Kulmen var nådd när Matthias Sammer gick ut och kritiserade sitt Bayern München efter hemmasegern mot Hannover 2-0. Sammer saknade passion, emotion och aggression från spelarna på planen. Svaret blev bevis på att Tyskland har förändrats i grunden.
1989 sitter en knepig Jupp Heynckes (dåvarande tränare Bayern München), en högfärdig Uli Hoeneß (dåvarande sportchef Bayern München) och en ensam Christoph Daum (dåvarande tränare FC Köln) i det tyska tv-programmet “Aktuellen Sportstudio”. Hårda ord har slängts mellan de två titelutmanarna som ska mötas i den 31:a omgången, en match som är högst avgörande för slutstriden.
Diskussionen mynnar ut i en smutskastning mellan Hoeneß och Daum där båda försöker vinna applåder från den aktiva publiken. I tjugo minuter får publiken likt en tennismatch flytta blicken från den ena sidan till den andra. Självklart kommer man ingenstans med diskussionen men bra tv blir det och den tyska andan är på sin topp.
1998 står Giovanni Trapattoni på en numera klassisk presskonferens och skriker ut sin frustration efter hans Bayern München förlorat mot Schalke 04 med 0-1. Italienaren sågar laget, individuella spelare – alla är en måltavla för Trapattonis kritik.
Med frasen ”Ich habe fertig” lämnar Trapattoni podiet efter en nästan fyra minuter lång monolog. Italienaren har skakat om rejält i den bayerska klubbsjälen. Hyllningarna låter dock inte vänta på sig. Trapattonis utbrott får lovord från flera håll, inte minst internt.
I Tyskland har det varit en vana att kunna kritisera personer offentligt. Oliver Kahn gjorde det rutinmässigt. Jens Lehmann var en annan målvakt som inte höll igen med orden. Stefan Effenberg, Lotthar Matthäus, Matthias Sammer, Rudi Völler, Bruno Labbadia, Franz Beckenbauer med flera – ja, nästan alla har kända personer inom tysk fotboll har en gång eller flera skrikit ut sina känslor.
Årets Bundesliga hann knappt dra igång innan Eintracht Braunschweigs tränare Torsten Lieberknecht kritiserade domarna för att ge fördelar de till större klubbarna. Han kallade sitt egna Braunschweig för en ”pissverein” (skitförening).
Jürgen Klopps reaktion i Champions League-matchen mot Napoli har bidragit till många citat, ändrade profilbilder och komiska kommentarer. Klopp var rasande på domaren, blev avstängd i två matcher och bad om ursäkt för sitt agerande.
I det gamla Tyskland hade Sammers, Lieberknechts och Klopps agerande varit vardag. Gemene man hade ryckt på axlarna, gått vidare och tänkt ”detta händer ju varje vecka”. Inte mer med det.
Klopp bad om ursäkt för sitt agerande och Lieberknecht försökte att förklara sitt utbrott med att han annars är “en lugn typ”. Matthias Sammer fick svar på tal och det från två män som aldrig skrätt orden: Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge. De två Bayernpamparna kritiserade Sammer för sitt uttalande och menade på att det var onödigt att försöka skapa oreda i ett lag som ändå vinner.
Även Bayerns lagkapten Philipp Lahm uttalade sig kritiskt mot Sammer. Lahm menade på att kritik ska hållas internt och inte skötas via medier. Nog för att Lahm sedan påstått att han inte menade Sammer med detta uttalande, men visst var det en släng mot den forne landslagsman och nuvarande sportchefen Sammer.
Jag minns när bland annat Oliver Kahn och Stefan Effenberg kritiserade Lahm och Schweinsteiger för att inte vara några ledartyper. Ett påstående som växte sig starkare när Bayern förlorade den ena Champions League-finalen efter den andra, Dortmund vann Bundesliga och landslaget inte vann någon titel.
Kahn ville se spelare som visade på auktoritet och karaktär. Spelare som vågade sätta ord på den obekväma sanningen, precis som Kahn själv gjort genom åren.
Idag ser det helt annorlunda ut. Efter Bayerns framgångar har Lahms och Schweinsteigers tysta ledarskap fått styrka och växt sig starkare. De klassiska utbrottens tid är förbi, nu handlar det om att sköta kaoset internt och hålla en gemensam front mot media och fans.
Om jag ska vara ärlig: jag vet inte om jag gillar det.