Titeln till Bayern - skrattar bäst som skrattar sist

Själv upplevde jag matchen på en pub i Regensburg, cirka en och en halvtimme i från München. Staden är ett näste för Bayern München. Det lokala laget SSV Jahn Regensburg kommer inte i närheten när det gäller intresse, FC Nürnberg har ett fåtal antal supportrar men inget som syns när du besöker de lokala pubarna i staden och de övriga lagen likt Greuter Fürth, Augsburg och 1860 München ges i princip noll uppmärksamhet. Det är Bayern som gäller och det från sjukhusets varma kuvös till dess att du ligger i en kista under marken.

Det var en märkbart nervös stämning på puben jag satt. Inför matchen var det ett ivrigt fingrande på ölglasen, allt för att lugna nerverna innan matchen på allvar skulle dra igång. Det stod mycket mer en titel på spel. Det handlade om att visa att Bayern inte bara var etta, utan överlägsen etta efter två år utan Bundesligatitel.

En stark inledning av Bayern gav människorna hopp om att Bayern skulle kunna säkra segern redan i den första halvleken. Ett antal riktigt bra lägen hade Bayern att göra mål på utan att lyckas. När sedan Thomas Müller blev fälld i straffområdet och David Alaba la upp bollen på straffpunkten var de flesta säkra på att Bayern skulle sätta den enda handen på bucklan. Jag själv sa till min bordskamrat: “Magkänslan säger mig att han missar.” Resultatet: stolpe och ut till inspark.

0-0 i halvtid var inte vad någon Bayernsupporter hade drömt om. Alla ville se Bayern gå ut, vinna enkelt och lägga händerna om den där bucklan ligga fort som ett bi hittar utspilld läsk på sommaren.

Men ingen behövde vänta särskilt länge innan det avgörande 1-0-målet dök upp. I den 52:a minuten blev lagkaptenen, tillika den egna produkten Philipp Lahm framspelad på högerkanten och han slog in bollen i straffområdet till en framåtrusande vice-lagkapten, tillika egen produkt, Bastian Schweinsteiger som vackert klackade bollen i mål och puben drog en glädjen och lättnadens suck.

Att det är just dessa två spelare som ligger bakom det målet som avgör säsongen är värt att lägga lite energi på. Det är nämligen dessa två spelare som fick utstå rejäl kritik för hur de agerade som lagkaptener när laget gick från tre titelchanser till att stå på ett dött Allianz Arena efter att ha förlorat straffläggningen mot Chelsea i Champions League, matchen som var “Finale Dahoam”.

Experterna höjde sina röster om en generation som inte kunde vinna och Lahm och Schweinsteiger fick stå skott för kritiken. Tidigare lagkaptener och profiler i Bayern München som Oliver Kahn och Stefan Effenberg tyckte att de saknades den där tydliga, auktoritära ledaren som de själva hade personifierat år tidigare.

Jag minns hur svenska fotbollsjournalister ifrågasatte och pekade finger på den ena tyska spelaren efter den andra och jag minns framför allt att flera tvivlade på att Bastian Schweinsteiger skulle kunna ta sig tillbaka efter det trauma han upplevt på Allianz Arena den där förödande kvällen i maj.

Igår kunde de båda kritiserade lagkaptenerna jubla över att man återigen satt Bayern på toppen. Jag antar att den som skrattar bäst är den som skrattar sist.