Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

En reseupplevelse

Lördag, 10.29

Jag checkar ut från mitt hotell i Bremen och beger mig ut på en kortare stadsvandring innan jag ska hinna med tåget som går mot Hannover två timmar senare. Bremen, en stad jag aldrig har besökt tidigare, har under mina få timmar där satt ett gott intryck. Vackert, en blandning av gammalt och modernt, trevliga människor.

Jag går igenom gamla stan, tar ett par bilder på rådhuset, Dom St. Petri och rör mig vidare mot en ”imbiss” där jag kvällen innan ätit en döner kebab. Det är grått ut, men jag tänker inte särskilt mycket på det.

Sakta men säkert närmar jag mig Bremen Hauptbahnhof. Alla som känner mig vet att jag har en fäbless för att vara på resande fot. Det finns inget bättre i mina ögon än att sitta på en flygplats, en tågstation eller liknande och se människor komma och gå samtidigt som jag själv är medveten om att jag snart också ska mot en ny destination.

Jag slår mig ner och dricker en kaffe på tågstationen. Det är ungefär 45 minuter kvar till tåget går. En tysk tågstation är intressant att följa. Dels för att målen alltid tycks ha någon fotbollskoppling. Du kan åka mot München, Hamburg, Hannover, Stuttgart – alla städer med ett fotbollslag i Bundesliga.

Dels för att det är människor överallt. En tysk tågstation påminner i mina ögon om hur jag tror en myrstack fungerar. Det är individer överallt som försöker att ta sig fram till just den plats som de har planerat. Vissa vill bara lämna myllret och komma ut från tågstationen, vissa rör sig mot perrongerna för att göra sig redo för att bege sig och vissa – ett fåtal – gör som jag och slår sig ned och njuter av en kopp kaffe.

Kaffekoppen är tom. Det är dags att bege sig mot det regionaltåg som jag åker med. Ungefär en timme och tjugo minuter kommer det att ta innan jag har rört mig från Bremen till Hannover. Jag plockar fram boken ”A Life Too Short”, boken som handlar om Robert Enkes tragiska öde – en bok jag aldrig förmått mig att läsa tidigare.

Tågresan går ovanligt fort. Jag slukar sida efter sida i boken. Robert Enkes tragiska visit i Turkiet som slutar med att han lämnar efter endast några dagar. Hur hans dotter föds med hjärtproblem och hur han själv inte kan förmå sig att spela fotboll. Depressionen har tagit över hans liv.

Mässtaden Hannover är inte alls lika bildskön som Bremen. Hannover känns mer sunkig, lite mer grå betong och raka linjer. I Bremen tänkte jag inte på den gråa himmelen, i Hannover förstärker det bilden. Jag tror att det brukar sägas att den genomsnittlige tysken bor i Hannover.

Nåväl, jag har inte tid för någon större koll på staden. Innan kvällens match drar igång måste jag bege mig vidare till Braunschweig där jag ska ta in på hotell och lämna mina saker. Det blir ytterligare 45 minuter av tågresande och läsande innan jag kan slippa att sitta på ett tåg, om än för bara någon timme eller två.

När jag kliver av i Braunschweig inser jag fort att det inte är någon större stad jag har dykt upp i. Vägarna har tre filer, vissa till och med fyra men det finns inte tillräckligt med bilar för att fylla upp dessa. Husen är få, precis vid station ser jag främst något halvt designat höghus vars balkonger jag inte riktigt kommer underfund med hur det var tänkt. Det finns ingen tysk struktur utan balkongerna sitter ologiskt, inte på en rak linje utan lite huller om buller.

Jag börjar röra mig i riktning mot var jag tror mitt hotell ligger. Det är ingen längre promenad, runt 20 minuter om man får tro hotellets hemsida. Det är ingen svårare match att hitta även om jag tvivlar för en sekund när jag inser att jag går åt ett helt annat håll än vad resten av människorna gör. I en stor park inser jag att jag är på rätt väg, för hotellet ska ligga vid en park.

Väl framme vid det nybyggda hotellet slänger jag in mina saker som hastigast och börjar röra mig tillbaka mot tågstationen. Men denna gång vill jag gå igenom staden, hoppa på en av de spårvagnar som jag såg åkte till tågstationen.

Några minuter senare sitter jag på en urinstinkande spårvagn med ett gäng halvfulla Braunschweigsupportrar som likt jag ska ta tåget till Hannover. Om tyskar är högljudda vanligtvis är det inget som uppgår mot en fylleglad tysk som ska få se sitt fotbollslag spela en av säsongens absolut viktigaste matcher mot sina ärkefiender.

Den tågresa som känts så kort mellan Hannover och Braunschweig känns nu extremt lång. Jag försöker att lyssna på musik men hur högt jag än har överröstas det av ett trettiotal Braunschweigsupportrar i min vagn som redan har börjat sjunga den ena sången efter den andra.

Framme i Hannover bestämmer jag mig för att bege mig direkt till HDI Arena där matchen ska spelas. Med tanke på att jag ska hämta ut biljetter så vill jag inte vara där allt för sent utan känner att jag vill få det gjort utan problem. Tanken var god, men jag fick ångra det senare.

Med U-Bahn beger jag mig till Waterlooplatz där jag kliver av. Direkt när jag kliver upp på normal marknivå säljs det öl, Hannoverhalsdukar och diverse andra prylar. Supportrarna är redo och då är det ungefär tre timmar kvar till match.

Jag går på den mörka gata som leder upp till HDI Arena. Promenaden förbi polishuset, en internationell skola och annat är dåligt upplyst och arenan syns inte till förrän jag nästan har gått hela gatan fram. Precis vid arenan dyker diverse försäljare upp, den ena säljer specialiteter från havet, den andra har bratwurst och den tredje bjuder på pizza.

HDI Arena ger ett mäktigt intryck. Eftersom att man behöver gå upp för att nå den – den står som på en platå – så ger den nästan ett gigantiskt intryck sett till omgivningen. Modern och ståtlig, precis som många andra tyska arenor.

Jag går omkring, letar efter var jag ska hämta ut mina biljetter utan att få något egentligt svar. Det slutar med att jag gått ett enormt varv runt arenan innan jag inser var jag ska, men då är det redan försent för då har kravallerna dragit igång.

Vid ”Nordkurve”, på Robert Enkes gata, där Hannoversupportrarna håller till, forcerar polisen fram och försöker att få supportrarna att backa. Tumult, absolut, men på något sätt under kontroll. Problemet är att supportrarna har kastat smällare mot den lilla byggnad där jag ska hämta ut mina biljetter och därför har de stängt sina luckor. Det tar mig 45 minuter innan jag får ut dessa och polisen vädjar till fansen att lugna ned sig och backa under hela tiden jag står där och väntar.

Väl inne på arenan är det fortsatt bra stämning. Visst, det var bråk utanför, men glädjen gick det inte att ta miste på. Den stora besvikelsen över att det endast finns alkoholfri öl att köpa övergår i glädje så fort jag tar plats på arenan. Braunschweigsupportrarna och Hannoversupportrarna drar igång tidigt innan matchen med att sjunga. Det är fest.

Hannoversidan bjuder på ett vackert tifo inför matchen, hyllar sina spelare samtidigt som deras fans skapar en enorm visselorkan när Braunschweigspelarna ropas upp av speakern inför matchen. Det tänds några bengaler, men matchen avbryts inte.

I 90 minuter njuter jag av att jag endast kan få analysera en match utan att känna någon nerv. Det blir bara bättre av den inramning som är. Jag sitter bra, inte kanon, men tillräckligt bra för att jag ska kunna se hur lagen vill spela på planen.

När jag beger mig mot Braunschweig igen har polisen laddat upp. På tågstationen står kravallpoliser redo för att det värsta ska hända. Men det går lugnt till av vad jag ser, inget bråk utan endast glädje.

På tåget hamnar jag mitt i en klunga av Braunschweigsupportrar. Första tanken som slår mig är hur mycket de påminner mig om människor som kommer från landet. De har färgat håren i de mest vulgära färgerna, kläderna är gamla, slitna och den ena burkölen efter den andra knäcks. Jag gillar det inte. Att sitta mitt i det skrämmer mig snarare än gläder mig.

Men, när vi går av tåget förändras känslorna. För då sjunger Braunschweigfansen som om de har Champions League. På tågstationen, vid midnatt är det ett sådant tryck så att håret reser sig. Alla dessa människor som jag, storstadsmänniskan, kallar för lantisar visar upp en passion för sitt ”pisslag” (som Braunschweigs tränare Thorsten Lieberknecht en gång sa) som jag inte sett många gånger förut.

Det spelar ingen roll att Braunschweig är en liten håla. Det är inte vad det handlar om. Det viktiga är att laget har gjort en bra insats och att supportrarna kan komma hem rakryggade, om än något berusade. Det är vad som spelar roll och att de får dela det med varandra på tågstationen vid midnatt en fredagkväll är vad som är av värde.

Under promenaden på väg tillbaka till hotellet tänker jag på detta. Hur viktigt fotbollen är, oavsett var man kommer i från. När jag bodde i Tyskland, så bodde jag i Regensburg. En vacker stad där medelinkomsten var extremt hög. Regensburg går inte att jämföra med Braunschweig men känslorna för fotbollen går att jämföra. För de påminner så mycket om varandra.

I Braunschweig betyder fotbollen mycket, kanske mer än så för många människor. I går fick jag uppleva det på tågstationen i staden och det gör mig upprymd. Det gör att jag vill tillbaka även om spårvagnen stinker urin. För i slutändan är jag här för fotbollen och Braunschweig gjorde ett bra jobb i att visa mig den goda sidan av det, något som jag tackar för.

Just det, matchen slutade 0-0 och var spelmässigt inte särskilt publikfriande, men vad gör det?

Publicerad 2013-11-09 kl 10:42

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER