Tyskland inledde med i princip den elva jag hade förutsett. Joachim Löw gjorde få förändringar från USA-matchen. Mario Götze kom in som vänsterytter istället för Lukas Podolski. Den största förändringen skedde i försvaret då Mats Hummels fick lämna återbud på grund av sjukdom vilket ledde till att Jerome Boateng fick kliva in centralt i försvaret samtidigt som Shkodran Mustafi fick spela högerback.
Många hade önskat att Löw skulle dra ned Philipp Lahm som högerback men förbundskaptenen står fast vid att spela med fyra mittbackar i försvaret. Anledningen till att han har valt denna lösning – att inte spela med renodlade ytterbackar som Lahm och Durm – är för att Löw inte anser att ytterbackarna skulle klara av sitt normala, högst intensiva spel i det tuffa brasilianska klimatet. Istället har han siktat på att mittbackar som ska lägga större vikt vid defensivt arbete än offensivt arbete. Igår visade det sig extra tydligt varför det finns stora problem när Löw väljer en sådan lösning, mer om det senare.
Startelvan såg ut som följer:
Neuer
Mustafi (’70 Khedira)-Mertesacker-Boateng-Höwedes
Schweinsteiger (’109 Kramer)-Lahm-Kroos
Özil-Müller-Götze (’46 Schürrle)
En ganska väntad startelva som sagt. Där den största förändringen skedde på grund av Hummels fick lämna återbud bara några timmar innan match. I övrigt hade jag rätt i mina tankar om att Löw skulle göra så få ändringar som möjligt och hålla sig till den spelidé som han har använt sig av tidigare i turneringen.
Till skillnad från Tysklands tidigare motståndare i turneringen så lyckades Algeriet väl med sin taktik. De valde att backa ned med alla man bakom mål för att sedan kontraslå mot ett högt stående tyskt försvar. En taktik som USA försökte sig på med mindre framgång. Skillnaden var att Algeriet hade både snabbheten och styrkan för att klara av en sådan här taktik.
Algeriets kontringar satte gång på gång det tyska försvaret på prov och många gånger hittade de in bakom de tyska ytterbackarna som Löw beordrat delta mer i offensiven än vid tidigare matcher. Från den position hittade Algeriet ofta in med en boll bakom det långsamma mittbacksparet Mertesacker-Boateng som inte alls hängde med i snabbheten. Detta ledde till att målvakten Manuel Neuer fick agera i princip libero vid en handfull tillfällen och rädda Tyskland från frilägen för Algeriet.
Löw hade självklart förutsett att Algeriet skulle kunna lyckas med sina kontringar och beordrat Neuer att ha en utgångsposition väldigt högt upp i planen för att täcka av ytan bakom backlinjen. Något som Neuer vanligtvis gör men som han igår genomförde med bravur. Det draget lyckades Löw med att förutse och hitta en lösning på.
I Mats Hummels frånvaro tappade dock Tyskland sin bäste mittback när det kommer till uppspel. Varken Mertesacker eller Boateng är oävna på denna nivå men det är klart att såväl Hummels som den långtidsskadade Badstuber alltid har haft rollen som spelförande mittback i landslaget. Med vetskap om detta valde Löw att mittbackarna skulle få hjälp av innermittfältare med ”förstapassen”. Det var ofta vi såg Lahm kliva ned, nästan hela vägen bakom backlinjen likt en klassisk libero, för att sätta igång spelet under första halvlek. Denna roll tog också Khedira, Schweinsteiger och Kroos delvis under matchen utan att imponera.
Vad som skedde när en av mittfältarna klev ner för att inleda anfallen nästan hela vägen upp vid mittplan var att båda ytterbackarna (Höwedes-Mustafi) valde att kliva upp på sina kanter i offensivare roller än vad vi har vana att se de tyska ytterbackarna göra i denna turnering. Ett drag som påminner om det sätt vi är vana att se Tyskland spela vid men som slog ut lika väl som vanligt.
Mustafi lyckades ett fåtal gånger med att fylla på offensivt men varken han eller Höwedes är naturliga högerbackar och har varken den teknik eller kreativitet som krävs för att slå den där sistapassen eller inlägget in mot boxen. Därför var det draget ganska uddlöst av Löw och det hade krävts att han hade haft naturliga ytterbackar i form av Lahm och Durm för att det skulle kunna fungera.
Vad som dock visade sig vara det största problemet med hela denna rörelse var att Tyskland mer än sällan lyckades få bollen förbi den algeriska väggen. Mycket på grund av den tyska rörelsen var för dålig och att bolltempot var alldeles för lågt. Lahms passar blev gång på gång uppätna av det algeriska försvaret som inte gav Kroos eller Özil någon tid alls med bollen. Det ledde till att bollen mer än sällan nådde ut på kanterna, vilket var målet.
Istället kunde Algeriet återerövra bollen och snabbt vända på spelet mot ett Tyskland som stod överrumplade med tre spelare kvar på egen planhalva (Mertesacker, Boateng och Lahm oftast). Ett knep som slog ut mer än väl för Algeriet.
Den första halvleken såg i mångt och mycket ut så. Tyskland passade runt bollen, fick in den till Kroos eller Özil som båda tappade bollen snabbt och fick se Algeriet kontraslå mot tre spelare och Neuer. Intressant att påpeka är att Sami Khedira redan efter USA-matchen påpekade att laget spelar alldeles för långsamt och har alldeles för lite närvaro i motståndarnas straffområde, något som visade sig tydligt under första 45 mot Algeriet.
För att få in snabbhet och ett rakare spel i offensiven valde därför Löw att byta ut Götze och sätta in André Schürrle. Som yttrar är det två hela olika speltyper där Götze mer än spelare som gillar att få tag i bollen, vända upp och sedan utmana sin spelare eller hitta en avgörande pass medan Schürrle är en spelare som gärna går på djupet och får med sig bollen i fart. En annan viktig förändring var att Schürrle fick kliva in till höger vilket gjorde att Özil fick flytta över till sin mer naturliga, vänstra sida.
Det bytet fick effekt direkt för med Schürrle fick Tyskland igång ett ordentligt djupledsspel, framför allt på högerkanten. Men som alltid i fotboll så är rörelse en dominoeffekt, det vill säga när Schürrle ordnar rörelse så börjar även andra spelare att röra sig. Framför allt var det Thomas Müller som nyttjade det faktum att han fått Schürrle bredvid sig. Båda dessa lyckades nu med att få det algeriska försvaret ur sina positioner, något som Tyskland knappt hade lyckats med under sina första 45 minuter.
Faktum är att Tyskland nästan hundra passar färre på offensiv planhalva i andra halvlek. Detta blev effekten av man fick en rakare och mindre bollinnehavsbaserad offensiv som istället riktade in sig på att slå till snabbt än att passa sig helt igenom det algeriska försvaret.
Effekten avtog dock ungefär 15-20 minuter in i andra halvlek, då Algeriet återigen hittade tillbaka till sitt trygga försvarsspel samtidigt som den tyska rörelsen stagnerade. Sedan skedde det som i Löws ögon inte fick ske – Mustafi skadade sig. Valet Löw hade var att antingen slänga in den orutinerade Ginter som försvarare, eller att flytta ned Lahm och sätta in rutinerade Khedira på mittfältet. Valet blev det sistnämnda.
Med detta skifte så tog Tyskland ytterligare ett steg mot det spel som vi är vana att se Tyskland spela. Med Khedira blev spelet mer böljande och mer offensivt. Khedira är en klassisk box-till-box-spelare som konstant är i rörelse. Det gjorde att den tyska offensiven fick ytterligare en spelare med sig, samtidigt som ytorna framför den tyska backlinjen blev vidöppna.
Många har kritiserat valet av Lahm som mittfältare. Det visade sig dock extremt tydligt varför Löw har valt att ha honom där. För så fort han klev ner på högerbacken så hade Algeriet ett hav av yta att spela på framför den tyska backlinjen, något som algerierna inte utnyttjade till max.
Med Lahm som högerback och Khedira som mittfältare fick Tyskland ytterligare närvaro i det offensiva spelet och Lahm visade hur det ser ut när en naturlig ytterback fyller på i offensiven. Tyskland fick återigen igång rörelsen och skapade sig ett antal bra lägen men varken Müller eller Schweinsteiger lyckades med att sätta bakom den algeriska målvakten.
Men med denna klart offensivare uppställning så fick också Algeriet ytterligare chanser till kontringar. Mertesacker och Boateng såg mer och mer tagna ut att stundens allvar, för att inte tala bristen på kondition, och hade svårare och svårare att hantera de snabba löpningarna från Algeriets kontringsspelare. Neuer fick återigen agera livräddare utanför straffområdet ett par gånger.
I förlängningen lyckades Tyskland utnyttja avbrottets fördelar. Det vill säga att Algeriet inte riktigt var med på noterna i defensiven och att Müller och Schürrle är två spelare som går direkt på målet. 1-0-målet var otroligt turligt, men det satt och efter att det målet skedde så släppte lite av den tyska nervositeten och rädslan.
Tyskland kontrollerade sedan tillställningen mot ett kämpande och slutkört Algeriet. Att Özil satte 2-0 var extremt viktigt för hans självförtroende då han hade en tuff dag på kontoret. Reduceringen till 2-1 kom men det var egentligen ingen som la någon större vikt vid den, även om den blottade Tysklands bekymmer med att stänga ned sina kanter.
Vad man kan säga är att inför Frankrike-matchen har Löw oerhört mycket att tänka på. I den kvartsfinalen kan vi vänta oss en helt annan fotboll. Didier Deschamps känner den tyska fotbollen väl (bland annat krönikör för den tyska fotbollstidningen ”kicker”) och Frankrike kommer inte att sluta sig lika defensivt som Algeriet.
Men frågan är om Löw fortsatt ska satsa på en försvarslinje av mittbackar. Är fördelarna defensivt att jämföra med fördelarna offensivt om man spelar med renodlade ytterbackar? Att Hummels behövs råder det inga tvivel om. Hans kreativitet krävs för att Tyskland ska få igång sin offensiv. Vågar Löw ta ned Lahm defensivt? Jag tvivlar. Samtidigt är Mustafi helt uträknad för resten av VM på grund av skadan han ådrog sig. Schürrle gjorde det bra men matchbilden mot Frankrike kommer att vara helt annorlunda. Och Klose, när får vi se honom igen?
Ja, Löw har mycket att tänka på innan fredag. Inget snack om saken.
Twitter: @atnilsson