Inför Ruhrderbyt (eller “Revierderbyt” som det heter på tyska), fanns det mycket spänning i luften. Skulle Dortmund kunna bygga vidare på sin framgångsrika svit i Bundesliga eller skulle Schalkes defensiv sätta stopp för det. Svaret blev entydigt.
Ruhrderbyn brukar alltid vara en intressant historia. Tysklands största och hetaste match mellan de två lokalrivalerna Dortmund och Schalke bjuder alltid på spänning och intensitet. Gårdagen var inte på något sätt ett undantag utan befäste bara matchen som Tysklands hetaste.
Båda tränarna valde att satta på sina tidigare framgångsrecept. Jürgen Klopp ville spela med hög press, snabba omställningar och en fruktansvärd intensitet. Di Matteo ville spela med sin flexibla 3-5-2 där yttrarna kunde ställa om formationen till en 5-3-2 när motståndarna hade bollen.
Det var dock inget snack om att det var Klopps idé som fungerade bäst. Dortmund, som saknade Piszczek och Sokratis i försvaret, var stabila och fulla av självförtroende. Den höga pressen från Dortmund gav Schalke inget som helst utrymme att hålla i bollen och kunna bygga anfall.
Dortmund körde igång med full intensitet och energi och skapade omedelbart chanser mot Schalke. Målvakten Wellenreuther fick redan i den fjärde minuten stå för en fin parad när Aubameyang kom fri i straffområdet. Den gabonesiske anfallaren var ett ständigt orosmoment för Schalkes försvar som inte lyckades få kontroll på situationen.
Trots att Schalke var rejält tillbakapressade med alla spelare på egen planhalva lyckades Di Matteos lag inte alls att täppa till ytorna för Dortmunds offensiva spelare. Dortmund hittade hela tiden ytor mellan Schalkes försvar och mittfält, dessutom lyckades Dortmund ett antal gånger kom in bakom Schalkes försvar vilket var förvånande med tanke på hur tillbakapressade Schalke var.
Det som varit Schalkes och Di Matteos stora styrka under våren – det vill säga det defensiva spelet – fungerade inte alls igår och Klopp hade avslöjat bristerna i det. För första gången på hela säsongen kunde Dortmund vara spelförande och hantera den situationen, vilket bådar gott inför framtiden.
Skottstatistiken var talande för matchen. Dortmund hade 31 skott mot mål (varav 13 på mål) mot Schalkes 3 skott mot mål (0 på mål). Varken Huntelaar eller Choupo-Moting fick aldrig bollen serverad på offensiv planhalva och var matchen igenom osynliga.
Dortmund fick vänta på målet men när det väl rasslade till så släppte spänningarna. Aubameyang, Mkhitaryan (som såg så fruktansvärt lättad ut vid målfirandet) och Reus (som återigen påpassligt utnyttjade ett misstag i försvaret) stod för målen och slutresultatet 3-0 var i underkant. Det kunde gått och väl ha slutat 5-, 6-0.
För Dortmunds del är jakten på de lagen i den övre halvan i full gång och vinsten mot Schalke var ytterligare ett steg på vägen. Vinsten bevisade att de är på väg och rätt håll och för första gången på säsongen var de överlägsna och övertygande när de var det spelförande laget.
För Schalke däremot råder det lite av en identitskris dagen efter. Di Matteos defensiva tanke fungerade inte alls och Schalke var helt utspelade under 90 minuter. Det fanns inte en tillstymmelse till hot mot Dortmunds försvar och kritiken från tyska media har varit svidande. Frågan är hur Di Matteo tacklar de taktiska bekymmer som uppstod och går vidare, det blir mycket spännande att följa.
Allt som allt var Ruhrderbyt fantastiskt. Matchen hade allt och lite till och det är ynnest att få jobba med tysk fotboll i stunder som dessa. Herregud vad bortskämd man är.