Blir det titel i Klopps sista match i Dortmund?

Idag spelas Jürgen Klopps sista match som tränare i Dortmund. En sista chans för tränaren att vinna ytterligare en titel med klubben som han har format under de senaste säsongerna på ett sådant framgångsrikt sätt att tysk fotboll stundtals har häpnat över fräckheten, nymodigheten och talangen. Dortmund under Klopp har blivit en institution i tysk fotboll som för evigt kommer att stå skriven i historieböckerna.

I finalen är det dock ingen som kommer att tänka på vad som varit – inte ens Klopp själv. Det handlar om här och nu och då är det en mycket spännande match vi har vänta oss. Tidningen Kicker hade titeln ”Zweikamp” (”närkamp”) men med anspelning på ”zwei”. För matchen mellan Dortmund och Wolfsburg är också en kamp om vilka som är första klubb bakom Bayern München i den tyska fotbollen.

Just den platsen, som huvudutmanare till Bayern, är up for grabs för lagen bakom. Dortmund har under de senaste åren haft rollen säkert förvarad i sina händer men har under den här säsongen tappat den. På våren har de svartgula kämpat sig i kamp för att försvara den men inte hunnit ikapp hela vägen. De är dock fortsatt en av kandidaterna till att behålla den.

För Wolfsburg del har det den här säsongen handlat om att återigen etablera sig i toppen av tabellen. Med dyra och mestadels framgångsrika värnvingar som Luiz Gustavo och Kevin De Bruyne har Wolfsburg spänt musklerna under de senaste säsongerna för att göra ett riktigt angrepp på positionen bakom Bayern München.

Det är dock först under Dieter Hecking som Wolfsburg på allvar har hittat rätt. För innan Hecking har det inte funnits en tränare som har kunnat kombinera stora utgifter på nyförvärv med faktisk framgång på fotbollsplan. Den utbildade polisen Hecking har dock lyckats med det konststycket. Wolfsburg har agerat som en enhet, ett lag med en tydlig taktisk ståndpunkt och det är därför inte förvånande att de slutade tvåa i årets Bundesliga.

Medan Wolfsburg har gått från klarhet till klarhet med Hecking har Dortmund gått från ovisshet till ovisshet med Klopp. Hösten var ett lågvattenmärke då Dortmund och Klopp hade sprungits ikapp av tiden. De taktiska nyanserna hade inte hittat rätt och de kostsamma nyförvärven hittade inte heller rätt i Dortmund. För första gången på sju år tog Dortmund ett steg tillbaka och det var till slut det som fick Klopp att känna att det var dags att lämna rodret.

Men om man bara ser till de senaste veckorna skulle jag påstå att Dortmunds trend är genomgående positiv medan Wolfsburg är negativ. Dortmund har växt sig starkare och starkare medan Wolfsburg har tappat av formmässigt. Nu vann Wolfsburg visserligen i det senaste mötet för två veckor sedan mellan lagen med 2-1, men Dortmund hade med lite tur kunnat få med sig en poäng där.

Därför finns det ingen given favorit till dagens möte, trots att det skilde 23 poäng mellan lagen i Bundesliga. Istället ser jag det som en öppen match mellan två bra lag som vill visa sig huvudkandidat till Bayern München. Två lag med många individuellt duktiga spelare och två helt olika taktiska grunder ställs mot varandra vilket borde leda till en mycket intressant föreställning.

För Wolfsburgs del vore det viktigt med en titel för att visa att man är på väg åt rätt håll med sin satsning. Pengarna som klubben har spenderat under de senaste åren överträffas bara av Bayern München inom tysk fotboll och en cuptitel vore ett kvitto på att man har spenderat de rätt. En förlust skulle kunna ge upphov till ytterligare en köptour i sommar.

För Dortmunds del vore det viktigt med en titel för att visa att man fortfarande är att räkna med, men också för att det skulle betyda att man tar en direktplats i Europa League samtidigt som rivalen Schalke får kvala. Dessutom vore det en fin avskedspresent till Sebastian Kehl och Jürgen Klopp som båda avslutar sina respektive karriärer i klubben med dagens match.

Vad jag tror? Min magkänsla säger Dortmund. Deras spelare är mer vana vid avgörande matcher och har varit i denna situation oftare än Wolfsburgs. Det om något tror jag spelare in när allting görs upp på en fullsatt Olympiastadion i Berlin.

Den 18:e maj 2013 stod Darmstadtspelarna med tårar i ögon hemma på Stadion am Böllenfalltor, en arena med nästan 100 år på nacken. Laget hade, trots en heroisk insats mot Stuttgart Kickers, slutat på 18:e plats – två poäng bakom Kickers som säkrat den sista platsen som betydde fortsatt spel i 3. Liga. Med otaliga försök och en våldsam forcering mot slutet lyckades Darmstadt inte komma närmare än ett stolpskott och en ribbträff. Ödet var beseglat och Darmstadt skulle kommande säsong spela i Regionalliga.

”Sportsligt är vi nedflyttade”, sa tränaren Dirk Schuster med en glimt av hopp i ögonen. Det fanns en lite strå kvar för Darmstadt att dra i. Klubben, vars ekonomi var fläckfri eftersom att man aldrig spenderade mer än vad man hade på kontot, hade redan fått en licens för spel i 3. Liga. Konkurrenten Kickers Offenbach hade däremot inte fått det och väntade besked inom några dagar efter att den avslutande omgången spelats.

Schuster ville dock inte ge ett omedelbart besked om sin framtid i klubben. Född i Östtyskland, fyrfaldig östtysk landslagsman och dessutom med tre landskamper för Tyskland, visste Schuster bättre än att se längre fram än stunden. Han behövde tid på sig. Han ville veta var klubben skulle hamna och om känna efter själv om han var rätt man för att leda laget.

Drygt en vecka efter att Darmstadt låtit tårarna rinna ner för kinderna kom beskedet som kom att bli startskottet för den enorma framgångssaga som Darmstadt har haft. Kickers Offenbach fick ingen licens för 3. Liga beviljad och med det gavs platsen till nedflyttade Darmstadt. Tränaren Schuster skrev på ett nytt kontrakt och jakten på kontraktslösa spelare började.

Den stora värvningen blev Dominik Stroh-Engel. Anfallaren spåddes vara en framtida landslagsman i sina yngre dagar. Det blev tre Bundesligamatcher i Eintracht Frankfurt för anfallaren, men den främsta delen av sin karriär spenderande han i Wehen Wiesbaden och han avslutade säsongen 2012-13 som tremålsskytt där – långt ifrån allt vad landslag hette.

I Darmstadt kom Stroh-Engel dock helt till rätta under sin första säsong i klubben. Under Dirk Schusters ledning fick hela klubben sig ett rejält uppsving och Stroh-Engel noterades för hela 27 fullträffar under säsongen. Ett nytt rekord för 3. Liga som var den stora anledningen till att Darmstadt slutade trea och knep kvalplatsen för uppflyttning mot Arminia Bielefeld.

Ganska exakt ett år efter att klubben flyttats ned till Regionalliga, den 16:e maj 2014, spelades den första av två kvalmatcher mot Arminia Bielefeld. Återigen var besvikelsen stor på Stadion am Böllenfalltor. Bielefeld hade vunnit med 3-1 och chansen till uppflyttning var minimalisk för Darmstadt. Spelarna lämnade planen med hängande huvuden men kunde ändå glädja sig åt en framgångsrik säsong. Tränaren Schuster anade att chanserna var små men sa ändå efter matchen att de ”aldrig skulle ge upp” och att man skulle spela ”ytterligare en ordentlig match”.

På bortaplan gav Darmstadt allt för att avsluta säsongen på ett värdigt och snyggt sätt. När Stroh-Engel i den 23:e minuten satte 1-0 med ett vackert halvvolleyskott från straffområdesgränsen i det borte hörnet exploderade den lilla Darmstadtsektionen på arenan. När sen Hanno Behrens i den 52:a minuten klackade in 2-0 på hörna via stolpen tändes hoppet om att faktiskt kunna vända på tillställningen mot Bielefeld.

Men hoppet släcktes snabbt. Bara en minut efter att Behrens gjort mål reducerade Bielefeld genom Felix Burmeister som nickade in en frispark, otagbart för Jan Zimmermann i Darmstadtmålet. I den 79:e minuten hände dock det omöjliga, Darmstadts Jerome Gondorf fick bollen tio meter utanför straffområdet och testade ett distansskott som var otagbart Stefan Ortega i Bielefelds mål. Glädjen visste inga gränser bland Darmstadtsupportrarna och trots ett antal lägen för Darmstadt lyckades man inte få in fyran.

Matchen gled in på övertid och där skedde det som inte fick hända. Efter fint spel där Darmstadts försvar blev rejält uppsnurrade satte Kacper Przybylko Bielefelds andra mål för matchen och hade med det räddat sig undan nedflyttning. Men än var det inte över och när Elton da Costa med sin vänsterslänga dundrade in 4-2 i den 122:a minuten hade Darmstadt säkrat uppflyttning. Ett år tidigare hade klubben flyttats ned i Regionalliga, nu var man klara för 2. Bundesliga.

Trots uppflyttningen förändrades inte Darmstadts inställning till ekonomi. Klubben skulle inte spendera en euro mer än vad man hade tillgång till. Därför valde man att ta in spelade som Florian Jungwirth (en annan ung talang som aldrig nådde hela vägen), Romain Brégerie och Tobias Kempe som kom från nedflyttade Dynamo Dresden och under vintern anslöt Jan Rosenthal på lån från Eintracht Frankfurt. Enligt Transfermarkt lade klubben ut totalt 25 000 euro på nyförvärv under säsongen 2014-15.

I de tyska medierna förutspåddes Darmstadt bli en slagpåse, ett bottenlag i 2. Bundesliga som inte skulle kunna mäta sig med särskilt många föreningar i ligan. När klubben i den 13:e omgången steg upp på tredje plats i tabellen med endast två förluster var det många som var förvånade. Klubben skulle inte ha något med toppen att göra, men hade överraskat alla med sin förmåga att få ut absolut allt av spelare som tidigare inte lyckats särskilt bra.

Och Darmstadt visade sig vara allt annat än en slagpåse under säsongen. När Darmstadt med fyra omgångar kvar ställdes mot toppkonkurrenten Kaiserslautern – ett rutinerat lag som varit förhandsfavoriter till uppflyttning – fanns det inga nerver att tala om. Darmstadt vann hemma på Böllenfalltor med 3-2 och tog ett stort kliv mot uppflyttning.

Trots segern mot Kaiserslautern fick inte Darmstadtsupportrarna jubla på riktigt förrän i den sista omgången. Då kom nedflyttningshotade St. Pauli på besök. Matchen stod länge och vägde men i den 71:a minuten klev Tobias Kempe fram – ett av nyförvärven inför säsongen – och placerade snyggt in en frispark som blev matchens enda mål.

När slutvisslan gick fylldes Böllfallentor av ett blåvitt hav av människor vars känslor under de senaste två åren gått igenom en riktig bergochdalbana. Med 2. Bundesligas lägsta budget, drygt sex gånger mindre än vad RB Leipzig med Emil Forsberg, hade klubben knipit andraplatsen och med det fixat kontraktet till Bundesliga för första gången på 33 år.

Spelarna bakom framgången var oönskade i sina tidigare klubbar men under Dirk Schusters ledning hade de nått en ny nivå och fört Darmstadt till en av tysk fotbolls största överraskningar i modern tid. Endast sex lag hade tidigare klarat två raka uppflyttningar från 3. Liga till Bundesliga (Ulm, 1860 München, Nürnberg, Bielefeld, Hoffenheim och Düsseldorf), nu är det sju.

Trots uppflyttning till Bundesliga kommer klubben att stå fast vid sin filosofi. Det kommer inte att värvas spelare för några stora summor, utan istället kommer man leta efter spelare som andra klubbar inte vill ha. En filosofi som fungerat ofattbart framgångsrikt under de senaste två åren. Och för Dirk Schuster, som för två år sedan var på väg att bli Regionalliga-tränare och inte visste var hans framtid låg, har det varit en osannolik resa.

Det blev inte längre än ett par månader för Roberto Di Matteo. En sjätteplats i Bundesliga och en otroligt svag vårsäsong var nog för Schalke. Beskedet var väntat och det är en klar prestigeförlust för både klubb och ledning som hade satsat all sin heder och ära på den italienske tränaren.

Bara dagen efter att Bundesliga avslutats sipprade nyheten om att Roberto Di Matteo fått lämna Schalke ut.  Ett väntat besked då tränaren inte har fått ordning på laget under säsongen. Istället för att lyfta klubben har det snarare gått i motsatt riktning och den så hårt kritiserade Jens Keller, som fick lämna till förmån för Di Matteo, har fått en klart bättre anseende för sin gärning efter Schalkes vår.

Sportchefen Horst Heldt och ledningen hade en väldigt tydlig vision när de plockade in Roberto Di Matteo som tränare. Italienaren skulle bygga en Schalke-era, vara motsvarigheten till Klopp i Dortmund och Guardiola i Bayern. Skillnaden var att Di Matteo hade mindre kött på benen och det visade sig att den fotboll han fick laget att spela inte alls passade in på vad Schalke ville ha.

Under våren växte det tydligt fram att Di Matteo och Schalke inte var den bästa av kombinationer. Fansen ställde sig mot tränaren, spelarna tycktes inte komma upp i sin vanliga standard och det rapporterades om dålig stämning mellan spelare och tränaren, mycket då Di Matteo saknade auktoritet och var konflikträdd. Att fotbollen på planen var långt ifrån publikfriande gav ytterligare upphov till irritation.

Trots bekymren stod framför allt sportchefen Horst Heldt fast vid sin tränare. Heldt hade jagat Di Matteo under en lång period och när han i slutändan fick chansen rådde det inga tvivel om att Heldt skulle stå fast vid sin tränare. För Heldt hade verkligen kämpat för att locka Di Matteo till klubben och var helt övertygad om att han var rätt man för jobbet.

Efter den mindre karismatiske Jens Keller, vars meritlista inte bjöd på några hissnande höjder, framstod Di Matteo som ett riktigt kap i jämförelse. Italienaren hade en Champions League-titel med Chelsea och var dessutom en eftertraktad tränare på marknaden. Det var helt klart en prestigevärvning för Heldt och Schalke som skapade extra mycket tryck på resultat.

Och resultaten har varit under all kritik sett till vad Schalke har siktat på och hur mycket pengar de har betalat under säsongen. Förhoppningarna var att knipa en Champions League-plats återigen, nu slutade man på Europa League-plats och det med nöd och näppe. Schalke är den klubb i Tyskland, efter Bayern, som betalar mest i snittlön till deras spelare och att då sluta på sexa är långt ifrån tillräckligt.

Om man ser till resultaten under våren har Schalke skrapat ihop 21 poäng och är med det tionde lag under vårsäsongen. Många av nyckelspelarna har underpresterat och den defensiva fotbollen som Di Matteo har infört har inte räckt för att leda laget till högre höjder än så. Di Matteo ville verkligen förändra men lyckades inte få till den offensiva fotbollen, något som nu är en av anledningarna till att han får gå.

Slutet för Di Matteo blev bittert, Schalke förlorade mot Hamburg med 2-0 i den sista omgången, och han har inte givit sig själv bra pr för framtida jobb. Frågan är hur Schalke går vidare och om den sportsliga ledningen får fortsätta. Sportchefen Horst Heldt har fått utstå mycket kritik för sitt hanterande av klubben och hans långsiktiga vision har så sakteliga pulvriserats. Det är inte omöjligt att även han får lämna om Schalke vi genomföra en helt ny start i sommar.

Vilka som kan tänkas ersätta? Oklart. Många ser till namn som redan har varit kopplade till klubben i form av Armin Veh och Huub Stevens. Samtidigt är känslan att Schalke skulle behöva en tränare som kommer in med fräscha ögon. Varför inte en André Breitenreiter eller Markus Weinzierl? Det skulle vara något!

Jürgen Klopps avsked

På Westfalenstadion gjorde Jürgen Klopp sin sista match som Dortmundtränare inför hemmapubliken. Han avslutade med en seger, 3-2, och tackades av efter av supportrarna. En otroligt emotionell tillställning som bjöd på många tårar och en inspelad intervju där Klopp tackade supportrarna för deras stöd. Nu har han bara en match kvar som tränare i Dortmund, DFB-Pokalfinalen mot Wolfsburg där BVB kan vinna titeln. Frågan är nu var Klopp hamnar. Det ryktas om Real Madrid, men frågan är om han är redo för det uppdraget. Intressant nog stängde han inte dörren till Bayern München, utan svarade på en Sky-reporters fråga med en fråga: ”Varför skulle jag inte kunna träna Bayern?”

Hamburg klarade sig – återigen kval

Der Bundesligadino behövde en seger medan andra lag i bottenstriden skulle förlora för att klara sig kvar. Hamburg skötte sina kort rätt och vann hemma mot Schalke med 2-0. Samtidigt förlorade Freiburg borta mot Hannover och därmed klev Hamburg upp på kvalplatsen. Hamburg har en uppåtgående trend och kommer in med positiva vibbar i kvalet, till skillnad från förra säsongen. Vilka HSV kommer att ställas mot i kvalet avgörs idag då 2. Bundesliga avgörs. Det står mellan Darmstadt, Karlsruhe och Kaiserslautern där det vore en riktig publikfest om det skulle bli Kaiserslautern. Darmstadt är dock drömlottningen i mina ögon.

Får Di Matteo lämna Schalke?

Schalke hoppades på att kunna avsluta säsongen med en seger mot Hamburg. Istället blev det förlust och Schalke stod för en blek insats. Sportchefen Horst Heldt och tränaren Di Matteo – Heldts handplockning – har fått mycket kritik under de senaste veckorna och frågan är om båda får lämna klubben under sommaren. Den sjätteplats som Schalke till slut hamnade på är en besvikelse för klubben som siktade på Champions League-plats till kommande säsong. Spelmässigt har laget blivit sämre under Di Matteo och Heldt har i sin roll som sportchef inte lyckats genomföra en långsiktig strategi på ett framgångsrikt sätt.

Paderborn fick bara en säsong i Bundesliga

Många hade förväntat sig att nykomlingen Paderborn skulle bli ligans stora slagpåse under säsongen. Paderborn överraskade dock alla och höll sig med i matchen hela vägen till den sista omgången. För en klubb vars budget var ligans lägsta får man se det som en stark prestation att ha tagit 31 poäng under klubbens första och hittills enda säsong i Bundesliga. Förra året hade det räckt till att säkra kontraktet men i år blev det siffran för tabelljumbon. Paderborn får starta om i 2. Bundesliga – något de var förberedda på – och kommer säkerligen att vara med i toppen där nästa säsong.

Vem leder Stuttgart nästa säsong?

Återigen räddade Huub Stevens kvar Stuttgart i Bundesliga, för andra säsongen i rad för att vara exakt. Den rutinerade holländaren har själv stängt dörren för en framtid i klubben och frågan är vem som tar över till kommande säsong. Det har länge ryktats om att Alexander Zorniger, tidigare RB Leipzig, är klar för klubben och med det får Stuttgart in en (på denna nivå) orutinerad tränare men som däremot gjorde det väldigt bra i RBL under sina år där. Frågan är om ryktena kring Zorniger stämmer.

Får Frontzeck fortsatt förtroende i Hannover?

Michael Frontzeck kom in för att rädda kvar Hannover i Bundesliga, något han lyckades med. Kontraktet gällde bara för de sista omgångarna dock och det har ryktats om såväl Paderborns Breitenreiter som den just nu klubblöse Thorsten Fink som tränare kommande säsong. Frontzeck har dock gjort det väldigt bra under de sista omgångarna och det skulle inte förvåna mig om han ligger bra till för att fortsatt förtroende till hösten. Däremot är det ett rejält jobb som behöver göras då lagkapten Lars Stindl lämnar och klubbens landslagsmålvakt Ron-Robert Zieler också ryktas vara på väg bort.

Klarar Augsburg av Europa League och Bundesliga?

Augsburg avslutade säsongen med att vinna på bortaplan mot ligatrean Mönchengladbach med 3-1, ett imponerande resultat. Vinsten betydde att Augsburg tog sig förbi Schalke i tabellen och slutade femma – den bästa placeringen någonsin i klubbens historia – och därför blir det spel i Europa kommande säsong för Augsburg. Klubbens resurser är dock rejält begränsande och det är många klubbar som har haft svårt med att spela både i Europa, på hemmaplan och i den tyska cupen. Tränaren Markus Weinzierl har en tuff säsong att se fram emot – men en ack så rolig sådan!

Kan Bayern för första gången vinna fyra raka Bundesligatitlar?

Även under sin andra säsong i klubben förde Guardiola Bayern München till Bundesligatiteln. Den tredje i följd för klubben. Guardiola har ytterligare ett år kvar på kontraktet i Bayern och vill självklart fortsätta den inslagna vägen. Aldrig i Bundesligas historia har någon klubb vunnit fyra rakar Bundesligatitlar, något Bayern garanterat kommer att vilja göra nästa säsong. Samtidigt kommer Wolfsburg, Mönchengladbach, Leverkusen och Dortmund vara Bayern hack i häl nästa år. Och Bayern kommer att göra allt för att vinna Champions League. Frågan är om det blir en fjärde Bundesligatitel på fyra år, jag är tveksam.

På lördag träder Klopp in på Westfalenstadion för sista gången under sin sjuåriga period som tränare för Dortmund. Det kommer att vara ett emotionellt kalas med både toppar och dalar. Fansen kommer att tacka av sin tränare med all respekt och värme. Klopp kommer att tacka av fansen med samma ömsesidiga känslor.

När Jürgen Klopp kom till Dortmund 2008 var det för att göra något helt nytt. Han ville spela en ny typ av fotboll, sätta Dortmund på den tyska fotbollskartan igen och ta klubben till nya höjder. Han var karismatisk, energisk och villig att ge absolut allt. Det var det första intrycket man fick och de flesta var spända på vad Klopp skulle kunna skapa i Dortmund.

För det var något av en prestigeseger för Dortmund att Klopp valde att gå dit. Hamburg hade länge Klopp som huvudspår i jakten på tränare, men den nordtyska klubben valde bort Klopp för att hans utseende – orakad och jeans – inte limmade med Hamburgs personlighet som klubb. Istället valde Hamburg att köra med Martin Jol vid tränarrodret.

Även Bayern München visade intresse för att ta in Klopp. ”Der Rekordmeister” var länge intresserade av tränaren och Klopp var länge ett av de hetaste alternativen hos Bayern. I slutändan föll valet däremot på den före detta tyska förbundskaptenen Jürgen Klinsmann.

Klopp hamnade alltså i Dortmund och hans sju år i klubben har präglat den tyska fotbollen hela in i benmärgen. För i Dortmund skapade Klopp något som inte tidigare har setts i Tyskland. Det var en modern, aggressiv och effektiv fotboll som förde klubben till de absolut högsta höjderna.

Klopps ”gegenpressing” har blivit vida känd i fotbollsvärlden. Den höga pressen och de snabba omställningarna har inte bara präglat den moderna tyska fotbollen utan hela fotbollen. Målet har alltid varit att vinna bollen så nära motståndarnas mål som möjligt för att ha kort med spetsvassa anfall. En fram tills i år väldigt framgångsrik taktik som har överrumplat några av Europas absoluta bästa lag.

Mycket av Klopps taktiska gärning har hamnat i skymundan av hans karismatiska personlighet. I vissa har det nästan framstått som om Klopp varit en ”skön snubbe” som har fört Dortmund till framgångarna. Men det är framför allt Klopps taktiska färdigheter och nyskapelser som har fört honom och Dortmund till att vara ett av Europas bästa och mest eftertraktade lag under de senaste åren.

Och många är det som har tagit efter delar av Dortmunds sätt att spela på fotboll. Inte minst de största konkurrenterna under de senaste åren: Bayern München. Utöver värvningarna av Mario Götze och Robert Lewandowski så utnyttjade Bayern effektivt snabba omställningar, framför allt under Jupp Heynckes ledning.

Så även om Jürgen Klopp lämnar den tyska fotbollen för den här gången, så lämnar han ett bestående avtryck efter sig som kommer att leva vidare en lång tid framöver.

Inför den sista dagen av Bundesliga är nerverna utanpå. Bottenstriden är dramatisk, historisk och på alla sätt oviss. I Hamburg, Paderborn, Hannover och Sinsheim avgörs striden om vilka som får pusta ut, vilka som får förbereda sig på ett tätt kval och vilka som får fälla tårarna.

Bottenstrid i Bundesliga har aldrig varit så jämn som i år. Sex lag är involverade i den sista omgången och bland dessa finns klassiska klubbar som Stuttgart och Hamburg, huvudstadsklubben Hertha Berlin, nykomlingen Paderborn, lilla Freiburg och erfarna Hannover.

Den avslutande striden har varit på gång länge. Klubbarna har gjort allt för att förbereda sig både mentalt och fysiskt för en sista avgörande kamp. Stuttgartspelare till exempel uttalade sig tidigt om att deras vår har varit en enda lång förberedelse för de sista omgångarna då de visste att allting skulle avgöras.

Det som gör den sista omgången extra intensiv i just bottenstriden är att fyra av de sex lagen ställs mot varandra. I Paderborn ställs SC mot gästande Stuttgart. I Hannover tar 96 emot Freiburg för en sista avgörande match. Det gör att striden är koncentrerad till endast fyra av sex möjliga arenor, vilket lägger till en extra dimension i det hela.

Tabelläget

13. Hertha Berlin, 35 poäng (-15)

14. SC Freiburg, 34 poäng (-10)

15. Hannover 96, 34 poäng (-17)

—-

16. VfB Stuttgart, 33 poäng (-19)

—-

17. Hamburger SV, 32 poäng (-27)

18. SC Paderborn 07, 31 poäng (-33)

Klart är att vissa klubbar har mer press än andra på sig att prestera. I Hamburg har situationen varit alarmerande under en lång period. Med sina fyra tränarbyten under säsongen har HSV inte lyckats undvika samma öde som förra säsongen. Då klarade sig Hamburg kvar genom kval mot Greuther Fürth. I år har Hamburg det dock inte i egna händer utan är beroende av resultat på andra arenor går deras väg. En vinst mot Schalke idag är ett måste för att överhuvudtaget ha en chans att överleva nedflyttning, men det betyder inte att de undviker kvaldramat. För att ladda upp inför den avgörande matchen mot Schalke har laget åkt till Malente, en ort där bland annat de tyska landslagen laddade upp inför VM74 och VM90 då Tyskland till slut bärgade gulden. Frågan är om det hjälper i slutändan för att undvika klubbens första nedflyttning från Bundesliga genom tiderna.

Ett annat lag som är under stor press av förväntningarna från omgivningen är Stuttgart. Så sent som 2007 vann klubben Bundesliga och sedan dess har klubben blandat och givit. Den här säsongen har bestått av ett tränarbyte då Armin Veh (mästartränare från 2007) redan efter tre månader sa upp sig. In kom Huub Stevens, samme tränare som räddade kvar klubben förra säsongen, men i år har han inte haft samma tur. För Stuttgart som endast har missat två säsonger av Bundesliga vore en nedflyttning förödande. Men till skillnad från Hamburg har Stuttgart det i egna händer. En vinst mot bottenkonkurrenten Paderborn skulle betyda ett klarat kontrakt och formmässigt är Stuttgart starka nu.

Formstarka är dock inte motståndarna Paderborn som är Bundesligas näst sämsta lag under våren med endast tolv insamlade poäng och endast tre segrar under (varav en var på hemmaplan). Paderborn har dock inte några problem med press från omgivningen. Nykomlingarna har hela tiden sett det som en enorm prestation om man skulle lyckas hålla sig kvar och även om en nedflyttning ska vara en besvikelse skulle det inte vara en katastrof. Därför kanske Paderborn är det lag i bottenstriden som går in med minst mental press inför dagens batalj.

Ett annat lag som inte känner sig omedelbart hotade är Hertha Berlin. Huvudstadslaget har hamnat i bottenstriden efter en svag vår. Sedan tränarbytet då Jos Luhukay lämnade och den före detta spelaren Pal Dardai klev har Hertha fått ordning på framför allt försvarsspelet. Sju hållna nollor på 14 matcher är facit, samtidigt har det varit på bekostnad av det offensiva spelet då Hertha endast har gjort ett mål på de senaste fem matcherna. Hertha löper dock ingen risk att åka ut omedelbart oavsett resultat, i värsta fall blir det kval men det ska till en förlust med två mål samtidigt som Stuttgart vinner och Freiburg-Hannover spelar oavgjort.

Ett oavgjort resultat räcker för Freiburg för att klara sig undan nedflyttning. Klubben har den bästa målskillnaden av alla lag i bottenstriden och har haft en hel del otur som med skador och tappade poäng i slutskeden av matcher för att hamna i botten. Trycket på Freiburg är inte stort på klubben är förberedda på de ekonomiska smällar som uppstår vid en nedflyttning. Dessutom kommer de med en vinst mot Bayern München i ryggen vilket har givit lite vind i seglen inför bottenmötet mot Hannover.

För Hannovers del har vårsäsongen varit en katastrof. Endast tio poäng har klubben samlat ihop och är med det sist i vårtabellen. Oavgjort idag räcker med största sannolikhet till överlevnad, men går Stuttgart segrande ur striden betyder det kval för Hannovers del. Samtidigt är Hannover medvetna om att om Freiburg tar ledningen, samtidigt som Stuttgart och Hamburg har ledningen, så är Hannover ute ur ligan. Frågan är om Hannover vågar spela på oavgjort för att som sämst spela kval eller om de kommer att gå för seger för att säkra kontraktet redan idag.

Vi har en enormt nervkittlande final av Bundesliga att se fram emot idag. För ligan vore det en smärre katastrof om både Hamburg och Stuttgart åker ur. Många skulle nog önska sig Paderborn och Hannover eller Freiburg. Samtidigt är det också störst press på just Hamburg och Stuttgart. Ja, bottenstriden i årets Bundesliga har absolut alla ingredienser för att bli en otrolig upplevelse. Och den kommer att innehålla hela känslospektrat.

Med FC Ingolstadt i Bundesliga har Volkswagen eller något av deras dotterföretag andelar i tre olika klubbar i den tyska högstaserien kommande säsong. Frågan är hur det påverkar utgången på ligan i stort? Och är Volkswagens makt på väg att bli ett bekymmer?

När Ingolstadt i helgen blev klara för uppflyttning var det med Audi-loggan på tröjbröstet. Vidare skedde på deras egen arena som går under namnet ”Audi-Sportpark”. Audi är det stora företaget i Ingolstadt. Av 130 000 invånare jobbar 31 000 på bilföretagets fabriker och det finns en naturlig relation mellan människorna i staden och företaget. Företaget äger 19,9% av klubben Ingolstadt.

I Wolfsburg är det huvudföretaget, Volkswagen, som är den stora jätten. VfL Wolfsburg bär Volkswagen-loggan på bröstet, klubbens arena går under namnet ”Volkswagen Arena” och även här finns det en naturlig relation mellan klubben och det lokala bilföretaget. Volkswagen äger hela klubben och är därmed huvudansvariga för Wolfsburg.

Det är inte bara i Wolfsburg och Ingolstadt som Volkswagenkoncernen är involverade i fotbollslag. Sedan år tillbaka är Audi delägare i Bayern München och innehar 8,33% av alla andelar i klubben. Därmed representerar Volkswagenkoncernen tre olika klubbar i den tyska högstaligan den kommande säsongen – en jävsituation som kan visa sig svår för många andra klubbar.

Det tyska fotbollsförbundet har försökt att hindra utvecklingen. I höstas klubbades ett förslag igenom som inte gör det möjligt för ett företag (med dotterbolag etcetera) att vara delägare i fler än tre olika klubbar. Dessutom får endast ha mer än tio procent av andelarna i en klubb, i övriga två fall får den inte överstiga den siffra.

Eftersom att regelboken ändrades efter att Volkswagen med dotterbolag gått in olika föreningar gäller det inte den koncernen. Volkswagen får behålla full makt i Wolfsburg, ha de 19% av andelarna i Ingolstadt och behålla de 8,33% i Bayern. Däremot får de inte bli delägare i ytterligare en klubb.

Det tar dock inte slut där.

För utöver att vara delägare i tre klubbar i Bundesliga så är Volkswagenkoncernen sponsor till totalt 16 klubbar i Bundesliga och 2. Bundesliga. Det vill säga nästan hälften av alla klubbar i dessa två serier. Werder Bremen, Schalke 04, Eintracht Braunschweig och 1860 München är bara några av klubbarna som sponsras av Volkswagen.

Sedan 2012 är företaget sponsor för DFB-Pokal och Volkswagen-loggan kommer att synas på reklampelare vid Olympiastadion och finnas med på båda finallagens (Wolfsburg och Dortmund) tröjor. ”VW Junior Masters” heter den största turneringen för 10-14-åringar i Tyskland och när Bayern var på träningsläger i vintras kallades det för ”Volkswagen Camp Qatar”.

Milt sagt är Volkswagen högst delaktiga inom tyska fotbollen.

Problemet som uppstår är att den tyska fotbollen blir i stort behov av Volkswagen. Företaget är en viktig faktor i den tyska fotbollen och står för en väsentlig del av alla intäkter. Klubbarna är i behov av deras sponsring och namnet syns på de flesta professionella fotbollsplatserna i Tyskland. En utveckling som det tyska fotbollsförbundet inte var helt nöjda med.

I slutändan är det frågan om inte beslutet från fotbollsförbundet kommit försent. Volkswagen har redan blivit en sådan stor maktfaktor att dem är omöjliga att bli av med. För även om förbundet går ut och säger att ett företag inte kan vara andelsägare i mer än tre klubbar, så finns det fortfarande möjlighet för Volkswagen att sponsra med såpass stora summor att de blir delaktiga i andra klubbar – oavsett ägandeskap eller ej. Det är en utveckling som förbundet varken kan eller vill stoppa. Volkswagens sponsorpengar behövs inom den tyska fotboll för att utmana de andra stora ligorna.

Det många frågar sig – och även jag – vad som skulle uppstå om Ingolstadt ställs mot Wolfsburg i den avgörande och Ingolstadt behöver tre poäng för att klara sig kvar, eller Wolfsburg behöver tre poäng för att nå titeln? Skulle ägarna Volkswagen påverka resultat i den riktning där de får mest vinning? Än kan man bara spekulera, men det är en utveckling som ger många huvudbry.

FC Ingolstadt är första lag att bli uppflyttade från 2. Bundesliga till Bundesliga efter segern mot Leipzig (2-1) idag. Klubben har haft en sensationell utveckling under de senaste åren och är trots sina blyga 10 år som klubbförening alltså för första gången ett Bundesligalag i höst.

FC Ingolstadt 04 är den officiella beteckningen på klubb. Till skillnad från Schalke 04 står siffrorna inte för 1904, utan i Ingolstadts fall står det för 2004. Då grundades klubben när MTV Ingolstadt och ESV Ingolstadt slog ihop sina två fotbollslag. “Die Schanzer”, som klubben kallas, är en beteckning för människor från Ingolstadt.

Staden Ingolstadt ligger i delstaten Bayern och har 130 000 invånare, varav 31 000 jobbar hos Audi. Likt Leverkusen som präglas av arbetsgivaren Bayer finns en liknade situation i Ingolstadt. Den stora biltillverkaren Audi har sitt fäste i staden och är sedan nio år tillbaka huvudsponsor, delägare och kröner namnet på arenan Audi-Sportpark med plats för 15 000 åskådare.

Jämförelsen med Leverkusen (Bayer) och Wolfsburg (Volkswagen) är rimlig. I Ingolstadt äger Audi 20% av klubben och betalar drygt 85 miljoner kronor per år. Företaget gick in två år efter sammanslagningen av de tidigare två föreningarna MTV och ESV. Pengarna har självklart bidragit till den snabba utvecklingen både sportsligt och ekonomiskt i klubben. Det är svårt att tro att Ingolstadt skulle vara i Bundesliga utan Audis inflytande i klubben.

För Audis del har det dock inte främst handlat om att skapa en reklampelare för företag, utan att bygga en klubb som skulle växa fram som en ledsagare i området. Många människor i regionen kring Ingolstadt påpekar ofta att Audi långt ifrån endast tjänar pengar. Bilföretaget ger också mycket tillbaka, bland annat i form av ett fotbollscenter som inte bara riktar in sig på professionella fotbollsspelare utan även unga talanger. Många samarbeten mellan Audis olika fotbollscenter och skolor finns för att främja deras utveckling.

En annan parallell som är enkel att dra är den till Emil Forsbergs RB Leipzig som också hör hemma i 2. Bundesliga. Den stora skillnaden är dock att Ingolstadt aldrig värvat spelare för riktigt stora summor – trots möjligheten. Den dyraste värvningen i klubbens historia är Mathew Leckie, som värvades för 7,5 miljoner från ligakonkurrenten FSV Frankfurt.

Bakom de sportsliga framgångarna står sportchefen Thomas Linke (som tidigare arbetade i just RB Leipzig och spelat i bland annat Bayern München och Schalke) och framför allt tränaren Ralph Hassenhüttl. Den österrikiske tränaren klev in som tränare efter tio omgångar av förra säsongen då Ingolstadt låg sist. På drygt ett och ett halvt år han fört laget från en sistaplats till uppflyttning. En imponerande bedrift med tanke på att grunden i laget fortfarande är den samma som när han tog över rodret.

Trots framgångarna i 2. Bundesliga har Ingolstadt levt undan rampljuset. När klubben åkte på träningsläger till Marbella under januari var det endast en journalist på plats för att följande serieledaren. Han stannade dessutom endast under halva perioden laget var där. ”För populariteten är det säkerligen inte bra, men för den sportsliga utvecklingen är det perfekt”, säger tränaren själv om mediaskuggan.

Hassenhüttl, som tidigare arbetat i bland annat Aalen, ser inga problem med Audis involverade i klubben: ”Vi är klubben i regionen Audi är den största arbetsgivaren – det passar ihop. Bakom oss i tabellen finns lag som Kaiserslautern, 1860 München, Braunschweig och Nürnberg som alla har en större budget, mer publik och en större arena. Det betyder att vi måste göra många saker rätt för att hålla samma nivå. Utan hjälpen från en lokal sponsor är det inte möjligt. Jag tycker däremot inte att vi måste skämmas för det. Varje förening har någon som får in pengarna. Det fungerar inte på ett annat sätt i fotbollen.”

Även Thomas Linke skiljer på Audis involverade med till exempel Red Bulls: ”En skillnad är att Audi engagerar sig som en lokal sponsor. Red Bull är förvisso en sponsor i Leipzig, men endast för att det inte finns några andra tillåtna sätt i Tyskland. I Salzburg, New York och Brasilien är företaget klubbarnas ägare. Red Bull har alltså en global strategi med sitt engagemang. Den största skillnaden är utöver det att hos Red Bull har ledningen helt andra finansiella möjligheter och har bara en ansvarig person: Dietrich Mateschitz. Det kan vara en fördel, men också en nackdel.”

För att förtydliga skillnaden mellan Ingolstadt och RB Leipzig ännu mer räcker det med att kolla på hur Ingolstadts spelarbudget. Den bayerska klubben har lagt den siffran på 85 miljoner kronor, vilket är i paritet med vad RB Leipzig spenderade på nya spelare under januari.

Men även om Ingolstadt inte lägger ut några stora summor på spelare saknas det inte kvalitet i truppen. Utöver redan nämnda Mathew Leckie finns en av 2. Bundesligas absolut bästa spelare i Ingolstadt: Pascal Groß. Mittfältaren blev av Kicker utnämnd till höstens bäste spelare och flera Bundesligaklubbar, bland annat svenskklubben Mönchengladbach, har ryktats vara intresserade av mittfältaren.

Mittfältaren Groß är regissören i det lag som Hasenhüttl fått att spela en aggressiv och underhållande fotboll. Österrikaren har dock ofta varit påfallande tydlig med att det är resultaten som räknas. Publiken får se det som en bonus om det också sker på ett vackert sätt. Och det är framför allt i spelet utan boll som Ingolstadt har visat sina styrkor med ett högt presspel.

Ingolstadt är inget lag som bygger upp sitt anfallsspel under en längre period, mycket riktas in på snabba omställningar som kommer från att man har provocerat fram misstag hos motståndarna. Under våren har det funnits vissa problem med spelsättet då motståndarna anpassat sig till det, men den höga individuella kvaliteten i Ingolstadt har bidragit till att minimera eventuella kriser på grund av bristande resultat.

Det är dock ingen drömklubb för Bundesliga om man ser till publiken. Audi-Sportpark har, som tidigare nämnt, endast plats för 15 000 åskådare och endast två gånger under säsongen har den siffran uppnåtts (i derbyna mot Nürnberg och 1860 München). Snittet ligger på drygt 9500 åskådare per match, en siffra som säkerligen lär öka i Bundesliga men som inte är tillfredsställande för en liga som profilerar sig som en publikliga.

Trots avsaknaden av rejält publikstöd har klubbats alltså lyckats ta sig upp. Människorna i staden gläder sig över det, likaså Audi som är delägare i två Bundesligaklubbar (Ingolstadt och Bayern München). Vi ska dock inte förvänta oss att klubben kommer att ändras för mycket. Klubben kommer att behöva nya spelare men det är inte troligt att Ingolstadt skulle få mer pengar av Audi för detta.

För varken Audi eller FC Ingolstadt vill hamna i samma fack som RB Leipzig och Wolfsburg. Snarare är Bayer Leverkusen den stora förebilden med ett lokalt företag som stöttar, men som inte pumpar in pengar för framgång. Audi säkrar framtiden, men försäkrar inte Ingolstadt om att de kommer att klara sig kvar i Bundesliga genom att bidra med stora summor till nyförvärv.

Frågan många ställer sig om Ingolstadt är i Bundesliga för att stanna. Hasenhüttl beskriver det så här: ”Sett till möjligheterna är vi sannolikt längre fram än till exempel ett lag som Paderborn” och tillägger: ”Det fanns redan många ’Paderborns’ innan Paderborn som visat att det kan gå.”

För Thomas Linke och Ralph Hassenhüttl börjar nu den stora uppgiften med att planera inför den kommande säsongen som de båda vet kommer att bli svår. Men för Ingolstadt är det bara början på vad som skulle kunna bli något riktigt stort.

Källor: Bundesliga.de, 11Freuende, T-online, Der Spiegel, Spielverlagerung.de

När Borussia Dortmund gick in i ”Rückrunde” (inför omgång 18 och framåt) låg laget på plats 17. Nu, när endast två omgångar återstår, har laget klättrat tio placeringar och kan bli historiska på köpet. Endast två lag har gjort samma bedrift, Hamburg säsongen 2006/2007 och Schalke säsongen 1968/1969, men inget lag har någonsin nått hela vägen till en sjätteplats. Vilket är en högst levande dröm för Dortmund.

Dortmunds bedrövliga höst satte alla drömmar om Champions League ur spel. Målen som sattes inför säsongen grusades tidigt och under våren har Klopp och hans lag tagit en match i taget. En framgångsrik väg att gå som har bidragit till den enorma klättring som det svartgula-laget har stått för.

Det finns också siffror som med tydlighet visar den stora skillnaden på hösten och våren. Om man bara ser till antalet insamlade poäng så hade Dortmund 15 poäng efter den första halvan av säsongen. Under den andra halvan har laget tagit 28 poäng, vilket är femte bäst av alla lag i Bundesliga. Endast klubbarna som ligger på Champions League-platserna: Mönchengladbach, Bayern München, Leverkusen och Wolfsburg har tagit fler poäng.

Det totala antalet poäng per match har ökat markant från 0,9 poäng per match under hösten till 1,9 poäng under våren. Dortmund har framför allt blivit bättre på att ta poäng mot lagen på under halvan av tabellen och mittenlagen. Mot topplagen ser det fortfarande tunt ut på poäng under våren, men siktet har varit inställt på att ta poäng mot de direkta konkurrenterna vilket Dortmund har gjort.

En siffra som fortfarande inte är övertygande är den med antalet gjorda mål. Dortmund gjorde under hösten 15 mål – mindre en ett mål per match – vilket får ses som en rejäl missberäkning med tanke på tidigare säsonger då Dortmunds offensiv har varit väldig stark. Under våren har det blivit 25 mål på 15 matcher vilket ger ett snitt på 1,7 mål per match. En klart bättre siffra men som ännu inte är nära siffrorna från tidigare säsonger (snittet 13/14: 2,35; snittet 12/13: 2,38).

Men det finns siffror som ger en bättre bild av Dortmund har lyckats med offensiv. Under hösten förvaltade Dortmund 43% av de klara målchanserna, den siffran ligger nu på 65%. I höstas tog det i snitt 17 skott innan målet föll, under våren ligger den siffran på 10. En klar förbättring.

Det är framför allt Dortmunds defensiv som har förbättrats om man ser till det statistiska. Höstens 26 insläppta mål har under våren minskat till 12 och ”motståndarnas storchanser” har minskat från 23 under hösten till 11 under våren. Egentligen har Dortmunds alla delar förbättrats, men speciellt defensiven har blivit bättre i Dortmund under säsongen.

Med två omgångar kvar har Dortmund chans att som bäst nå en femteplats. Den innehar just nu Augsburg som har tre poäng tillgodo på Klopps lag. Sjätteplatsen har just nu ärkerivalen Schalke som ligger två poäng ovanför Dortmund.

Vad som talar till Dortmunds fördel är dels deras positiva trend i jämförelse med Schalke och Augsburg. Dessutom har de bättre målskillnad än båda lagen vilket kan komma till bra användning när poängen ska räknas ihop. För det ser ut att bli ett tajt race in i det sista.

Vad som till viss del talar emot Dortmund är spelschemat. Schalke har i sina två sista matcher kvar två lag som slåss för överlevnad i Paderborn och Hamburg. Augsburg har kvar matcher mot Hannover (nedflyttningshotade) och topplaget Mönchengladbach. För Dortmunds del är spelschemat inte mycket enklare med topplaget Wolfsburg som vill säkra andraplatsen och Werder Bremen som även dem jagar Europa League-plats.

Även om det inte blir Champions League nästa säsong för Dortmund finns det positiva aspekter att gå in i sommarvilan med. Den uppåtgående formen och kanske är det så att Dortmund – som första lag i historien – går från 17:e till 6:e plats i tabellen under den andra halvan säsongen. Något Jürgen Klopp självklart vill avsluta sina sju år i Dortmund med.

Siffror hämtade från Bundesliga.de

Bayern München gick miste om CL-finalplats återigen. Istället fick Pep Guardiola se sin förra klubb Barcelona ta sig ett steg närmare en trippel och se Juventus återkomma till den största av scener. Arbetet med förberedelserna inför nästa säsong har redan inletts. Drygt 100 miljoner euro sägs vara öronmärkta för nyförvärv i Bayern.

Här är de positioner som jag anser det vara viktigast att förstärka på:

Högerback

En av de första positionerna som jag skulle leta efter förstärkningar på är på högerbacksplatsen. Brassen Rafinha är en bra ytterback på Bundesliganivå, men han håller inte den nivå som krävs i en klubb som vill vara bäst i Europa. Dessutom har Rafinha en förmåga att spela på gränsen hela tiden och är en spelare som man inte kan lita på till hundra procent.

Ett givet val hade varit att sätta Philipp Lahm på kanten igen. Varken Guardiola eller spelaren själv verkar särskilt intresserad av en sådan lösning. Lagkaptenen Lahm har själv sagt att han helst vill spela centralt i banan och Guardiola värdesätter Lahms kloka lösningar som han bidrar med på mittfältet.

Det ryktades om att Bayern var med i jakten på Portos som Danilo. Danilo valde dock att gå till Real Madrid och därför har ryktet om att jakten på en ytterback avtagit i det tyska lägret. Skulle Dani Carvajal, beroende på framtida roll i Real, vara en intressant spelare? I vilket fall ser jag ett stort behov av ny högerback i Bayern till kommande säsong.

Mittback

Bredvid den givne Jerome Boateng – en man som bildar stommen i laget – finns det ingen given spelare som tar platsen. Holger Badstuber är den man som ser ut att ha bäst chanser att vara andrefiolen med sin stora styrka i uppbyggnadsfasen och att han ska vara som en svamp när det kommer till att plocka upp Guardiolas instruktioner. Badstuber är dock skadedrabbad och det är verkligen en risk att tro att han ska klara en hel säsong utan åtminstone några småskavanker.

Dante har inte levt upp till den standard som han tidigare har visat i klubben och lär försvinna till sommaren om han inte finner sig i att främst sitta på bänken. Årets nyförvärv Mehdi Benatia har inte lyckats etablera sig i laget, mycket på grund av skador som hållit från planen, men han har inte heller övertygat när han har fått spela. Javi Martinez är den givna spelaren att kliva in men även han har varit skadedrabbad. Frågan är om inte spanjoren också kommer att få mer ansvar på mittfältet den kommande säsongen.

Guardiola behöver en mittback som kan ta platsen bredvid Boateng. En spelande mittback som är stark i uppbyggnadsfasen men som också är säker i positionsspelet. Mot Barcelona märktes det tydligt att försvaret inte klarade av att stå högt upp i banan och försvara de stora ytor som dyker upp mellan Neuer och backlinjen. Det är något den nye mittbacken kommer att behöva klara av.

Central mittfältare

Bayern har ett överflöd av centrala mittfältare. Till listan kan vi räkna Bastian Schweinsteiger, Philipp Lahm, Xabi Alonso, Thiago, Sebastian Rode, David Alaba och Gianluca Gaudino. Dessutom kommer Pierre-Emile Höjbjerg tillbaka på lån från Augsburg och klubben har redan gjort klart med den store talangen Joshua Kimmich.

Ett tydligt problem är att Schweinsteiger, Lahm och Alonso redan är till åren. Alla är 30 år och alla har sett tröttkörda ut under våren. Schweinsteiger har ryktats vara på väg bort och har bara ett år kvar på kontraktet. Alonso har även han bara ett år kvar på kontraktet och trots hans inledande briljans har inte riktigt lyckats övertyga i det långa loppet. Lahm har kontrakt till 2018 och planerar att avsluta karriären i klubben.

Thiago och Alaba är de två som känns givna på kommande säsongs centrala mittfält. Rode värdesätts högt av Guardiola men frågan är hur länge han vill stanna när han inte får mycket speltid. Gaudino är ung och skulle må bra av att lånas ut. Höjbjerg är en stor talang, frågan är om han tillräckligt bra för att forcera sig in på det centrala mittfältet. Kimmich är en oslipad diamant, har hittills bara spelat i 2. Bundesliga och behöver tid för att anpassa sig till Bayerns spelstil.

Jag tror att Bayern skulle må bra av att få in ytterligare en central mittfältare av hög klass. En spelare som tillsammans med Thiago och Alaba kan bilda en given triangel på det centrala mittfältet.

Yttermittfältare

Det kanske mest alarmerande situationen är den på de offensiva kanterna. Arjen Robben och Franck Ribéry börjar båda bli till åren och är skadedrabbade. Det finns egentligen inga givna ersättare i truppen till dessa två. Thomas Müller är inte en liknande speltyp och Mario Götze har inte nått den nivå som många hade hoppats på.

Det är troligt att Bayern kommer att värva åtminstone in en spelare på dessa positioner. Kevin De Bruyne är en av spelarna håller ett öga på. Angel Di Maria är ett annat. Bayern vill ha in en spelare som kan ”göra sin gubbe”, utmana och göra det svårt för motståndarnas backlinje samtidigt som han ska vara målfarlig och en bra framspelare.

“Mindre viktigt men ack så viktigt”

Anfallare

Den kanske minst kritiska rollen men där det fortfarande behövs ett namn. Robert Lewandowski är given i anfallet, men med Claudio Pizarro som lämnar ser det väldigt tomt ut bakom den polske anfallaren.

I ett sånt fall att Guardiola endast står där med Lewandowski lämnas den spanske tränaren kvar med en lösning som heter Mario Götze (falsk nia) och Thomas Müller (ingen utpräglad anfallare). Det är en situation jag inte tror räcker när Bayern slåss på flera fronter. Därför skulle jag gissa på att det är intressant att få en anfallare som kan konkurrera med Lewandowski.

Samtidigt är det långt ifrån enkelt att hitta en anfallare som är så pass allsidig, som inte kommer att vara förstavalet och som inte kostar massvis med pengar. Det kommer bli tufft att hitta en riktigt bra spelare till denna roll.

Målvakt

Pepe Reina ser ut att återvända till Napoli. Tom Starke har varit skadad. Guardiola vill ha tre bra målvakter i truppen. Det känns givet att Bayern kommer att försöka ta in åtminstone en ny målvakt som kan tänka sig att sitta på bänken till förmån till Neuer.

Drömmen levde i drygt en kvart. Sedan var det över för Bayern. Neymars kvittering satte spiken i kistan – men Thomas Müller visade att så länge det finns en vilja så finns det en väg.

Det var väl egentligen inte snack om att Bayern faktiskt skulle kunna lyckas vända mot Barcelona. Även om många höjde rösterna om ett ”Wunder von München” när Benatia tidigt satte 1-0 till Bayern, så fanns det ingen realistisk chans för att tyskarna skulle kunna vända mot vad jag anser vara Europas just nu bästa fotbollslag.

Uttåget var lika väntat som tråkigt. Bayern gav verkligen allt och visade upp en fantastisk moral. Trots mer eller mindre obefintliga chanser till avancemang försökte Bayern gång på gång att komma igenom. Attack efter attack kom och jag imponerades någonstans av ivern att ge allt för sig själva och fansen in i det absolut sista.

Mest av allt imponerades jag av Thomas Müller eviga springande, kämpande och fäktande. Den spelare som har blivit en synonym med Bayern visade varför. Han gnetade på, slet sig fram och försökte hela tiden göra det svårt för Barcelona. Även när han var helt ensam om en handfull motståndare gav han allt för att skapa oreda.

Ännu har ingen expert riktigt löst den gordiska knuten som är Thomas Müller. Det slutar oftast med kommentarer som ”han ser inte ut som en fotbollsspelare” och ”han är egentligen inte särskilt bra på någonting” i vad man skulle kunna tro var ett avsnitt av ”Har du hört den förut?” när experterna ska beskriva honom.

Han må inte vara den utpräglade fotbollsspelaren. Han kanske inte är den bäste på något. Men han är banne mig sinnebilden för vad en bra fotbollsspelare ska ha innan för pannbenet och vad han ska visa på planen. Han är intelligent, rivig och slitig, egoistisk när det behövs men allt som oftast en lagspelare. I ena sekunden blir han nersparkad och ställer sig upp utan minsta min, i nästa sekund filmar han och ser ut som om han har brutit benet.

Han visar sina känslor öppet, helt ohämmat på fotbollsplanen oavsett om de är positiva eller negativa. Han är inte den mest tekniske spelaren på planen, långt ifrån. Samtidigt kan han stå för individuella prestationer av absolut världsklass utan att någon kan förklara hur. Han kan nicka in bollen, klacka in bollen och välta in med bollen i mål. För Müller är alla vägar möjliga. Han är två olika sidor av samma mynt.

Müller är framför allt en sådan där spelare som du kan lita på att han gör sitt jobb. För det gör han och han visar det om och om igen. Han ger alltid hundra procent. Du får inga dåliga insatser av Müller. Han är en given garanti på fotbollsplanen och det är något som många tränare skulle önska sig hos alla sina spelare.

Guardiola ska inte ha varit särskilt imponerad av Müllers kvalitéer till en början. Det gick så långt att det länge ryktades om att Müller skulle lämna klubben, speciellt då den tyske allt-i-allon inte kände sig värderad av spanjoren.

Den gamle Bayern München-tränaren Louis van Gaal hörde att Müller inte kände sig riktigt trygg hemma i Tyskland och ville ha honom till England. Det var under van Gaal som Müller fått sitt genombrott i Bayern och nu ville den holländske tränaren locka honom till de brittiska öarna i sitt nya lagbygge i Manchester.

Det fick den tyska styrelsen att agera med en nästan otäck snabbhet. Ett nytt kontrakt togs fram omedelbart och det var en av de hittills få gånger som ledningen faktiskt lagt sig i Guardiolas arbete som tränare. För Müller ska, åtminstone om man får tro framstående tyska medier, ha blivit garanterad en viktigare roll och mer speltid i laget. Något som har förverkligats denna säsong.

För Thomas Müller är mycket viktigare för Bayern än vad många ger sken. Hans varumärke värderas till högst av alla tyska fotbollsspelare, mycket tack vare hans varma och personliga stil som faktiskt är något ”o-bayersk”. Müller en spelare som Bayern vill förknippas med. För han står för värden som passar med klubben.

Ikväll visade han varför. Hans vilja och hans hjärta för klubben är unik. Hans kärleksfulla relation till fansen är ömsesidig. Och någonstans var det väldigt talande att det var han som till slut satte 3-2 för Bayern. För det var han som ville det mest av alla på hela planen.

Många är oroliga för vad som sker med Bayern den dag då Bastian Schweinsteiger och Philipp Lahm försvinner. Jag är mer orolig för vad som sker den dag då Thomas Müller försvinner.

Den senaste veckan har varit den tuffaste för Guardiola sedan han kom till Bayern München. Förlusten mot Barcelona har satt hans rykte i gungning och helgens förlust mot Augsburg, som egentligen inte betydde det minsta, har satt igång de tyska sportmedierna på allvar.

Det går inte att beskriva riktigt hur ”utsatt” Guardiola har varit den senaste veckan. Den spanske tränaren har fått nästan all uppmärksamhet i tysk media. Tidningarna har skrivit spaltmeter om mästertränaren efter att Bayern München förlorat mot Barcelona med 3-0 och släppt in alla målen under matchens sista 15 minuter.

Vissa har tagit Guardiola i försvar, de flesta har sågat honom vid fotknölarna. ”Guardiola blev utmanövrerad av sin efterträdare” har varit en av de vanligare rubrikerna följt av ”Guardiola sänktes av sin egen skapelse” och ”Guardiola passar inte i Bayern”. I sak har de varit olika rubriker, kärnan har dock allt som oftast varit densamma.

Även om matchen mot Augsburg inte betydde det minsta så blev den matchen oerhört viktig för Guardiola. Förlusten blev den fjärde i följd (då räknat med strafförlusten mot Dortmund i DFB-Pokal) och även om Bayern inte stod för en särskilt dålig insats har den byggt vidare på de negativa tonerna kring den spanske tränaren i den tyska pressen.

Det märktes tydligt på måndagens presskonferens att Guardiola haft en tuff vecka bakom sig. Den annars lugne, eftertänksamme tränaren var inte riktigt sitt vanliga jag. ”Hur många gånger har Bayern vunnit trippeln?”, frågade Guardiola retoriskt som ett svar på en av frågorna under presskonferensen. ”En gång!”, fyllde tränaren i själv.

Det handlade inte främst om att försvara sin egen insats i klubben, utan om att visa på hur svårt det är att faktiskt vinna allting under en och samma säsong.

För Guardiola lever under pressen att leverera resultat på samma nivå som Jupp Heynckes gjorde under sin sista säsong i klubben. Guardiola följde en tränare som utöver att vara oerhört omtyckt av människorna i klubben och bland fansen, också hade fört klubben till dess första trippel.

Guardiola hade inte kunnat få det svårare.

Många har räknat upp, eller snarare ned, titlarna Bayern har tagit under de senaste åren. 2013 var det tre, 2014 var det två och 2015 ser det ut att bli en. En nedåtgående trend syns alltså under Guardiolas tid, något som många Guardiola-motståndare väldigt gärna pekar ut i diskussionerna.

Det är enkelt att glömma att Bayern under Guardiola har utvecklats rejält fotbollsmässigt. I Bundesliga har Bayern levererat två av sina bästa säsonger någonsin under spanjorens ledning. Det är något som många tycks glömma när man ser till Guardiolas gärning. Man glömmer att se vad han har lyckats med, istället väljer man att se vad han inte har lyckats med.

Självklart ska man ha höga förhoppningar. Guardiola är trots allt en av världens bäst betalda tränare och klubben har valt att följa hans linje helt när det kommer till allt från nyförvärv till förändringar på träningsanläggningen. ”Thiago eller ingen”, sa han redan under sin första månad i klubben och Bayern gav tränaren den spanske mittfältaren. Ett tecken på hur mycket hans ord väger.

Samtidigt kan man inte kräva att han ska leverera titel efter titel. Trippel efter trippel. Det är en omöjlighet i dagens moderna fotboll. Och jag vågar nog påstå att Bayern är ett bättre lag än vad de var det där magiska året 2013. Bayern har en tydligare identitet och en högstanivå som är den högsta i Fotbollseuropa.

Jag förstår att det blir enkelt att klanka ned på detta och säga: ”Ja om det nu är så bra, varför levererar han då inte?” För att fotbollen helt enkelt inte är så pass enkel. Hur många gånger har vi inte sett fantastiska lag misslyckas trots världsstjärnor, fantastiska förutsättningarna och hela baletten? Alldeles för ofta. Det är inte bara att gå in och vinna i fotboll, det krävs tillfälligheter och en hel del gnutta tur. Något som Guardiola har saknat när det gällt som mest.

Klart är att den senaste veckan har satt rejäl press på Guardiola. Ryktena om en tänkbar flytt har satt igång och huruvida den är placerad eller inte är oklar, men den kunde inte att kommit lägligare för de som jagar honom och olägligare för Bayern som vill behålla honom.

Bayern vill inte släppa sin tränare. Det är jag helt övertygad om. Klubben är övertygade om att Guardiola är rätt man för jobbet. De litar på hans förmåga att nå hela vägen, även om han inte har lyckats ännu. Han kommer inte att lämna till sommaren även om envisa rykten gör gällande att så är fallet.

Bayern kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla honom längre än över nästa säsong.

För till sommaren planerar Bayern en rejäl förändring och man vill att Guardiola ska sätta prägeln på den. Det underlättar också i förändringen om Guardiola är bunden på lång tid framöver. För då finns det en långsiktighet och en tydlig tanke med vad man vill göra. Klubben hoppas på att han kommer att skriva på en förlängning innan sommaren och vara med på det långa loppet.

Guardiola har dock inget annat fokus än att leverera i kvällen. Han utesluter inte chansen att gå vidare, även om den är minimalisk. Han vill se laget prestera bra fotboll, helst ska de också vinna. Vinsten är att yttersta vikt för att ta död på ryktena och de negativa tonerna. För än idag lever han med sviterna av förlusten mot Real Madrid förra säsongen. Om ett år vill han inte leva med sviterna av förlusten mot Barcelona. Därför är det viktigt med en seger idag.

Förlusten mot Köln på söndagen blev för mycket för Schalke. Det krisande topplaget hade återigen förlorat viktiga poäng i jakten på Europa League och idag kom beskedet att Kevin-Prince Boateng, Sidney Sam och Marco Höger blivit avstängda en klubben. Ett krisbeslut av en klubb i kris.

Inför säsongen var målet för Schalke att återigen försvara sin position bland de topp fyra. En position som skulle betyda Champions League. Efter en svag säsongsinledning under tränaren Jens Keller, vars öde redan var förutbestämt, fick Roberto Di Matteo hoppa in som tränare. Den Schweizfödde italienaren skulle leda Schalke in i framtiden och sätta den nya agendan i klubben.

I efterhand är det enkelt att säga att så inte har blivit fallet. Med vissa undantag, speciellt bortasegern mot Real Madrid i Champions League, har Schalke inte gjort några särskilda framsteg under Di Matteos ledning. Hans fotbollsstil har kritiserats från alla håll för att vara för destruktiv, tråkig och långt ifrån modern.

Sportchefen Horst Heldt, vars röst väger tungt i klubben, har hela tiden försvarat den tränare som han sedan länge kämpat för. Di Matteo var nämligen högt upp klubbens lista redan när tränaren lämnade Chelsea men det tog längre tid än planerat innan Heldt lyckades lotsa italienaren till klubben, mycket på grund av Schalkes brist på tydliga framtidsvisioner.

Det var lite under pompa och ståt som Di Matteo kom till klubben. Han utmålades som en frälsare, som en karismatisk person som skulle sätta Schalke på kartan. Den förgående tränaren Jens Keller hade inte alls haft den utstrålning som en klubb av Schalkes dignitet önskat sig, inte heller var Kellers meritlista särskilt imponerande.

Schalke ville ju, som så många andra, etablera sig som en toppklubb i Europa. Det kunde man inte med en så pass okänd tränare som Keller.

Men Di Matteos tid har inte blivit den succé som Horst Heldt hoppats på. Uttåget mot Real Madrid i Champions League var förväntat, men att Schalke inte skulle ha den minsta chans på att nå ”die Königsklasse” nästa säsong var en missberäkning. Med söndagens förlust ser det dessutom ut som om Schalke kan gå miste om en Europa League-plats även om klubben just nu belägrar en av de åtråvärda platserna.

Efter förlusten mot Köln sa Heldt till pressen att ”man under de kommande 14 dagarna skulle se över vilka som var beredda att ge det klubben krävde” och tillade att ”han inte visste om alla spelare skulle träna vidare med laget framöver”. Ett tydligt tecken på att någonting inte stod rätt till i laget.

Konsekvenserna kom snabbare än vad Heldt själv angivit.

För idag meddelade klubben att Kevin-Prince Boateng, Sidney Sam och Marco Höger är avstängda från spel i klubben framöver. De två förstnämnda är dessutom, enligt Heldt, inte välkomna tillbaka till klubben framöver. Höger däremot har chansen att återvinna en plats i truppen.

”Vi har känslan att det inte finns något förtroende längre. Vi är inte heller övertygade om att dessa två spelare kan hjälpa oss i matcherna mot Paderborn och Hamburg”, var Heldts kommentar kring Boateng och Sam på den officiella hemsidan. Angående Höger är han avstängd i en vecka då klubben är ”tveksamma kring hans lojalitet”, men att man ska sätta sig ned inom kort och diskutera framtiden med spelaren.

Enligt källor ska Heldt också ha sagt att Sam och Boateng visat upp en dålig attityd på träningarna. Båda spelarna ska ha ”brytt sig mer om sig själva, än laget” vilket också ska ha spelat in i beslutet.

Vad som kan vara intressant att påpeka är att Heldt verkar ha tagit beslutet ovanför tränaren Di Matteos huvud. Di Matteo har inte gjort ett enda uttalande kring detta utan tysk media gör gällande att Heldt själv ska ha hållit ett möte med truppen där han delgivit denna information. En mycket besynnerligt agerande i den rådande situationen. Kevin-Prince Boateng avgjorde trots allt senast för en vecka sedan mötet mot Stuttgart då han i sitt inhopp assisterade till ett mål och gjorde det avgörande 3-2-målet.

För Heldt är det också en prestigeförlust. Båda värvningarna faller under hans ansvar. Kevin-Prince Boateng lyftes fram som en av de största värvningarna för Schalke på mycket länge när han togs in och Sidney Sam ansågs vara en briljant värvning när han togs in för endast 2,5 miljoner euro från Leverkusen. Den förstnämnde har inte kunnat leva upp till förväntningarna, den sistnämnde har mest gått skadedrabbad och inte passat in i Di Matteos spelsystem.

I ett skede då Schalke endast har vunnit en av de senaste åtta matcherna i Bundesliga kan det tyckas underligt att ett sådant viktigt och omskakande beslut tas. Speciellt när klubben med två omgångar kvar endast har två poäng ned till Dortmund och Bremen som jagar den sista Europa League-platsen som just nu Schalke har.

Det sänder också signaler om att Di Matteos auktoritet innanför klubbens väggar inte är särskilt stor. Att Heldt är den starke mannen med den långsiktiga planen har ingen ifrågasatt, men att han – av vad det verkar – skulle kunna kliva över Di Matteos huvud och göra sig av med tre spelare får ses som remarkabelt.

Klart är att Heldt också gamblar med sitt eget anseende. I slutändan är det han som har tagit både Boateng och Sam till klubben och det är också han som få stå till svar för att de inte har presterat och att deras attityd inte har passat in i klubben. Något han självklart är medveten om att han också kommer att få stå till svars för.

Missar Schalke Europa League är det stor risk att Di Matteo och Heldt får lämna. Något som ingen hade trott när Di Matteo klev in som klubbtränare i höstas.

Det var en Champions League-semifinal som höll en fenomenalt hög nivå. Både Barcelona och Bayern bjöd på bra fotboll, men det var tydligt att det var hemmalaget som satt på de högsta växlarna och när väl det första målet kom så brast hela dammen i Bayerns försvar.

3-0 var inte i underkant. Barcelona skapade chanser under hela matchen och Bayern fick skatta sig lyckliga att man inte gick in i halvtidsvilan i underläge. Spanjorerna var ständigt på jakt och Bayern hade svårt att få riktig kontroll på Barcelonas offensiva trio. Gång på gång hade Suarez, Neymar och Messi tendenser men det fick inte riktigt till det i slutändan.

Bayern försökte att förändra försvarsspelet för att bemöta Barcelonas offensiv. Den inledande trebackslinjen övergick till att bli en fyrbackslinje vilket skapade en stabilare defensiv i det tyska lägret, men långt ifrån säkrade defensiven och Barcelona satte konstant stort tryck mot den defensiva fyran och de defensiva mittfältarna.

Det var ett Barcelona i absolut rytm, i absolut synk som mötte ett Bayern som var helt ur fas. Guardiolas lag kunde inte kontrollera tillställningen på det sättet som de hade hoppats på. Mittfältet som bestod av fyra centrala pjäser i Thiago, Alonso, Lahm och Schweinsteiger kunde, trots all sin rutin, inte få ordning på spelet.

Det såg hafsigt ut i Bayern. När man fick tag i bollen pressade Barcelona omedelbart och försöken att etablera någon sorts offensiv fotboll slutade oftast med att en långboll på någon av de isolerade anfallarna i Müller och Lewandowski eller med att bollen snabbt övertogs att Barcelona som direkt gick för attack mot mål.

Barcelona påminde väldigt mycket om det Bayern som 2013 besegrade just Barcelona i semifinal. Spanjorerna var distinkta, välorganiserade och konstant på jakt. De gav inte Bayern tid och rum att etablera något eget spel vilket visade sig vara en oerhört effektiv väg att gå. Efter lite inledande strul fick också Barcelonas försvar ordning på Lewandowski och Müller som inte längre kunde länka ihop anfallsspelet tillsammans.

Trots all erfarenhet på Bayerns sida kunde man inte riktigt rå på den kvalitet som Barcelona hade och även om man hade några lugnare perioder kom man inte riktigt någonstans i anfallsspelet. Det enda skottet på mål som Bayern hade var ett avslut från Thiago som tog på en Barcelonaförsvarare och i halvfart plockades upp av Ter Stegen i Barcelonas mål.

Avsaknaden av Ribéry och Robben var oerhört stor. De två yttrarna är de två spelare som kan göra sina gubbar, som kan göra den där skillnaden i en match som står och väger. För Bayern hade chansen vid ställningen 0-0 i andra halvlek. Men det fanns ingen spelare där som kunde gå in, ta ansvaret och göra de avgörande momenten. Det fanns ingen spelare med tillräckligt med individuell kvalitet i tyska lägret för att avgöra matchen, eller åtminstone skapa seriös oro i Barcelonas försvar.

När sen Messi gjorde 1-0 var det ren och skär uppförsbacke för Bayern som verkligen tappade tanke och lugn. Bayern började att spela på chans i en match där de inte kunde tillåta några misstag. Och därför blev de straffade inte bara en, utan två gånger och om ett 1-0-underläge hade varit svårt att ta igen så är det ingenting mot vad ett 3-0-underläge är.

Det ser inte ut att bli Guardiolas år den här säsongen heller för Bayern och med ett år kvar på kontraktet är det nog många som börjar undra om han faktiskt kommer att leda Bayern till ytterligare en Champions League-titel.

För någonstans var det vad Guardiola skulle göra. Han skulle utveckla Bayern spelmässigt, men framför allt bygga vidare på de framgångar som Jupp Heynckes fört till klubben med trippeln 2013 och efter förra årets dubbel (ligan och inhemska cupen) hade förväntningarna blivit skyhöga inför årets säsong.

När Bayern åkte ur Champions League med dunder och brak förra säsongen mot Real Madrid tog Guardiola på sig skulden. Han hade inte litat på sin instinkt, sina tankar och sina fundamentala idéer kring fotboll. Den här gången gjorde han det, utan ett bättre resultat.

Självklart tar människorna i klubben hänsyn till de skadebekymmer Bayern har dragits med under säsongen och speciellt i detta avgörande skede, men i slutändan är det resultaten dessa människor ser. Den startelva Bayern ställde upp med idag var allt utom dålig och många hade nog förväntat sig mer, så även Guardiola.

Med de stora förändringar Guardiola har genomfört finns det redan en latent känsla av en ansträngd relation mellan Guardiola, klubben och dess supportrar. Även om ledningen stöttar Guardiola till fullo får man ett intryck av att den kappan kan vända väldigt fort om det väl skulle börja blåsa upp till storm.

Med de uteblivna framgångarna blir också Guardiola än mer pressad. Kanske inte främst av allmänheten men utav sina egna förväntningar. För någonstans hade han hoppats på mer vid det här laget. Efter två säsonger i klubben har han ändå fått forma laget efter sina behov, men ännu har han inte riktigt hittat helt rätt vilket grämer honom och det syns tydligt på hans kroppsspråk.

För Guardiola är inte lika avkopplad längre. Han har inte den kontroll över situationen som han vill ha. Han känner att det börjar att vina runt omkring honom. Än har vinden inte riktigt tagit fart men den ligger där och väntar på att åskmolnen ska passera.

Chansen lever för Guardiola men tiden börjar så sakteliga att rinna ut. Och frågan är om han har mer än en chans till i Bayern att vinna Champions League-titeln. Jag är tveksam.

När Pep Guardiola besökte Nou Camp i mars var det första gången sedan han lämnade Barcelona som han var på arenan. Guardiola var tillbaka, på hemmaplan för första gången på över ett år och han fick se en briljant Messi överglänsa alla andra spelare på planen. Den Messi som Guardiola en gång utvecklat till världens bäste spelare och som än idag anses vara en av de absolut bästa, för att inte säga den bästa i modern tid.

Guardiola hade parkerat en bit från arenan.  Tillsammans med sin pappa Valenti och sin högerhand i Bayern Manel Estiarte hade de vandrat tillsammans med de övriga Barcelonasupportrarna till Camp Nou. Att få tag på biljetter var inga problem för Guardiola. Han har sedan tidigare säsongskort och sin plats på läktaren, precis som vilken annan supporter som helst. För Barcelona är Peps hem, det är där han fostrad och det är där han har sitt hjärta.

Men idag vill han inget annat än besegra sin största kärlek.

Det var som om Pep själv visste att han skulle stöta på Barcelona under våren med sitt Bayern München. Han åkte inte främst till Barcelona för att analysera och hitta svagheter hos sin forna klubb. Han åkte dit som en supporter, men han förberedde sig mentalt på att komma dit – till hans hem – som motståndare. Kontrollen är något Pep aldrig släpper. Han kunde inte tänka sig att åka till Barcelona utan att vara beredd på den emotionella känsla som skulle överskölja alla övriga känslor. Han vill inte visa några tecken på svaghet när han återigen ska stå på den fotbollsplan där han firat stora framgångar och växt fram till en klubbikon.

För det var i Barcelona och på Nou Camp som Pep gjorde det möjligt att en dag bli tränare i Bayern München. Det var i 2009 som det första fröet till ett samarbete mellan Guardiola och Bayern odlades. Bayern München åkte en aprildag till Barcelona för att spela i Champions League. Det handlade om en kvartsfinal på Nou Camp och på tränarbänken i Bayern stod en, i klubblagssammanhang, orutinerad tränare i form av Jürgen Klinsmann.

Klinsmann var Bayerns filosof. Han hade kommit in i klubben för att förändra, för att föra Bayern in i det nya seklet av fotboll. Hans karismatiska, generösa ledarstil och den lätta kaliforniska solbrännan var något som Bayern inte riktigt hade sett skymten av tidigare. Klinsmann gjorde stora förändringar, med allt från att ställa statyer av Buddha på träningsanläggningen till att anställa en assisterande tränare från Mexico som visade sig inte kunna det minsta om varken Bundesliga eller tysk fotboll.

Vad den tidigare tyske förbundskaptenen ville göra var att ta begreppet ”Mia san mia” (”Vi är vi”) till en ny nivå. Han ville att Bayern skulle bli en familjär förening, där alla kände sig hemma och vara en förening som alla spelare kunde identifiera sig med. Spelarna skulle kolla på gamla matcher med klubbikoner som Paul Breitner, Franz Beckenbauer och Gerd Müller för att förstå att de var i ett större sammanhang – ett pågående historieskrivande.

Det som varken Klinsmann eller den dåvarande ledningen med Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge förstod var att man försökte forcera en förändring alldeles för snabbt. Bayern hade tappat mark på övriga storklubbar och ville genast jobba ikapp. Arbetet med förändringen hade börjat med att tyskarna spanat in andra storklubbar och hittat vad som utmärkt dem. Under luppen föll bland annat Barcelonas La Masia-akademi, Real Madrids handplockning av internationella världsstjärnor och Manchester Uniteds Sir Alex Ferguson, det vill säga en tränare som präglat en klubb. Just det sistnämnda tanken skulle senare övergå till en man vid namn Pep Guardiola.

Utifrån dessa punkter letade Bayern efter olika lösningar. Akademin jobbar klubben på än idag och arbetet med att bygga den kommer snart att dra igång vid närheten av Allianz Arena. Internationella stjärnor värvades in i form av Franck Ribéry, Luca Toni men samtidigt ville man inte helt släppa grundstommen i att ha tyska landslagsmän i truppen och därför kom även spelare som Miroslav Klose och Tim Borowski in. Sist till bordet kom tränaren i form av Jürgen Klinsmann som nu skulle sätta den slutgiltiga prägeln på vad som skulle vara ett skrytbygge.

I efterhand kan man med enkelhet säga att det inte gick som Bayern hade tänkt sig.

Och just den där kvällen i april blev det som allra tydligast att Bayern och Jürgen Klinsmann inte hade lyckats med sitt mål. Guardiola och hans Barcelona med Lionel Messi i spetsen blottade Bayerns alla svagheter. Barcelona vann med 4-0 och drygt tre veckor senare hade Klinsmann fått sparken av klubben.

Det Bayern såg den kvällen i april var däremot ett Barcelona som skulle komma att prägla den moderna fotbollen i år framöver.

Därför var det inte konstigt att Bayern fem år senare gjorde allt i sin makt för att locka Guardiola till klubben. Han var den felande pusselbiten som klubben jagade och som varken Louis van Gaal (kom inte överens med människorna i klubben) eller Jupp Heynckes (kortsiktigare lösning) kunde fylla till hundra procent.

Att Guardiola tackade ja var allt klubben behövde och när han väl gjorde det förändrades många saker inom Bayern. Det blev inte lika lättillgängligt att komma åt spelarna och träningsanläggningen stängdes flera gånger för allmänheten än under tidigare tränare. Supportrarna gnällde, men ledningen stod fast vid att det Guardiola gjorde var det bästa för klubben i slutändan.

Klart är att Guardiola hade bättre förutsättningar än Klinsmann att lyckas. Dels var Guardiolas meritlista klart starkare än Klinsmanns, dels hade Bayern tagit steg efter steg till en identitetsförändring. Förändringsprocessen hade redan satts i rullning och klubben hade gjort sig redo för att de skulle ge sig in på djupt vatten, men det behövdes ansåg klubben för att hänga med i utvecklingen och helst ligga i framkant i den moderna fotbollen. När Klinsmann kom in hade Bayern inte varit förberedda på att släppa sin gamla mentalitet, något man med tiden blivit mer villiga att göra.

Kanske var det också så att Bayern kände sig tvungna att göra det för att få den hett eftertraktade Guardiola till klubben. Spanjoren hade anbud från många håll men tyskarna var medvetna om att förutsättningarna i München var nästintill perfekta för Guardiola. Spanjoren behövde bara få sätta sin prägel på det hela och sen skulle alla parter vara nöjda. Tyskarna accepterade det och Guardiola tackade ja.

Och att Bayern är högst indragna i en förändringsprocess syns på de olika beslut som har tagits sedan Guardiola kommit till klubben. Dels har värvningspolitiken förändrats drastiskt där Bayern har öppnat upp plånboken för dyrare nyförvärv som Guardiola själv till stor del har valt. Ansvaret för värvningar har ledningen mer och mer fått släppa ifrån sig. Dessutom har mycket ny personal tillkommit och många äldre lämnat eller fått gå till följd av Guardiolas styre. Om du inte är villig att underkuva dig tränaren är du fri att lämna.

Det är bara toppen av isberget men det jag vill säga är att detta omöjligt hade tillåtits för bara tio år sen i Bayern. För Bayern har alltid varit en toppstyrd klubb där starka män och tidigare klubblegendarer i form av Franz Beckenbauer, Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge har styrt klubben in i minsta detalj. Så är det inte idag.

Att Guardiola har förändrats i processen vittnar flera människor om. Han är inte längre lika bunden till sina fotbollsmässiga tankar om bollinnehav och kortpassningsspel. Han är inte lika älskad i München som i Barcelona. I Tyskland har han fått lära sig att hantera nya taktiska dilemman och har fått jobbat med ett helt annat spelarmaterial än vad han hade i Barcelona.

Inför dagens match är Bayern högst drabbade av en skadesituation som har satt tyskarna och Guardiola i en prekär situation. Avsaknaden av spelare som David Alaba, Arjen Robben och Holger Badstuber – alla spelare som anammat Guardiolas tankar väl – är borta och den spanske tränaren har inte lyxen av att välja och vraka mellan spelare på det sätt som han hade hoppats på.

Men oavsett vilka förutsättningar som finns är det fortfarande en mycket emotionell tillställning för Guardiola. Det vet han om, det vet Bayern om och det vet Barcelona om. Guardiola är medveten om att kamerorna kommer att vara på honom. De kommer att följa honom slaviskt under 90 minuter för att ge minsta hint om hans känslor. ”Kommer han att jubla om Bayern gör mål?”, är det många som frågar sig. Guardiola själv ville inte svara på frågan, för ärligt talat vet han inte svaret. Det kommer i stunden.

Vad som är klart är att när Bayern idag går in på Camp Nou är det som ett helt annat lag, en helt annan klubb än den som steg in 2009 eller i den minnesvärda semifinalen 2013. När Guardiola går in på planen idag är det också som en helt annat person än den person som beträdde gräsplanen 2009. Den kvällen då Guardiola besegrade och beseglade sitt öde som en blivande Bayerntränare.

Striden om titeln har sedan länge varit avgjord. Men Bundesliga lever fortfarande i allra högsta grad. För bortsett från titelstriden så lever striderna kring nedflyttning, Europa League och direktkval till Champions League i ligan. Det betyder att vi har tre högst intressanta omgångar kvar att se fram emot. Idag kollar vi till bottenplatserna!

Bottenstriden

I bottenstriden återfinns ett gäng lag som fortfarande kämpar för att undvika nedflyttning. Tabellen ser för tillfället ut så här:

13. Hertha BSC, 34p (-13)

14. Hamburger SV, 31p (-26)

15. SC Paderborn 07, 31p (-30)

——-

16. SC Freiburg, 30p (-11)

——-

17. Hannover 96, 30p (-18)

18. VfB Stuttgart, 27p (-22)

Längst ned strider just nu sex lag om att undvika nedflyttning och kvalplatsen. Många av lagen ställs mot varandra i de tre kommande omgångarna och det finns väldigt mycket som kan ske i slutändan.

Tabellens jumboplats har Stuttgart just nu som länge pressade Schalke i helgens match. Men Huub Stevens lag lyckades inte med att få sitt lag att hålla sitt 2-1-överläge. Det blev förlust med 3-2. En förlust som kostade mycket när övriga bottenlag tog poäng i helgen. Men det finns ett ljus i mörkret och det är att Stuttgart ställs mot två av sina konkurrenter i botten. I helgen ställs Stuttgart mot Mainz (hemma), den matchen följs upp med Hamburg (hemma) och Paderborn (borta). Det finns goda poängchanser för Stuttgart som har visat en spelmässigt positiv trend. Frågan är om klubben kan ta igen de viktiga poängen i slutändan.

I Hannover har vi vårens formsvagaste lag. Hannover har endast tagit sex poäng under våren vilket gjorde att tränaren Tayfun Korkut fick gå. In kom Michael Frontzeck och efter en inledande förlust mot Hoffenheim (1-2) lyckades han ställa in laget till att knipa en poäng mot Wolfsburg. Den poängen är inte avgörande, men sänder tydliga tendenser om att man inte har givit upp hoppet om att klara kontraktet. De tre kvarvarande matcherna är Bremen (hemma), Augsburg (borta) och Freiburg (hemma). Bremen har stått för en stark vår och blir svårslagna, även Europa League-jagande Augsburg blir tuffa och det kan bli en högst avgörande match mot Freiburg i säsongens sista match.

På kvalplatsen återfinns just nu Freiburg som är det lag som kanske spelar minst press av alla bottenlag. I Freiburg hoppas man självklart på att klara kontraktet men den mediala pressen finns inte där på samma sätt som i Hamburg och Stuttgart. Freiburg har dessutom erfarenhet från tidigare bottenstrider då man har klarat sig undan nedflyttning. Spelschemat är tufft där klubben först åker till Hamburg för att spela i helgen, sedan tar man emot en redan klar ligaetta i Bayern München och avslutar med en avgörande match mot Hannover. Två direkta konkurrenter och en ligaetta är kvar att möta, en inte alltför enkel uppgift. Fördelen är den klart starkare målskillnaden än konkurrenterna.

Precis ovanför kvalstrecket återfinns nykomlingen Paderborn som tog tre oerhört viktiga poäng mot Freiburg i helgen. Ingen hade trott att laget fortfarande skulle ha chans att klara kontraktet men Paderborn har kämpat sig igenom säsongen på ett imponerande vis. Det kvarvarande spelschemat är dock riktigt tufft. Först tar Paderborn emot Wolfsburg på hemmaplan, sedan åker man till Gelsenkirchen för att möta Schalke och avslutar på hemmaplan mot Stuttgart. I alla de tre återstående matcherna ställs Paderborn mot lag som fortfarande slåss på sina fronter. Det ser inte alltför positivt för Paderborn som dessutom har sämst målskillnad av lagen i bottenstriden.

För ett lag som Hamburg, som länge sett ut som givna kandidater till nedflyttning, har formen gått i positiv riktning och efter helgens viktiga trepoängare mot Mainz är klubben tillbaka ovanför kvalstrecket vilket betyder mycket. I de tre återstående omgångarna ställs Hamburg mot Freiburg på hemmaplan, sedan går resan till Stuttgart och sedan avslutar Hamburg hemma mot Schalke. Två matcher är mot direkta konkurrenter och i den sista matchen ställs Hamburg mot ett Schalke som kan slåss om Europa League-platserna. Det hade kunnat vara klart enklare men Hamburgs uppåtgående trend och den positiva känslan i klubben just nu talar till deras fördel.

Det sista laget jag räknar till bottenstriden är Hertha Berlin som har ett klart bättre utgångsläge och ligger fyra poäng ovanför kvalstrecket och nedflyttningsplatsen. Dessutom har Hertha bra målskillnad som ger dem ett än bättre utgångsläge. Det kvarvarande spelschemat bjuder på bortamatch mot Dortmund, hemmamatch mot Frankfurt och en avslutande bortamatch mot Hoffenheim. Tre inte helt enkla uppgifter för ett Hertha som har stått för en stark vår sedan Pal Dardai tog över som tränare. Det finns inga givna trepoängare här, men Hertha har visat sig vara oerhört svårslagna under Dardais roder.

Min förutsägelse

När jag gissade hur det skulle sluta i bottenstriden förra året fick jag fel, men jag försöker med ett tappert försök igen. Utifrån de matcher som återstår, den nuvarande trenden etcetera tror jag att tabellen kommer att sluta på följande sätt för bottenlagen:

13. Hertha, 35p

14. Hamburg, 35p

15. Freiburg, 34p

——-

16. Stuttgart, 33p

——-

17. Paderborn, 32p

18. Hannover, 31p

Utifrån mina gissningar blir det Paderborn och Hannover som åker direkt ur. Hannover faller på deras dåliga form och jag tror att de tar max en poäng av de återstående tre matcherna. Paderborn faller på att de har ett oerhört tufft spelschema och jag tror inte att deras kvalitet är tillräcklig för att klara sig kvar.

Stuttgart kniper kvalplatsen mycket tack vare ett tacksamt spelschema och den spelmässiga formen laget har visat upp. Det blir dock en helt avgörande match för Stuttgart mot Paderborn i bottenstriden och där vinner Stuttgart, mycket på rutinen i laget.

Freiburg, Hamburg och Hertha klarar sig kvar med nöd och näppe. Med andra ord tror jag vi har en högst levande bottenstrid hela vägen in till slutet.

Duellerna i bottenstriden

Omg 32

Fre, 8/5: Hamburger SV – SC Freiburg

Omg 33

Lör, 16/5: VfB Stuttgart – Hamburger SV

Omg 34

Lör, 23/5: Hannover 96 – SC Freiburg

Lör, 23/5: SC Paderborn 07 – VfB Stuttgart

Med ett kort och koncist meddelande bekräftade Borussia Dortmund att mittfältsmotorn Ilkay Gündogan kommer att lämna klubben som senast när hans kontrakt går ut 2016. Längre kommer inte relationen mellan klubben och spelaren att vara. I stunden fick sig Dortmunds slogan, ”Echte Liebe” (äkta kärlek), en viss törn.

Det är inte ett besked som kommer oväntat för de som har varit involverade och har följt processen. Det har mer eller mindre varit en öppen hemlighet att Gündogan planerat att lämna klubben och det sedan en lång tid tillbaka. Redan innan han skadade sig under hösten 2013, en skada som höll honom borta från fotbollen i drygt ett år, förväntades han lämna efter säsongen (det vill säga sommaren 2014).

Skadan satte flyttplanerna längre ned på prioriteringslistan och istället handlade det om att komma tillbaka på fotbollsplan och därefter återigen prestera på den. Därför valde Gündogan att förlänga sitt dåvarande kontrakt, som gällde till 2015, med ytterligare ett år. En kortsiktig lösning för att ta igen sitt förlorade år, men också för att Gündogan var medveten om att det skulle kunna lång tid att ta sig tillbaka till den nivå där han tidigare varit.

Gündogan är fortfarande inte tillbaka till 100%. Han är inte den spelare som han var den där säsongen när Dortmund spelade Champions League-final. Det är svårt att begära att han ska vara det. Gündogan är dock bra nära att vara den spelare som han en gång var och flertalet storklubbar har uppmärksammat detta. Hade intresset inte funnits där för Gündogan så hade han inte lämnat.

Nu ställde Dortmund, att döma av de mest insatta inom tysk media, ett krav på Gündogan att han behövde lämna ett besked om framtiden senast den första maj. Beskedet kom en dag tidigare. I Gündoganlägret handlade det till störst del om att höra sig för och känna av hur stort intresset var utifrån. Bevisligen fick man positiva vibbar från andra intressenter. I media har det ryktats om att Manchester United, Juventus och Bayern München är de som främst jagar honom.

Speciellt de förstnämnda har länge varit huvudspåret i tysk media. Det gick så pass långt att medierna gick ut med att Gündogan var klar för United för drygt en vecka sedan. En nyhet som Dortmund slog tillbaka med rungande kraft. Klubben hade absolut inte hört någon från de brittiska, än mindre förhandlat med dem och än mindre sålt sin mittfältare.

Vad Dortmund nu kommer att få för Gündogan är oklart. Att det är en duktig fotbollsspelare råder det inga som helst tvivel om. Klubbarna backar däremot för det faktum att han var borta under en hel säsong. Dessutom har han endast ett år kvar på kontraktet och att Dortmund just nu underpresterar sänker marknadsvärdet ännu mer. Först spekulerades det om att Dortmund skulle begära drygt 300 miljoner, nu sägs det att intressenterna inte ska vara villiga att betala de 200 miljoner som klubben sägs begära.

Klart är att Dortmund inte vill gå samma öde till mötes som klubben gjorde med Lewandowski. Den polske anfallaren förhandlade klart med Bayern ett år innan hans kontrakt gick ut. Bayern kunde tänka sig att betala drygt 250 miljoner, men Dortmund nekade. Han var för viktig för Dortmunds kommande säsong, dessutom hade Bayern redan tagit in Mario Götze den säsongen.

Gündogan är inte lika viktig för Dortmunds planer nästa säsong. Med en ny tränare i Thomas Tuchel kan klubben istället säga att det är en nystart. Dessutom har man redan hittat en tänkbar ersättare i den unge Johannes Geis (just nu i Mainz) som är en produkt av Tuchel. Att Dortmund missar Champions League betyder också ett kännbart tapp i inkomster, där kan pengarna från en försäljning av Ilkay Gündogan lindra det ömmande såret en aning.

I slutändan är det ett kännbart tapp för Dortmund som blir av med ytterligare en viktig kugge, ytterligare en spelare som kommit till klubben som okänd och lämnat som en stjärna. Fotbollsvärlden kan vara rå ibland, något Dortmund har fått uppleva i sin jakt på de stora jättarna.