Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Mindre speltid i Bayern - men Sandro Wagners VM-chanser ökar

Följ mig på twitter: @atnilsson

Under de sensate veckorna har diskussionen om brist på anfallare i Bayern Münchens trupp varit på tapeten. Medan Carlo Ancelotti föredrog att inte vilja ha någon omedelbar konkurrent till Robert Lewandowski, såg Jupp Heynckes behovet av en spelare som kunde pusha polacken och ge honom möjlighet till vila utan att tappa alltför mycket kvalitet.

Därför har Heynckes också givit unga talanger chanser att träna med a-laget. 23-årige Kwasi Okyere Wriedt gavs chansen mot Leipzig i DFB-Pokal och gjorde absolut inte bort sig, men lyckades heller inte övertyga Heynckes tillräckligt för att jakten på nyförvärv skulle försvinna.

Flera namn har nämnts under de senaste veckorna. Från danske Kasper Dolberg till Vedad Ibisevic till Anthony Modeste. Tränaren Heynckes pratade själv upp Timo Werner och ville ha en ung, hungrig anfallare att pressa Lewandowski till högre höjder. Helst skulle han också vara tyskspråkig vilket minskade utbudet drastiskt.

Nu ser det ut som om Bayern har hittat sin tyskspråkiga anfallare, om än att han inte är någon ungtupp. I morse rapporterade Bild att siktet var inställt på Sandro Wagner och att anfallaren själv bett sin klubb Hoffenheim om att få lämna – det redan för en månad sedan.

Det dröjde inte heller många timmar innan Bilds artikel bekräftades. På dagens presskonferens berättade Julian Nagelsmann att intresse från Bayerns sida fanns, att Wagner bett om att ges möjligheten att lämna och att parterna just nu satt i diskussioner kring en eventuell transfer. Övergångssummor och kontraktsdetaljer kvarstår, men mycket talar för att Wagner lämnar redan i vinter för tabellettan.

Vid en första anblick kan det verka som ett underligt steg att Wagner. Varför skulle en anfallare som så sent som för två och ett halvt år sedan satt i Hertha Berlins frysbox, lämna ett Hoffenheim (där han är given) med hög ambition mitt under brinnande säsong, för att sätta sig på bänken i Bayern München? Det när han dessutom numera är en del av Joachim Löws landslag till följd av framgångarna i Hoffenheim. Nog kan det tyckas underligt.

Wagner har haft en brokig väg till toppen. Han kom fram som ung talang i Bayern München och var en del av det U21-landslag som vann EM i Sverige 2009. I Bayern lyckades han aldrig etablera sig utan han gick vidare till MSV Duisburg, senare Werder Bremen innan han till slut hamnade i Hertha Berlin där han på allvar etablerade sig i Bundesliga.

Med Pal Dardais intåg på tränarbänken ansågs Wagner en överbliven resurs i huvudstaden, något som nykomlingen Darmstadt snappade upp och tog in honom som sin spjutspets. I Darmstadt blev det succé för Wagner som under sin säsong där var en stor anledning till att de inte åkte ur med sina 14 mål på 32 matcher. Något som gjorde att Hoffenheim fick upp ögonen för honom och till slut värvade honom.

40 matcher och 15 Bundesligastrutar har det blivit, samt 6 framspelningar. Ett helt okej facit där Wagner med sin fysiska styrka också haft en roll som targetspelare och därför agerat längre ned i banan. Just han fysiska närvaro gjorde honom intressant för landslaget som varit i behov av en klassisk anfallartyp, en roll som passade Wagner perfekt. Sju landskamper har det hittills blivit, på dem 5 mål av den 29-årige anfallaren. Något som naturligtvis väckt Bayerns intresse.

För sett ur Bayern Münchens ögon är det naturligt att man kollar på Wagner. Han har visat kvalitet i Bundesliga under tre säsonger. Han har visat det i landslaget där han också lärt känna flera ur Bayerns trupp i samband med landslagssamlingarna. Kostnaden uppges ligga på €10 miljoner vilket är klart överkomligt för Bayern. Han pratar tyska och han kan dessutom spela i Champions League till våren då Hoffenheim aldrig kvalade in. Hans spelstil ger också utrymme för mer taktisk flexibilitet.

För Wagner är det en möjlighet att få visa upp sig i sin ungdomsklubb igen. Han har hela tiden varit tydlig med sin egen önskan om att få nå så högt som möjligt sportsligt och i Tyskland blir det inte högre än Bayern. Att han dessutom bor i trakterna av München med sin familj gör inte situationen sämre för Wagner.

Det enda som talar mot är att möjligheterna till medverkan i VM minskar. Men gör de verkligen det? Speltiden till trots, få tyska spelare har sett sina landslagschanser minska till följd av en Bayernflytt. Vem skulle idag säga att Sebastian Rudys VM-chanser minskat sedan flytten i somras? Dessutom lär Heynckes matcha honom förhållandevis ofta och inget säger att Wagner och Lewy inte kan vara på planen samtidigt.

Jag har svårt att se att den här affären inte skulle gå igenom. Wagner vill det själv, vilket är avgörande. För jag är övertygad om att Bayern är villiga att betala de summor som Hoffenheim begär, för de ser den sportsliga vinningen av det. Dessutom tror jag att Wagners chanser ökar, snarare än minskar, till VM-spel om han går till Bayern även om det innebär mindre speltid. Hur underligt det än kan låta.

 

Adam Nilsson

Heynckes-effekten tycks aldrig vilja avta

Följ mig på twitter: @atnilsson

Det var ett Der Klassiker som blev en rätt ensidig historia i slutändan. Bayern München tog ledningen, utökade den ytterligare två gånger innan Borussia Dortmund i slutet av matchen kunde reducera. Ytterligare tre poäng för Bayern vars formkurva är skrämmande bra just nu. Jupp Heynckes-effekten tycks aldrig vilja avta.

Med det sagt var Bayern inte helt övertygande på fotbollsplanen. Det råder inga som helst tvivel om att Bayern är på väg i rätt riktning, men det är en lång väg att vandra om de tyska mästarna vill kunna utmana ute i Europa. För mer disciplinerade motståndare finns det stora ytor att nyttja än så länge när Bayern kliver framåt, något Heynckes är medveten om.

Han är bara i början av det han vill åstadkomma. Precis som han säger kommer det att ske mycket den dagen han har tillgång till alla sina spelare. Manuel Neuer, Jerome Boateng och Thomas Müller saknades mot Dortmund, alla tre givna i startelvan när de är friska. Även Franck Ribéry är ett avbräck, om än inte lika avgörande för den 72-årige tränaren.

Dortmund skulle bli största testet hittills men det var långt ifrån så. Returen mot Paris-Saint Germain är den matchen som kommer att visa var någonstans Bayern just nu står i den europeiska hierarkin. Just nu är det svårt att sia om huruvida de är etta, femma eller tia i Europa. Det enda som den senaste månaden har visat är att de är på frammarsch – det med besked.

För den eventuella ersättaren blir det intressant att se hur denne ska ta vid. Den största kritiken mot Carlo Ancelotti var att han satsade på fel spelare, inte byggde en tydlig hierarki, något som nu Heycnkes gjort och det framgångsrikt. Den som tar över till sommaren kommer naturligtvis vilja sätta sin prägel, men hur stor spelrum har den tränaren att välja sin egen stomme nu när det tyska gardet visat framfötterna? Kanske därför som Bayern främst söker en tyskspråkig tränare.

I Dortmund blir landslagspausen högst viktig för att regenerera självförtroende. Förlusten mot Bayern var ytterligare en i raden på en usel formkurva. Framför allt är det defensiven som oroar, men offensivt brände BVB alldeles för många chanser. Aubameyang, Yarmolenko med flera hade ypperliga möjligheter att göra mål men lyckades inte.

Självklart sprids en oro internt om huruvida Peter Bosz är den rätte. En formdipp har en tränare alltid rätt till, men när den orsakar sådan skada på säsongsambitionerna är det svårt att negligera den utan att ifrågasätta. Spelarna stöttar holländaren till fullo – något som inte var fallet kring Thomas Tuchel – men det spelar mindre roll när klubbledningen inte ser indikationer som går i rätt riktning.

Bosz har med inledningen av säsongen givit sig rätten att få ordna till situationen. Han kommer att få hösten på sig att ordna detta. Men skulle Dortmund gå in i januarivilan med minsta tvivel skulle det inte förvåna mig det minsta om klubben skulle se sig om efter andra alternativ. Dortmund har helt enkelt inte råd att offra en säsong för att få holländaren att sätta sin idé.

Vad som också kan öka ambitionen att byta är att intressanta kandidater troligen finns tillgängliga. Lucien Favre var ett huvudspår när klubben bestämt sig att göra sig av med Tuchel. Julian Nagelsmann är fortfarande kvar i Hoffenheim och redo för större uppgifter. Det ger Dortmund möjligheten att byta tränare, utan att för den delen byta ned sig.

***

Klart idag blev det också att den som varit projektansvarig för VAR i Bundesliga, Helmut Krug, får lämna jobbet med omedelbar verkan. Krug har tillsammans med domarchefen Herbert Fandel fått utså hård kritik under de senaste månaderna från flera håll, inte minst domarkåren själva. De två herrarna ska ha skapat en kultur där de gynnat sina egna favoriter, de domare som inte sagt ifrån utan anpassat sig i ledet. Hårdaste kritiker har de erfarna domarna Felix Brych och Manuel Gräfe varit, som stått på sig i diskussionerna.

Krug är den första som offras av förbundet, men kommer att arbeta kvar i än mer tillbakadragen roll (för det är ju trots allt ett fotbollsförbund vi pratar om, där sparkas ingen tydligen). Än mer intressant att det kommit fram uppgifter om att Krug ska ha påverkat en av VAR-domarna i samband med matchen mellan SchalkeWolfsburg (1-1). Krug, född i Gelsenkirchen (Schalkes tillhåll), ska ha påverkat VAR-domaren Marco Fritz att inte ingripa vid två tillfällen som varit till fördel för Schalke.

Något Krug själv bestämt hävdar inte är sant, men som kanske fick en indirekt bekräftelse när förbundet idag i samband med Krugs ”omplacering” skrev att ingen i ledande förbundsroll, inklusive Krug själv, har rätt att ha kontakt med VAR-domarna i samband med match. En liten passus som kändes välplacerad i stycket.

Intressant att se hur detta kommer att gå vidare. Jag förväntar mig att Fandel (som dömde Danmark-Sverige Parken vid inrusningen) förr eller senare också kommer att få lämna sitt jobb. Han har lyckats hålla sig kvar länge trots kritik på att domarkvaliteten gått ner, men situationen börjar bli alldeles för odräglig för att förbundet ska kunna låta den fortgå. Återstår att se hur lång tid det tar innan något sker på den fronten.

Adam Nilsson

Bayerns ödesveckor är numera Dortmunds

Följ mig på twitter: @atnilsson

När Carlo Ancelotti entledigades av Bayern München var det många som målade upp ett skräckscenario för den eventuella efterträdaren. En bekväm inledning mot Freiburg skulle följas av dubbla Champions League-matcher mot Celtic, dubbelmöte mot RB Leipzig i cup och liga och avslutas med bortamöte mot de dåvarande seriesuveräna Borussia Dortmund.

Troligen var det en av anledningarna till varför Bayern bestämde sig för en ”back to the roots”-lösning snarare än en ny sådan. Jupp Heynckes kallades in till allas förvåning. Trippeltränaren som sedan 2013 levt ett tillbakadraget i de westfaliska skogarna, långt från fotbollsplanerna och tv-analyserna. Ett tryggt, men osäkert val av en klubb som snarast möjligast ville hitta tillbaka till Mia san Mia-känslan runt klubben.

Det var tre veckor sedan. Facit för Heynckes lyder idel segrar på de sex matcher han stått vid sidlinjen (en på straffar mot Leipzig) och det med blandad nivå. Hemmaspelet har varit strålande, Bayern har dominerat på Allianz Arena sedan 72-åringens återkomst. Bortaspelet har inte nått samma nivå, emellertid har Bayern ändå lyckats vinna vilket för många varit ett tecken på att Bayern är på väg tillbaka sitt gamla jag.

Heynckes har betytt en återgång till vad som var 2013. Javi Martinez, nyckelvärvning sommaren 2012 på inrådan av tränaren, är åter tillbaka på mittfältet och har stabiliserat Bayerns defensiv. Jerome Boateng och Thomas Müller är åter nyckelspelare som är givna i startelvan. Båda hierarkiskt och fotbollsmässigt påminner det mycket om de historiska trippelvinnarna.

Inte minst har Heynckes valt att rotera mindre. Till skillnad från Pep Guardiola och Ancelotti är det förhållandevis enkelt att förutse vilken startelva Bayern kommer att starta med, förutsatt att alla spelare är tillgängliga. Det är endast rollen centralt på mitten bredvid Martinez i en 4-2-3-1 där det finns olika alternativ. Även om Thiago är den som just troligen har fördelen hos sig, tätt följd av Sebastian Rudy. Det har sänkt ett lugn som laget behövt.

Bayerns tänkbara mardrömsveckor har istället varit en rejäl succé och när fjolårsmästarna imorgon åker till Westfalenstadion är det som tabelletta. Något som få hade trott för tre veckor sen. För då var det motståndarna i svartgult som dominerade i Bundesliga och visade vägen framåt. Medan Bayern har gått starkt har Dortmund gått svagt. En förlust imorgon skulle betyda att Dortmund sedan Heynckes inträde, utöver att ha tappat sitt försprång på 5 poäng, skulle ligga sex poäng bakom Bayern. Bayerns ödesveckor har istället blivit Dortmunds.

1 poäng på de senaste tre ligamatcherna, två oavgjorda matcher mot APOEL i Champions League och en seger mot Magdeburg (5-0) i DFB-Pokal har Dortmund att visa upp under samma period som Bayern radat upp segrar. Självförtroendet från de inledande veckorna av säsongen är som bortblåst. Anfallsspelet saknar instinkt och spets, Aubameyang är en vålnad på topp. Försvaret blir alldeles för lätt överspelat och ser taktiskt naivt ut.

Tränaren Peter Bosz har fortfarande klubbens fulla förtroende. Klart är dock att flera börjar se tveksamheter kring den holländske tränarens approach. Efter den inledande euforin har Bosz inte lyckats vända den negativa trenden. Inte minst har många ögonbryn höjts över att han fortsatt med sin extremt offensiva 4-3-3 när det varit tydligt att det inte fungerat alla gånger. Något som fått flera att fråga sig om Bosz kan något annat än sin Barcelona-inspirerade fotboll.

Aubameyang är den spelare som har lidit allra mest, men han är inte den enda som fallit in i skuggorna när Dortmund haft det svårt. Spelare efter spelare har fallit bort, de enda som egentligen lyckats visa positiva inslag är Mario Götze och Raphael Guerreiro. Portugisen som varit borta under hösten på grund av skada nätade mot APOEL och visade upp klass och kvalitet som förhoppningsvis kan lyfta resten av laget.

Vad som skulle bli ett möte där Dortmund skulle bevisa sin styrka mot absolut tuffaste motstånd, är numera en ödesmatch där Dortmund inte får förlora för att tappa avstånd – och troligen – titelstriden till värsta konkurrenten Bayern. Efter en vecka där Champions League-slutspelet mer eller mindre runnit klubben ur händerna, skulle ett utökat avstånd till tabellettan vara ett rejält slag mot klubbens ambitioner den här säsongen. En seger skulle inge nytt förtroende, inte bara i titelstriden utan också för tränaren Bosz som skulle behöva mer vatten på sin kvarn.

Utgångsläget inför morgondagens toppmöte (start 18.30) är klart. Bayern vill bygga vidare på sin vinstsvit men skulle vara nöjda med en poäng, för Heynckes skulle det vara gott nog för att ingjuta ytterligare mod i det arbete han genomfört. Dortmund i sin tur får absolut inte förlora men ska helst bjuda på en inspirerande insats för att Bosz-kritikerna inte ska vädra sin åsikter mer högljutt. Upplagt för ett spännande möte och på många sätt avgörande möte som inte får missas.

Adam Nilsson

Leipzig är numera den etablerade trean i Tyskland

Följ mig på twitter: @atnilsson

Trots en man kort lyckades RB Leipzig att hålla cupmatchen mot Bayern München levande enda in i det sista. I straffläggningen drog Bayern det längsta strået med fem suveräna straffar medan Timo Werner straffade ur sig själv mot Sven Ulreich på den sista och avgörande straffen.

Förlusten är en självklar besvikelse för en klubb med Leipzigs ambitioner. Att åka ut så pass tidigt i DFB-Pokal var naturligtvis inte något man planerat med, men lotten föll på Bayern och i många fall betyder det respass. Vad matchen visade var att det lika gärna kunde ha varit mesta mästarna som fått se resten av turneringen från tv-soffan.

Vad matchen visade på är vilka enorma framsteg RB Leipzig har gjort på kort tid. Det är enkelt att vilja sätta fingret på det ekonomiska stödet från Red Bull, men pengar är aldrig någon garanti för etablering eller bibehållen kvalitet över längre det. Det underlättar naturligtvis, men det är långt ifrån ett ”1+1 = 2”-sammanhang.

Som nykomling i Bundesliga förra säsong förbluffade Leipzig alla. Enkelt att glömma bort att de faktiskt inte ens vann 2. Bundesliga året innan utan tog sig upp som tabelltvåa. Med i stort sett samma manskap, men en ny tränare i Ralph Hasenhüttl, slutade de på samma tabellplats men i den högsta divisionen.

Imponerande på alla sätt. Inte minst för att de lyckades hålla en fascinerande hög nivå under framför allt hösten, men också för att de aldrig riktigt fastnade i en rejäl dipp. Vilket gjorde Leipzig till en ovanlig nykomling även sett till det sportsliga. Vad som däremot var tydligt var att RB mot de allra största lagen inte riktigt kunde hävda sig alla gånger, vilket man nu kan.

Matchen mot Bayern var ett bevis på att Leipzigs utvecklingskurva fortsatt går i rätt riktning. Så länge Leipzig hade lika många spelare på planen skapade de konstanta problem för Der Rekordmeister. Även efter Naby Keitas utvisning vågade de att spela sin fotboll och därför var deras ledningsmål helt välförtjänt.

Det räckte inte hela vägen den här gången för Leipzig, men det var en tydlig indikation på var deras roll i näringskedjan numera är. Tabellplaceringen förra säsongen är ingen engångsföreteelse, den kommer att återupprepas. Bakom Bayern och Borussia Dortmund finns det nu en given trea, det är RB Leipzig och jag tycker att de vecka efter vecka påvisar detta.

Intressant blir det att se hur de kommer att hantera den situationen. Trycket utifrån kommer att öka. Framför allt kommer deras spelare att bli än mer eftertraktade på marknaden. Tidigare har klubben kunnat locka kvar dessa genom att visa på en konstant sportslig utveckling, att spelarna är på med en resa framåt som blivit synlig genom uppflyttningar, större scener och liknande.

Nu däremot kommer just den delen att stagnera. Leipzig kommer att gå från att vara ett projekt till att vara en färdig produkt, redo att säljas i en slutgiltig. Topplag i Bundesliga, spelare ute i Europa (troligen Champions League) med ambitioner att utmana de största. De hamnar i den situation som Dortmund hade för ett par år sedan, den roll som Bayer Leverkusen under lång tid mästrat men tappat.

Det är enklare sagt än gjort att gå från projekt till tydlig produkt. Affärsmodellen blir annorlunda, incitamenten att locka till sig spelare ser andra ut och klubbarna kommer att se på Leipzig med andra ögon. För Leipzig kommer inte längre kunna lägga sina pengar på spelare som Emil Forsberg, de behöver färdiga produkter och då kommer kostnaderna att skjuta i höjden i jämförelse med tidigare.

Argumenten om lönetak och liknande kommer att falla platt. Jag är spänd på hur Ralf Rangnick, som ändå får anses vara masterminden bakom det hela, ska hantera den situation som nu uppstår framför hans ögon. För om Leipzig fortsatt vill vara den etablerade trean och möjligen nå högre, då måste denna övergång fungera utan större problem. Annars kan det slå riktigt fel mot klubbens ambitioner. Och straffavgöranden mot Bayern vara minnen blott.

Adam Nilsson

Förlust idag och ytterligare en säsong är förlorad för Leverkusen

Följ mig på twitter: @atnilsson

Förra säsongen var en katastrofal säsong för många förväntade topplag. Borussia Mönchengladbach, Schalke 04, Bayer 04 Leverkusen och Wolfsburg hamnade på efterkälken tidigt, föll till slut bort helt och lämnade luckor för andra klubbar att fylla. Den här säsongen skulle bli annorlunda för de här klubbarna.

För Schalke och Mönchengladbach ser det också ut att ha blivit så. Med hjälp av en ny tränare i Domenico Tedesco har Schalke återigen tagit sig uppåt i tabellen. Gårdagens seger mot Mainz förde laget upp på en Champions League-plats (för dagen). Detta utan att Schalke långt ifrån nått sin absoluta topp ännu.

Mönchengladbach visade redan under våren med Dieter Hecking att de var på rätt väg. Likt Schalke har inte Oscar Wendts lag inte visat upp sin allra bästa sida under hösten, trots detta placerar de sig på en sjätteplats och skulle vid seger idag åtminstone ta sig en plats upp i tabellen. Därmed cementera sin roll bland lagen som når Europa.

För att lyckas med detta måste de slå Bayer Leverkusen hemma på Borussia-Park, en annan klubb som hade hoppats på ett lyft den här säsongen. Med Heiko Herrlich som ny tränare vid rodret hade sportchefen Rudi Völler hoppats på en återgång till tidigare år, speciellt när de flög högt under ledning av Roger Schmidt.

Men Leverkusen har inte lyckats stabilisera sig under Herrlich. Inför dagens match placerar sig Leverkusen på den nedre halvan av tabellen. Närmare sagt är de tolva, med endast två segrar på de inledande åtta omgångarna. Precis som förra säsongen har klubben inte lyckats hitta en trygghet i sitt spel, en högre lägstanivå att hålla fast vid när det blåser hårt.

Med spelare som Bernd Leno, Karim Bellarabi, Julian Brandt, bröderna Sven och Lars Bender med flera finns där kvalitet så det räcker och bli över för att kunna ligga högt upp i tabellen. Nykomlingar som Stuttgart och Hannover, mindre klubbar som Mainz och Augsburg borde inte ligga framför Leverkusen, men det gör dem och det oroar.

Speciellt eftersom att Leverkusen efter förra årets förbluffande svaga säsong fick behålla en bra grogrund att odla vidare på. Faktum är att Leverkusen inte behövde förstärka nämnvärt under sommaren, utan snarare bara hitta rätt person att få utvinna den tydliga kvalitet som finns i spelarmaterialet.

Peter Bosz var ett namn som klubben befattade sig med men fick nej. Tedesco var ett annat namn där Leverkusen sockrade lönen rejält för att få honom att välja bort Schalke. Det räckte dock inte som vi vet. Valet föll till slut på Heiko Herrlich, en vän till Rudi Völler, och han ser ut att ha svårt att nå upp till de förväntningar som funnits.

En förlust mot Mönchengladbach idag skulle att sjätteplatsen är åtminstone sex poäng borta, ett långt ifrån ointagligt försprång men tillräckligt stort för att skapa ny oro om att missa Europa nästa år. Vilket vore en katastrofal utveckling för en klubb som haft som vana att spela veckomatcher ute på kontinenten.

Kanske är det så att tåget redan är på väg att lämna perrongen om Leverkusen skulle förlora idag. För följderna av en förlust skulle vara medial press på alla inom klubb, från ledning till spelare. Fotbollen har långt ifrån varit övertygande. Herrlich börjar redan se ut som en pressad man, likaså sportchefen Völler vars livsverk börjar krackelera i alla dess fogar.

Förlust idag skulle kunna betyda ytterligare en förlorad säsong, frågan är om Leverkusen kan klara av det utan rejäla besparingar och nedskärningar. En år kan man klara sig utan Europa, två år – nej, då kommer det leda till allvarliga konsekvenser. Upp till bevis för Leverkusen, annars kan framtiden se mörkare ut än på bra länge.

Adam Nilsson

Heynckes en perfekt bit i Löws pussel

Följ mig på twitter: @atnilsson

200 år. Det är den sammanlagda åldern på Bayern Münchens nya tränarstab. Jupp Heynckes (72), Peter Herrmann (65) och Hermann Gerland (63) kommer likt säsongerna mellan 2011 och 2013 att bilda tränartrio. Ett krav från Heynckes för att tacka ja till jobbet som tränare för den resterande delen av säsongen.

För det väljer alltså klubben att köpa loss Herrmann för närmare 15 miljoner kronor från tabellettan Fortuna Düsseldorf i 2. Bundesliga där han har assisterat Friedhelm Funkel. Gerland är en billigare lösning då han vilar sitt ansvar för den nybyggda ungdomsakademin fram till sommaren, men ändå en fingervisning att den satsningen kanske inte har den vikt som klubben velat göra gällande.

Utöver det återvänder Holger Broich till rollen som fysansvarig. En extra viktig roll då just spelarnas fysiska nivå var något som Carlo Ancelotti och hans stab kritiserades för allra mest. För Willy Sagnol, som handplockades av styrelsen för att assistera italienaren, är det ännu oklart vad hans nya roll är. Fransmannen kommer dock inte vara del av Heynckes stab.

Reaktionerna i Tyskland har varit övervägande positivt kring Heynckes återkomst. Både från medier och supportrar. Visst har tiden gått sedan 2013, men sätt till behovet Bayern hade anses 72-åringen vara den optimala lösningen för att lotsa laget genom säsongen. Han känner många av spelarna, är flytande i både tyska och spanska vilket är en avgörande egenskap för att ena de två spelarfraktionerna.

När Joachim Löw fick frågan i den tyska tv-kanalen RTL:s studio i samband med vinsten mot Nordirland kallade han det ”eine sehr Gute lösung” (övs. ”En väldigt bra lösning”). Även det tyska landslagets manager Oliver Bierhoff uttryckte sig i liknande termer. Något som är förhållandevis enkelt att förstå.

För sett utifrån Löw och Bierhoffs intressen borde Heynckes ambitioner passa bättre än Ancelotti. Den nye tränaren är sannolikt mer benägen att nyttja de tyska spelarna i truppen än Ancelotti. Under 72-åringen senaste sejour var Manuel Neuer, Jerome Boateng och Thomas Müller alla nyckelspelare och kommer säkerligen vara det nu också. Tre spelare som också hos Löw är otroligt viktiga pjäser.

Sedan dess har också Mats Hummels anslutit, en spelare som är given i startelvan. Med tanke på att Javi Martinez var Heynckes värvning från början, tänkt som central mittfältare, är det inte otroligt att tränaren återigen kommer nyttja spanjoren i den rollen. Vilket öppnar upp för Niklas Süle som det givna tredjevalet i backlinjen.

Joshua Kimmich är en spelare vars potential och mentalitet tilltalar Heynckes, påminner om David Alabas som var given under tränarens förra sejour. Det enda frågetecknet är egentligen hur Sebastian Rudys status kommer att påverkas. I konkurrens med Martinez, Arturo Vidal (favoritspelare för Heynckes) och Thiago kan Rudy få det svårt till speltid. Samtidigt som vi pratar om två skadebenägna spelare (Martinez, Thiago) och en vårdslös terrier (Vidal) som kommer kunna öppna för speltid för Rudy.

På det stora hela talar mycket för att de tyska spelarna primärt kommer att få mer framskjutna roller än hur det såg under Ancelotti. Både på och vid sidan av planen. Något som naturligtvis tilltalar den tyska förbundskaptenen inför Ryssland kommande år. Även om han själv aldrig skulle hävda något sådant, ty Löw är en politiker ut i fingerspetsarna.

Jag vill däremot tro att han knöt en extra näve i fickan när det blev klart med just Heynckes, för utnämningen av den 200-åriga staben är en perfekt pusselbit i det stora pusslet förbundskaptenens just nu lägger inför VM.

Adam Nilsson

Heynckes-lösningen ger upphov till fler frågor än svar

Följ mig på twitter: @atnilsson

Som en bomb, en ”Transfer-Hammer”, slog nyheten ned under natten att Bayern München med stor sannolikhet gjort klart med sin kommande tränare. Och det är inte ett namn som varit omnämnt i diskussionen men som är välkänt i Münchenkretsar. Om man får tro de stora tyska medierna återvänder trippeltränaren Jupp Heynckes till klubben för att leda laget säsongen ut.

Av de namn som cirkulerat kring Bayern München har Heynckes inte varit omnämnt mer än i jämförelse fall med vad som ansågs vara tänkbara kandidater. 72-åringen, som gick i pension efter trippeln, har sedan dess sällan siktats i fotbollsdebatten. Något enstaka framträdande i en fotbollsstudio, någon hedersprisutdelning – men Heynckes hade verkligen dragit sig tillbaka till trakterna runt Mönchengladbach där han och hans fru har sin gård.

Men när Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge ringde räckte det tydligen för att väcka Heynckes från pensionslivet för en fjärde sejour. Även Ottmar Hitzfeld ska ha funnits i tankarna hos Uli och Kalle, likaså den betydligt mindre erfarne Mehmet Scholl, men Heynckes är den som klubben bestämt sig för och det visar också på att funnits oenighet mellan de två alfahannarna i Bayern.

Sedan år tillbaka lyder det internt att valet av tränare är likt en stafettpinne, ena gången väljer Rummenigge, nästa Hoeneß och så går pendeln. Carlo Ancelotti var Rummenigges val, därför var det Hoeneß tur att få välja nästa i ordningen. Av alternativen som funnits på bordet var Thomas Tuchel den just nu enda tillgängliga tränaren, en tränare som inte föll Hoeneß i smaken utan hellre vill se Julian Nagelsmann ta över.

Nagelsmann som är ledig först till sommaren. Därför lämpade sig en kortsiktig lösning allra bäst. En tränare som inte har ambitionen att långa över en längre period och som mer eller mindre krattar manegen för den som skall komma. Tuchel hade aldrig accepterat en sådan roll, kanske kände han också att Bayerns synpunkter på styrning inte matchade hans egna, därav en lösning med Heynckes som egentligen bara ska lotsa laget genom säsongen. Ett lag han i mångt och mycket känner.

Hur nostalgisk Bayernsupportrarna än är måste en däremot ifrågasätta huruvida Heynckes är en optimal lösning även på kort sikt. Mycket har hänt under de senaste åren inom fotbollen, laget och gruppdynamiken är annorlunda jämfört med senast han var i Bayern. Hur mycket har han hängt med i utvecklingen? Hur kommer han att hantera att gå från ett tillbakadraget pensionärsliv till ett extremt intensivt fotbollstränarliv på högsta nivå?

Då hade han en omgivning runt omkring sig som var betydligt stabilare. Relationen mellan Rummenigge och Hoeneß i toppskiktet var tydligare. Matthias Sammer var en pådrivare i sin sportchefsroll, som assisterande tränare hade han Peter Herrmann som hade en stor del i framgångarna. Nu får han Hasan Salihamidzic och Willy Sagnol till sin hjälp, två oerfarna herrar som ännu inte har hittat rätt i sin omgivning. Långt ifrån lika enkel och trygg att arbeta i.

Lägg därtill att laget har två tydliga fraktioner i den tyskspråkiga och den spanskspråkiga. En brygga som fram till sommaren sköttes internt av Philipp Lahm och Xabi Alonso, men som sedan dess har bildat en stor glipa. Heynckes kan spanska och har arbetat där, men kommer han på egen hand kunna föra ihop dessa delar till en enhet? Speciellt när spelarna är medvetna om att tränaren till sommaren är utbytt.

Också får en tro att om Heynckes går in som korttidslösning att Bayern redan har gjort klart med en kandidat till sommaren. För vad händer om Nagelsmanns resultat börjar dala under våren? Tappar man förtroendet i den tänkbara lösningen och börjar kolla på andra alternativ? Hur ska man planera arbetet kring nyförvärv under våren om klubben inte är säkra på vem som kommer att leda laget? Vem ska klubben plocka in som ny chefsscout som ska hjälpa tränaren med sitt lagbygge? Det finns många frågor som kan bli högst akuta om Bayern inte redan har den långsiktiga lösningen kvar.

Hade klubben valt att sätta in Thomas Tuchel nu hade det arbetet redan kunnat inledas. Tränaren hade kunnat sätt sin prägel på det taktiska, fått tiden på sig att inleda bygget för att sedan attackera mer nästa säsong. För det är just dessa typer av ambitioner som Bayern sänder just nu när man tar en långsiktig lösning. Det vill säga att årets säsong någonstans blir en transportsträcka till vad som komma skall, snarare än en tilltänkt målsättning på att utmana den absoluta toppen i år.

Mycket kan man säga om att Jupp Heynckes återvänder. Det finns många som nostalgiskt kommer att älska det. Lösningen ger upphov till fler frågor än vad den besvarar. Och det är upp till klubbledningen att bevisa att man har situationen under kontroll. Då förutsätter jag att klubben också redan nu har ett muntligt avtal med tränaren som tar över till sommaren. Annars kan bli det ett stormigt år för Bayern München.

Känns som det blev ett stökigt och spretigt inlägg, hoppas det blev någorlunda förståeligt.

//Adam

Adam Nilsson

Tre kandidater - Tuchel det mest troliga alternativet

Följ mig på twitter: @atnilsson

Det har inte gått många dagar sedan Carlo Ancelotti fick lämna tränarjobbet i Bayern München, men diskussionerna om vem som kan tänkas ersätta italienaren har gått på högvarv i tyska medier där tre kandidater har pekats ut som de troliga kandidaterna.

  1. Thomas Tuchel

Den kandidat som nästintill först dök upp i diskussionen. Thomas Tuchel fick lämna Borussia Dortmund efter förra säsongen till följd av interna problem. Han avslutade sin sejour med ett cupguld, men skadan var redan skedd. Den tyske tränarens beteende hade skapat fler ovänner än vänner. Klubbledningen kunde och ville inte längre hantera den ohållbara situationen och gjorde sig därför av med Tuchel.

Med det sagt var det ingen som starkt betvivlade Tuchels faktiska förmåga som fotbollstränare. Tvärtom är han en av de högst ansedda tyska tränarna. Bortsett från viss kritik mot hans ständiga rotering är många som hyllar hans förmåga att kunna få ut väldigt mycket av sina spelare samt utveckla dessa till nya nivåer. Något han visade på i Dortmund och även i hans tidigare klubb Mainz 05.

Bayern har naturligtvis inte varit sena med att höra av sig till Dortmund för att få referenser och mer information kring vad det var som verkligen gick fel där. Tuchel är den enda lediga tränaren på marknaden som Bayern är intresserad av, men frågetecknet är helt klart att han inte lyckades dra jämt i Dortmund. Skulle däremot dessa frågetecken räta ut sig någorlunda i Tuchels fördel, samt att han kan bevisa att han lärt sig sin läxa, är det troligt att Tuchel är den tränare som kommer att sitta på Bayerns tränarbänk från och med nästa omgång i Bundesliga.

 2. Julian Nagelsmann

En annan kandidat som varit på tapeten sedan en lång tid tillbaka är Julian Nagelsmann. Den unge tränaren har redan innan han tog över huvudtränaransvaret i Hoffenheim varit ett namn som Bayern har följt. Intresset har inte svalnat av efter framgångarna i Hoffenheim och det är inte heller ett minus att Nagelsmann är född och uppvuxen i Bayern och själv har öppnat för att en gång få träna klubben.

Vad som är problematiskt när det kommer till Nagelsmann är att han nyligen skrev på en kontraktsförlängning till 2021 med Hoffenheim. Något som betyder att han troligen kommer att kosta en slant för Bayern att köpa loss. Inte heller är det troligt att Hoffenheim kommer att vilja släppa sin guldklimp mitt under brinnande säsong och det finns också viss tveksamhet kring huruvida Nagelsmann själv skulle vilja lämna.

Mycket tyder på att Nagelsmann är klubbens absoluta förstaval, men frågan är om Bayern är villiga att vänta till sommaren på 30-åringen och huruvida han är redo för jobbet. Att Michael Reschke, tidigare teknisk klubbdirektör i Bayern, lämnat har också försvagat korten hos Nagelsmann än aning då Reschke var en av de som tryckte på mest för att få honom till Bayern. Kan klubben få loss Nagelsmann redan nu är han den mest troliga kandidaten, men det är ytterst tveksamt och därför kanske Nagelsmann mister sitt drömjobb och Bayern får förbi sitt förstaval.

3. Jürgen Klopp

Den sista kandidaten som har nämnts är Jürgen Klopp som är något av en favorit för de tyska fotbollsexperterna. Klopp har alltid varit högt ansedd hos rekordmästarna, inte minst i klubbledningen där både Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge avundsvärt sett vilket jobb han gjort för andra klubbar. Det allmänna intresset har inte heller avtagit trots att Klipp lämnat landet.

Just det är också den stora pucken i frågan. Även om många experter pekar ut Klopp som den lämpligaste kandidaten, är chansen försvinnande liten att han skulle vara redo att lämna England och Liverpool för att återvända till Tyskland. Än mindre är chansen att den brittiska klubben skulle låta Klopp lämna bara för att Bayern kom. Tränaren börjar bli varm i kläderna och spelarmaterialet är allt mer utformat efter vad han vill ha.

Klopps stora förmåga att hantera människor är något som skulle behövas under rådande situation. Hans sätt att elda på de stora massorna är något som har saknats i Bayern under en lång tid. Det finns egentligen inte många frågetecken kring Klopp och hade han varit tillgänglig hade han säkerligen varit den hetaste kandidaten att ta över. Nu blir han inte mer än experternas favorit, som möjligen på sikt kan tänkas dyka upp på Bayerns tränarbänk.

Mycket talar för att lösningen kommer att heta Thomas Tuchel i dagsläget. Det är en tvekamp mellan Tuchel och Nagelsmann om jobbet där den förstnämndes tillgänglighet gör honom till favoriten. Bayern vill inte ta in en kortsiktig lösning och har inga planer på att ge Willy Sagnol vidare ansvar. Någon annan tänkbar kandidat finns inte på marknaden och om inte Hoffenheim accepterar att släppa Nagelsmann under de kommande två veckorna, förväntar jag mig att Tuchel tar över Bayern München.

Adam Nilsson

Det stora problemet var inte Ancelotti - det stora problemet är Bayerns bristfälliga självuppfattning

Följ mig på twitter: @atnilsson

När Carlo Ancelotti för snart två år sedan presenterades som den blivande tränaren för Bayern München var det med stor entusiasm. Vem bättre att ersätta Pep Guardiola, vars bygge aldrig nått hela vägen i Champions League, än italienaren vars specialitet var just att nå långt i den ädlaste av klubbturneringar?

Ancelotti, tränaren och människan som visste hur man handskades med världsstjärnor. I hans bok Quiet Leadership skrev både Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovic upp den erfarne italienarens förmåga att hantera omklädningsrummet. Toni Kroos, som spelat i Bayern och haft Ancelotti i Real Madrid, såg en perfect match sin gamla klubb och tränare.

Knappt en säsong senare är tiden i den sydtyska staden över för Ancelotti. Han lyckades aldrig bygga vidare på det Guardiola skapat under sin tid i Bayern. Istället såg klubbledningen ett lag vars taktiska förfall skedde betydligt snabbare än de kunnat ana. De såg en tränare som inte alls lyckades förmedla den mänskliga faktorn till spelarna som var ett av huvudargumenten till att han togs in.

Frågan är om det var Ancelottis fel. Egentligen. För ett annat av huvudargumenten till anställningen av Ancelotti var att han kunde hantera världsstjärnor. Men var det världsstjärnor som han fick hantera?

När Pep Guardiola lämnade Bayern var det visserligen en europeisk toppklubb som han lämnade, men var det en toppklubb med världsstjärnor? Många har både under och i efterhand vittnat om Peps förmåga att lyfta det bayerska fotbollslaget. Att en märkbart stor del av framgångarna berodde på tränaren, inte nödvändigtvis spelarmaterial. Något Ancelotti blev varse om tidigt in i sin Münchenvistelse.

Vilka världsstjärnor ser vi idag i Bayerns trupp? Robert Lewandowski, Manuel Neuer möjligen. En bra dag kanske Jerome Boateng och Mats Hummels. Om man synar Bayerns trupp från topp till tå är det ytterst få av spelarna som faktiskt är ledande inom sitt gebit. Få spelare som rankas som topp 3 på sin position.

Om vi ser till spelarna som värvades in under sommaren var det inga världsstjärnor. Tolisso, Süle, Rudy, James med flera är alla kompetenta fotbollsspelare. De är däremot långt ifrån några världsstjärnor och det var just hanteringen av världsstjärnor som Ancelottis stora USP. Istället fick han rikta in sig på att försöka fostra talangfulla spelare, något säkerligen han var inställd på men inte alls i den utsträckningen.

Det stora problemet för Bayern var inte Carlo Ancelotti. Det stora problemet för Bayern är självuppfattningen, att laget inte håller den klass som klubbledningen anser att den gör. För i Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigges värld är Bayern fortfarande en topp 3-klubb i världen. Sanningen är nog snarare den att Bayern numera hör hemma någonstans mellan topp 4-10.

Nästa tränare, där det nu spekuleras om Thomas Tuchel eller Julian Nagelsmann, kommer få handskas med en lika svår uppgift som Ancelotti. De måste överprestera med ett lag som inte längre är den makt som den en gång var. Och det är från säkert att de kommer att göra det bättre, även om man vill tro det.

Däremot kommer arbetsbeskrivningen den här gången vara mer utformad mot spelarutveckling än mot hantering av världsstjärnor, det vill säga mer adekvat sett till var klubben står idag. Dock har Bayern fortfarande ett behov av att fylla på med kvalitativa namn, något som ingen tränare (förutom möjligen just Pep) på egen hand kan lösa.

I sin bok nämnde Ancelotti att det som en tränare anställs för också ofta är anledningen till varför en tränare får gå. Italienaren anställdes för att han kunde hantera världsstjärnor, ha en mänsklig touch och nå hela vägen i Champions League. Något han inte lyckades med visserligen.

Men den stora missbedömningen gjorde Bayerns klubbledning, som valde en tränare utifrån en felaktig syn på vad den faktiska uppgiften var. Något som var ett av de största missarna som Bayern gjorde på de senaste tio åren. Något som också kan komma att kosta för en bra tid framöver. En miss som också sätter ett stort frågetecken över den annars nästintill felfria ledningen. För en annan fråga som uppkommer är om Bayerns nuvarande klubbledning är lämpad för att föra klubben in i framtiden. Vilket är det största varningst

Adam Nilsson

Inte konstigt att Dortmunds mästaraktie är så stark

Följ mig på twitter: @atnilsson

Efter Borussia Dortmunds övertygande seger mot Borussia Mönchengladbach i helgen med 6-1 är det många som med all rätt hyllar det svartgula laget. Dortmund har på de inledande sex omgångarna samlat ihop 16 poäng. De har en målskillnad som lyder 19:1 och har varit det lag som spelmässigt övertygat allra mest i inledningen av Bundesliga.

Framgångarna på planen visar sig också i uppfattningen utanför den. I en omröstning på tidningen Kickers hemsida har frågan ställts huruvida Dortmund har det som krävs för att vinna mästarskölden. I skrivande stund har 87,35% röstat ja, där inkluderat jag själv som är lika imponerad av BVB’s framgångar.

För mig finns det tre stora anledningar till varför Dortmunds mästeraktie har gått spikrakt uppåt sedan säsongsstarten.

1. Tränaren

Det vore kanske för mycket att säga att Peter Bosz var ett oskrivet kort med tanke på hans framgångar i Ajax, men Dortmund var utan tvivel en större valör i ordningen. Historien av holländska tränare i Tyskland har inte heller varit den mest framgångsrika och att ersätta Thomas Tuchel var långt ifrån en enkel uppgift.

Men Bosz har varit lugnet själv. Hans humana, vänskapliga relation till spelarna gav omedelbar effekt i form av positiva ord i media. Hans taktiska förmåga att få Dortmund att spela ett mer Barcelonaeskt spel på sådan kort tid är inte annat än imponerande. Detta trots att han själv tonat ned sin egen del i det hela. Det går helt enkelt inte att ge Bosz något annat än ett toppbetyg hittills.

2. Värvningarna

Sommaren handlade för sportchefen Michael Zorcs del, åtminstone utåt sett, mest om att hantera situationen som uppstod kring Ousmane Dembélé. Vid sidan av det gjorde han ju faktiskt ett rejält jobb med att hitta nya spelare till truppen. Ett arbete han inlett redan under våren i och med de tidiga värvningarna av Ömer Toprak och Mahmoud Dahoud.

Till dessa två herrar anslöt senare Maximilian Philipp (strålande i helgens seger), Andrij Jarmolenko, Dan-Axel Zagadou, Jeremy Toljan och Jadon Sancho. Hittills har värvningarna alla indikerat att de är i Dortmund för att höja laget. Zorc har lyckats göra flera perfekta träffar som passat tränaren Bosz alldeles utmärkt. Dortmund har inte bara breddat truppen, de har spetsat till den rejält.

3. Stabiliteten

Det går inte att komma ifrån att Dortmunds framgångar styrs mycket av Bayern Münchens brist på dessa. När Bayern under hösten har haft problem att ta sig ur startblocken med full styrka har Dortmund givit sig själva möjligheten att skaffa sig ett försprång. Och då pratar jag inte främst om tabelläget, där det trots allt bara skiljer tre poäng.

Nej, snarare handlar det om att Dortmund framstår som betydligt stabilare på alla plan än Bayern. Medan fjolårsmästarna har problem med taktik och den interna politiken, har Dortmund repat sig mer än väl efter Dembélé-soppan. Visserligen är det alltid enkelt att göra det när det sportsligt går bra, men känslan är att Dortmund är betydligt mer av en enhet än Bayern och därför kommer att kunna tackla eventuella motgångar bättre.

Det är helt enkelt inte konstigt att Dortmunds mästaraktie är så stark. Huruvida Dortmund kommer att kunna hålla hela vägen är naturligtvis alldeles för tidigt att säga. Men för mig råder det inga tvivel alls om att i dagsläget är det Die Schwarzgelben som visar upp de största mästartakterna i Bundesliga och övertygar allra mest. Detta trots att sommaren bestod av stora förändringar, vilket gör det än mer imponerande.

För om Dortmund redan är vid det här stadiet efter bara några månader är jag högst spänd på vad som komma skall. Förlusten mot Tottenham var ett bakslag, något som däremot är regel snarare än undantag i en uppbyggnadsfas. Men utöver det har jag sett ytterst få negativa tecken och jag tycker mig inte heller ha sett ett tak för var laget kan nå under Bosz. Något som får mig att se med stor tillförsikt på vad som väntar. En åsikt som 87% av Kickers läsare delar med mig.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv