Ikväll sjösätts det nya Dortmund

Ikväll inleder Dortmund säsongen med spel i Europa League mot österrikiska Wolfsberger AC. Dortmund är den klubb med den högsta koefficienten av alla lag i Europa League, men för tränaren Thomas Tuchel är det ny mark då han gör sin första tävlingsmatch som tränare för tyskarna.

För drygt två månader sedan lämnade Jürgen Klopp jobbet som tränare för Dortmund. Efter sju år som tränare avslutade Klopp sin sejour med förlust i den tyska cupfinalen med 1-3 mot Wolfsburg. Finalförlusten var en tråkig avslutning på en annars fantastisk sejour för den karismatiske Klopp som lämnade klubben med tårar i ögonen – precis som hos fansen.

Ersättaren Thomas Tuchel tog, precis som Klopp, sina första steg som tränare i Mainz. Den betydligt mer introverte Tuchel charmerade inte supportrarna med publikfriande uttalande, utan lät fotbollen på planen tala i första hand. Trots små resurser var Tuchel framgångsrik i Mainz och förde ett mindre namnkunnigt lag till spel i Europa League bland annat.

Den inledande perioden i Dortmund har varit en smekmånad för Tuchel. Media har rapporterat intensivt om alla tränarens knep för att få ut så mycket statistik på sina spelare som möjligt under träningspassen till hans tydliga viktnedgång under sitt sabbatsår. De hårda, tuffa och negativa orden har varit få – för att inte säga icke-existerande, medan de positiva orden har haglat över Tuchel.

Kulmen av positiva ord nåddes under söndagen. Dortmund ställdes mot Champions League-finalisterna i en träningsmatch och Tuchels lag gick segrande ur striden med 2-0. Marco Reus stod för en fantastisk soloprestation vid ett av målen men det stora utropstecknet var sättet Dortmund agerade på. De dominerade, varierade och såg ut att vara en bra bit på väg mot målet att bli flexiblare vilket har varit Tuchels mantra sedan dag ett.

En träningsmatch är dock just bara det, en träningsmatch. Det är svårt att veta var ett lag egentligen står trots att man visar upp en bra fotboll. Några procent saknas alltid och det är först efter ett antal träningsmatcher som man kan göra en objektiv bedömning av en utveckling på ett lag, något Tuchel och Dortmund är högsta medvetna om.

Ikväll mot Wolfsberger är det bara seger som gäller. Tyskarna är storfavoriter och det med all rätta. I Dortmund har mer eller mindre alla spelare erfarenhet från Champions League och vet vad som krävs i avgörande matcher. Spelare som Marco Reus, Ilkay Gündogan och Mats Hummels har varit med förut och deras erfarenhet kompenserar upp Thomas Tuchel brist på erfarenhet från dessa matcher.

För Wolfsberger är det också ny mark. Klubben spelar för första gången ute i Europa efter att ha fått platsen då cupvinnaren RB Salzburg redan fått en plats i Champions League genom ligatiteln, samtidigt som Wolfsberger slutade femma i liga. Platsen gick till Wolfsberger som inledde Europa League-spelet i den andra kvalomgången genom att besegra vitryska FC Shaktyor Soligorsk.

Tuchel hade gärna önskat sig mer tid för förberedelser innan sin första tävlingsmatch med Dortmund, men han hade nog inte kunnat vara nöjda med vad hans lag har åstadkommit under den ringa tid han har haft i klubben. Jakten på en ny identitet, ett steg bort från Klopps omställningsfotboll har bara börjat men ett gott tecken på att Tuchel är på rätt väg vore om Dortmund skulle vinna ikväll. Då skulle smekmånaden förlängas ytterligare något och Tuchel få ytterligare arbetsro.

Vänsterbacken Rausch lämnade Hannover för spel i Stuttgart 2013. Då hade Rausch imponerat i Hannovertröjan och ryktades finnas på väl det tyska som det ryska landslagets lista över tänkbara kandidater till landslagen. Rauschs tid i Stuttgart kantades dock av problem och under förra säsongen blev han nedflyttad till klubbens U23-lag. Nu är han tillbaka i Bundesliga och det hos Darmstadt. Nykomlingarna fick Rausch utan att betala någon övergångssumma och hoppas att han ska kunna återvända till sitt gamla jag. Om det sker har Darmstadt fått en riktigt bra vänsterback som håller hög Bundesliganivå.

Piotr Trochowski (FC Sevilla -> FC Augsburg)

2010 medverkade Piotr Trochowski i Tysklands VM-semifinal mot Spanien. Fostrad i Bayern spåddes Trochowski en lysande karriär men den har blivit kantstött av kontraktsproblem och skadebekymmer. Nu är Trochowski tillbaka i Bundesliga efter ett par år i Spanien och Sevilla. Augsburg, som slutade femma förra säsongen i Bundesliga, har gjort sig kända för att sätta fart på spelares karriärer som har stagnerat (Altintop, Baier, Bobadilla) och återigen hoppas man få fart på en spelare som gått en liknande väg. Trochowski är en chansning, men om den lyckas får Augsburg en före detta landslagsman med en vassa fötter som är livsfarliga vid fasta situationer.

Kevin Kuranyi (Dynamo Moskva -> 1899 Hoffenheim)

En annan före detta landslagsman som är tillbaka i Bundesliga är anfallaren Kevin Kuranyi. Efter fem år i Ryssland vänder Kuranyi hem av familjeskäl och det blev inte till hans före detta klubb Stuttgart utan rivalen Hoffenheim. Den numera 33-årige Kuranyi är inte lika rapp i steget som han en gång var men näsan för var målet är finns fortfarande kvar. I Hoffenheim kommer han att ha många rörliga spelare omkring sig och känslan är att han kommer att kunna bli ett viktigt vapen för en klubb som jagar Europaplatserna.

Mitchell Weiser (Bayern München -> Hertha Berlin)

För några år sedan slog Weiser igenom i FC Köln och spåddes en fantastisk framtid. Bayern München var inte sena med att värva Weiser men det visade sig snabbt att steget var för stort för unge Weiser. Bayern klagade på spelarens inställning men under våren kom Weiser tillbaka som en ny spelare och var riktigt bra och viktig för de tyska mästarna. Det blev ingen förlängning med Bayern utan Weiser valde istället att skriva på för Hertha Berlin där han kommer att få mer speltid. Hertha kan mycket väl ha gjort sig ett riktigt klipp i Weiser som har bevisat att han håller för att spela i Bundesliga.

Maximilian Beister (Hamburger SV -> FSV Mainz 05)

Publikfavoriten Maximilian Beister har fått flera säsonger spolierade av skadebekymmer. Under sommaren bestämde sig Hamburgs tränare Bruno Labbadia för att han inte behövde Beisters tjänster och klubben köpte ut spelaren från sitt kontrakt då marknaden inte fanns där. Mainz var inte sena med att skriva ett kontrakt med Beister och nu hoppas han på att få fart på gnistan till sin karriär. Klart är att Beister i sina bästa stunder är en riktigt duktig fotbollsspelare och i Mainz minskar trycket väsentligt på att han ska prestera omedelbart. Möjligheterna för att Mainz gjort ett riktigt kap är stora.

Stefan Reinartz (Bayer 04 Leverkusen -> Eintracht Frankfurt)

Sedan ungdomsåren har Stefan Reinartz varit en spelare i Bayer Leverkusen. Men när hans kontrakt löpte ut till sommaren valde han att inte förlänga det utan att istället se sig om efter en ny klubb. Valet föll på Eintracht Frankfurt där Reinartz tror sig få mer speltid och bli en nyckelspelare. I Leverkusen har Reinartz ofta fått se sig som ett alternativ vid skador på andra spelare och har spelat både på mittfältet och i backlinjen. Han har fyllt rollerna bra och Frankfurt får en spelare som är etablerad i Bundesliga men som aldrig riktigt blommat ut till sin fulla potential. Kan mycket väl bli den ledare på mittfältet som Frankfurt vill ha.

Denna lista är högst personligt utvald utifrån massvis av kriterier (erfarenhet, prislapp, klubbnivå etcetera). Transfersummorna är tagna från Transfermarkt.de.

1. Lars Stindl (Hannover 96 -> Borussia Mönchengladbach, €3 miljoner)

Det var med tårar i ögonen som Lars Stindl tackade av supportrarna på HDI-Arena efter att Hannover klarat kontraktet för den kommande Bundesligasäsongen i den sista omgången. Lagkaptenen Stindl har varit klubbens nyckelspelare under flera säsonger men bestämde sig under våren för att han skulle lämna klubben. Mönchengladbach drog till slut det längsta strået och värvade mittfältaren som endast kostar tre miljoner euro tack vare en klausul i kontraktet. Stindl är en perfekt värvning för Mönchengladbach och är användbar i många olika roller på mittfältet. Jag tror att han kommer att ta ytterligare kliv i sin nya omgivning.

2. Roman Bürki (SC Freiburg -> Borussia Dortmund, €3,5 miljoner)

Inför förra säsongen pratades det mycket om de schweiziska målvakterna i Bundesliga. Främst Yann Sommer stod ut, men Roman Bürki visade sig bli en av säsongens bästa nyförvärv. Tänkt att ersätta Oliver Baumann så var Bürki en av anledningarna till att Freiburg tog poäng i många viktiga matcher. Visserligen fick Freiburg lämna Bundesliga men inte var det på grund av Bürki, målvakten storspelade under hela säsongen och det var inga tvivel om att han skulle lämna Freiburg när det blev klart att klubben skulle spela i 2. Bundesliga. Dortmund drog det längsta strået och jag är övertygad om att Bürki kommer att bli förstemålvakt i sin nya klubb. En riktigt bra målvakt som kommer att stärka upp en position där Dortmund hade det svårt under förra säsongen.

3. Emir Spahic (Kontraktslös -> Hamburger SV, gratis)

Ett av de största problemen i Hamburg under förra säsongen var försvarsspelet. Ingen av mittbackarna övertygade och klubben kände därför ett stort behov av att få in ett bra namn på den positionen till den här säsongen. I Emir Spahic hittade klubben en etablerad mittback som sin ålder till trots håller hög nivå fortfarande. Spahic kommer med sin erfarenhet att tillföra ett lugn i Hamburgs backlinje och har ledaregenskaper för att leda sina kamrater på planen. Spahic må inte vara särskilt ung, men jag är inte orolig för att det ska vara några problem när Hamburg siktar på att nå en klart bättre position än förra säsongen.

4. Vladimir Darida (SC Freiburg -> Hertha Berlin, €3,8 miljoner)

En klubb som i mina ögon inte har varit särskilt starka på transfermarknaden under de senaste åren är huvudstadslaget Hertha Berlin. Den här sommaren tycker jag dock att det verkar finnas en tydlig tanke och idé med värvningarna. I Vladimir Darida har klubben hittat en riktigt bra mittfältare som etablerade sig på Freiburgs mittfält förra säsongen och i match efter match visade upp sina starka egenskaper. I Hertha kommer Darida att komma till en klubb som visserligen står med i rampljuset än Freiburg, men också till en klubb som har högre ambitioner och det tror jag kommer passa honom. Darida var bra förra säsongen men jag tror att han kommer att vara ännu bättre i år och på sikt är han i mina ögon en spelare som kan nå ännu högre upp och spela för de absoluta toppklubbarna i Tyskland.

5. Fabian Frei (FC Basel -> FSV Mainz 05, €3,6 miljoner)

Redan innan det blev klart att Johannes Geis skulle lämna Mainz hade klubben hittat en ersättare. Den schweiziske mittfältaren Fabian Frei var spelaren som klubben sökte och i honom får Mainz en spelare som har erfarenhet från spel ute i Europa och i landslag. Mainz är långt ifrån den mest ärorika eller den mest attraherande klubben i Tyskland, men lyckades trots det locka till sig Frei för en bra summa. Frei påminner om Geis i spelsättet, men är inte en karbonkopia, och jag tror att Mainz har gjort sig ett fynd i mittfältaren. Frei har massvis med erfarenhet som laget kan ta del av och tränaren Martin Schmidt hade honom som förstaval. Frei hade mycket väl kunnat representera en större klubb än Mainz i Bundesliga, därför ser jag honom som en riktigt bra värvning för klubben.

6. Emiliano Insua (Kontraktslös -> VfB Stuttgart, gratis)

Ett av Alexander Zornigers första mål som tränare i Stuttgart var att få in en ny vänsterback. I Timo Baumgartl såg Zorniger framtiden, i Antonio Rüdiger en etablerad försvarare och för att förbättra backlinjen behövde Zorniger åtminstone ytterligare ett alternativ. I Emiliano Insua har man fått in det alternativet. Insua löstes från sitt kontrakt i Atlético de Madrid och bestämde sig för sydvästra Tyskland. Förra säsongen spelade Insua i Rayo Vallecano och har erfarenhet från spel i några av högstaligorna runt om i Europa. Med tanke på att han var gratis och hans meritlista tror jag att Insua kommer att bli en kanonvärvning för Stuttgart.

7. Albin Ekdal (Cagliari -> Hamburger SV, €4,5 miljoner)

Den svenske mittfältaren bestämde sig till slut för att lämna Italien för Bundesliga och för klassiska Hamburg. I mina ögon var det ett bra val av mittfältaren och för klubben var det också tacksamt att Ekdal valde norra Tyskland. Ekdal är en etablerad mittfältare som har flertalet säsonger bakom sig i Serie A. Hamburg är en klubb som är på väg upp och i Ekdal får man in en spelartyp som man sökt. Det finns inga frågetecknen för tränaren Labbadia utan Ekdal var precis den spelare som han sökte och jag tror att svensken kommer att göra succé i Tyskland. En bra värvning vars prislapp inte var billig, men långt ifrån dyr.

8. Fabian Schär (FC Basel -> 1899 Hoffenheim, €4 miljoner)

Den schweiziske mittbacken har under flera säsonger ryktats till Bundesliga men det var första denna sommar som han tog steget. Något oväntat blev klubbadressen Hoffenheim (många trodde Mönchengladbach skulle locka till sig honom). För mig är det en riktigt bra värvning för Hoffenheim som fortsatt imponerar på transfermarknaden med kloka och genomtänkta värvningar. Tränaren Markus Gisdol har jobbat hårt på att stabilisera försvarsspelet under den senaste säsongen och fortsätter på den inslagna vägen. Schär är en erfaren mittback som kommer att ta en plats i startelvan och öka kvaliteten ytterligare.

9. Milos Jojic (Borussia Dortmund -> FC Köln, €3 miljoner)

I Tyskland har Köln målats upp som sommarens värvningsmästare. Med flertalet intressanta namn har klubben visat att ambitionerna är högre än att bara klara kontraktet i ligan (även om det är det uttalade målet). För mig har Köln gjort många bra värvningar, men inga riktiga topptoppvärvningar utan mer balanserade sådana. För mig är Milos Jojic en typisk sådan värvning. I Dortmund etablerade sig Jojic aldrig men jag såg alltid en duktig fotbollsspelare som tyvärr aldrig kom till sin rätt. I Köln, där trycket och förväntningarna är lägre, tror jag att han kommer att göra det och förhoppningsvis blommar Jojic ut till den spelare som många trodde att han skulle göra när han skrev på för Dortmund.

10. Jonathan Schmid (SC Freiburg -> 1899 Hoffenheim, €3,7 miljoner)

Ett genomgående tema i den lista är att många spelare som jag rankat lämnar nedflyttade Freiburg. Jonathan Schmid är ytterligare en spelare som lämnar Freiburg för fortsatt spel i Bundesliga. Tidigt blev det klart att Schmid skrivit på för Hoffenheim och det är en riktigt bra värvning. Schmid har flera säsonger bakom sig i Bundesliga men förra säsongen tog han det sista klivet med en riktigt bra säsong där han var både målfarlig och en vass framspelare. Schmid är ingen ersättare till Roberto Firmino, men kommer att göra Hoffenheims kantspel klart starkare och han kommer att servera många bra inlägg till spelarna i straffområdet. Inte särskilt billig, men en riktigt bra värvning enligt mig

I kväll inleds 2. Bundesliga och med det kommer allas experttips. Klart är att ligan ser ut att bli oerhört jämn med flera lag som fortfarande hyser ett antal frågetecken som kommer att få svar först efter ett par omgångar. En sak som dock är säker är att RB Leipzig är storfavoriter till uppflyttning och det ska mycket till om vi inte får se Emil Forsberg i Bundesliga nästa säsong.

Redan förra säsongen förutspådde många att RB (RasenBallsport och inte Red Bull) Leipzig som nykomlingar omedelbart skulle ta klivet upp i Bundesliga. Trots ivriga investeringar och ett antal prestigefyllda värvningar var inte Leipzig den nykomling som blev flyttade. Istället blev det Darmstadt som hade ligans lägsta spelarbudget och endast hade spenderat 10 000 euro på nyförvärv i övergångskostnader.

Det var ett hårt slag för Leipzig även om klubben inte ville visa det utåt. Ambitionen var att nå Bundesliga och det syntes som tydligast när tränaren Alexander Zorniger fick lämna jobbet efter den första omgången av våren. Zorniger hade i media påtalat vikten av att inte vara beroende av en uppflyttning, utan att laget och klubben rent av kunde må bra av ytterligare en säsong i 2. Bundesliga.

För ledningen och sportchefen Ralf Rangnick var ett uttalande som inte stämde rätt med ambitionerna. Zorniger fick lämna (och tog under sommaren över i Stuttgart) och istället klev U23-tränaren Achim Beierlorzer in för resten av säsongen. Beierlorzer lyckades inte leda Leipzig till uppflyttning och att han inte hade någon framtid som huvudtränare var tidigt klart.

Jakten på ny tränare inleddes tidigt och huvudmålet var Thomas Tuchel. Men Tuchel visade tamt intresse för att leda ett lag i den tyska andradivisionen och avböjde. Andravalet var Hoffenheims Markus Gisdol (en tidigare assistent till Rangnick) och länge verkade det som om Gisdol skulle ta över. I slutändan skrev han dock på en förlängning med Hoffenheim och ryktena sipprade ut om att han ska ha tackat nej till Leipzig för att han var orolig för Rangnicks inflytande.

Nu är Beierlorzer assisterande tränare och Ralf Rangnick både sportchef och huvudtränare. Efter att de namnkunniga alternativen försvunnit bestämde sig Rangnick för att själv ta tag i taktpinnen, även om han tidigare uttalat sig om att hans tid som tränare är över. Efter att ha blivit utbränd under i sin Schalke rådde det tvivel om Rangnick någonsin skulle återvända till fotbollen i sin roll som sportchef för RB Salzburg och RB Leipzig har han tagit steg efter steg tillbaka till den tyska högstadivisionen.

Under vintern deklarerade Rangnick att han skulle lämna jobbet som sportchef för Salzburg för att lägga allt fokus på Leipzig. Troligen hade inte tänkt sig att några månader senare återigen skulle behöva utföra dubbla arbeten men Rangnick var medveten om att Leipzig behövde ett starkt tränarnamn för att locka till sig spelare.

De sedan tidigare värvade, men till Salzburg utlånade, spelarna Marcel Sabitzer och Massimo Bruno uttalade tidigt ett missnöje om att behöva spela i 2. Bundesliga. Men efter att Rangnick bestämt sig för att ta över vände det snabbt. Båda spelarna verkade helt plötsligt övertygade om möjligheterna i Tyskland, mycket tack vare Rangnicks dragningskraft.

Det är inte förvånande. Rangnick, fotbollsprofessorn som han kallas, är en av de mest välkända tränarna i Tyskland och var den man som förde Hoffenheim till Bundesliga genom intensivt och imponerande arbete. I Schalke tog han klubben till en Champions League-semifinal. Han har en gedigen meritlista av framgångar och har utvecklat många spelare som tagit steget upp till nästa nivå (Luiz Gustavo, Demba Ba med flera).

Inför årets säsong har Leipzig gjort sig av med 16 spelare och har lagt 15,7 miljoner euro på nyförvärv (vilket är mer än alla de andra 17 2. Bundesliga-lagen tillsammans). Bland nyförvärven finns talangen Davie Selke som slog igenom i Bremen förra säsongen och U21-landslagsmannen Willi Orban. De flesta nyförvärven är ärligt talat alldeles för bra för 2. Bundesliga.

Rangnick har själv sagt att en uppflyttning inte är ”ett måste”, men faktum är att det är det. Med de namnkunniga nyförvärven, han själv som tränare och Red Bulls ambition om att ha ett lag i Bundesliga finns det inget annat en uppflyttning att tala om. Allt annat vore en smärre chock, utan tvivel.

Även om vi har en oviss säsong av 2. Bundesliga att se fram emot är RB Leipzig den stora favoriten till uppflyttning. Om inte det sker vet jag inte hur Ralf Rangnick ska klara att hålla sig kvar i klubben, då han har fått allt serverat på silverfat.

Det är inte ofta jag får möjligheten att skriva lite om italiensk fotboll, men nu tänkte jag ta tillfället i akt och göra det. Ja, till viss del åtminstone. För av alla seriösa rykten som har spridits under Silly Season (som sedan länge endast plågar de olika fotbollsflödena) känns Juventus intresse för Julian Draxler högintressant. Inte för att det är rimligt, utan snarare tvärtom, för att det känns helt orimligt.

När Julian Draxler för två år sedan skrev på ett nytt kontrakt med Schalke 04 var det en stor nyhet i Tyskland. Då var Draxler en av de mest omhuldade talangerna i en hord av unga fotbollsspelare som slog igenom i Bundesliga. Draxler hade varit intressant för flera stora klubbar men valet föll till slut på att stanna i Schalke, klubben där han fostrats och formats som ung spelare.

Men det var inte utan baktanke som Schalkes reklamansikte utåt skrev på ett nytt kontrakt. Utan det innehöll en utköpsklausul ifall att någon större klubb skulle vilja ha honom. Siffran tillskrevs 45,5 miljoner euro vilket idag kan låta mycket men då verkade högst rimligt. Schalke var ett topplag i Tyskland, Draxler var en landets största talanger och en nyckelspelare i laget samt att flera klubbar hade visat intresse för honom.

Redan förra sommaren visade flera brittiska klubbar stort intresse för Draxler. Arsenal var där och högg (föga förvånande med tanke på Wengers förmåga att värva unga talanger), Chelsea likaså och i Tyskland pratades det om att självaste Bayern München hade hört sig för kring Draxlers status kring en flytt. Schalke lyckades hålla fast i talangen – mycket tack vare hans höga prislapp – men intresset kvarstod från de europeiska toppklubbarna.

Årets säsong har dock inte varit lika framgångsrik för Draxler. Den nyblivne världsmästaren fick stora delar av säsongen spolierad av skador och syntes till genom en kamera riktad mot läktarplats. När Draxler mot våren väl kom tillbaka var det inte alls den spelare, som säsongen innan varit en av Bundesligas bättre, som återvände utan en blek kopia.

Självklart tar det tid för en ung spelare att komma tillbaka efter en skada och det är hårt att döma honom efter så pass kort tid. Men faktum är att det inte bara handlade om självförtroende, utan också fysisk och skicklig. Det kändes som om Draxler hade tappat mycket av sin snabbhet, sin intelligens på planen och det i kombination med rädslan för att gå in helt i närkamperna visade upp en skugga av Draxlers forna jag.

Därför förvånar det mig att Juventus nu sägs jaga honom och dessutom ha öppnat förhandlingar med både spelaren och klubben (något som bekräftats från både italienska och tyska medier). Juventus kommer från en säsong där man var en hårsmån från att fullborda trippeln om det inte varit för ett extraordinärt Barcelona.

För vad jag förstår det – och rätta mig gärna om jag har fel – så vill Juventus ha in en offensiv, kreativ mittfältare när Arturo Vidal försvinner. Det finns en rimlighet att man kollar åt Tyskland då landet har fostrat flera sådana spelare med framgång under de senaste åren, men att man kollar på Draxler känns underligt. Åtminstone den Draxler som spelade i Schalke under förra säsongen.

Hade det varit förra sommaren hade jag sagt ”go for it”. Då var Draxler redo för att ta nästa steg. Nu behöver han åtminstone en säsong på sig för att komma tillbaka till där han var. Kommer Juventus verkligen ha tid med det? Det är inte omöjligt att det går snabbare än vad man tror men jag är övertygad om att Juventus höga målsättning också leder till att man mer eller mindre behöver färdiga spelare av internationell toppnivå – eller exceptionella talanger – och Draxler är just nu varken eller.

På Twitter fick jag en kommentar som skrev att Juventus var desperata. Ja, det verkar rimligt. För Draxler känns just nu som en desperat värvning av ett lag i Juventus situation. Även om Serie A just nu inte är i samma glans som i fornstora dagar så är ligan och klubbadressen så pass stark att de kan locka till sig spelare av riktigt hög dignitet. Återigen, Draxler passar in på det. Därför är jag förvånad över att italienarna jagar honom. Dessutom verkar det orimligt att Schalke kommer släppa Draxler (vars kontrakt löper ut 2018) för särskilt mycket mindre än 45 miljoner euro.

Hade jag jobbat i Juventus hade jag jobbat hårdare på Mario Götze. Nu kan det visserligen vara så att Bayern har sagt blankt nej, men det har jag någonstans svårt att tro. I Götze skulle Juventus få en mer etablerad spelare som har minst lika mycket potential och som har en bättre säsong bakom sig (långt bättre än vad många gör gällande). I rätt omgivning och med rätt stöd skulle Götze kunna ta de sista stapplande steget mot att bli en världsstjärna. Det hade passat bättre in på Juventus i mina ögon.

Försäljningen av ikonen Bastian Schweinsteiger är det som har präglat nyheterna kring Bayern München de senaste dagarna. Trots att det fanns klara indicier på att Schweinsteiger var på väg bort från klubben – senast inom ett år då hans kontrakt skulle löpa ut – är det många som har blivit tagna på sängen över hans flytt till England.

För Bayern har den, i många fall, negativa publiciteten tagit fokus från det som klubben faktiskt håller på med. Därför kommer nyheten att Arturo Vidal kommit överens med Bayern om ett fyraårskontrakt som en blixt från klar himmel.

Sportchefen Matthias Sammer sa till tidningen Kicker i måndags att Bayern fortfarande funderade över om det fanns något att göra på transfermarknaden. Sanningen är att Bayern för första gången på flera år har haft en lågmält transferfönster utan några större namn på väg in. En situation som klubben sällan, eller aldrig, riktigt har hamnat i tidigare.

Istället har klubben kunnat räkna upp otaliga namn i spelartruppen som är på väg att bli friska efter skador. Det har varit nyförvärven för Bayern har det verkat som. Javi Martinez som missade hela förra säsongen är tillbaka, Thiago genomför i detta nu sin första hela försäsong med Bayern och David Alaba är också på väg tillbaka efter skada. Positivt men utan wow-faktor i media.

Därför kunde detta rykte inte komma mer lägligt för Bayern. Inte heller borde man vara särskilt förvånad (fast jag var det). För klubben är smarta nog att inse att det mer eller mindre behövs åtminstone en större värvning varje säsong och Arturo Vidal kan helt klart vara den värvningen. Det handlar om att sända signaler till supportrarna och motståndarna om att laget blir starkare, inte svagare eller är i ett status quo. Speciellt eftersom att Bayern verkligen vill vinna Champions League med Guardiola som tränare.

Det är inte första gången Bayern är intresserade av den chilenske mittfältaren. Redan 2011 jagade Bayern Vidal när Jupp Heynckes hade lämnat Leverkusen för att ta över ”Der Rekordmeister”. Heynckes ville ha med sig Vidal och mittfältaren var öppen för en flytt. Leverkusen med Rudi Völler i spetsen vägrade dock att sälja Vidal till Bayern och därför blev flytten aldrig av. Fyra år senare kan den bli det.

Att Guardiola älskar mittfältare är ingen nyhet, men försäljningen av Schweinsteiger öppnade egentligen inte upp någon lucka på den positionen. Det finns redan flertalet spelare i truppen som kan fylla den rollen. Men jag kan förstå att Vidal är ett intressant namn. Han besitter kvalitéer som jag i ärlighetens namn inte ser att någon annan i truppen har.

För efter att Schweinsteiger lämnat finns det ingen given motor kvar på mittfältet. Det finns ingen spelare som har det där emotionella kapitalet, inget riktigt rivjärn och där tror jag att Vidal kommer att passa in. Att han dessutom är en fantastiskt bra fotbollsspelare råder det inga tvivel om. Det handlar om att försöka få honom att inte bli för aggressiv, för irriterad på fotbollsplanen. Och utöver att han är en bra fotbollsspelare så är han ett namn som gör att människorna i fotbollsvärlden höjer åtminstone på ett av ögonbrynen. För det är ett statement av Bayern att värva Vidal.

Risken är att man ser Vidal som en ersättare till Schweinsteiger. Riktigt så är det inte. Dels finns det i mina ögon fler saker som skiljer spelarna åt än saker som för dem samman. För det andra är det en omöjlighet att ersätta Schweinsteigers personlighet och ställning i München. Det är dock troligt att det är en jämförelse Vidal kommer att få leva.

Men innan man drar på den stora trumman måste det också bekräftas. Än så länge finns det inget officiellt bekräftat och från tyska medier finns det ingen information överhuvudtaget. Vidal vore en bra värvning för Bayern, det är jag övertygad om. Han skulle tillföra något extra på det där överfyllda mittfältet klubben har. Men han är inget plåster på såren för Bayernsupportrarna efter Schweinsteiger, men en fingervisning om vad Bayern har för ambitioner med säsongen.

I 17 år har Bastian Schweinsteiger burit Bayern Münchens tröja. Nu ser den kärleksfulla och ömsesidiga relationen mellan klubben och spelaren ut att vara över. Schweinsteiger förväntas skriva under för Manchester United och därmed lämnar en av de mest trogna spelarna i de europeiska toppklubbarna sitt hem. Något som utan tvivel kan bli ett bekymmer för Bayern.

De 20 miljoner euro som det ryktas om för en spelare som har varit skadebenägen och endast har ett år kvar på kontraktet får, ur ekonomisk och affärsmässig synpunkt, ses som en fantastisk affär för 30-åringen. Bayern München kan skatta sig lyckliga att man får en sådan summa för en spelare vars ovissa framtid har skapat många huvudbry i klubben under de senaste månaderna,

Att det är just Manchester United och Louis van Gaal som hostar upp pengarna är inte alls förvånande. Van Gaal var tränaren som tog Schweinsteiger från en kant och satte honom centralt på mittfältet och gjorde honom till den ledargestalt han är idag. Under de senaste veckorna har vi gång på gång läst om Uniteds intresse för Bayernspelare, van Gaal ville återförenas med åtminstone en av dem.

För Bayern finns det ur sportslig aspekt också en rimlighet i att sälja Schweinsteiger. Guardiola har en hel armé att tillgå på samma position och att det skulle kunna leda till missnöje var en sanning, snarare än en gissning. Thiago, Lahm, Kimmich, Rode, Höjbjerg, Alonso, Alaba och Gaudino kan alla spela i den roll som Schweinsteiger spelar i. Även om Guardiola älskar mittfältare, vilket han alltid tycks få in på sina presskonferenser, så råder det inga tvivel om att Bayern hade för många och att man skulle behöva lätta på trycket inför säsongen.

Men även om det finns ett antal anledningar som talar till fördel för en försäljning så finns det några som talar till nackdel. I Schweinsteiger har Bayern en spelare som personifierar klubben. Schweinsteiger är en krigare, en spelare som aldrig ger upp och som alltid ger sitt yttersta till benen inte orkar med. Fansen avgudar honom och om du går på Allianz Arena har var och varannan supporter namnet ”Schweinsteiger” tryckt på sin Bayerntröja.

Schweinsteiger är en av de få identifikationsfigurer som funnits kvar i klubben. Utöver Philipp Lahm och Thomas Müller finns det inga riktiga ”urbayrare” kvar i klubben och det kan bli till ett problem för Guardiola. För när det sportsligt går emot är det oftast dessa, för att inte säga alltid, dessa figurer som ändå gör att fansen håller sig i takt. Det är dessa spelare som fansen lutar sig åt och i Schweinsteiger har man kanske den tydligaste personen som reser sig när det blåser som mest.

Och vikten av att ha identifikationsfigurer har alltid varit något som Bayern har lagt stor energi på. Under Uli Hoeneß var det givet att Bayern i sin trupp skulle ha ett antal spelare som fansen kunde identifiera sig själva med. För Hoeneß var det också uteslutet att sådana spelare skulle säljas så länge de sportsligt höll tillräckligt hög kvalitet för att spela i startelvan med jämna mellanrum. Många frågar sig självklart en dag som denna: hade detta hänt under Hoeneß ledning?

En annan fråga som också dyker upp är: har det gått för långt under Guardiola nu? Att den spanske tränaren inte åtnjuter den största kärleken från Bayerns supportrar är ingen hemlighet. Med ett år kvar på kontraktet och en oviss framtid är det fler och fler supportrar som öppet säger att man borde ta in något annat namn. En sådan här affär, sett ur supportrarnas synvinkel, spär bara på sådana tankar. Och skulle det saknas hjärta och själ i Bayerns spel under säsongen, något som Schweinsteiger bidrog med, så kommer tränarbänken på Allianz Arena att få höra det.

Idag ska spelarna kliva ut på Allianz Arenas gräs och presenteras inför 60 000 supportrar. För första gången på över ett decennium blir det utan Bastian Schweinsteiger. Frågan är hur det kommer att mottas av supportrarna på plats.

Hamburgs jakt på nyförvärv har fört klubben till oanade namn. Bristen på ekonomiska resurser har bidragit till att klubben har fått jaga efter mindre namnkunniga spelare och alldeles för ofta sett sig utkonkurrerade av klubbar med större ekonomiska muskler. Men med värvningen av Emir Spahic öppnar sig ett litet ljus i tunneln för Der Bundesliga-Dino.

Efter att Hamburg för andra året i rad säkrade Bundesligakontraktet med hjälp av kval satte klubben igång med förberedelserna inför den kommande säsongen. Nya namn skulle in och det omedelbart för att tränaren Bruno Labbadia skulle kunna sätta igång med lagbygget tidigt in på försäsongen. Efter två säsonger av vånda för klubben har dinosaurien – ett smeknamn klubben fått för att de är ensamma med att ha varit representerade under alla Bundesligasäsonger sedan starten 1963 – bestämt sig för att inte hamna i samma fälla ytterligare en gång.

Men det har gått trögt för klassiska Hamburg när det har kommit till att locka till sig nyförvärv. Sedan år tillbaka har klubben haft ekonomiska bekymmer, spelarkostnaderna har inte motsvarat de sportsliga framgångarna och klubben har varit tvungna att dumpa den ena kostnaden efter den andra för att inte hamna i riktigt stora ekonomiska bekymmer. Inför den kommande säsongen ska Hamburg minska lönekostnaderna från 50 miljoner euro till dryga 35, det är åtminstone förhoppningen för att lösa de ekonomiska målen.

Visserligen har spelare som Rafael van der Vaart, Marcell Jansen och Heiko Westermann fått lämna till följd av deras stora lönekostnader, dessutom har Gojko Kackar och Ivo Illicevic skrivit på nya kontrakt med rejäla lönesänkningar. Samtidigt valde klubben, visserligen med viss hjälp av investeringar utifrån, att värva dyra namn som Valon Behrami, Nicolai Müller och Pierre-Michel Lasogga som inte var nära den sportsliga nivå som de faktiskt kostade. Med Tottenham hade klubben en överenskommelse om att köpa loss Lewis Holtby efter hans säsongslån för 6,5 miljoner euro – pengar som Hamburg knappt hade och säkerligen inte hade betalat sett till vad han faktiskt presterade under säsongen.

Och de dåliga affärerna har fortsatt för Hamburg. För i Lasse Sobiech och Maximilian Beister har klubben gått så långt att de köpt loss spelarna. Klubben såg ingen framtid för spelarna och i Beisters fall sa sportchefen Peter Knäbel att det inte fanns någon marknad för spelaren. Drygt en miljon euro för båda ryktas Hamburg har betalat för att få loss spelarna. Beister skrev omedelbart på för ligakonkurrenten Mainz, Lasse Sobiech för St. Pauli dit han varit utlånad tidigare.

Faktum är att det är en utopisk tanke att Hamburg ska lyckas med sina mål på så pass kort tid. Det är nästan omöjligt för klubben att minska utgifterna så pass drastiskt utan att lida sportsligt. Förhoppningen är istället att de sportsliga målen ska slås, samtidigt som de ekonomiska utgifterna minskar och tillsammans ska de hitta en medelväg, en balans som klubben ska kunna utgå ifrån.

Därför har det också varit väldigt svårt för Hamburg att rekrytera nya spelare. Om man ser till listan över nyförvärv är det bara en spelare som har kostat något, Batuhan Altintas, som klubben betalade drygt 400 000 euro för. I övrigt är det bara spelare som klubben har fått tillbaka från utlåningar. Det är den verklighet som Hamburg lever i. Därför är det svårt att föreställa sig att en Albin Ekdal ska hamna i Hamburg såvida inte någon utifrån väljer att bidra med pengar till klubben för att köpa loss svensken. Hamburg har länge haft ögonen på Ekdal, men pengarna för att betala Cagliari finns inte där.

Men det är här värvningen av Emir Spahic kommer in. Den bosniske mittbacken var given i Champions League-laget Bayer Leverkusen innan han fick lämna efter bråk med klubbens säkerhetsvakter. Det är ett respekterat namn i Bundesliga och även om många förstod Leverkusens agerande när de löste Spahic från sitt kontrakt så var det också många som insåg att det var ett sportsligt stort tapp för klubben.

Att Hamburg nu lyckas locka Spahic till sig är signifikativt viktigt. För Spahic är ett så pass stort och bra namn att det kommer att få människor runtomkring Hamburg att höja på ögonbrynen. Spahic sänder signaler om en klok satsning och en sådan spelare skulle inte välja Hamburg om han inte trodde på klubben. För det fanns andra klubbar i Tyskland och även på annat håll för Spahic att välja.

Med Spahic väcker Hamburg lite vibbar om att man faktiskt kan ha något på gång. Man får en mittback som håller hög Bundesliganivå. Dessutom får man det mediala omkring som faktiskt, ovanligt nog för Hamburg, sänder ut positiva signaler. Precis som när Rafael van der Vaart återvände kom en våg av framtidstro i Hamburg vilket fick många att vilja hjälpa till, förhoppningsvis (och det skulle inte förvåna mig) kan något liknande ske nu när Spahic skrivit på för en säsong.

Och Hamburg kan locka på många sätt. Det är en vacker stad, en stor stad som är ett av de större ekonomiska centrumen i Tyskland. Den klassiska klubben är grundpelare i Bundesliga som många vill se vara kvar. Hamburg behöver ett lag i Bundesliga, precis lika mycket som Bundesliga behöver ett lag i Hamburg.

Så utöver att Spahic sätter Hamburg i ett positivt ljus och är en riktigt kvalitetsvärvning av klubben, så är det också en värvning som sänder signaler om att något är på väg att hända i klubben. Förhoppningsvis leder till de nyvunna finanser och förhoppningsvis (det är åtminstone min önskan) leder det till att klubben kommer att kunna köpa loss Albin Ekdal. För ett Hamburg med Spahic och Ekdal vore riktigt roligt att följa i Bundesliga den kommande säsongen.

Pep Guardiola går in på sitt sista år på kontraktet som tränare för Bayern. Hans önskan att få föra laget till de stora titlarna är större än någonsin. Men hans ovilja att bekräfta sin framtid längre än till nästa sommar sätter stenar i vägen för honom – och för Bayern.

Det känns nästan surrealistiskt att Pep Guardiola nu inleder sin tredje säsong i Bayern. Jag minns fortfarande det som igår när ryktena om att han skulle ersätta Jupp Heynckes sipprade ut. Jag minns hans välbevakade presskonferens under sin första dag som tränare i klubben. Jag minns hur han besvarade frågorna på en nästan felfri tyska, trots att han knappt satt sina fötter i landet tidigare.

Det var två år sedan och mycket har hänt sedan dess. Pep Guardiola har utvecklat Bayern. Han har skapat en ny identitet, ett sätt att spela på som personifierar Bayern. När bollen rullar på Allianz Arenas gröna gräs kan även den blinde känna doften av Guardiolas fotbollsfilosofi. 15 passar, minst, sedan ska Bayern gå på anfall. Inte innan, för då har laget inte hittat rätt i positionerna.

De ansvariga i Bayern, främst Karl-Heinz ”Kalle” Rummigge och Matthias Sammer, har hyllat den spanske tränaren i vått och torrt. Det har inte handlat om att försvara honom, trots kritiken mot att han inte lyckats ”bättre” än vad han har gjort. Det främsta målet var att ta Bayern till en nivå där deras fotboll blir igenkänd och det har Guardiola lyckats med. Det andra målet var att vinna Bundesliga varje säsong, även det har Guardiola lyckats med.

Vad som har saknats är den där Champions League-titeln. Det har blivit två raka uttåg för Bayern i semifinalen av den prestigefyllda turneringen. Båda uttågen har kantats av rejäla taktiska missar som Guardiola har fått stå till svars för. Många hade förväntat sig att han skulle ha fört Bayern till åtminstone en final vid det här laget, men i ärlighetens namn har det inte varit särskilt nära.

Trots det har Bayern inte gjort någon hemlighet av att vilja förlänga med Guardiola. Den spanske tränaren uppfyller klubbens alla krav om en karismatisk tränare med en tydlig fotbollsidé. Hans passion för fotbollen är omöjlig att ifrågasätta och bland de anställda i klubben är han ytterst omtyckt. Det är inte för inte som flera långvariga anställda i Bayern har fått lämna klubben under spanjorens tid i klubben. Guardiolas ord väger tungt och de ansvariga litar på honom.

Men när en kontraktsförlängning har kommit på tal har Guardiola allt som oftast duckat ämnet med en iskall kyla. Han har inte visat några tendenser på att han kommer att förlänga eller att han kommer att lämna. Ryktesspridningen till trots har Guardiola mer eller mindre alltid påpekat att han har ett kontrakt och han kommer att sätta sig ned med klubben vid rätt tidpunkt.

I Barcelona var tidpunkten i september. I Bayern kommer den troligen vara i samma period.

I Marti Perarnaus bok ”Pep Confidential” skriver författaren om tränarens karriärplaner. Guardiola har kommit överens med sin familj om hans tränarkarriär på högsta nivå ska vara kort, men intensiv. Författaren skriver om tio år och om det stämmer betyder det att Guardiola planerar att jobba på högsta nivå i ytterligare tre säsonger efter hans nuvarande kontrakt löpt ut med Bayern.

Och Perarnau nämner att Guardiola hyser en dröm om att en dag få träna ett lag i England, i Premier League. Den spanske tränaren valde Bayern för att han kände sig övertygad om att förutsättningarna var perfekt för lämpade för honom. Guardiola imponerades av de ledande människorna i klubben, främst Uli Hoeneß som senare skulle komma att sitta i fängelsen för skattefusk men även Kalle. Men det står inget om någon tanke på fler än tre år, inte heller står det att det kommer att bli kortare än tre år.

Om man utgår ifrån vad som står i boken bör man vänta sig att Guardiola kommer att lämna klubben efter säsongen för att avsluta sin tränarkarriär i England. Det finns otaliga exempel på människor som har ändrat sig och gått tvärtemot vad denne har berättat för medierna eller sin familj. Det är inte omöjligt att Peps karriär varar i längre än tio säsonger, men det är omöjligt att han skulle gå miste om möjligheten att få jobba i England vågar jag nästan lova.

Problemet som då uppstår för Bayern är det att klubben inte riktigt vet hur de ska agera. För om Guardiola inte planerar att stanna efter den kommande säsongen finns det inte heller någon rimlig anledning till att utöka laget med nyförvärv efter Peps ideologi om han ändå inte planerar att fullfölja. Jag menar inte att det är onödigt, men det skulle te sig underligt att värva spelare som passar in på Peps filosofi för dyra pengar om han själv inte är där för att fullfölja utvecklingen. Istället kan klubben spara in pengarna och ge nästa tränare möjligheten att få välja vem som skulle passa hans idé.

Och Bayern besitter ett så pass bra lag redan nu att det inte finns särskilt många spelare att tillgå som faktiskt skulle förbättra situationen. Bayerns jakt på nyförvärv har i princip varit inriktad på de absolut största stjärnorna men eftersom att tyskarna inte vill betala de stora summorna för att locka de till sig så blir det en gordisk knut att knäcka. Angel Di Maria tycks vara huvudmålet just nu, Guardiola vill ha honom, men klubben är inte villiga att betala de 50 miljoner euro som Manchester United vill ha för om Pep inte kan bekräfta sin framtid i klubben längre än till nästa sommar så är det stora summor att lägga på en spelare.

Extra intressant var det att Guardiola på en presskonferens häromdagen sa att transferfrågor ”borde ställas till Sammer och Rummingge”. För den som kan sin Guardiola minns hans ”Thiago oder nichts” (”Thiago eller ingen”) i inledningen av sin karriär i Bayern. Det var ord och inga visor. Guardiola visste att han skulle jobba i klubben och för att genomföra sin mål behövde han Thiago. Hade det låtit likadant idag kring Di Maria om Guardiola hade vetat att han skulle jobba i ytterligare tre-fyra år framöver i Bayern? Sanningen lär vi få förr eller senare.

Jag har hela tiden sagt att Jürgen Klopp är det givna alternativet till att ersätta Guardiola. Klopp är ett stort och eftertraktat tränarnamn. Han är karismatisk. Nästan ett fenomen i den tyska fotbollen. För Bayern vore det ett säkert kort, ingen skulle vara förvånad om Klopp skulle hamna i klubben och ingen skulle heller kunna kritisera det.

Samtidigt vore det ett underligt steg av Bayern efter Guardiola. För Klopp står för den totala motsatsen till fotboll. Visserligen skulle Klopp säkerligen kunna bygga vidare på Guardiolas fotboll men ärligt talat är det inte den tyske tränarens idé av fotboll. Med andra ord skulle Bayern bryta sina egna ord om att vilja sätta en egen spelidentitet och själ om man anställde Klopp och Guardiolas eftermäle skulle vara…som bortblåst.

Perarnau skriver i boken att när Guardiola är orolig, nervös, saknar kontroll så kliar han sig själv frenetiskt på huvudet. Jag tror inte att han gör det nu. Men jag är rätt övertygad om att heter man Matthias Sammer eller Karl-Heinz Rummenigge så kliar man sig själv på hjässan ett antal gånger per dag.

Igår vann de svenska herrarna U21-EM. Det var ett lag som bestod av många identiteter och kulturer. Likheten med det tyska landslag som vann U21-EM 2009 är slående och frågan är om Sverige kan bygga vidare på årets framgångar på samma sätt som tyskarna byggde vidare på de efter 2009.

När Tyskland vann EM-guld 2009 hyllades det ”nya Tyskland”. Landslaget bestod av en ny typ av fotbollsspelare som de tyska landslagen tidigare inte hade skådat. Det var ett ungt, tekniskt begåvat landslag som skulle komma att forma den tyska fotbollen i år framåt och som än idag är grunden för de framgångar som den tyska fotbollen har rönt de senaste åren.

Under EM i Sverige 2009 gick tyskarna från klarhet till klarhet. Att de på förhand var med bland favoriterna till titeln var ingen garanti för ett framgångsrikt mästerskap. I gruppspelet blev det trots allt bara en seger för tyskarna och det mot det enda laget som skulle bli nollade i turneringen – Finland. De blygsamma resultaten till trots tog sig Tyskland vidare genom gruppen efter två oavgjorda resultat mot Spanien och England. Just England skulle tyska senare besegra i finalen med 4-0.

Precis som tyskarna har det svenska U21-landslaget under årets EM-turnering växt sig starkare ju längre turneringen har lidit. Efter en tufft gruppspel där svenskarna tog sig vidare med minsta möjliga marginal så har slutspelet varit en framgångssaga. Landslagen som vinner turneringar är landslag som växer med uppgiften och som successivt blir bättre, starkare och mer sammansvetsande. Det sistnämnda har Sverige från det att man kvalade in till turneringen mot Frankrike men känslan är att tiden i Tjeckien har gjort detta lag – från bänk till startelva – till en enad front som har stöttat varandra i vått och torrt.

För Tyskland var det också den största fotbollstiteln för herrar sedan EM 1996. Och vad som var utmärkande för laget som vann 2009 var att det fanns spelare som Neuer, Höwedes och Hummels som alla hade tyska familjer bakom sig. Men med dem fanns spelare som Boateng, Khedira och Özil, det vill säga spelare med utländska bakgrunder som någonstans representerade det tyska samhället i stort. För alla som har varit i Berlin någon gång i sitt liv kan säga att Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet är en blandning av olika kulturer och bakgrunder. Det var viktigt för Tyskland att ett sådant lag, med många identiteter, fick vinna titeln för det fick många att öppna upp ögonen i det tyska samhället.

Och precis likadant såg det ut i det svenska landslaget som vann titeln igår. Ja, det fanns en Carlgren, en Tibbling och en Augustinsson. Det fanns också en Milosevic, en Khalili och en Baffo. Kombinationen och blandningen av olika kulturer – som är en spegelbild av det samhälle vi lever i – förde Sverige till titeln och jag är helt övertygad om att det, precis som när Tyskland vann guld 2009, också får många att öppna upp ögonen. Det är viktigt för samhället och för dagens ungdomar och barn som ska föra arvet vidare att se detta, att känna sig som en del av det.

U21-landslaget har på sin väg till titeln varit öppna och ärliga, ställt upp i medierna och varit bjussiga vilket har gjort dem än mer omtyckta. Det har funnits en glädje och en öppenhet från start och det har många tagit till sig. Vi ska skatta oss lyckliga att just en sådan grupp vinner också för det är precis sådana förebilder jag vill se för våra framtida talanger. Och det visar också på att flosklerna om att framgångar kommer genom att stänga dörrarna utåt är felaktiga. Du kan vara framgångsrik även när du är tillgänglig och det är något som vårt svenska a-landslag skulle kunna ta efter.

Det tyska U21-landslaget vann 2009 och vad Jogi Löw var snabb att snappa upp var att han kunde bygga en framtid kring de spelarna. För grunden till VM-guldet 2014 lades med spelarna från det U21-landslaget som vann EM 2009 och än idag är detta dessa spelare som är stommen i Löws landslag. Det är mycket att begära att våra svenska hjältar ska göra något liknande, men klart är att det svenska landslaget och Erik Hamrén borde ta tillvara på den geist som det svenska U21-landslaget har visat upp och bygga vidare på. För det finns något där, vad och hur långt det kan gå vet vi inte, men det finns något spännande som man bara vill se utvecklingen på. För idag är känslan att de kan nå riktigt, riktigt långt.