med till Ryssland, men Löw kände alltså annorlunda och fortsatte konsekvent på sin tidigare inslagna linje gällande trupputtagningar.

För även om det kan ses som en chock idag är det inte första gången Löw satt andra parametrar före än en stark ligasäsong. Under sina snart 14 år i landslaget har Löw samlat på sig en faslig mängd erfarenhet, inte minst när det kommer till hur en trupp måste fungera dynamiskt under ett mästerskap. Att alla spelare drar åt samma håll oavsett status, att alla fyller sina roller taktiskt och accepterar det Löw har att komma med.

Genom åren har vi sett flertalet exempel på spelare som fått se sig petade till följd av att de inte levt upp till dessa förväntningar. En stekhet Kevin Kuranyi såg sina chanser grusade när han satte sig mot Löw, likaså en egoistisk Michael Ballack som inte klarade av att lämna ifrån sig lagkaptensbindeln till den betydligt yngre Philipp Lahm. För Löw var det alldeles för stor risk att detta skulle påverka balansen, därför fick de inte följa med.

På andra sidan fanns där spelare som Lukas Podolski och Benedikt Höwedes. Spelare som kanske inte hade de bästa säsongerna bakom sig, som kanske inte ansågs vara de bästa spelarna jämfört med andra, men som var villiga att acceptera sina roller och sprida god stämning genom sin närvaro. Spelare som alltid gav allt för laget utan att sätta sig själva i det främsta rummet.

För Sané, som numera är den tyske spelare som är högst värderad i världen, var det på flera av dessa parametrar som han föll. Att han ännu inte lyckats prestera i landslaget på samma nivå som i klubblaget var en anledning, vilket syntes mot Österrike (förlust, 1-2). Att han inte visat rätt attityd och ödmjukhet till att inte vara given i startelvan var en annan, inställningen på träningarna har inte vittnat om att han är redo att ta den rollen.

I slutändan ville Löw hellre luta sig mot en Julian Brandt som bakom Marco Reus och Thomas Müller kan acceptera att se sig själva spendera större delen av mästerskapet på bänken, men också bidra till bra stämning. Men också för att Brandt passerar in bättre i Löws system än Sané. Den roll som Cityspelaren har i sitt klubblag finns inte hos Löw. Och frågetecknen kring hur Sané skulle hantera Löws taktiska disposition låg också spelaren i fatet.

I Löws värld är det som en spelare presterar i klubblaget endast en bråkdel av vad förbundskapten går på när han tar ett beslut. Talang i all ära, men i slutändan är det ett lag som Löw sätter ihop och den här gången passade Sané inte in i bygget. En assist på tolv landskamper hittills var inte heller ett tilltalande facit för Sané. Och det är svårt att ifrågasätta Löws omdöme i frågan. Han har visat sig ha rätt förut och troligen har han det igen.

Med det sagt har Sané en dimension i sitt spel som ingen annan riktigt har. Brandt och Julian Draxler i all ära, de är bra fotbollsspelare som absolut kommer att fungera i Löws system. Men det är inte riktigt någon som besitter den atletiska förmågan Sané har. Den kvickhet han har och förmågan att utmana och ta sig förbi i 1-mot-1-situationer. Något som Löw bevisligen inte ansåg vara viktigt nog, utan något han kan bortse från under sommarens mästerskap.

Spännande blir det att se om detta blir något som Löw kommer att få ångra. I slutändan var det långt ifrån ett så överraskande beslut som det kan tyckas vid en första anblick. För på nästan alla sätt följer det Löws tidigare uttagningar. Precis som att Bernd Leno (vars relation till Ter Stegen alltid varit dålig) också petas av liknande anledningar. För nog hade han med sin säsong i Leverkusen bakom sig egentligen tårna före Kevin Trapp, men i slutändan handlade det mer om gruppdynamik än spelade matcher i klubblaget. Ett tankesätt som fört Löws landslag långt i turneringar.

Adam Nilsson

5 spaningar från DFB-Pokalfinalen

Följ mig på Twitter: @atnilsson

1. Ett perfekt avslut för Niko Kovac – som visar att han är redo för Bayern

På förhand var det långt ifrån många som satte sina riksdaler på att Eintracht Frankfurt skulle vinna DFB-Pokalfinalen mot Bayern München. Men efter 90+ minuter hade Frankfurt brottat ned favoriten och vunnit välförtjänt med 3-1. Glädjen visste inga gränser och en gråtande Niko Kovac fick avsluta jobbet i Frankfurt på bästa möjliga sätt. Med en titel och kommande säsong som medverkande i Europa League.

För Kovac var det ett fantastiskt avslut, men också en fantastisk start på det som komma skall. Han bevisade flera tvivlare om att han är redo för jobbet i München. Frankfurt spelade med intensitet, lidelse och övertygelse om att de kunna rubba ligamästarna. De satte press på Bayerns tröga bollinnehavsspel vid rätt tillfällen och fick utdelning gång på gång. Bra reklam för Kovac som hade finjusterat sitt lag till perfektion.

2. Osannolika hjältar hos benknäckargänget

Ante Rebic, Kevin-Prince Boateng och Mijat Gacinovic var bara några av spelarna bakom segern igår. Det var en laginsats där några stod ut lite extra, inte minst tvåmålsskytten Rebic. Och Frankfurt har bestått av en brokig skara spelare som hela tiden levererat på gränsen till sitt max under säsongen, likaså den här aftonen i Berlin.

Därför måste man säga att det var ett gäng osannolika hjältar som avgjorde matchen igår. För att den omtalat stökige, men skicklige, fotbollspelaren Ante Rebic hade nog fått trott skulle göra två mål mot Bayern och det var inga skitmål direkt. En Boateng som alltid varit ansedd som en bråkstake i Tyskland som visade prov på sina enorma kapacitet. Om det finns en motsvarighet till benknäckargänget så är det Frankfurt, och när de samlar sina krafter i rätt riktning är de ruskigt starka.

3. Är Bayern mätta på framgång?

Någonting har hänt i Bayern under de senaste veckorna. Uttåget mot Real Madrid i Champions League sved rejält och Bayern har inte kunnat hämta sig sedan dess. Det har sett trögt ut, omotiverat och det har mer handlat om eventuella transfers än de matcher som återstått. Därför inkasserade också Bayern en avslutande förlust i Bundesliga och nu en i Berlin. Viljan har helt enkelt inte funnits där sedan Realmatchen.

Det har synts inte minst i spelet. Flera spelare har inte lyckats nå upp till sin vanliga nivå. Offensiven har varit hackig, automatismen har inte fungerat som tidigare och många har sett ut att haft en mental block. Enkelt sagt har det sett allt utom övertygande ut. Det är med negativa vibbar som Bayern avslutar säsongen och där Niko Kovac tar vid. Börjar Bayern bli mätta på framgång? Blir spännande att se om den nye tränaren kan få in ny energi och nytt liv i laget, annars behövs det nya värvningar.

4. Jupp kom som en vinnare – och lämnar som en också

Nu är det återigen slut. Jupp Heynckes har gjort sitt i Bayern och återvänder till sitt liv som pensionär i centrala Tyskland. Efter en extremt överraskande comeback är det nu slut, det här måste ha varit det sista vi sett av Jupp på den här nivån. Jag kan faktiskt inte tänka mig att han återvänder, även om jag trodde att han aldrig skulle återvända från första början. Ingenting tycks omöjligt men nu måste Bayern hitta andra vägar.

Oavsett har han gjort sitt jobb med bravur. Han tog över ett lag, en klubb som var splittrad och enade den. En fantastisk svit fick han igång och Bayern var stundtals så där fantastiskt bra som de inte varit på flera år. Hans sejour blev framgångsrik, även om det endast blev en titel. Trippeltränaren gjorde allt som behövdes och lite till. Han ingjöt hopp och trygghet och lämnar klubben som den vinnare han kom som.

5. Krävs ordentliga tag för att vi ska lita på VAR

Den första säsongen med VAR är genomförd och få har blivit klokare. Vi har upplevt mer korrekta domslut (hoppas jag), men också underliga scener som i Mainz när lagen hämtades ut ur omklädningsrummen i paus för att slå en straff. För att inte prata om politiken bakom VAR på förbundet som varit en obehaglig följetong i maktutövelse. Det har varit långt ifrån ett övertygande år för den nya teknologin men det fortsätter in i nästa säsong, förhoppningsvis med förbättrad fingertoppskänsla.

Symptomatiskt var att hela säsongen någonstans också avgjordes med VAR. I de sista scenerna igår fällde Kevin-Prince Boateng den spanske mittfältaren Javi Martinez i straffområdet. Alla ropade på straff, bilderna antydde straff och domaren tog sig till skärmen för att kolla på bilderna. Hörna blev utfallet. Alla, inklusive Boateng själv, hade räknat med straff (erkände indirekt att det var straff) men domaren valde en annan väg. Så varför har vi VAR kan man undra? Krävs ordentliga tag för att få det att fungera och för att ens lite på det som ett hjälpmedel. Just nu känns det som en gimmick.

Adam Nilsson

2018 års upplaga av årets elva i Bundesliga

Här hittar du säsongens lag, enligt siffror från Player Index.


Följ mig på Twitter: @atnilsson

Målvakt

Sven Ulreich – Bayern München

Alternativen på målvaktspositionen den här säsongen får se som rejält svaga. Det finns många bra kandidater, men ytterst få som har stått ut. Valet av Sven Ulreich kommer i egenskap av det var en målvakt som ingen trodde på, som helt saknade självförtroende och som idag är en kandidat till att fåka med till VM. Ulreich har varit strålande för Bayern München och hållit siffrorna nere vid flera tillfällen. Det är inte annat än rätt att han får priset som årets målvakt.

Backlinje

Salif Sané – Hannover 96

Det är aldrig lätt att vara nykomling i Bundesliga och det är framför aldrig enkelt att vara en mittback hos en Bundesliganykomling. Salif Sané var visserligen ingen nybörjade i Bundesliga men hade en långt ifrån enkel uppgift framför sig när han klev in i säsongen. 27-åringen har varit en av de störst bidragande anledningarna till att Hannover 96 kommer att spela Bundesligafotboll även nästa säsong. Närkampsstark, farlig på fasta situationer och positionssäker – Sané har allt en modern mittback behöver och förtjänar att vara med i elvan. Inte konstigt att han nästa säsong spelar i Schalke 04.

Mats Hummels – Bayern München

I andras frånvaro har Mats Hummels tagit kliv efter kliv i Bayerns trupphierarki. Det är inte längre Jerome Boateng som är den mest givna mittbacken i truppen utan Hummels som hittat tillbaka till de höga nivåer han hade tidigare i karriären. Utan Hummels hade Bayerns defensiv inte sett så bra ut under säsongen. Att han dessutom bländar publiken mitt sitt fina spelsinne och öppnade passningar har inte gått obemärkt förbi på Allianz Arena. Hummels är fortsatt en av världens mittbackar och Bayern kan skatta sig lyckliga att han ville hem till München.

Naldo – Schalke 04

När brassen Naldo anlände till Bundesliga för 13 år sedan var det få som trodde att han skulle bli kvar så länge. Den numera 35-årige mittbacken besitter numera ett tyskt pass och har trots sin digra ålder inga planer på att avsluta karriären. I Schalke har Naldo blivit en huvudfigur för framgången med sin erfarenhet och kraftfulla frisparkar. Medan andra trappar av på ålderns höst ser Naldo bättre ut en någonsin och Schalke vet hur viktig han är för deras framgångar. Något han visat gång efter gång den här säsongen.

Mittfält

Daniel Caligiuri – Schalke 04

En spelare som alltid levererat i Bundesliga är Daniel Caligiuri och likaså den här säsongen. I Schalke har han återigen nått de nivåer han hade stundtals i Wolfsburg, nivåer som gör honom till en av de bästa högerspringarna i hela ligan och ryktas vara aktuell för landslag (både det tyska och italienska). Den här säsongen har han varit fundamental för Schalkes framgångar och speciellt våren har varit strålande av Caligiuri.

James Rodriguez – Bayern München

En trevande start under Carlo Ancelotti fick många att tvivla på colombianens förmåga. Men när Jupp Heynckes kom in förändrades allt till det bättre. James har varit strålande i Bayern München. Hans blick för spelet har givit laget en helt ny dimension i sitt spel, en dimension som stundtals tagit till Bayern till en annan nivå än tidigare. De som tvivlade på James i början är numera övertygade och ingen förväntar sig något annat än att Bayern kommer att köpa loss lånet från Real Madrid. Numera en nyckelspelare som tillhör av en av Bundesligas stora behållningar.

Lars Bender – Bayer 04 Leverkusen

Det var länge sedan Lars Bender hade en säsong som inte spolierades av skador. Den här har han äntligen få köra på fullt ut och det har visat sig på planen där han har givit trygghet till ett Bayer Leverkusen som återigen blandat sig i striden om Champions League-platserna. Ingen spelare som står ut i mängden utan en grovjobbare som spelar enkel fotboll, en sådan spelare många lag mår bra av att ha i sin elva. Dessutom en som verkligen tar ansvar fullt ut och lever för sin klubb. Förtjänar att vara med i årets elva.

Thomas Müller – Bayern München

Ett av mina standardval år efter år och så även den här gången. Thomas Müller besitter kvalitéer som ytterst få i fotbollsvärlden har. Även han hade en tuffare inledning men har under våren varit briljant vilket visat sig i hans poängantal. Müller bidrar med rörelse som kan lösa upp vilket försvar som helst. En av de mest osjälviska spelarna som Bayern har och som också är en enormt viktig fanbärare för klubben. Fortsätter att leverera år efter år.

Serge Gnabry – 1899 Hoffenheim

Ett av de svårare valen den här säsongen var mellan Serge Gnabry och Mark Uth som båda stått för imponerande säsonger i Hoffenheim. I slutändan faller mitt val på Gnabry som stått för en imponerande poängskörd på sina dryga 20 insatser. Framför allt har Gnabry visat att det han levererade under sin tid i Werder Bremen var långt ifrån en tillfällighet och han ser faktiskt ut att vara redo för att ta sig an möjligheten i Bayern. Spännande spelare som verkligen kan avgöra matcher på egen hand.

 

Anfall

Robert Lewandowski – Bayern München

Den polske anfallaren är numera i en klass för sig efter att Pierre-Emerick Aubameyang lämnat Bundesliga. Lewandowski var så nära att bli den första spelaren sedan Gerd Müller att göra över 30 mål i tre säsonger eller fler men missade med endast ett mål . Kanske den absolut mest lysande stjärnan i Bundesliga som byggt upp ett eget varumärke och som blivit synonymt med framgång. Bayern kommer att få leta länge för att hitta en framtida ersättare till honom för hans facit ett ruggigt bra.

Timo Werner – RB Leipzig

Lewandowski ackompanjeras av RB Leipzigs unge anfallare Timo Werner som fortsatt att leverera, om än inte lika många pyttsar framåt. Men det Werner är idag är en mer fulländad anfallare som inte bara går på djupet och springer sönder sina motståndare utan som bidrar betydligt mer i spelet, något som syns i assistkolumnen. Werner är Tysklands just nu bäste anfallare och den enda som är given att få åka med till VM, vilket han är värd efter den här säsongen. Ytterligare en lär det bli i Leipzig men det börjar bli allt svårare för klubben att hålla fast i sin guldklimp.

Tränare

Domenico Tedesco – Schalke 04

Det kanske svåraste valen av de alla då jag egentligen såg tre kandidater framför mig. Jupp Heynckes vars enorma comeback tog Bayern tillbaka till toppen och en överlägsen ligaseger. Julian Nagelsmann för att återigen gått mot alla odds och fått Hoffenheim att utmana om de allra finaste platserna i ligan. Och Domenico Tedesco för att han fört Schalke till en andraplats och därmed besannat min profetia om att Schalke har något på g. Så valet föll på Tedesco för att han fått in lugn i Schalke och med en pragmatisk syn på fotboll fått bättre resultat än någon kunnat förvänta sig. Upphämtningen borta mot Dortmund (4-4) i Ruhrderbyt kommer ingen att glömma.

Årets elva 2018 – uppställning

Ulreich

Sané-Hummels-Naldo

Caligiuri-James-Bender-Müller-Gnabry

Lewandowski-Werner

 

Här hittar du säsongens lag, enligt siffror från Player Index.

 

Adam Nilsson

Chock att Hasenhüttl lämnar Leipzig

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Efter två år i RB Leipzig är tränaren Ralph Hasenhüttls tid förbi, enligt tidningen Kicker. En chock, inte minst eftersom klubbens sportchef Ralf Rangnick bara för några dagar sen uttryckte en tydlig tro och vision om att Hasenhüttl var deras tränare även nästa säsong. Något annat var det inte tal om utan egentligen skulle gårdagens samtal bara bekräfta det faktumet.

Nu blev det inte så och Hasenhüttl lämnar efter att han fört laget till en andraplats och en sjätteplats, ett Champions League-gruppspel och en Europa League-kvartsfinal och totalt 120 poäng över de senaste två åren – bättre en någon annan tränare i ligan under samma period. Ett mer än habilt facit, ett facit som tilltalade både Bayern München och Borussia Dortmund under våren men då tackade Hasenhüttl nej då han efter lång betänketid såg sin framtid i Leipzig.

Intet ont anande då om att Leipzig under våren skulle se över sin egen framtid och med det Hasenhüttls. En kontraktsförläning som endast såg ut att vara en formalitet, las på is helt när Leipzig hade en handfull dåliga resultat i följd under våren. Sportchefen Ralf Rangnick ville ha fullt fokus på att vända den negativa trenden, därefter skulle klubben sätta sig ned med tränaren och diskutera framtiden.

Det samtalet hölls igår och utfallet var att Hasenhüttl inte skulle få sitt treårskontrakt förlängt. Istället skulle klubben invänta kommande säsong och eventuellt ta en ny diskussion vid senare tillfälle. De förutsättningarna uteslöt Hasenhüttl själv redan under våren, ansåg de otillräckliga för att fortsätta i klubben. Han krävde mer eller mindre ett nytt kontrakt för att leda laget i ytterligare en säsong, något Leipzig inte kunde ge och därför kunde han inte göra annat än att stå fast vid sitt ord och lämna i förtid.

För klubben var det naturligtvis inte ett önskvärt utfall. Jag kan inte annat tänka mig än att man försökt övertyga Hasenhüttl att stanna kvar, men att han stått fast vid sitt ord och saknade ett tydligt stöd när han inte gick en förlängning. Österrikaren har stått för ett fantastiskt jobb, klart över godkänt och på marknaden finns ytterst få tänkbara alternativ tillgängliga för Leipzig att ta in. Vilket de självklart är medvetna om, men de kände var en risk värd att ta då de själva bestämt sig för att inte förlänga tränarens kontrakt.

Utan Hasenhüttl hade Leipzig haft svårt att överhuvudtaget uppnå de framgångar som klubben haft i Bundesliga. Nog för att Rangnick under uppflyttningsåret i 2. Bundesliga gjorde ett bra jobb, men Hasenhüttl har förädlat det och bidragit med en tydlig identitet för både klubb och lag. Han har varit den som vi utomstående har kunnat relatera till, en ödmjuk människa som inte haft RB-genen. På det sättet är det också trist att han försvinner.

Vad som också blir intressant att se är hur spelarna kommer att reagera på att Hasenhüttl lämnar. Lagkaptenen Willi Orban sa själv att han ville se tränaren kvar och intrycket är att tränaren varit omtyckt av nästan hela spelargruppen. Risken är att flera spelare, inte minst en som Emil Forsberg, än mer ser över sina möjligheter till flytt. Ovissheten med en ny tränare som vill sätta sin prägel kan bli kostsam för spelare som är etablerade och haft intresse på sig. Ingen vill riskera att hamna på en bänk i Leipzig och se intresset från större klubbar svalna, inte omöjligt att det blir mer rörelse än planerat på transfermarknaden till följd av tränarbytet.

Just exemplet Forsberg är också ett som står ut som mer tänkbart, eftersom att han själv öppnat dörren vid flera tillfällen och agenten Hasan Cetinkaya tydligt uttryckt en önskan om att ta den svenske landslagsspelaren vidare i sin karriär. En dörr som Rangnick nyligen försökte stänga genom att medialt markera att Forsberg inte skulle någonstans. Tränarbytet kan öppna den dörren på vid gavel och ge Forsberg och Cetinkaya ytterligare incitament för att trycka på en flytt i sommar. Inte minst om han skulle leverera under sommarens VM.

För Leipzigs del sätter jakten på en ny tränare igång omedelbart (troligen har det redan påbörjats bakom stängda dörrar) och utöver det självklara alternativet, att Rangnick återigen sätter sig på tränarbänken, ser jag i dagsläget endast ett annat alternativ som jag kan tänka mig att Leipzig har på listan. Marco Rose. Mannen som ledde systerklubben RB Salzburg till en semifinal i Europa League och som passerar in i mallen perfekt för den fotboll Leipzig vill leverera. Det skulle inte vara annat än ett logiskt att Leipzig, efter att ha tagit över flera spelare från Salzburg, nu tar över en tränare också.

Rose är ung, modern och redan inne i RB-snurran. Hans familj är bosatt i Leipzig. Utöver den eventuella bristen på erfarenhet från tränaryrket finns det egentligen inte mycket alls som talar mot att han nu tar klivet över gränsen till Red Bulls störst lysande stjärna på fotbollshimlen. Rangnick har aldrig varit rädd att testa oerfarna tränare förut. Det viktiga är inte vad de har på meritlistan, utan vilken fotboll de står för och därför borde Rose inte ha några problem att uppnå den ställda kravbilden.

Med det sagt är Leizpig en helt annan best än Salzburg att tygla. Kraven på prestationerna har ökat rejält. Vad som blir Europa League kommande säsong förväntas bli Champions League den efterföljande. Det samtidigt som andra klassiska storklubbar i Tyskland också lägger ner stora resurser på att göra sig mer slagkraftiga till kommande år. Och som sagt, det finns en risk att den nye tränarens första uppgift blir att formera en helt ny laguppställning om det vill sig illa.

Vad som sker med Hasenhüttl är mer öppet. Efter framgångsrika sejourer i både FC Ingolstadt och Leipzig är hans rykte fläckfritt. Han kommer att vara en av de mest eftertraktade tränarna på marknaden och jag kan tänka mig att Dortmund funderar en sista gång på om de inte ska göra sig själva en förfrågan (förutsatt att det inte är helt klart med Lucien Favre). Annars finns det inte många tyska klubbar där han kan tänkas intressant, åtminstone inte just nu. Vilket öppnar upp för en utlandsflytt, där England ligger närmast till hands.

På det stora hela är det dock ett riskabelt drag av RB Leipzig att byta tränare, speciellt när Hasenhüttl varit så framgångsrik. De gamblar rejält genom att tillåta honom lämna i förtid och det kan bli kostsamt i slutändan för en klubb vars ambitioner är att slåss i den absoluta toppen. Faktum är att det kan vara Leipzigs första felaktiga beslut på bra lång tid. För det finns ovisshet i en klubb som annars är minutiöst planerande, det har jag nog inte upplevt tidigare. Bara det känns lite eggande för vad som komma skall. 

Adam Nilsson

Tysklands trupp är redo att försvara titeln

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Truppen till VM och det var ytterst få överraskningar som Joachim Löw bjöd på. Det är mestadels spelare som varit med under kvalet och Löw följer i enlighet med tidigare mästerskap sin tanke på att ha med spelare som han har bra koll på sedan tidigare, med så få gruppförändringar som möjligt. Mina kommentarer följer nedan.

Målvakter

Bernd Leno, Manuel Neuer, Marc-André Ter Stegen, Kevin Trapp

Inga överraskningar från Andy Köpke i uttagningen av målvakterna. Målvaktstränaren är den som indirekt brukar ta besluten om vilka som ska med och det är dessa fyra som varit på tapeten de senaste åren. Beroende på om Manuel Neuer är frisk eller inte, kommer valet att falla på vem som faller bort. Om Neuer inte hinner bli frisk, får Kevin Trapp följa med, annars är det han som får stanna hemma av dessa fyra. Ter Stegen den troliga ettan om Neuer inte åker med till Ryssland.

Försvarare

Jerome Boateng, Matthias Ginter, Jonas Hector, Mats Hummels, Joshua Kimmich, Marvin Plattenhardt, Antonio Rüdiger, Niklas Süle, Jonathan Tah

Återigen inga överraskningar att tala om från förbundskaptenen. En fyrbackslinje med Boateng, Hummels, Kimmich och Hector att vänta i startformationen. Kan göras om till trebackslinje där ytterligare en mittback skjuts till och ytterbackarna har en högre utgångsposition. Tror att Löw kommer att lämna en mittback hemma och i dagsläget skulle jag säga att det står mellan Rüdiger och Tah. Då får Löw mer eller mindre dubbel uppsättning på alla positioner vilket han kommer vara nöjd med.

Mittfältare/Anfallare

Julian Brandt, Julian Draxler, Mario Gomez, Leon Goretzka, Ilkay Gündogan, Sami Khedira, Toni Kroos, Thomas Müller, Mesut Özil, Nils Petersen, Marco Reus, Sebastian Rudy, Leroy Sané, Timo Werner

Offensivt finns truppens enda överraskning och det är i Freiburgs Nils Petersen som slutade tvåa i Bundesligas skytteliga. Han petar Sandro Wagner i den preliminära truppen men det betyder långt ifrån att han kommer med till Ryssland. I övrigt ser vi flera spelare som varit med i Löws trupper tidigare och framför allt är det kul att Marco Reus är med i en trupp och ser ut att kunna medverka i ett stort mästerskap. Vad jag tror är det Petersen och Julian Brandt som kommer att få lämna truppen och vara reserver på hemmaplan.

Ytterligare tre tankar från dagens uttagning:

  1. Löws förlängning ett tecken på att han inte längtar efter klubbfotboll

Innan truppen presenterades, offentliggjordes det att förbundskaptenen förlängt sitt kontrakt med landslaget till 2022. Med andra ord siktar Löw på att sitta kvar på posten över VM i Qatar. Det behöver inte bli så men intentionen att Löw vill göra det, visar på att han mer eller mindre uteslutit en comeback till klubbfotbollen. Det ryktas med jämna mellanrum om att Löw ska vara aktuell för de stora klubbjobben, men förutsatt att han inte lämnar efter sommarens mästerskap på grund av dåliga sportsliga resultat, kommer vi troligen inte få se honom ta ett klubbjobb igen.

  1. Wagner och Götze de två stora förlorarna

För Sandro Wagner måste petningen kännas rejält i hjärtat. Dels för att han medvetet gjorde ett klubbyte till Bayern München för att bättra sina chanser, dels för att han också haft en bra vår om än att han inte spelat 90 minuter vecka in och vecka ut. Det samtalet måste ha förvånat Wagner som missat sin sista chans att representera Tyskland i ett VM. En annan som också är besviken idag är Mario Götze. Mannen som avgjorde finalen 2014 har haft en sämre säsong i Dortmund och har sportsligt inte levt upp till kraven. Samtidigt brukar Löw ta med spelare han litar på. Svider för Götze som inte haft många framgångar sen just VM 2014.

  1. Få svagheter – en trupp redo för att försvara titeln

Ytterst få överraskningar i truppen och det är en trupp med stor potential som åker till VM. Många erfarna spelare i sina bästa fotbollsår som har erfarenhet från stora turneringar sedan tidigare. Nyckelspelare som Hummels, Boateng, Khedira med flera är friska och kommer att kunna upprätthålla fokus och hög nivå under hela turneringen. Lägg därtill unga spelare som Sané, Goretzka och Werner som höjt kvaliteten på truppen ytterligare när de fått mer erfarenhet.  Det råder inga tvivel om att Tyskland men den här truppen är redo att försvara sitt VM-guld. 

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv