Löws makt över media

Kießling har sedan länge varit föremål för diskussioner. Hans landslagsfrånvaro har väckt ont blod hos Leverkusens sportchef Rudi Völler som tyckt att den bäste tyske målskytten i Bundesliga självklart ska ha en plats i landslaget. Bland andra Bayern München-tränaren Jupp Heynckes (“Hans insatser har gjort honom förtjänt av en plats”) har ställt sig på Völlers sida medan Kießling själv hållit en låg profil i fallet.

Extra intressant blir det självklart efter att diskussionerna i tyska medier för några månader sedan gick heta om att Kießling skulle få chansen mot just Kazakstan. När dessutom Miroslav Klose gick sönder kändes det klart att anfallaren skulle utnämnas i truppen men Löw valde att satsa på Mario Gomez, just nu bänkad i Bayern München (dock målskytt mot just Leverkusen), som ensam anfallare.

Uttagningen öppnade inte för några större diskussioner. Medierna verkade nästan ha tröttnat på att fråga och Löw kunde enkelt glida undan med Gomez som ensam anfallare i truppen när han presenterade truppen i förra veckan.

Dagarna har gått och först lämnade Kießlings lagkamrat Lars Bender återbud till landskamperna. Han följdes av tvillingbrodern Sven och Toni Kroos som igår (måndag) lämnade återbud. Tre mittfältare borta inför mötena mot Kazakstan och frågan var: vilka skulle nu nomineras som ersättare till dessa tre spelare?

Löw bad om tid. Han hade inga planer på att ta något snabbt, nästintill forcerat beslut men nu fick han chansen att välja ut upp till tre namn att följa med till Astana, Kazakstan. Efter att ha tagit sin tid kom svaret: ingen ny spelare skulle tillsluta till truppen utan han var nöjd med de tjugo som han redan hade tillgång till.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur hela situationen har behandlats. För visst borde det ha höjts röster i ett sådant här läge. Löw hade en ypperlig möjlighet att plocka in tre nya namn i leken som kunde ses som alternativ till nästa års VM-slutspel i Brasilien.

Möjligheten var dessutom bra på det sättet att motståndet är ett landslag som Tyskland bara ska ta sex poäng mot i dubbelmötet. Han hade alltså haft chansen att ge dessa nya namn möjligheten, en chans som han nu försakar.

Spelarna kanske inte behövs. De nuvarande tjugo spelarna ska enkelt vinna matcherna mot Kazakstan, även om bredden saknas till viss del i och med att tre namn har försvunnit.

Men lik förbannat blir jag intresserad över hur mediasituationen speglar ett landslag som har full kontroll över vad pressen skriver. För få människor har ens höjt rösten mot vad som pågår. Tilliten till Löws förmåga och uttagningar tycks vara på en nivå där han helt enkelt inte kan bli kritiserad.

Istället läser jag om hur Mesut Özil pratar om sina insatser i Real Madrid och hur fotbollen har gett honom utrymmen att träffa kända politiker – inte minst förbundskanslern Angela Merkel som självklart försöker att vinna röster genom att synas i sportsliga sammanhang.

Men var är frågan: “hur ser du egentligen på att ni är tjugo spelare istället för tjugotre?” eller “klarar ni er på en anfallare?” eller “hur ser du på Stefan Kießling-situationen?”. Den finns inte. Den där svidande, kritiska frågan finns just nu inte i den tyska fotbollen och det grämer mig. För ett Tyskland behöver kritik, det behöver vara lite rabalder och rubriker för att laget på allvar ska vara hundraprocentiga. Nu känns det harmoniskt och tråkigt – usch.