Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

VM-guld, VM-guld, VM-guld!

Det är lite mer än ett dygn sedan titeln bärgades. Känslorna har lugnat ned sig. Jag har fått tid och lite, med betoning på lite, distans från vad som egentligen skedde på Maracana-stadion i Brasilien. VM-finalen blev inte alls som jag tänkt mig, förutom att Tyskland i slutändan vann.

Mardrömsbeskedet innan match

När startelvan släpptes var det inga förändringar från semifinalen mot Brasilien. Det var inte heller särskilt förvånande. Varför skulle Löw byta ut ett lag som spelat i princip felfritt? Men när jag följde Twitterflödet – ett flöde som har varit strålande under VM-turneringen från tysk front då jag har fått reda på saker långt innan svensk tv har uppdaterat om samma information – så fick jag reda på att Khedira inte skulle starta, vadproblem skrev det tyska fotbollsförbundets pr-människa (andra rapporterade om magproblem och ljumsksträckningar av någon anledning). Av alla spelare i laget så kändes det som om Khedira var en av de som absolut inte fick missa finalen. Khedira och Schweinsteiger hade växt in fram till turnerings två bättre mittfältare. De tillsammans med Lahm, Hummels, Kroos och Neuer kändes som spelarna som absolut inte fick missa matchen. Christoph Kramer var inget dåligt kort att slänga in. Men att slänga in en spelare som ännu inte hade spelat en enda tävlingslandskamp från start kändes inte optimalt på något sätt.

Förutsett matchbild

Tyskland fick dominera spelet under stora delar av första halvlek. Argentina valde att backa hem och satsa på kontringar, något som argentinarna gjorde effektivt. Vad som dock inte var effektivt under matchen var deras skytteförmåga, den var rent utsagt bedrövlig. Matchen påminde mycket om åttondelsfinalen mot Algeriet. Tyskland förde spelet, letade efter luckor i ett kompakt försvar men hade förhållandevis svårt att skapa de där riktigt bra lägena mot Argentina. Höwedes hade en fantastisk möjlighet att bli hjälte, men hans nick gick stenhårt i stolpen och hade Tyskland i slutändan förlorat matchen så hade Höwedes varit en rejäl syndabock.

Mittbackarna blev bättre och bättre

Hummels och Boateng hade en tuff dag på jobbet. Tysklands spel gjorde att mittbackarna konstant blev satta under tryck på Argentinas kontringar vilket kostade mycket energi i tuffa närkamper och löpningar. Till en början hade båda mittbackarna svårt att kontrollera de argentinska anfallarna. Det kändes som om de inte hittade riktigt rätt med varandra kring vem som skulle stötta och vem som skulle falla. Men ju längre matchen, desto bättre blev försvarsspelet och i förlängningen stod båda spelarna för brytningar som var matchavgörande – trots att det stundtals såg ut som om båda hade noll energi kvar i kroppen. För första gången på flera mästerskap såg det ut som om vi hade ett mittbackspar av absoluta världsklass.

Lahm och Schweinsteiger tog sitt ansvar

I många år har det diskuterats huruvida Lahm och Schweinsteiger är rätt personer för att leda i såväl deras klubblag Bayern som i landslaget. Fram till Champions League-titeln förra året så var deras generation nämnda som förlorare, som en generation utan ordentligt karaktär och auktoritet. Med Champions League-segern försvann kritiken och i finalen var det dessa två herrar som gång på gång visade deras styrka. Lahm var, för att använda ett uttjatat begrepp, en duracellkanin på kanten. Maken till löpstyrka har jag sällan sett i fotbollsspelare och Lahm gjorde som vanligt ytterst få missar, var alltid spelbar och tappade sällan bort bollen. Schweinsteiger personifierade det han är känd för: kämparandan. Han blödde, gick ut och blev omplåstrad och klev in igen, och det två gånger. Han vägrade att ge upp och sprang till det absoluta slutet. Slängde sig in i alla närkamper och visade vägen för resten av laget. De är inte förlorare längre, numera är de Tysklands vinnare.

Ett fantastiskt avslut

Förlängningen var en mardröm. Mitt hopp om att undvika straffläggning försvann sakta men säkert fram till dess att Mario Götze stod för en fantastisk prestation. Målet Götze gör är absolut världsklass. Att ta med bollen på bröstet och slå in den på volley i det bortre hörnet i ett sådant läge, i en sådan final var magnifikt. Götze har inte haft någon strålande turnering och blev petad ur laget efter att ha presterat sämre och sämre. I finalen gjorde han precis det som krävdes. Han klev in och avgjorde. Mer gick det inte att begära av Götze som i övrigt hade varit förhållandevis osynlig i det tyska spelet. Löw, som inte har varit känd för att slänga in avgörande avbytare, lyckades återigen med ett taktiskt drag – något som har signifikant för hela Löws turnering. För det här har varit den första turneringen där det har känts som om Löw har lyckats med sina byten, har lyckats med sina taktiska drag och lyckats med att motivera sina spelare till max. Nu har Löw och laget vunnit ett välförtjänt guld – det fjärde i den tyska historien.

Twitter: @atnilsson

:::

Ej korrläst pga tidsbrist. Ber om ursäkt för språkmissar!

:::

Nu blir det bloggpaus fram mot helgen/nästa vecka på grund av semester på en av Sveriges större öar. Ha det så gått!

Adam Nilsson

Vad historien har lärt tyskarna

Efter 12 år är det åter igen dags för Tyskland att spela en VM-final. För 12 år sedan blev det förlust med 2-0 mot ett Brasilien med en fantastisk Ronaldo på topp. Denna gång möter man Argentina på Maracana, brassarnas hemmaplan. Då var tyskarna outsiders, den här gången är tyskarna favoriter.

”Vi har respekt, men känner ingen oro”

Mycket inför matchen har för Tysklands del handlat om favoritskapet inför finalen. Hur Tyskland ska hantera pressen och trycket som kom med storsegern (7-1) mot hemmanationen Brasilien. Ingen i det tyska laget har förnekat favoritskapet, men ingen har heller talat om en enkel seger i finalen. Tyskarna har respekt för Argentina, ser deras kvalitéer både på det individuella planet och som lag, men tyskarna känner ingen oro utan litar på sin egen förmåga att hantera situationen. Förbundskapten Löw har varit tydlig med att tyskarna inte tar ut något i förskott. Det är minst 90 minuter kvar att spela och även om insatsen mot Brasilien var strålande, så är det en helt ny match imorgon.

Sepp Herbergs visdomar

För 60 år sedan vann Tyskland sitt första VM-guld någonsin. ”Undret i Bern” har präglat den tyska fotbollshistorien minst lika mycket som VM-bronset 94 har präglat den svenska. Då styrdes det tyska landslaget av den enkle, fotbollsälskande mannen Sepp Herberger som kämpat i årtionden för att få styra det tyska landslaget. Herberger var ingen politisk man, utan för honom handlade livet bara om fotboll. Han ogillade att bli involverad i den nazististiska propagandan och gjorde allt för att få sina spelare att undvika krig på de olika fronterna. Han tänjde på reglerna helt enkelt. Men vad Herberger i många fall har blivit ihågkommen för är sina lakoniska citat, citat som fortfarande präglar den tyska fotbollen. ”Bollen är rund och matchen 90 minuter”, ”Nästa match är alltid den svåraste”, ”Den snabbaste spelaren är bollen” – alla citat från Herberger och ibland behöver fotboll inte vara svårare än så. 1954 hoppades Herberger på oväder, rusk och regn för att hans fysiskt starkare Tyskland kunde slå ett Ungern anförda av Puskas som bara skulle vinna turneringen. Hans önskningar gick i uppfyllelse, matchen spelades på en regntung och lerig plan, och pragmatiken Herberger är sedan dess en av de största inom tysk fotboll. Löw har garanterat förberett sina tyskar till fullo inför matchen ikväll, men ibland måste man komma ihåg att ”bollen är rund och matchen 90 minuter”, mer än så behöver fotboll inte vara.

Ta inte ut något i förskott

När Tyskland vann sitt andra VM-guld var det ett Tyskland som stod i skuggan av turnerings lag, vilket var Holland. 1974 var det Holland anförda av Cruyff och Neeskens som bara “skulle vinna titeln”, åtminstone i deras egna ögon. Holländarna med sin ”totalfotboll” hade kört över allt motstånd (förutom Sverige) fram till finalen där man ställdes mot ett Västtyskland som förlorat en mentalt krävande match mot Östtyskland men i övrigt genomfört en stabil turnering. Inför matchen var holländarna säkra på att man skulle ta hem segern, något som de inte gjort en hemlighet av utan med glädje uttalade sig om i media. Detta blev rejäl tändvätska för tyskarna. ”Holländarna betedde sig som om de redan hade vunnit. Sakerna de sa inför finalen var den bästa motivationen för oss”, sa den klassiske anfallaren Gerd Müller och målvakten Sepp Maier fyllde i: ”Inför finalen kommer jag ihåg att de [Holland] spelade ”Tulips from Amsterdam”. Jag tänkte, vi kommer att plocka de där tulpanerna.” Holland fick en drömstart efter ett straffmål i den andra minuten av Neeskens. Men tyskarna, som var fulla av motivation efter snacket inför matchen, vände på steken efter ett straffmål av Paul Breitner och Gerd Müllers sista mål i landslagströjan. Tyskarna vann med 2-1 i en match som Holland bara skulle vinna. Ikväll är det Tyskland som enligt många ”bara ska vinna”, men man får inte ta ut något i förskott. Fråga bara Holland.

Ha lite tur

Den tredje finalsegern och den senaste för Tyskland var VM 1990. Då ställdes just Tyskland och Argentina mot varandra i en final som i många fall nämns som den tråkigaste och sämsta VM-final som någonsin har spelats. Ett Tyskland med Franz Beckenbauer som förbundskapten hade tagit sig hela vägen till finalen utan att imponera särskilt mycket. Faktum är att i efterhand är landslaget från 1990 sett som ett av de kvalitativt sämre (åtminstone på pappret) landslagen som Tyskland någonsin har skickat till ett VM, även om laget innehöll ett gäng antal stjärnor som Matthäus, Littbarski och Klinsmann. I en match som innehöll nästan inga chanser överhuvudtaget så blev Tyskland tilldelade en straff i den 85:e minuten som Andreas Brehme slog in. Brehme sa efter matchen att straffen var feldömd men det målet räckte för att Tyskland skulle säkra titeln. Segern 1990 går inte till historien som den mest välspelade eller vackraste, utan det var Tyskland som hade turen att få en straff som de förvandlade till ett segermål. Mer behövdes inte. Ibland är fotboll inte svårare än så, ibland behövs det bara lite tur.

Skriv historia

Skillnaden mot tidigare mästerskap är att de tyska spelarna har en annan segermentalitet än tidigare. Bayern Münchens Champions League-vinst förra året kan mycket väl vara det som får Tyskland att vinna VM i år. Denna tyska generation med Lahm, Schweinsteiger med flera var fram till Champions League-segern sedd som en ”förlorargeneration”, så är det inte längre. Tyskland jagar ”der vierte Stern” (den fjärde stjärnan) att kunna sätta på sin landslagströja. Det var 24 år sedan senaste som den tredje tillkom och det är dags för den fjärde. Hela Tyskland och hela Brasilien står bakom det tyska landslaget. Förutsättningarna finns där, nu handlar det bara om att ta chansen.

Twitter: @atnilsson

Adam Nilsson

Sex historiska minuter - sju historiska mål

Sex minuter – det var vad som avgjorde en match som på förhand skulle bli extremt jämn. Tyskland ”detroniserade”, för att använda den gamla videojuggen Bogic Popovics uttryck, hemmanationen Brasilien, på fotbollens hemmaplan, och säkrade med det VM-finalplatsen efter en 7-1-seger. Nu råder det inga tvivel om att Tyskland kommer att ha favoritskapet i VM-finalen.

Brasilien inledde starkast

Inför matchen hade jag, som många andra, väntat mig en jämn med ett Brasilien som troligtvis skulle äga mest boll och med hjälp av publikens stöd sätta rejält tryck på Tyskland. Precis så inledde också matchen. Brasilien såg ut att vara riktigt laddade, övertygade om sin egen styrka och pressade Tyskland direkt från start. Tyskarna hade svårt att få igång passningsspelet i den höga brasilianska pressen. Tyskland ville täppa till mitten och Brasilien gjorde precis som Frankrike – det vill säga sökte den långa diagonala bollen bakom tyskarnas ytterbackar där såväl Hulk som Oscar fick möjligheter men inte lyckades utnyttja dessa.

Betydelsen av fasta situationer

Det går inte att förvånas över det faktum att Tyskland tog ledningen efter just en fast situation. Tyskarna har tränat rejält på att förfina sina taktiska drag vid fasta situationer inför turneringen, något som Löw vid tidigare har valt att bortse från i många fall. Det har gett utdelning och därför kändes det nästan som ett tecken att det var på just en fast situation som Thomas Müller satte 1-0 bakom en chanslös Julio Cesar.

Sex historiska minuter

1-0-målet satte Tyskland som i trans. Brasilien tappade hela sin organisation och helt plötsligt vändes publikstödet från en fördel till en nackdel. Tyskland utnyttjade sitt momentum och tog tag i matchen, domderade spelet och satte tempot. 2-0 i 23:a minuten visade på hur förvirrat Brasilien var. Tyskland kunde enkelt passa igenom det oorganiserade brasilianska försvaret och Klose kunde sätta sin egen retur till 2-0. Målet, hans 16:e i VM-sammanhang, tog upp honom på plats 1 som meste målskytt i VM genom tiderna. Kloses mål följdes av en kavalkad av mål där Kroos stod för två och Khedira för ett. 5-0 efter 29 minuter var ett faktum. På sex historiska minuter hade Tyskland inte bara förödmjukat Brasilien, man hade också slagit ut på de knockout. Trots 60 minuter kvar av matchen så var det inte längre någon match, utan endast en eriksgata mot finalen för Tysklands del. Att eriksgatan sedan kröntes med ett 6- och ett 7-0-mål kändes som en petitess i sammanhanget.

Tyskland tillbaka till grunderna

Men innan matchen gick in på dötid så kunde man se några tendenser på att Löw hade gjort några små, taktiska korrigeringar. Det jag menar mest på är att ytterbackarna, främst Lahm, följde med i offensiven på ett sätt som inte har skett tidigare i turneringen. Lahm bjöd hela tiden på understöd till Thomas Müller på högerkanten vilket i sin tur gav Brasilien möjligheten till kontringar på just den kanten. Nu lyckades Brasilien inte med men möjligheten fanns. Känslan var dock att Löw ville satsa på ett snabbare Tyskland än vid tidigare matcher. Framför allt inriktad på klassisk tysk omställningsfotboll likt Bayern München (under Heyneckes) och Borussia Dortmund som skulle såra ett högt stående Brasilien, något som föll ut väl.

Özil visade lite av sina kvalitéer

Jag och många andra har varit kritiska mot Mesut Özils insatser under VM. Özil hade, till skillnad från många andra, inte alls kommit upp i nivå i sitt spel. Ofta hade han sett lite tagen ut av stundens allvar. Långsam, förvirrad och en aning nervös i sitt spel. Mot Brasilien klev den Özil många av oss känner igen fram. Det kanske var inte en av Özils absolut bästa insatser, men vi fick se en piggare Özil som var mer involverad i spelet och som stod för mer offensivt än vad han gjort tidigare under turneringen. Dessutom jobbade han hem på ett helt annat sätt än tidigare, vilket får ses som positivt. Men missen i slutet, vittnade om att han ännu inte har det absoluta självförtroendet som han har haft tidigare.

Tyskland klev fram

Jag skrev inför matchen att det fanns mer att ta av i Tyskland, aldrig hade jag trott att det fanns så mycket. Tyskland visade upp ett fantastiskt spel, tydliga riktlinjer med klara tankar som laget genomförde till punkt och pricka. Löw fick sitt Tyskland att spela precis så som han ville att de skulle spela. Frågan är nu om Tyskland kommer att kunna göra en liknande prestation i en final. Förväntningarna kommer att vara skyhöga på Tyskland som nu är favoriter till titeln efter att ha slagit ut värdnationen. Förhoppningsvis bärgar Tyskland sin första större titel sedan EM 1996 på söndag. Det är något som många tyskar har väntat på.

Twitter: @atnilsson

Adam Nilsson

Tyskarna har mer att ge

1982 vann Tyskland mot Spanien med 2-1. Ett resultat som senare resulterade i att hemmanationen åkte ur VM. I nästa VM, 1986 i Mexiko, var det återigen Tysklands tur att segla värdnationens öde efter seger i straffläggning i kvartsfinalen. Den tredje och senaste gången som Tyskland lyckades med konststycket att slå ut värdnationen för VM var 2002 då tyskarna vann mot Sydkorea i semifinalen med 1-0. Imorgon hoppas Tyskland på att kunna återupprepa samma historia.

Schweinsteigers oro – Scolari

Inför matchen har mycket handlat om Neymar. Men Tyskland är övertygade om att Brasilien blir en svår motståndare, om inte ännu svårare utan Neymar. Hemmanationen har publikens stöd och publiken har utan tvivel fört fram sitt lag i stunder då det sett mörkt ut. Bastian Schweinsteiger, som bröt sin mediaskugga häromdagen, är inte först och främst orolig för de brasilianska spelarna – utan för tränaren Scolari. Schweinsteiger påpekade att Scolari är en slug tränare med mycket erfarenhet som kan hantera dessa situationer på bästa sätt, något som Tyskland måste akta sig för. Scolaris taktiska drag kan bli avgörande för utgången menade Schweinsteiger på.

Hummels har klivit fram som ledare

När Mats Hummels i EM 2012 presenterade sig som den nye ”kaisern” i Tyskland var det många som trodde på att hans karriär skulle gå spikrakt uppåt, vilket den till stor del har gjort men i landslaget har det varit kyligare. Kritiken från Dortmundhåll (”det är svårare att nå landslaget som Dortmundspelare än Bayernspelare”) och inte minst Hummels själv (”Hos det tyska fotbollsförbundet gillas inte kritik”) har stundtals varit hård mot ledningen och Jogi Löw. Men på senare tid tycks relationen ha blivit bättre och Hummels menade själv på att han kanske såg sig själv högre upp i landslagets hierarki än han faktiskt var. Under detta VM har han dock klivit fram som Tysklands absoluta nyckelspelare. En försvarare som inte bara leder defensiven utan som även är ett vapen i offensiven. Utan Hummels syntes det tydligt hur viktig han är för landslaget, förhoppningen hos många är att han fortsatt imponerar och det kommer att behövas mot Brasilien för att Tyskland ska kunna rubba på hemmanationen.

Ska Özil kliva fram?

Mot Frankrike visade sig många positiva tecken för Tyskland. Men en spelare som efter matchen fick fortsatt kritik var Mesut Özil. Arsenalspelaren har inte alls presterat på denna nivå som många hoppats och många kritiker har velat se André Schürrle från start istället. Inget tyder på att Schürrle kommer att inleda från start mot Brasilien, Löw värdesätter honom högt som inhoppare, utan Özil lär få fortsatt förtroende. Om Tyskland ska vinna mot Brasilien krävs det att Özil får igång sitt spel och framför allt kliver fram som den kreativa spelare han är. Hans assister har saknats och få andra spelare besitter faktiskt den förmåga som Özil har när det kommer till att hitta fram till sina medspelare med i princip omöjliga passar. Frågan är om han har den mentala styrkan att kliva fram i semifinalen.

Nolla senast – defensiven fortfarande ett frågetecken

Hummels i all ära – men defensiven har inte imponerat. Utan Neuers storspel i målet så hade Tyskland släppt in fler mål. Mot Brasilien ställs tyskarna mot en fantastisk offensiv, även i frånvaron av Neymar, och Tyskland kommer att behöva göra en felfri defensiv insats för att inte se finalplatsen försvinna. Mot Frankrike täppte tyskarna till centralt på ett lysande sätt, istället blev det den långa bollen bakom backlinjen som blottade Tysklands akilleshäl. Tyskland får inte se sig för överrumplade av den bollen imorgon för då kommer Hulk att ha lekstuga.

Negativ balans mot Brasilien

Det är få landslag som Tyskland har förlorat så ofta mot som Brasilien. På 21 matcher har tyskarna tolv förluster, fem oavgjorda och endast fyra segrar. Den match som många kanske främst kommer ihåg på senare tid är finalen 2002 då Brasilien besegrade Tyskland med 2-0. Tyskland måste vända på den negativa balansen och segra, något som är lättare sagt än gjort.

Mer att ta av

Mycket kan jag säga kring det tyska landslaget men trots att tyskarna nu har nått semifinal så finns det fortfarande mycket mer att ta av. Vägen till semifinal har varit långt ifrån perfekt och Löw har ännu inte hittat den rätta formeln, något som jag ser som positivt. Tyskland har fortfarande mer att bevisa, vilket även Brasilien har, men förhoppningsvis drar tyskarna det längsta strået imorgon.

——

Jag kommer för övrigt att medverka på ”VM-häng med Hussfelt” så klicka gärna in och följ mig och övriga där när vi diskuterar semfinalen!

——

Twitter: @atnilsson

Adam Nilsson

Den tyska pragmatismen segrade

1-0 betyder att Tyskland är vidare till semifinal i VM där man ställs mot hemmanationen Brasilien. Det var nittio intensiva minuter mot Frankrike som gjorde att Tyskland tog sig vidare. Men främst av allt har Löw visat sig välja pragmatismen före skönspelet.

Löw gjorde ett antal förändringar till matchen mot Frankrike. Som många önskat så fick Philipp Lahm kliva ned som högerback. Jerome Boateng tog plats bredvid Mats Hummels i mittförsvaret samtidigt som Khedira, Kroos och Schweinsteiger bildade det centrala mittfältet. Miroslav Klose gick upp som spjutspets med Özil och Müller på varsin sida. Sett till tidigare mästerskap var det klart oväntat att Löw skulle göra så många förändringar.

Vikten av fasta situationer

Inför VM pratade Tyskland mycket om vikten av fasta situationer i ett mästerskap. Ungefär 25% av alla mål i VM 2010 gjordes på fasta situationer, en siffra som har hållit i sig under detta mästerskapet. Därför har Löw valt att träna på fasta situationer mer än vanligt. Det har gett utdelning och även igår blev en fast situation avgörande. Återigen var det den elegante Mats Hummels som nickade in ett mål. Mittbacken lyckades få en perfekt båge på bollen efter frispark slagen av Toni Kroos och ledningsmålet i den 12:e minuten var den drömstart som Tyskland knappt hade vågat hoppats på. Målet gav andrum och framför allt tro på sig själva om att man inte skulle behöva gå samma öde till mötes som i matchen mot Algeriet.

Uppspelsfasen klart vassare

Mot Algeriet körde Tyskland ofta fast i uppspelsfasen. Ofta på grund av att Algeriet spelade extremt defensivt, samtidigt som algerierna gjorde det väldigt bra. Frankrike bjöd på lite fler ytor samtidigt som flera kreativa spelare hade letat sig in i det tyska laget. Med Mats Hummels så satt förstapassen bättre, på mittfältet lyckades Schweinsteiger, Khedira och Kroos att få fram bollen högre upp i banan och gång på serverades Müller och Özil med flera bra bollar. Problemet var att varken Özil eller Müller lyckades med att sätta den där sistabollen på en Klose som hade stora problem mot de två fysiskt skickliga försvararna i Frankrike i Varane och Sahko. I sak blev det tyska spelet rakare och tydligare med det nya mittfältet.

Bra defensivt arbete

Till skillnad från tidigare mästerskap så såg man tydligt att Tyskland hade en klar idé om hur man vill spela sitt försvar. Tyskarna ville inte bli överrumplade utan ville hela tiden finna sig själva på rätt sida om bollen. Sättet var genom att täta till centralt på mittfältet och tvinga fransmännen till att slå den långa, diagonala krossbollen från försvar till anfall. Frankrike lyckades några gånger riktigt väl med den bollen men tyskarna kände fortfarande att man hade kontroll över situationen. Det faktum att tyskarna också tätade till centralt gjorde det svårt för fransmännen att komma till avslut ur bra vinklar. Ofta när chansen gavs fransmännen blev skotten blockerade, speciellt av Mats Hummels som vara strålande i försvaret och när väl bollen väl gick på mål stod Manuel Neuer som en vägg där, tillsynes helt iskall.

Andra halvleken passade Tyskland

Fransmännen inledde den andra halvleken starkt och höjde tempot rejält, vilket gjorde det svårt för Tyskland att hitta rätt offensivt och tyskarna fick mest sig försvara för att anfalla när det gavs fasta situationer. Det var först när den franske förbundskaptenen Deschamps bytte in Loic Remy och försökte att skapa ett övertal mot det tyska försvaret som tyskarna återigen lyckades etablera ordentliga anfall offensivt. Fransmännen tappade dynamik vilket gjorde det lättare för Tyskland att sätta press på ytterbackarna, samtidigt som det tyska mittfältet kunde falla något lägre – något som gjorde att fransmännen trots spelarövertal blev enklare att kontrollera. Detta gav möjlighet till kontringar och André Schürrle borde åtminstone ha gjort ett mål i slutfasen.

Lahm – varken bu eller bä

I slutändan var det en välgenomförd match av Tyskland som stod för en stabil insats. Ledningsmålet i den 12:e minuten gjorde att tyskarna kunde försvara och sikta in sig på att kontra, något som passar det tyska laget. Många hade önskat sig ytterligare något mål vilket Tyskland borde ha gjort i slutfasen men i slutändan var segern det viktiga, något som Tyskland kom iväg med.

Intressant var dock att Philipp Lahm inte alls blev den offensiva tillgång som många hade trott inför matchen. Som högerback spelade han högst defensivt och gjorde ytterst få offensiva utflykter. Han skapade inte en enda offensiv chans utan stod för precis sådana insatser som Boateng gjorde på den positionen tidigare under mästerskapet.

Det visar på att Löw inte räknat med ytterbackspositionerna som en extra kraft i offensiven utan som två defensiva roller. Försvaret blev varken starkare eller svagare av att Lahm var där. Han stod för en habil insats men det är svårt att påstå att den förändringen i sig gjorde någon större skillnad.

Nu blir det semifinal mot hemmanationen Brasilien på tisdag (klockan 22 på tv4). Jag tror inte att Tyskland kommer att göra några större taktiska förändringar inför den matchen, men kan tänka mig att Löw möjligen satsar på en annorlunda offensiv (de tre längst fram). I övrigt håller sig elvan med största sannolikhet intakt.

Twitter: @atnilsson

Adam Nilsson

Taktisk analys av gårdagens tyska seger

Tyskland lyckades förskräckta att ta sig vidare till kvartsfinal efter att ha vunnit med 2-1 via förlängning mot Algeriet. Nu väntar Frankrike i kvartsfinal på fredag och fram till dess har Jogi Löw mycket att tänka på.

Tyskland inledde med i princip den elva jag hade förutsett. Joachim Löw gjorde få förändringar från USA-matchen. Mario Götze kom in som vänsterytter istället för Lukas Podolski. Den största förändringen skedde i försvaret då Mats Hummels fick lämna återbud på grund av sjukdom vilket ledde till att Jerome Boateng fick kliva in centralt i försvaret samtidigt som Shkodran Mustafi fick spela högerback.

Många hade önskat att Löw skulle dra ned Philipp Lahm som högerback men förbundskaptenen står fast vid att spela med fyra mittbackar i försvaret. Anledningen till att han har valt denna lösning – att inte spela med renodlade ytterbackar som Lahm och Durm – är för att Löw inte anser att ytterbackarna skulle klara av sitt normala, högst intensiva spel i det tuffa brasilianska klimatet. Istället har han siktat på att mittbackar som ska lägga större vikt vid defensivt arbete än offensivt arbete. Igår visade det sig extra tydligt varför det finns stora problem när Löw väljer en sådan lösning, mer om det senare.

Startelvan såg ut som följer:

Neuer

Mustafi (’70 Khedira)-Mertesacker-Boateng-Höwedes

Schweinsteiger (’109 Kramer)-Lahm-Kroos

Özil-Müller-Götze (’46 Schürrle)

En ganska väntad startelva som sagt. Där den största förändringen skedde på grund av Hummels fick lämna återbud bara några timmar innan match. I övrigt hade jag rätt i mina tankar om att Löw skulle göra så få ändringar som möjligt och hålla sig till den spelidé som han har använt sig av tidigare i turneringen.

Till skillnad från Tysklands tidigare motståndare i turneringen så lyckades Algeriet väl med sin taktik. De valde att backa ned med alla man bakom mål för att sedan kontraslå mot ett högt stående tyskt försvar. En taktik som USA försökte sig på med mindre framgång. Skillnaden var att Algeriet hade både snabbheten och styrkan för att klara av en sådan här taktik.

Algeriets kontringar satte gång på gång det tyska försvaret på prov och många gånger hittade de in bakom de tyska ytterbackarna som Löw beordrat delta mer i offensiven än vid tidigare matcher. Från den position hittade Algeriet ofta in med en boll bakom det långsamma mittbacksparet Mertesacker-Boateng som inte alls hängde med i snabbheten. Detta ledde till att målvakten Manuel Neuer fick agera i princip libero vid en handfull tillfällen och rädda Tyskland från frilägen för Algeriet.

Löw hade självklart förutsett att Algeriet skulle kunna lyckas med sina kontringar och beordrat Neuer att ha en utgångsposition väldigt högt upp i planen för att täcka av ytan bakom backlinjen. Något som Neuer vanligtvis gör men som han igår genomförde med bravur. Det draget lyckades Löw med att förutse och hitta en lösning på.

I Mats Hummels frånvaro tappade dock Tyskland sin bäste mittback när det kommer till uppspel. Varken Mertesacker eller Boateng är oävna på denna nivå men det är klart att såväl Hummels som den långtidsskadade Badstuber alltid har haft rollen som spelförande mittback i landslaget. Med vetskap om detta valde Löw att mittbackarna skulle få hjälp av innermittfältare med ”förstapassen”. Det var ofta vi såg Lahm kliva ned, nästan hela vägen bakom backlinjen likt en klassisk libero, för att sätta igång spelet under första halvlek. Denna roll tog också Khedira, Schweinsteiger och Kroos delvis under matchen utan att imponera.

Vad som skedde när en av mittfältarna klev ner för att inleda anfallen nästan hela vägen upp vid mittplan var att båda ytterbackarna (Höwedes-Mustafi) valde att kliva upp på sina kanter i offensivare roller än vad vi har vana att se de tyska ytterbackarna göra i denna turnering. Ett drag som påminner om det sätt vi är vana att se Tyskland spela vid men som slog ut lika väl som vanligt.

Mustafi lyckades ett fåtal gånger med att fylla på offensivt men varken han eller Höwedes är naturliga högerbackar och har varken den teknik eller kreativitet som krävs för att slå den där sistapassen eller inlägget in mot boxen. Därför var det draget ganska uddlöst av Löw och det hade krävts att han hade haft naturliga ytterbackar i form av Lahm och Durm för att det skulle kunna fungera.

Vad som dock visade sig vara det största problemet med hela denna rörelse var att Tyskland mer än sällan lyckades få bollen förbi den algeriska väggen. Mycket på grund av den tyska rörelsen var för dålig och att bolltempot var alldeles för lågt. Lahms passar blev gång på gång uppätna av det algeriska försvaret som inte gav Kroos eller Özil någon tid alls med bollen. Det ledde till att bollen mer än sällan nådde ut på kanterna, vilket var målet.

Istället kunde Algeriet återerövra bollen och snabbt vända på spelet mot ett Tyskland som stod överrumplade med tre spelare kvar på egen planhalva (Mertesacker, Boateng och Lahm oftast). Ett knep som slog ut mer än väl för Algeriet.

Den första halvleken såg i mångt och mycket ut så. Tyskland passade runt bollen, fick in den till Kroos eller Özil som båda tappade bollen snabbt och fick se Algeriet kontraslå mot tre spelare och Neuer. Intressant att påpeka är att Sami Khedira redan efter USA-matchen påpekade att laget spelar alldeles för långsamt och har alldeles för lite närvaro i motståndarnas straffområde, något som visade sig tydligt under första 45 mot Algeriet.

För att få in snabbhet och ett rakare spel i offensiven valde därför Löw att byta ut Götze och sätta in André Schürrle. Som yttrar är det två hela olika speltyper där Götze mer än spelare som gillar att få tag i bollen, vända upp och sedan utmana sin spelare eller hitta en avgörande pass medan Schürrle är en spelare som gärna går på djupet och får med sig bollen i fart. En annan viktig förändring var att Schürrle fick kliva in till höger vilket gjorde att Özil fick flytta över till sin mer naturliga, vänstra sida.

Det bytet fick effekt direkt för med Schürrle fick Tyskland igång ett ordentligt djupledsspel, framför allt på högerkanten. Men som alltid i fotboll så är rörelse en dominoeffekt, det vill säga när Schürrle ordnar rörelse så börjar även andra spelare att röra sig. Framför allt var det Thomas Müller som nyttjade det faktum att han fått Schürrle bredvid sig. Båda dessa lyckades nu med att få det algeriska försvaret ur sina positioner, något som Tyskland knappt hade lyckats med under sina första 45 minuter.

Faktum är att Tyskland nästan hundra passar färre på offensiv planhalva i andra halvlek. Detta blev effekten av man fick en rakare och mindre bollinnehavsbaserad offensiv som istället riktade in sig på att slå till snabbt än att passa sig helt igenom det algeriska försvaret.

Effekten avtog dock ungefär 15-20 minuter in i andra halvlek, då Algeriet återigen hittade tillbaka till sitt trygga försvarsspel samtidigt som den tyska rörelsen stagnerade. Sedan skedde det som i Löws ögon inte fick ske – Mustafi skadade sig. Valet Löw hade var att antingen slänga in den orutinerade Ginter som försvarare, eller att flytta ned Lahm och sätta in rutinerade Khedira på mittfältet. Valet blev det sistnämnda.

Med detta skifte så tog Tyskland ytterligare ett steg mot det spel som vi är vana att se Tyskland spela. Med Khedira blev spelet mer böljande och mer offensivt. Khedira är en klassisk box-till-box-spelare som konstant är i rörelse. Det gjorde att den tyska offensiven fick ytterligare en spelare med sig, samtidigt som ytorna framför den tyska backlinjen blev vidöppna.

Många har kritiserat valet av Lahm som mittfältare. Det visade sig dock extremt tydligt varför Löw har valt att ha honom där. För så fort han klev ner på högerbacken så hade Algeriet ett hav av yta att spela på framför den tyska backlinjen, något som algerierna inte utnyttjade till max.

Med Lahm som högerback och Khedira som mittfältare fick Tyskland ytterligare närvaro i det offensiva spelet och Lahm visade hur det ser ut när en naturlig ytterback fyller på i offensiven. Tyskland fick återigen igång rörelsen och skapade sig ett antal bra lägen men varken Müller eller Schweinsteiger lyckades med att sätta bakom den algeriska målvakten.

Men med denna klart offensivare uppställning så fick också Algeriet ytterligare chanser till kontringar. Mertesacker och Boateng såg mer och mer tagna ut att stundens allvar, för att inte tala bristen på kondition, och hade svårare och svårare att hantera de snabba löpningarna från Algeriets kontringsspelare. Neuer fick återigen agera livräddare utanför straffområdet ett par gånger.

I förlängningen lyckades Tyskland utnyttja avbrottets fördelar. Det vill säga att Algeriet inte riktigt var med på noterna i defensiven och att Müller och Schürrle är två spelare som går direkt på målet. 1-0-målet var otroligt turligt, men det satt och efter att det målet skedde så släppte lite av den tyska nervositeten och rädslan.

Tyskland kontrollerade sedan tillställningen mot ett kämpande och slutkört Algeriet. Att Özil satte 2-0 var extremt viktigt för hans självförtroende då han hade en tuff dag på kontoret. Reduceringen till 2-1 kom men det var egentligen ingen som la någon större vikt vid den, även om den blottade Tysklands bekymmer med att stänga ned sina kanter.

Vad man kan säga är att inför Frankrike-matchen har Löw oerhört mycket att tänka på. I den kvartsfinalen kan vi vänta oss en helt annan fotboll. Didier Deschamps känner den tyska fotbollen väl (bland annat krönikör för den tyska fotbollstidningen ”kicker”) och Frankrike kommer inte att sluta sig lika defensivt som Algeriet.

Men frågan är om Löw fortsatt ska satsa på en försvarslinje av mittbackar. Är fördelarna defensivt att jämföra med fördelarna offensivt om man spelar med renodlade ytterbackar? Att Hummels behövs råder det inga tvivel om. Hans kreativitet krävs för att Tyskland ska få igång sin offensiv. Vågar Löw ta ned Lahm defensivt? Jag tvivlar. Samtidigt är Mustafi helt uträknad för resten av VM på grund av skadan han ådrog sig. Schürrle gjorde det bra men matchbilden mot Frankrike kommer att vara helt annorlunda. Och Klose, när får vi se honom igen?

Ja, Löw har mycket att tänka på innan fredag. Inget snack om saken.

Twitter: @atnilsson

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv