Det var ingen sprudlande fotbollstillställning vid bjöds på i ”Der Klassiker” på Westfalenstadion igår. Istället var det en taktisk kamp mellan två av Europas bästa fotbollstränare. I slutändan var det dock en återvändare som avgjorde tillställningen.
Inför matchen hade det talats om ett möte mellan två lag som verkligen skulle vilja ha en vinst, men att inget av lagen var i yttersta behov av en seger. Bayern ville gå vidare från den svidande förlusten mot Mönchengladbach, Dortmund ville visa musklerna samtidigt som varenda poäng vunnen poäng kunde bli livsviktig i jakten på högre tabellplaceringar och möjligtvis Europaspel.
Det var också det intrycket jag som åskådare fick i inledningen av matchen. Det var två lag som var taktiskt disciplinerade, som inte ville göra bort sig och framför allt inte hamna i underläge. Varken Klopp eller Guardiola hade lämnat något åt slumpen vilket syntes tydligt i hur deras spelare agerade.
Det såg lite ut som en boxningsmatch där ingen av boxarna ville gå för det första slaget för att blotta någon del av sin kropp, någon svaghet i sitt taktiska upplägg som kunde ge motståndarna en betydande fördel. Istället gick båda lagen hellre i klinch och återvände till vardera ringhörna för att samla mod inför nästa rond av mental kamp.
Efter drygt 35 minuter fick dock Bayern en chans när Thomas Müller kom fri med Weidenfeller efter en genomskärare från Lewandowski som blottat Dortmunds försvar för första gången på hela matchen. Müller kunde från sin vinkel inte placera bollen förbi en utrusande Weidenfeller men på returen som målvakten släppte var Lewandowski där för att nicka in matchens enda mål.
Det var ett mål som var typiskt för en målskytt. Egentligen ska det ske mycket för att bollen ens ska komma upp i den höjd som den gjorde på returen för att någon ska nicka den, men det gjorde den. Weidenfeller parerade bollen fint med sina fötter men den flög upp mot en Lewandowski – som tagit full fart mot målet efter sin genomskärare – som inte annat kunde göra en nicka in den i öppet mål.
Just den sekvensen, när Lewandowski släppte bollen på djupet och själv satte full fart mot mål, var det som avgjorde hela matchen. Många anfallare hade vid det läget stannat upp, tagit fel position eller hoppats på att lagkamraten skulle sätta den omedelbart i nät men inte Lewandowski.
I många fall hade vi sett en Dortmundförsvarare rensa bort returen i panik men det var omöjligt i detta fall. För Lewandowski gjorde precis det som utmärker honom som en anfallare, han sniffade upp ett läge som många andra inte hade hittat. Han fullföljde lagets anfall från start till mål och blev belönad för det. En Mario Gomez, en Mario Mandzukic eller en Claudio Pizarro hade inte gjort det – men Lewandowski gjorde det och det var därför Bayern ville ha honom från första början.
Jürgen Klopp måste någonstans inombords ha känt lite stolthet över den polske anfallarens agerande. För det är just den här typen av sekvens som har varit talande för Dortmunds anfallsspel under tidigare år. Delaktigheten över hela planen, att fullfölja anfallet från start till mål och att dyka upp som gubben i lådan när motståndarna tror att faran är över.
Ett mål från Robert Lewandowski var tillräckligt för att Bayern skulle åka hem till München med segern. Dortmund borde ha haft en straff i slutminuterna och Manuel Neuer visade varför han är världens bästa målvakt på Marco Reus frispark. Det som var talande för matchen var dock att Lewandowski avgjorde för Bayern den här gången, tidigare gånger har det varit för Dortmund och det är den pusselbiten som saknas så djupt i årets Dortmund.