Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Lewandowski - Bayerns moderne "Der Bomber"

Twitter: @atnilsson

Robert Lewandowski är ingen person som gör något större väsen av sig. Trots att han har bott i Tyskland under flera år gör han sällan rena intervjuer på tyska, han föredrar att hålla sig till polska eller engelska. Han har ett Twitterkonto som han som bäst uppdaterar någon gång i veckan, Instagramkontot uppdateras med något jämnare mellanrum men det är inte med några publikfriande meddelanden utan korta och koncisa sådana och en bild.

För att vara en storstjärna i Bayern München håller Lewandowski en oerhört låg profil. Trots att han har växt fram till en av de absoluta favoriterna har inte han anammat livsstilen som den ultimata stjärnan. Han firar inte sina mål på ett sätt som gör att det blir ihågkommet, det är en knuten näven i de flesta av fallen – varken mer eller mindre, Han är ingen Cristiano Ronaldo, han är Robert Lewandowski och den personen håller sig närmare anonymitet än stjärnspex.

Efter matchen mot Mainz, då Lewandowski noterats för två mål, sa en leende Pep Guardiola till mediauppbådet på Coface-Arena att den polske anfallaren kunde få gå på Oktoberfesten, förutsatt att hans fru följde med. “Jag stannade hemma, så klart.  Det var snällt av tränaren att ge mig möjligheten, men vi har match mot Dinamo Zagreb”, var anfallarens ord. Det var inte oväntat, men det säger något om hur Lewandowski fungerar. Fotbollen går först, det andra kan komma senare.

Förra året vid den här tidpunkten var Lewandowski kritiserad av förståsigpåare. Många menade på att Lewandowski inte alls passande in i Bayern och Pep Guardiolas sätt att spela fotboll. Mångas slutsats var att han inte gjorde tillräckligt med mål. Vad man då bortsåg ifrån var Guardiolas önskan att en spelare har fler än en roll. Det finns ingen spelare i Guardiolas elva som har stämpel ”målskytt”, det var anledningen till att Mario Gomez fick lämna omedelbart när den spanske tränaren kom till Tyskland. Gomez var ingen lagspelare, enligt Guardiola. Den tyske anfallaren var alldeles för ensidig.

Lewandowski däremot är en mer flexibel spelare. En spelare vars kvalitéer utöver målskyttet är hans förmåga att ta sig längre nedåt i banan, vara ett spelalternativ som länkar samman mittfält med anfall. Dessutom gör hans snabbhet och tekniska förutsättningar honom flexibel nog att använda ute på kanterna, som en spelare att byta position med Robben, Müller och Ribéry för att förvirra motståndarnas försvar. Det var precis vad Guardiola sökte i sin anfallare och det var vad Lewandowski levererade – enligt många till förlusten av målskyttet.

I slutändan hade Lewandowski gjort 25 mål på 49 matcher, utöver det hade han 13 assist på sin lista. Ett snitt på ett mål varannan match, och en assist var fjärde. Ett rätt hyggligt facit för en spelare som många tyckte hade gått ned sig. Under sin sista säsong i Dortmund spelade Lewandowski 48 matcher, stod för 28 mål och 15 assist – rätt jämförbara siffror. Då får man också ha i åtanke att Lewandowski behövde tid på sig att anpassa sig till sina nya lagkamrater och att han inte alls hade samma status på planen i sitt nya lag som han hade i Dortmund.

På de senaste tre matcherna (med gårdagen inräknad) har Lewandowski noterats för tio mål. Ett makalöst facit för en spelare som många inte tycker har levererat. Mot Wolfsburg var det fem rekordsnabba mål, mot Mainz var det två och igår mot Dinamo Zagreb var det ytterligare tre. Guardiola jämförde Lewandowski inför gårdagens Champions League-match med Golden State Warriors stjärnspelare Stephen Curry. Basketspelaren som är ansedd som en av de bästa trepoängsskyttarna någonsin i NBA. ”When he is on fire, he triple triple triple”, som den spanske tränaren uttryckte det.

Lewandowskis vansinniga målfacit är ingen tillfällighet. Utöver att han har fått ett år på sig att anpassa sig till Guardiolas krav och förväntningar så kan den polske anfallaren också dra nytta av att Robben och Ribéry är skadade. För ersättarna till ”Robbery”, Douglas Costa och Kingsley Coman, används inte som inverterade yttrar utan som traditionella sådana. Costa och Coman rör sig inte inåt i planen, utan tar sig runt längst kanterna och levererar inlägg mot boxen där Lewandowski är som farligast. Det och att Thomas Müller agerat släpande forward och dragit på sig mycket uppvakning från motståndarnas försvarare har öppnat upp luckorna för Lewandowski som väntat på sina chanser.

”Att vara anfallare handlar om att vara tålmodig och att tro på dig själv. Du kommer inte att ha hundra bollkontakter som mittfältare. Ibland, som i matchen mot Mainz, rör du knappt bollen och måste röra dig till mittcirkeln för att bli involverad. Men du måste hålla dig koncentrerad och kämpa för chansen, för i Bayern kommer chansen garanterat, till slut”, sa Lewandowski i intervju med ESPN i veckan.

Klart är att Lewandowski verkar ha hittat rätt i Bayern och med sin nuvarande målsnitt konkurrerar han med den allra största – ”Der Bomber” själv, Gerd Müller. Och att nå den nivån, att ens nämnas i samma andemening som Gerd Müller, är så högt man kan nå som anfallare i Bayern München i modern tid. Det säger inte lite om vad Lewandowski just nu är i för form.

Adam Nilsson

Taktisk analys: Hammarby - AIK

Twitter: @atnilsson

Stockholmsderbyt bjöd inte på någon sprudlande fotboll i form av underhållning, istället blev det sådan kamp som man enkelt förknippar sådana här tillställningar med. Hammarby drog det längsta strået, men det kunde mycket väl att slutat på ett annat sätt i en match där det var tillfälligheterna som avgjorde.

Startuppställningar

Inför Stockholmsderbyt valde Andreas Alm att ställa upp med ett AIK som kom till start enligt en 4-4-2-formation med  skillnaden från matchen mot GIF Sundsvall att Henok Goitom och Dickson Etuhu båda var tillbaka från start. Inte heller Hammarby kom med några större överraskningar i startelvan utan ställde upp med exakt samma startelva i en 4-3-2-1-formation precis som i segern mot Gefle (3-0) i tisdags.

Vad som tidigt utmärkte sig i AIK:s spel var att den 4-4-2-formation som Alm formerat inför matchstart inte såg ut så på planen när laget hade bollen. Mohammed Bangura tillslöt ofta i anfallet tillsammans med Fredrik Brustad och Goitom samtidigt som Johan Blomberg bildade ett tremannamittfält tillsammans med Dickson Etuhu och Ebenezer Ofori vilket gjort att AIK påminde mer om en 4-3-3 till formen. Där hade Goitom rollen att kliva ner i banan och vara bollmottagare medan Brustad och Bangura oftare sprang på djupet. Stundtals övergick även formationen i något som påminde om en 3-4-3 då högerbacken Hauksson gick upp på högermittfältet medan Nils-Eric Johansson, Per Karlsson och Jos Hooiveld bildade ett tremannaförsvar. Utan boll formerade sig AIK i en rak formation 4-4-2 där Brustad gick ner som högermittfältare.

Nanne Bergstrands lag valde i enlighet med den preliminära startelvan att formera sitt lag enligt sin raka 4-2-3-1-formation.  En fyrbackslinje bestånde av Birkir Sævarsson, Lars Sætra, Richard Magyar och Mats Solheim. Framför dem Johan Persson och Philipp Haglund där den sistnämnde hade en klart mer flexibel roll och fyllde på i anfallen medan Persson mest var stående framför egen backlinje men också hade en tydlig punktmarkering på Ofori som han ofta låg hack i häl på. Det offensiva mittfältet bestod av Fredrik Torsteinbø ute till höger, Erik Israelsson centralt och Kennedy Bakircioglu ut till vänster. Jakob Orlov var själv som spjutsets. Utan boll formerade sig Hammarby enligt en 4-4-2 i de flesta fallen där Israelsson hjälpte Orlov längst fram medan Bakircioglu och Torsteinbø föll ner för att täppa till på kanterna.

Kamp, kamp, kamp

Den första halvleken var långt ifrån något publikfrieri. Mycket av spelet skedde centralt i planen där både Hammarby och AIK täppte till med sina defensivt starka mittfältare. Trots ett jämnt bollinehav var det AIK som gav intrycket av att vilja ha bollen mer. De försökte att bygga anfall genom att hitta på Goitom som sedan skulle få tag i bollen och sedan fördela den vidare till någon av sina lagkamrater. Ett annat alternativ AIK försökte sig på var att försöka lägga bollen längs marken på Bangura som skulle få med sig i fart. Väldigt sällan fungerade detta för AIK då Hammarbys spelare låg oerhört tätt och hela tiden på gränsen på just Goitom och Bangura. De två AIK:arna fick sällan utrymme, kunde sällan få tag i bollen och fick aldrig komma rättvända med bollen vilket gjorde att AIK:s anfall sällan blev särskilt farliga utan slutade i att Hammarby kunde vinna tillbaka bollen. Desssutom la Johan Persson stor energi på att stänga Oforis möjligheter att vara delaktig i uppspelen med stor effektivitet.

Hammarby då. Ja, först och främst låg deras omsorg på att ligga rätt defensivt. Inför matchen hade tränaren Bergstrand poängterat att man behövde stänga samarbetet mellan Goitom och Ofori i AIK vilket man gjorde effektivt. De offensiva chanserna tillkom främst i form av kontringar när AIK klivit högt upp i planen. Gång på gång sökte Hammarby bollen bakom AIK:s backlinje med blandade resultat. Det var en tydlig idé från dagens hemmalag att hitta in på Orlov eller Torsteinbø som gång på gång sökte sig in bakom AIK:s försvar, helst genom en krossboll från den ena kanten till den andra vilket AIK i många fall hanterade utan smärre problem med det där var Hammarbys anfallsspel kom till. Samtidigt var det Hammarby som skapade de främsta farligheterna i den första halvleken och det genom omställningar. Dessutom höll man sig defensivt hela tiden på rätt sida om motståndarna, vilket gjorde det svårt för AIK att komma till några farligheter.

Den första halvleken var som sagt inget publikfrieri. Inget av lagen tycktes hitta någon riktig rytm i deras anfallsspel. Med tanke på att bollen främst höll till centralt i planen – varken Hammarby eller AIKs ytterbackar gjorde några större anspråk på att följa upp i planen – blev det i många fall tal om fysiskt spel och mycket kamp. Där visade sig AIK i många fall starkare, speciellt i form av Dickson Etuhu som vann det mesta på mittfältet. Även Nisse Johansson vann större delen av sina närkamper. Hammarby hade dock förberett sig på detta och vann i sin tur många andrabollar, vilka ofta resulterade i djupledsbollar mot en löpande Hammarbyanfallare vilket gjorde att AIK sällan kunde utnyttja sitt fysiska övertag i form av spelövertag.

Ett rött kort förändrar alltid matchbilden

I den andra halvleken kom framför allt AIK ut med nyvunnen energi. Bortalaget tog tydligt tag i taktpinnen och det syntes att Andreas Alm sagt åt sina ytterbackar att ha en betydligt högre utgångsposition i planen. Det och att Noah Sonko Sundberg var tvungen att bytas ut mot Kenny Pavey gjorde att AIK fick ett tydligare grepp om matchen i form av bollinnehav. AIK fick en rytm, började att hitta ytor mellan Hammarbys lagdelar och försökte att utnyttja dessa till fullo. Det tillkom fler djupledslöpningar från AIK:s spelare och Hammarby hade svårt att hitta rätt i sitt försvarsspel. Det ledde till att såväl Bangura (’52) som Goitom (’60) skakade fram sina första riktigt farliga målchanser i matchen, däremellan skakade även Hammarby fram en chans genom Erik Israelsson (’55) vilket var till följd av AIK:s offensivare spel där framför allt Nisse Johansson inte lyckades avbryta Hammarbys anfall på samma föredömliga sätt som han gjort i första halvlek.

I den 61:a minuten kom dock det högst avgörande beslutet för matchen. Kenny Pavey blev utvisad vilket tvingade Andreas Alm till att byta ut Brustad och ta in Alessandro Silva Pereira som vänsterback. AIK lämnade sin 4-3-3 till en rak 4-4-1 med Goitom som spjutspets, Blomberg ute till höger och Bangura som vänstermittfältare. AIK backade hem och valde att fokusera på att stänga ytor och gå på kontringar – det vill säga ombytta roller från den första halvleken. Hammarby fick för första gången i matchen ytor högre upp i planen och blev spelförande, främst i form av mittbackarna Maygar-Sætra och Persson som tog sig ner i planen. Ytterbackarna Sævarsson och Solheim fyllde på längst med kanterna när Hammarby hade bollen och hemmalaget kunde föra matchbilden helt enligt sina egna premisser, men skapade inte några större bekymmer för motståndarna. Hammarbys rörelse hittade ingen riktig rytm, man ställde inte tillräckligt mänga frågor till AIK:s försvar utan bortalaget kunde stå tryggt och stabilt i försvaret, man täckte ytor och gjorde det förtjänstfullt.

Nanne Bergstrands drag för att luckra upp AIK var att byta ut lagkaptenen Kennedy – som inte hade en av sina bästa dagar på jobbet – för att sätta in Imad Khalili. Den 4-2-3-1 som Hammarby inlett matchen med byttes ut mot en 4-4-2/4-4-1-1 då Khalili klev upp bredvid Orlov i anfallet för att stundtals lika släpande bakom, samtidigt klev Israelsson ut till vänster på mittfältet och Torsteinbø till höger. Detta var egentligen inte till Hammarbys fördel då de inte kunde utnyttja sitt siffermässiga övertag på planen. Istället hamnade man på linje, ofta i form av en 4-2-4, mot AIK. Det råder delade meningar om hur man ska agera när man är man mer på planen men det finns klara nackdelar med  att sätta in ytterligare en anfallare. Det numerära överläget kommer som sämst till nytta  i anfallet då motståndarna har ett numerärt övertag med sina fyra försvarare mot två anfallare. Hammarby tappade fart och speluppbyggnaden var betydligt svagare efter bytet, från att ha varit baserad på bollar längs marken gick det över till fler långbollar som AIK rätt enkelt kunde avvärja.

Inför matchen pratade båda lagen om vikten av fasta situationer och det var först mot slutet av matchen som detta visade sig fullt ut, innan dess läste motståndarna oftast sönder varianterna. Israelsson hade en farlig nick på en hörna (’80) då Patrik Carlgren i AIK:s mål var ute och på mellanhand. Efter det skakade AIK fram sin främsta chans genom ett inkast från Bangura som till slut hamnade hos Goitom (’81) i straffområdet men där Hammarbys målvakt Kristinsson räddade med huvudet. I övrigt var dock de fasta situationer inte alls av den kalibern som man hade önskat sig när båda tränarna uttalat dessa som en av de viktigaste delarna i detta derbyt. Att Hammarbys mål (Israelsson ’88) tillkom på ett inlägg var till del av det numerära övertaget då man kunde fylla på med spelarna i straffområdet och att hemmalaget vågade mer mot slutet av matchen mot ett tröttkört AIK.

Facit

I en match där AIK kändes som det något mer spelförande laget var det Hammarby som drog det längsta strået och vann. Det var mycket tack vare den utvisning som Kenny Pavey fick vilket gjorde att Hammarby fick ta tag i taktpinnen, AIK offra sitt byte vilket bidrog till att AIK-spelarna i slutändan var mer trötta än hemmalagets. AIK hittade aldrig någon rytm, Hammarby var starka defensivt och fortsatte på den inslagna vägen från Gefle-matchen. Det bjöds inte på någon större fotbollsunderhållning i form av publikfriande spel i den första halvleken med i den andra luckrades matchen upp mer, även om det inte gjorde att vi bjöds på någon fantastisk fotboll. Det var en match där tillfälligheterna avgjorde. AIK kunde ha fått med sig poäng, till och med segern, men denna gång var det Hammarby som vann. Sådan är fotbollen ibland.

Adam Nilsson

En handbok till blivande sportchefer

Twitter: @atnilsson

Har du någonsin funderat på att bli sportchef? Ding! Då har du kommit helt rätt. Här ger jag dig ett antal sedan tidigare prövade och användbara fraser för ditt kommande yrke,

”Vi har alla jobbat intensivt med detta, är förberedda och ser fram emot denna utmaning.”

Utmärkt fras då den kan användas vid flera olika tillfällen av säsongen. Den kan användas inför säsongen, den kan användas inför enstaka matcher oavsett utgång och den är tänkbar vid eventuella kval i slutändan.

”Det kan jag varken bekräfta eller dementera.” (Tillägg: ”Jag vill inte bidra till spekulationer.”

En viktig fras att lära sig när man vill att journalisterna ska bli nollställda. Du ger ingen information, ingen alls. Om du dessutom vill komma därifrån med högst huvud är tilläggsfrasen ett utmärkt val då den visar på att du har integritet och visar andra klubbar/spelare detsamma.

”Sådant pratar vi om internt. Vi koncentrerar oss på nästa utmaning.”

Den perfekta kommentaren när något har hänt som du 1) inte har koll på eller 2) ännu inte har hunnit ta upp med tränaren/truppen. Media har fått nos om något alldeles för tidigt och du behöver få lite tid och avslutar med att avleda journalisterna med att föra dem in på kommande match. Smart!

”När det finns något att berätta är ni först att veta.”

Återigen är media dig på spåren och har sett dig diskutera med en agent som har en spelare som mycket väl skulle kunna hamna i din klubb. Du vet att du inte kan förneka det men du vill inte ge journalisterna någon som helst information. Då är detta frasen för dig.

”Jag kommenterar inga namn.”

Ett enkelt ställningstagande som du måste hålla fast vid. Oerhört användbar då det kan användas om såväl tränare som spelare.

”X har vårt fullaste förtroende”

När någon ledare eller spelare underpresterar kommer folk att börja ställa sig frågor varför den ännu inte blivit petad. Ett enkelt sätt att svara på det är helt enkelt genom att ge den största av ryggdunkningar, även om du att människan är borta inom den kommande veckan.

”Vi ska inte tänka på vad som varit. Vi blickar framåt!”

Din kanske viktigaste uppgift som sportchef är att tänka på det långsiktiga. Herregud, du har inte tid att tänka på vad som varit utan måste se framåt. Det måste du göra medierna medvetna om. Du är banne mig ingen sportchef som jobbar kortsiktigt, ty sådana klåpare finns det alldeles för många av i detta yrke.

”Det var dags för en ny impuls”

Behöver man säga mer? Tränaren har fått lämna och du måste förklara varför. Du vill inte verka nedlåtande och erkänna att denne var värdelös, därför säger du att en ny impuls behövs i laget som egentligen hör hemma i divisionen under men som du inte kan säga utåt.

”Vi har ännu inte fått något officiellt bud”

Allting verkar klappat och klart. Spelaren har sålt sin gamla bostad och köpt en ny i sin nya hemstad. Papperna är inte helt klara och media undrar vad som händer, du måste vara tydlig med att allting sköts seriöst och ingen agent eller klubb drar ut på tiden – därför säger du att något officiellt bud ännu inte kommit och så går du visslande därifrån.

”Vi kommer efter säsongen att sätta oss ned och analysera i lugn och ro.”

Ett enklare sätt att säga att ”det kommer att ske stora förändringar, men just nu är transferfönstret stängt så vi kan inte göra det omedelbart”.

”Det är ingen beslut mot X, utan för Y”

Alla veta att ni har sågat av ett sjukt ben, men du måste hålla humöret uppe och menar på att den ni ger chansen har förtjänat den. Då är detta frasen för dig, ingen kan ifrågasätta det och för den olärde låter den helt rimlig.

”Fotboll är inte matematik”

I slutet av presskonferensen när den där journalisten du verkligen inte tycker om lyfter fram massvis med statistik från säsongen som visar på bekymren i laget. Du sitter där och blir mer och mer enerverad för varje sekund som journalisten framför sin data och du laddar för knockouten, då är detta frasen du ska använda.

Adam Nilsson

Jag lever för kvällar som igår

Twitter: @atnilsson

Det var något alldeles unikt som vi fick uppleva igår. Efter 45 minuter där Wolfsburg neutraliserat Bayern München, utnyttjat deras svagheter effektivt och gjort 1-0 bakom en chanslös Manuel Neuer så valde Pep Guardiola att göra förändringar. In kom Robert Lewandowski, som trots att han förklarats frisk, fick inleda matchen på bänken. Kanske var det Peps mest framgångsrika drag i hans tränarkarriär, för Lewandowski skulle stå för en historisk afton på Allianz Arena.

Igår bevisade Lewandowski att han är en av världens bästa anfallare (om inte den bästa), att han besitter kvalitéer som få andra och samtidigt skrev han in i sig historieböckerna för all framtid. För det Lewandowski genomförde inom loppet av 539 sekunder, åtta minuter och 59 sekunder, saknar motstycke i den tyska fotbollshistorien. Det var något som vi mer stor sannolikhet aldrig kommer att få uppleva igen så ni som fick se det kan skatta er lyckliga, för ni fick uppleva något magiskt.

”5 mål på 9 minuter. Motstycke saknas! Eller!? Nu jobbar Bundesligarunkets finest ‪@atnilsson så att wursten står!”, skrev min vän och kollega Gusten Dahlin på Twitter. Ja, det var en redig underdrift för när jag sprang tillbaka till datorn efter det andra målet med kaffekoppen i högsta hugg hade jag känslan av att något speciellt var på gång. För att låna Karl-Heinz Rummenigges ord från igår: ”Han stod alltid där han skulle stå” och jämförde Lewandowski med den störste tyske anfallaren av dem alla – Gerd Müller.

Men vad Gusten touchade vid, utan att veta om det, var också min bakgrund. När jag en gång tog min första stapplande steg inom fotbollsjournalistiken hos SvenskaFans fick jag chansen att medverka i Euro Talk – personerna bakom SvenskaFans och Euro Talk är jag oerhört tacksam för då de gav mig chansen och utan dem hade jag inte varit här idag – och jag kom dit i form av “Tysklandsexpert”. Efter mitt första deltagande var jag tvungen att sockra min egoism så jag gick igenom alla kommentarer jag kunde hitta. Mycket var positivt, det enda som störde mig var att folk verkade uppfatta att jag hette Anton och inte Adam, vilket sved men var något jag kunde överleva med.

En kommentar dock lever kvar i högsta hugg än idag. Det fanns en person som inte riktigt var lika exalterad som de andra. Jag kommer inte ihåg vad han gick under för namn men jag minns precis vad han skrev. Den här personen ville göra sig lustig över mig och mitt ”specialområde”. Termen han använde för att göra detta var ”Bratwurstrunkare”. Först reagerade jag med fasa, tänkte att ”vad fan skriver människan!?” men rätt kort därefter skrattade jag bara åt det. För han beskrev precis vad jag är, en bratwurstrunkare, en stolt sådan.

För mig innefattar inte den beteckningen något negativt, absolut inte, snarare det motsatta. För mig innefattar beteckningen kärleken för en fotboll, en kultur, en mentalitet och ett land som i detta fallet är Tyskland. Anledningen till att jag främst skriver om tysk fotboll är för att helheten tilltalar mig. Tyskland appellerar till Bratwursten i mig och landets fotboll appellerar till mig precis på samma sätt som två människor som älskar varandra. Det går inte en dag i mitt liv utan att jag tänker på tysk fotboll. Jag saknar den när den inte är där, omfamnar den när den är där. Jag skäms inte för att vara en bratwurstrunkare, jag är stolt för att jag är det.

När Robert Lewandowski går och bryter rekord som många nämnt som oslagbara kittlar det inte bara till i bratwursten hos mig, det bara brister. Lewandowski bröt rekord som snabbaste tremåls-, fyramåls och femmålsskytt. Han är den förste inhopparen någonsin som gjort tre, fyra och fem mål. Och han gjorde det på totalt nio bollkontakter. Inom loppet av 539 sekunder. Allting skulle ut på Twitter, flickvännen satt hjälplöst bredvid och försökte få uppmärksamhet, och på Twitter fick jag all feedback jag behövde i form av retweets och nya följare (som säkerligen är borta imorgon då de inser att jag är skittrist att följa). Det är för kvällar som igår som bratwurstrunkare som jag lever för.

Men det betyder inte att det är vad alla andra lever för, eller att människor för den delen ens verkade ha noterat Lewandowskis historiska afton. För ”calciorunkaren” Christoffer Svanemar var det istället Denilsons frispark för Salernitana i Serie B som fick hans salsiccia att kittla till. För Emir Osmanbegovic var det Vedad Ibisevics två mål för Hertha Berlin som fick hans ćevapčići att pirra till. Där och då var det enda som saknades en tweet om Newcastles misär från PL-runkaren Noa Bachner för att sluta cirkeln. Och det är fan i mig fantastiskt att det är så, att vi är flera som så passionerat följer olika delar av fotbollen på det sättet vi gör. I min mening är det ”runket” som gör fotbollen till vad den är. Det är hjärtat, pulsen. Och det ska vi hålla hårt vid.

/Bratwurstrunkaren

Adam Nilsson

Bayern vill tysta kritikerna

Twitter: @atnilsson

Det är ”englische Woche” i Bundesliga och vad mer kan man begära än en match mellan ettan och tvåan från förra säsongen: Bayern München mot Wolfsburg. På Allianz Arena i München ska de två klubbarna slåss om tre poäng som är viktiga för guldstriden. För Bayern är det också viktigt att bevisa att man kan besegra sina toppkonkurrenter, något man hade svårt med under våren.

Bayern vann Bundesliga för tredje gången i följd förra säsongen. Ett tangerat topprekord, ingen klubb har ännu lyckats vinna Bundesliga fyra gånger i följd och det är vad klubben hoppas kunna göra i år. Konkurrensen har dock vässats med ett Dortmund som ser ytterst svårslagna ut och ett Wolfsburg som vill byggare vidare på sin framgångsrika fjolårssäsong. Med underpresterande Bayer Leverkusen och Borussia Mönchengladbach har två tänkbara kandidater redan halkat långt efter, men Dortmund och Wolfsburg kommer att visa sig svåra nog att besegra för Bayern.

Den tredje raka titeln var aldrig i oro för Bayern. Pep Guardiolas lag hade kontroll över situation tidigt in på säsongen och när våren drog igång var det inga tvivel om att Münchenklubben skulle få lyfta Bundesligaskölden i slutet på säsongen. I efterhand skapades dock en oro – en oro över att Bayern hade så förtvivlat svårt att ta poäng mot de övriga konkurrenterna i toppen. Det blev förlust mot alla de lag som skulle komma att kvalificera sig för Champions League (Wolfsburg, Borussia Mönchengladbach och Bayer Leverkusen), något som inte alls limmade med ett ”överlägset Bayern”.

Att Bayern också gick och förlorade Champions League-semifinalen mot Barcelona med stora siffror var något som la ytterligare tändvätska på tanken om att den tyska rekordmästaren hade oerhört svårt mot andra topplag. Även om det mest handlade om att glädje över att ha vunnit sin tredje raka titel fanns det en känsla av besvikelse, för förlusterna mot konkurrenterna i toppen sände intrycket av att Bayern säkrade sitt guld mot att besegra ”de mindre klubbarna”, inte de större.

Inför årets säsong har just detta varit ett av de stora samtalsämnena bland de tyska medierna. Hur ska Bayern hantera pressen i år? Kommer de fortsatt att ha svårt mot sina toppkonkurrenter? I det första testet mot Bayer Leverkusen visade sig oron obefogad. Det blev en överlägsen seger mot Roger Schmidts lag, vilket var viktigt – inte minst för Pep Guardiola. Schmidt är en av de tränare som har givit Guardiola mest huvudbry genom åren och därför var det viktigt för den spanske tränaren att få besegra Schmidt med så pass stora siffror och en sådan spelmässig överlägsenhet.

Leverkusen ser dock inte ut att bli en av Bayerns största utmanare den här säsongen, utan det ser ut att bli Wolfsburg och Dortmund vilka passande nog är Bayerns kommande motståndare på hemmaplan i Bundesliga. Båda matcherna spelas medan Oktoberfesten är igång i München, en period som Bayern har ett fantastiskt facit ifrån och talar till deras fördel. Sedan 2010 har Bayern endast tappat poäng en gång på hemmaplan under Oktoberfestperioden och det var mot Köln (0-0) 2010. I övrigt är det segrar noterade för Bayern. Och Wolfsburg facit i München är inte bättre. På 21 matcher har man endast fått med sig ett oavgjort en gång, i övrigt har man förlorat.

För Bayern är det dock viktigt att bevisa att man gå slå sina huvudkonkurrenter. I helgen mot Darmstadt (3-0 till Bayern) kunde Guardiola lufta flera nyckelspelare som Müller, Thiago, Lewandowski som säkerligen kommer att spela idag. Det kommer man ha nytta av idag då de kommer att ha betydligt piggare ben än vad Wolfsburgspelarna kommer att ha efter att ha fått kämpa sig till en seger mot Hertha Berlin på hemmaplan med sitt bästa manskap.

Där kom Bas Dost in och avgjorde med två mål, vilket inte var helt okontroversiellt då Dost blivit petad på grund av sitt beteende. Efter att ha blivit utbytt i halvtid mot CSKA Moskva i Champions League ska Dost ha blivit irriterad, slutat kommunicera med tränaren Hecking och därför också fått kritik offentligt av sin tränare. ”Han betedde sig som om han man tagit ifrån honom hans leksak. Det är egoism som vi inte behöver här”, sa tränaren till media och Hecking passade samtidigt på att hylla Dosts anfallskonkurrent Nicklas Bendtner för sin utveckling och professionalism. Huruvida det kommer att spela in i dagens startelva är svårt att säga, frågan är om Hecking vågar att peta den formstarkare Dost till förmån för Bendtner.

De kommande två veckorna kommer att vara avgörande för utgången av Bundesliga. Skulle Bayern besegra både Wolfsburg och Dortmund skulle de skaffa sig ett försprång i toppen. Skulle de förlora båda matcherna skulle Dortmund kunna rinna iväg, något som vore en mardröm för Guardiola som själv sagt att man inte får vara mer än tre poäng bakom sin huvudkonkurrent efter de första tio omgångarna. Man hyser en stor respekt för årets upplaga av Dortmund i Bayern. Detta sätter extra press på att Bayern ska prestera sitt bästa och förhoppningsvis med utgången att man har säkrat sex poäng mot Wolfsburg och Dortmund.

Kvällens match är dock helt klart en försmak på vad som komma skall. Wolfsburg har i och med förlusten av Kevin De Bruyne inte alls samma status som ”Bayernjäger” som inför säsongen. Den stafettpinnen har istället hamnat hos Dortmund som med sin säsongsinledning har imponerat på allt och alla. Idag handlar det om att besegra Wolfsburg vilket vore viktigt för självförtroendet och självkänslan. När Wolfsburg besegrade Bayern med hela 4-1 på Volkswagenarena i januari var det ett demontage av Bayern i sin renaste form. Wolfsburg klädde av Bayern på ett förödmjukande sett, något man vill i München vill utkräva revansch för.

Bayern vill tysta sina kritiker. Pep Guardiola vill inte behöva försvara sig för att man förlorat mot sina huvudkonkurrenter, helst vill han sitta på presskonferensen efteråt och njuta i vetskapen om att hans taktiska drag vunnit segern åt hans lag. För är det något man har svårt för i München så är det journalister som ställer sig kritiska mot Bayern, något man inte har för vana att behöva hantera i den sydtyska staden. Och det är något man inte planerar att göra till en vana.

Adam Nilsson

Favres avgång gör Mönchengladbachs uppförsbacke större

Twitter: @atnilsson

Han kom som han gick. Lucien Favre valde att lämna Mönchengladbach då han inte längre hade självförtroendet att fullfölja sina tankar och idéer. När meddelandet släpptes sent på söndagskvällen var det många som chockerades då flera personer i klubben hade gått ut och sagt att man inte kommer att sparka tränaren. Alla var inställda på en fortsättning med den framgångsrike Favre och nu hamnar klubben i en prekär situation inför de kommande två matcherna mot Augsburg och Stuttgart som kommer att bli oerhört viktiga för klubben.

“Vi gör det tillsammans”, var sportchefen Max Eberls ord efter att Mönchengladbach förlorat derbyt mot Köln i lördags. Ett tydligare avståndstagande från ett slut för sin tränare kan man inte ta. Med det sagt kändes det klart att Favre skulle fortsätta även om tränaren själv inte givit några garantier för det. “Vi blev tagna på sängen”, var ordföranden Rolf Königs ord och det är verkligen rätt ord för att beteckna detta. Ingen hade förväntat sig att Favre skulle lämna, även om det har funnits indicier till det tidigare.

Redan under sin tid i Hertha Berlin försökte Favre ett antal gånger lämna klubben, men blev nekad och övertygad att stanna innan klubben själv valde att sparka honom. Även under sin tid i Mönchengladbach drogs Favre med tankarna om en avgång under en längre period och lämnade in sin ansökan flera gånger för att få den nekad och bli övertygad av ledningen att fortsätta. Senast i sommar hade Favre planer på att avgå enligt tidningen kicker, det efter att ha fört laget till en tredjeplats och Champions League. Återigen blev dock Favre övertygad att stanna.

När han därför igår, efter att på förmiddagen bestämt sig för att lämna klubben, ännu en gång fick ett blankt nej från klubben kände Favre själv att han inte hade någon annan utväg än att gå ut med beskedet i media. Favre kunde denna gång inte övertygas om att han var rätt – förståeligt med tanke på den bedrövlig starten – och genom att gå ut med det media gjorde tog han ett drastiskt beslut som var irreverisbelt. “Det fanns ingen väg tillbaka efter det”, var klubbens ord och självklart var det omöjligt att vända.

Den offentliga avgången lämnar en bitter eftersmak efter drygt fyra och ett halvt år i klubben. Med det var Favre den som suttit längst på sin tränarpost i Bundesliga och varit konstant framgångsrik under sin period fram till denna säsong. Framgångarna gjorde att media pekade ut honom som ett av Dortmunds alternativ till att ersätta Jürgen Klopp och Favre har även dykt upp när det har ryktats om tänkbara ersättare för Pep Guardiola i framtiden. Beslutet att gör sin avgång offentlig bakom klubbens rygg kommer dock få flera tänkbara adresser att tänka över Favre som kandidat både en och två gånger på grund av det.

“Efter djup och ingående analys har jag kommit till slutsatsen att det bästa för klubben och laget i den här situationen är att jag avgår”, nämnde Favre. Den schwezisike tränaren har inte utstrålat något självförtroende  på senare tid och har varit ifrågasatt inom gruppen. Efter premiärförlusten mot Dortmund hade laget en extraträning till många spelares irritation, ryktena om att han tappat gruppen började att sippra ut även om de förnekades från officiellt håll. Dessutom ska han och sportchefen Max Eberl värderat sommarens nyförvärv väldigt olika, något som också spätt på Favres tankar om att vara fel man på fel position. Trots det försökte Favre att vända den negativa trenden men efter fem raka förlusten i inledningen Bundesliga, ett negativt rekord för klubben, var det alltså dags att tacka för sig.

Favre lämnar som han kom – under tystnad och på sitt egensinniga sätt. Han valde att ta det i sina egna händer, även om han helst inte hade velat det. Men till slut kände han sig tvungen. För Mönchengladbachs del blev uppförsbacken i ett mycket större. Med tanke på att klubben försökte övertala honom att stanna lär det inte finnas någon given plan B att sätta i verket, utan klubben inledde troligtvis arbetet med att sondera terrängen efter en ersättare under gårdagen. På onsdag ställs man mot Augsburg och i helgen mot Stuttgart – två matcher där viktiga poäng står på spel. Det blir utan Favre som tränare. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Och för Mönchengladbach är uppförsbacken otroligt brant just nu.

Vad betyder det för svenskarna?

Oscar Wendt skrev nyligen på ett nytt kontrakt och har varit en av de få spelare som inte varit under isen under säsongsinledningen. Landslagsmannen har under flera säsonger varit en viktig del av laget och hyser stor respekt i sin omgivning. Han lär bli kvar förutsatt att han fortsatt får speltid.

För Branimir Hrogta, vars kontrakt går ut efter säsongen, kan beskedet dock vara avgörande. Hrgota var en av Favres favoriter och tränaren har sett en oerhört stor potential i den unge anfallaren. Frågan är om näste tränare gör det. Det känns som risken för att Hrgota lämnar Mönchengladbach efter säsongen ökade i och med detta besked. Annat lag i Tyskland? Holland? Tillbaka till ett Champions League-kvalande IFK Göteborg? Alternativen lär vara många för Hrgota.

Så här skrev jag om Mönchengladbach igår.

Adam Nilsson

Har Mönchengladbach nått sin platå?

Twitter: @atnilsson

Lucien Favre är född i den västra delen av Schweiz. Den delen där franskan är det man talar även om det finns inslag av tyska. När han pratar tyska  har han samma uttal som de som kommer från den sydvästra delen av Tyskland, bara en aning mer nasalt. “Nicht” uttalas “nischt” och vissa ord får en annorlunda klang gentemot den vanliga högtyskan. Det kan stundtals tolkas som ett tecken på nervositet, som brist på självförtroende. Men när Favre efter gårdagens derbyförlust  mot Köln (0-1), den femte raka förlusten i Bundesliga (sjätte totalt med förlusten i Champions League mot Sevilla), svarade på frågan om sin tro på laget var det med en tydlig, “ofavresk” ton i rösten: “Nej, jag tvivlar inte för en sekund.” Han la till en konstpaus och det var som om han kom på sig själv med vad han hade sagt, ogillat den absoluta självsäkerheten hans svar utstrålat och la till: “Just nu är det dock svårt.”

Favre är ingen människa som gillar de stora, grandiosa uttalandena. Han vill inte lova för mycket, han vill vara underdog och ge människor mer än vad de hade förväntat sig. Det är i rollen som underdog som Favre har jobbat fram sin största framgångar. Sin första klubb, FC Echallens, förde han oväntat till uppflyttning i den schweiziska andradivisionen vilket än idag rankas som en av de större bedrifterna i klubbens historia. Efter det tog han Yverdon-Sports i den till schweiziska högstadivisionen och förde laget till en femteplats under sitt första år. FC Servette tog han till kvartsfinal i UEFA-Cupen och en schweizisk cuptitel. 2003 hamnade i FC Zürich och under säsongen 2005/2006 förde klubben till sin första ligatitel på 25 år och året efter vann man återigen ligatitel innan han gick vidare till sin första tyska klubb: Hertha Berlin.

Tiden i Hertha var framgångsrik och med hjälp av sin favoritspelare Raffael tog han huvudstadsklubben ur skuggan och förde den upp på den stora tyska fotbollsscenen. Den inledande säsongen slutade med en tiondeplats men året efter skulle bli riktigt framgångsrikt för Favre och Hertha. Med hjälp av spelare Josip Simunic, Alexei Voronin och Marko Pantelic slutade Hertha på en fjärdeplats vilket betydde en plats i kommande års Europa League. Men klubben tappade flera av sina nyckelspelare till den kommande säsongen och Favre fick lämna Hertha efter endast sju omgångar, då hade klubben förlorat sex raka matcher.

Likheterna med situationen i dagens Mönchengladbach är slående.

De inledande säsongerna i Mönchengladbach handlade om att bygga upp en klassisk klubb som slogs för nedflyttning till ett etablerat lag i Bundesliga. När Favre kom in på våren 2011 låg laget på nedflyttningsplats men han förde dem till säker mark. Säsongen efter nådde Favre med hjälp av Dante, Neustädter och Reus en oväntad framgång med en fjärdeplats i Bundesliga. Resan hade gått fort men Favre hyllades från alla för sin insats i den klassiska klubben. Den kommande säsongen blev dock tuffare då den tidigare nämnda trion av Dante, Neustädter och Reus alla lämnade vilket gav Favre stora luckor att fylla i spelet. Men trots förlusterna lyckades Favre styra Mönchengladbach till en åttondeplats, en tabellplacering som förbättrades något säsongen efter då man slutade sexa för att förgående säsong slutade trea.

Inför årets säsong har dock Favre återigen fått tampats med bekymret att bli av med nyckelspelare. Efter två lugna somrar där stommen i laget mer eller mindre har varit bibehållen, eller ersatts adekvat (tänk Yann Sommer för Marc-André ter Stegen), har man inför årets säsong blivit av med två spelare i Christoph Kramer och Max Kruse som det ännu gapar stora håll efter. De tänka ersättarna i Josip Drmic och Lars Stindl har inte lyckats bidra på samma sätt som sina föregångare och sanningen är att nyförvärven inte påminner det minsta om sina föregångare i spelstilen. Det har inte varit skapt för någon snabb och bekväm övergång likt den från de rätt så lika målvakterna ter Stegen och Sommer.

Favres nyckelspelare Raffael som har följt med honom genom många av åren har precis som under tränarens sista tid i Hertha Berlin blivit ett större ok att bära. Brassen har helt enkelt inte presterat men Favre har oerhört svårt att byta ut honom då tränaren ser sin den mångsidige Raffael som en nyckelspelare i sin startelva. Många spelare har Favre under de första omgångarna bytt ut men Raffael har trots mindre övertygande insatser fått vara kvar på planen. Till Favres försvar är Raffael en spelare som kan avgöra matcher i en situation, men frågan är om brassens närvaro på planen just nu inte bara går ut över lagets insats som helhet. För Raffael har inte bidragit med mycket under de senaste omgångarna och ser inte ut att vara i mentalt skick för att avgöra matcher till sitt lags fördel.

Och offensiven är just nu det största problemet för Mönchengladbach som har många problem. De senaste tre matcherna har klubben gått mållösa och igår mot Köln såg det bedrövligt ut. Ibrahima Traoré sa efter matchen att “man inte skapat några målchanser”, vilket säger något om problemen i laget. Ingen av de offensiva spelarna imponerar men till skillnad från Raffael är spelare som Hahn, Traoré, Johnson och Herrmann mer flexibla i deras spel och mentalt starkare i motgång. Huruvida Josip Drmic kan bli den målskytt som klubben hoppats på inför säsongen är dock oklart, just nu har jag svårt att se Mönchengladbach göra mål överhuvudtaget.

Defensivt såg det tamt ut, speciellt för att vara i ett derby då spelare oftast är övertaggade. Mittfältsstrategen och nyckelspelaren Granit Xhaka, som var tillbaka efter avstängning, var rasande efter matchen och anklagade sina kollegor för att vara passiva i försvarsspelet. “Vi måste lära oss att vinna en-mot-en-dueller. Hur ska man vinna matcher när man inte vinner närkamper?”, frågade mittfältaren retoriskt och gav också en känga till gårdagens lagkapten Tony Jantschke som vid Kölns mål var alldeles för passiv vilket gjorde att Köln enkelt få in ett inlägg som Anthony Modeste nickade i mål.

Xhaka fick också medhåll från klubbens sportchef Max Eberl i sin kritik som kort och koncist förklarade att “hindra inlägg är det enklaste sättet att förhindra mål” men tillade också att “om vi börjar skylla på varandra har vi problem”. Eberl, en av Tysklands mest hyllade sportchefer, pratade mycket om en dominoeffekt. Att laget saknar mod och självförtroendet vilket leder till att man inte riktigt går in duellerna utan säkrar och ställer sig en meter ifrån. Att man plötsligt inte vågar dribbla sig förbi motståndarna för rädslan att tappa bollen. Det är något man måste jobba på nu och försäkrade alla om att Favre inte på något sätt löper risken för att få sparken – åtminstone inte just nu.

Men är det så enkelt att värvningarna inte har presterat? Att det taktiska inte fungerat? Att man saknar självförtroende? Det har sin beskörda del men det finns andra förklaringar också.

Först och främst kan man se till Lucien Favres egen karriär. Han har varit i klubbar under längre perioder men aldrig i mer än fyra säsonger. Favre har just nu inlett sin fjärde säsong i Mönchengladbach, men kom redan i slutet på säsongen 2010/2011 så han har varit lite längre än så. Skulle han klara sig kvar denna säsong så skulle det bli hans längsta period i en klubb under sin tränarkarriär. Vad Favre tidigare har gjort är att han framgångsrikt har jobbat med klubbar och tagit dem till nästa nivå eller sin “platå”, för att sedan gå vidare till nästa större klubb och utmaning. Likt en trappa med olika nivåer har Favre kryssat av den ena efter den andra för att gå vidare men denna gång är det annorlunda.

Det är enkelt att argumentera för att Mönchengladbach i och med sin tredjeplats nått sin platå. Många påstår att Bundesliga är en förutsägbar liga, vilket till viss del stämmer då Bayern München har sin dominans, men bakom Bayern är den mycket mer oförutsägbar än låt säga Premier League. Om man ser till de klubbar som har slutat på de fyra första placeringarna i vardera lika under de senaste tio åren finns det totalt elva klubbar som har gjort det i Bundesliga mot sex stycken i Premier League.

Vad man kommer fram till är att det är oerhört svårt att etablera sig i den absoluta toppen av Bundesliga om du inte heter Bayern München. Man kan inte räkna med att försprånget räcker till om man heter Schalke, Dortmund eller Leverkusen för där bakom finns det alltid klubbar som jobbar effektivt och intensivt på att nå upp till toppen. Det finns inga klubbar i det här skiktet som har mer pengar än andra utan i slutändan handlar det om att ha lite tur, en del skicklighet och sedan kommer en stor portion tillfälligheter till. Den ena säsongen är det Bremen, Wolfsburg och Mönchengladbach som kniper platserna bakom Bayern, nästa säsong är det Dortmund, Schalke och Leverkusen. Så frågan är om Favre faktiskt kan nå högre med Mönchengladbach än vad han har gjort under de senaste säsongerna, vilket sett till historien är ytterst tveksamt.

Detta leder också till att man gång på gång blir av med sina bästa spelare och måste bygga om. Klubbar som Mönchengladbach tappar sina spelare till större klubbar, tar in nästa generation med lovande spelare och försöker att bygga nytt och återetablera sig. Jag skulle vilja påstå att det egentligen inte finns något svårare än att jobba i det tabellskiktet som Mönchengladbach just nu har tagit sig till. För när man har hamnat där betyder det att större klubbar helt plötsligt börjar se potentialen i just din klubbs spelare och kan locka över dem. Då kan man omöjligt begära att klubben lyckas ersätta spelare till punkt och pricka varje gång och försvarar sin senaste tabellposition.

Dock ska Mönchengladbach inte behöva se sig om efter nedflyttningsstriden. Klubben är alldeles för bra för det.

Senaste gången ett lag förlorade de inledande fem matcherna i Bundesliga var säsongen 2006/2007. Då var det nykomlingen Hansa Rostock som också till slut åkte ur. Säsongen innan hade Mainz också åkt på fem inledande förluster, men Mainz tog sig uppåt i tabellen och slutade till slut 11:a, precis som året innan. Vill man hitta tidigare exempel får man gå tillbaka till tidigt 90-tal då Fortuna Düsseldorf var inblandade i det. Vad jag vill säga är att det är rätt ovanligt fenomen i Bundesligas drygt 50-åriga historia.

Även om luften blir tunnare för Favre är det än för tidigt att dra på handbromsen och byta chaufför. Favre kommer att få mer tid än vad han fick i Hertha då han är oerhört högt ansedd i Mönchengladbach. Men vad Favre måste börja utstråla är trygghet och lugn. Just nu famlar han i mörkret efter en lösning, byter ut spelare från höger till vänster (och står kvar med sina favoriter som underpresterar) och ger ett intryck av att inte veta han pysslar med. Favre är skickligare och smartare än så. Men nu är det dags att bevisa det, för annars går han samma öde till mötes som i Hertha Berlin. Och då är nästa steg för hans karriär inte uppåt, utan nedåt.

Adam Nilsson

Nykomlingen Darmstadt hoppas skrälla mot Bayern i David mot Goliat-mötet

Twitter: @atnilsson

När Darmstadt blev klara för uppflyttning till Bundesliga var det en av de största skrällarna i modern tid. Klubben hade 2. Bundesligas lägsta budget, var nykomlingar och laget bestod av spelare som antingen inte hade fått förtroendet i andra klubbar eller hade spelat i klubbar som åkt ur sina divisioner. Darmstadt var som det lokala bråkstakargänget där människor som inte hörde hemma någon annanstans hamnade med den stora skillnaden att spelarna som hamnade i Darmstadt kunde spela fotboll.

Jag har redan skrivit den långa historien om Darmstadt. Det är en fantastisk historia. En historia som inte påminner om särskilt många andra. Deras arena, Merck-Stadion am Böllenfalltor, byggdes redan 1921 och har sedan dess rustats upp i olika omgångar, senast inför årets säsong. Efter andra världskriget användes den som baseboll-arena för kvarvarande amerikanska soldater. Idag är det en arena med plats för 17 000 åskådare, där endast den ena kortsidan med 3500 sittplatser har tak över huvudet. Det finns ytterligare 400 sittplatser, resten är ståplatser.

Det är en arena som kommer att få de stora stjärnorna från Bayern München att minnas en gammal tid, en tid då de var unga. Till skillnad från deras state of the art-arena i München finns det få extravaganser på Stadion am Böllenfalltor. Det är träbänkar i omklädningsrummen, klassiska duschrum med brunt klinkers och långt ifrån någon gemytlig plats för spelare som har vant sig vid både jacuzzis och ångbastus i deras omklädningsrum.

Kanske är det just bristen på extravagans som har gjort att Darmstadt överraskat alla och överlevt de första omgångarna utan att förlora. Tippad som den givna nedflyttningskandidaten har Darmstadt spelat fyra omgångar och kommit därifrån med sex poäng. Den största skalpen bärgades förra helgen då Darmstadt vann sin första Bundesligamatchen på över 33 år och det mot toppkandidaten Leverkusen – på bortaplan. En seger och tre oavgjorda är Darmstadt överraskande facit efter de första fyra omgångarna och många klubbar har så sakteliga upptäckt den inneboende kraften i nykomlingen.

Laget består som sagt av spelare som inte hörde hemma någon annanstans. Den en gång landslagsaktuelle Konstantin Rausch spelar numera i Darmstadt efter en usel sejour i Stuttgart. Jan Rosenthal hamnade i klubben efter att ha misslyckats att etablera sig i Eintracht Frankfurt. Luca Caldirola lämnade Bremen på grund av liten speltid för Darmstadt. Med öppna armar har den ekonomiskt hårt ansatta klubben signerat den ena billiga spelaren efter den andra, ofta utan att behöva betala övergångssummor och det som låter som ett Football Manager-projekt har verkligen fungerat i Darmstadts fall.

För i Darmstadt har dessa spelare som varit utmålade som floppar tagit det där klivet och etablerat sig själva. Under flera säsonger har Darmstadt jobbat på det sättet framgångsrikt och det är på det sättet som tränaren Dirk Schuster har velat ha det. Han själv var en gång uträknad som tränare när klubben var på väg att bli nedflyttad i den tyska fjärdedivisionen, men är idag hyllad som en hjälte för att fört klubben från 3. Bundesliga till Bundesliga inom loppet av tre säsonger.

Darmstadt bjuder inte på någon modern tysk fotboll. De första omgångarna har visat på ett lag som spelar med hög intensitet, som försöker att få sina motståndare ur gängorna genom att spela fysiskt, hela tiden på gränsen till vad man får och med en man-man-markering över hela planen. Det är nästan anarkiskt hur Darmstadt spelar. Det finns inga riktiga strukturer för det utomstående ögat, det ser stundtals kaosartat ut men det fungerar för laget som bevisligen vet exakt hur de kan få ut så mycket som möjligt av sin taktik.

Frågan är hur långt det kommer att räcka mot dagens gäster Bayern München. Om man ska använda uttrycket ”David mot Goliat” så är det idag det gäller, för det är skilda världar mellan klubbarna. Darmstadt har inte ens en bråkdel av Bayerns resurser, deras årsbudget ligger på ungefär samma summa som Bayern betalar Franck Ribéry i årslön och för Darmstadts del hade deras supportrar endast kunnat tänka sig att få ställas mot Bayern i en tänkbar match i DFB-Pokal.

Men i dag kommer alltså Tyskland största klubb till Stadion am Böllenfalltor. Pep Guardiola planerar att rotera med sitt lag och ge spelare som Juan Bernat, Sebastian Rode och Joshua Kimmich chansen. Det är också det som kan vara Darmstadts chans. Bayern spelar inte med sitt bästa lag medan Darmstadt ställer upp med sitt inarbetade lag, dessutom kommer supportrarna att lyfta fram sitt hemmalag som rankar den match som den största för säsongen. Dessutom gynnas Darmstadt av omständigheterna och bristen extravagans, det är helt enkelt inte något vidare för Bayern att komma till en gammal sliten arena och försöka att hitta rätt – det är något som rekordmästarna inte är vana vid.

Förra året i den femte omgången ställdes Bayern München mot nykomlingen och den dåvarande obesegrade serieledaren Paderborn. Då slutade det med seger 4-0 för Bayern och det var starten till undergången för Paderborn. Darmstadt hoppas på att den historien inte ska upprepa sig, precis som resten av Tyskland som hoppas på att bevittna vad som skulle vara en av de största skrällarna i modern tid i Bundesliga.

Adam Nilsson

Freiburgtränarens hyllade brandtal om flyktingkrisen

Twitter: @atnilsson

Invandringskrisen har varit ett av mest omtalade ämnena i hela Europa under en lång tid och i Tyskland har det gått långt utanför de politiska gränserna och blivit en stort samtalsämne inom fotbollen. Inför helgen skulle därför tidningen Bild, med hjälp av ligasponsorn Hermes och ligaförbundet, genomföra en kampanj i Bundesliga och 2. Bundesliga där alla lagen skulle bära en logga med texten ”Wir helfen!” med en liten logga av Bild på sina tröjärmar. Ett medvetet drag av den populistiska tidningen Bild vars rapport av flyktingkrisen har varit ytterst negativ fram till senare tid och skapat fler bränder än vad rapporteringen har släckt.

I onsdags gick St. Pauli ut och sa att man inte kommer att medverka. Det irriterade Bilds chefredaktör Kai Diekmann som twittrade ut att ”hos St. Pauli är flyktingar inte välkomna” och att de skulle ”bojkottade kampanjen”. St. Pauli svarade direkt med att det inte var obligatoriskt att medverka i kampanjen, att man redan hjälper till på andra sätt lokalt (bland annat spelade klubben en välgörenhetsmatch mot Dortmund för ett tag sedan för att samla in pengar till flyktingkrisen).

Diekmanns twitteruppträdande, han skickade flera tweets, fick flera klubbar att gå ut till St. Paulis försvar och Dortmund hade bland andra en banderoll uppsatt under gårdagens Europa League-match som löd ”Bild inte välkomna”. Bochum och Nürnberg valde till följd av Diekmanns tweets att inte medverka i kampanjen, samtidigt som flera supportrar krävt att deras klubbar inte borde att medverka i detta. Än är det oklart hur många klubbar som kommer att medverka under helgen.

Två andra klubbar som bestämt sig för att inte bära loggan på tröjan är Union Berlin och SC Freiburg. I den sistnämnda klubben höll man en presskonferens igår där tränaren Christian Streich fick motta frågor kring ämnet och till slut brast i en lång monolog kring invandringen. Streich är erkänd för sin vältalighet och hans emotionella tal hyllas idag runt om i Tyskland.

Talet i en något förkortad version:

”Min grundläggande hållning är att länderna, inte bara europeiska utan alla som har de finansiella medlen, måste bidra med betydligt större humanitär hjälp på plats. Detta för att så många människor som möjligt kan stanna på en plats där de har sin familj och var deras faktiska hem är. Under de senaste månaderna har flera misstag begåtts kring detta, då det lagts åt sidan och pengarna har reducerats för detta – från länder som oss, andra europeiska länder och länder som Qatar och Saudiarabien. Alltså länder, som säkert inte saknar tillgång till pengar.

Nu handlar det om att man öppnar sig för människor, att man tar emot dem, att man minskar rädslan. För oftast handlar det endast om rädsla. Det handlar ofta om rädslan för “de andra” och rädslan för det främmande. Det kan man hitta hos sig själv. Det handlar om att förstå andra tankesätt. I andra kulturer tänker man på ett annat sätt. Nu handlar det om att möta dessa [tankar]. Och att från ett visst välstånd inte lämna, men kortsiktigt omfördela. Från människor som har mer, till människor som har mindre.

Det handlar om att kunna ge människorna som kommer en anständig miljö. Ge dem möjligheten att lära sig språket, där finns det inget alternativ, och sedan låta dem jobba. Om man inte låter unga människor jobba, oavsett om de kommer från Syrien eller Tyskland…hade jag inte fått jobba när jag var 30 år och blivit inspärrad med massor av andra människor, då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade garanterat blivit mer aggressiv, det hade uppstått bråk. Och jag hade skämts, skämts för att jag inte hade kunnat ge försörja mina barn. Det hade jag skämts för som människa.

Därför måste vi låta människorna som kommer till oss jobba. Och göra allt för att integrera dessa människor. För vi behöver dessa människor utan tvivel.

Så vill jag också lägga till en sak: alla som just nu hyser någon oro är troligen till 80-90% människor som en, två eller tre generationer tidigare själv varit flyktingar eller utvisade personer. Och som kom hit från olika regioner på grund av krig, arbetslöshet eller nöd. När alla vi går tillbaka ett par generationer, då har 80-90% en invandrarbakgrund. Det är aldrig stillestånd bland människor. Man var inte alltid där man är idag. Det som sker idag har alltid pågått. Man måste förklara för människor att vi också var flyktingar en gång.

Man måste göra människorna medvetna om att vi också en gång flytt. Just det sker nu. Inget annat. Denna förtydling är viktig. Då kanske hållningen hos människor förändras. Jag är själv väldigt glad över att jag är i Tyskland. Jag kan glädja mig över flera saker som sker just nu i Tyskland. Nu har vi pratat lite om fotboll – men det finns också viktigare saker.”

Adam Nilsson

Dortmund kan vinna Europa League

Twitter: @atnilsson

”Finalen måste vara vårt mål”, var Marco Reus ord när han pratade om förutsättningarna inför säsongens Europa League. Dortmundstjärnan kommer inte att kunna medverka i kvällens inledande gruppspelsmatch mot FK Krasnodar men kommer med sin erfarenhet och rutin att vara en nyckelspelare i Dortmunds jakt på en europeisk titel.

Europa League har varit en turnering som de tyska lagen aldrig riktigt har tagit på allvar och därmed sällan tagit sig särskilt långt i. Inget tyskt lag har stått i en final sedan Europa League startade säsongen 2009/2010, den säsongen nådde dock Hamburg semifinal. Man får gå tillbaka till UEFA Cup-tiden för att hitta tyska finallag. Senast var det Werder Bremen år 2009 (förlust mot Shakhtar Donetsk 1-2). För att hitta en vinnare måste man gå tillbaka hela vägen till 1997 då finalen fortfarande avgjordes i dubbelmöten. Den gången stod Schalke 04 som segrare efter straffar mot Inter.

Bristen på framgångar i Champions Leagues ”lillebrorturnering” (om den ens når upp till den statusen, påminner mer om en bortglömd syssling) har varit en av de stora anledningarna till varför Tyskland inte har tagit sig ännu högre upp med sina koefficienter. I Champions League har de tyska klubbarna gång på gång tagit sig till gruppspel och många gånger också vidare till slutspel vilket har förbättrat Tysklands värde, men i Europa League har man aldrig varit i närheten av den standarden. I år kan det förändras med Dortmund, Schalke och Augsburgs deltagande där framför allt Dortmund är en seriös utmanare till titeln.

Det sista Jürgen Klopp han genomföra var att säkra en kvalplats till Europa League efter en stark säsongsavslutning och efter att ha slagit ut Wolfsberger AC och Odd Grenland med klara siffror var gruppspelsplatsen. Som förstaseedade fick Dortmund en förhållandevis bekväm grupp med FK Krasnodar, PAOK och Gabala FC. Reseavstånden är långa, men Dortmund är favoriter till att ta sig vidare och allt annat vore än besvikelse för ett lag som fortfarande har kvar den starka kärna som för lite drygt två år sedan stod i finalen av Champions League.

Utöver att ha kvalificerat sig med bravur till gruppspelet till Europa League har Dortmund stått för en magnifik start i Bundesliga. Efter fyra spelade matcher har Dortmund sopat rent och tagit hem 12 möjliga poäng med en målskillnad på 15:3. De fantastiska resultaten placerar just nu Dortmund som Bundesligaetta på bättre målskillnad än Bayern München, något som inte ens de mest inbitna Dortmundfansen hade kunnats hoppats på inför säsongen. Det speglar också tydligt Dortmunds utvecklingskurva under de senaste månaderna.

Den nye tränaren Thomas Tuchel har gjort Dortmund till ett starkare. mer varierat lag. Utöver att han och sportchefen Michael Zorc träffat rätt med värvningarna har Tuchel förbättrat lagets förmåga att använda sig av bollinnehav som ett verktyg för framgång och dominans. Dortmund har inte förlorat själen av Klopps ”gegenpressing”, man har dock tillfört en taktisk dimension när det kommer till att hålla i bollen och styra matchbilden vilket har varit av stor vikt för Dortmund då deras motståndare numera ofta ställer sig med ett handbollsförsvar på egen planhalva. Spelarna har anammat de nya tankarna och implementerat dem i sin identitet med stor framgång.

Tidigare nyckelspelare som Mats Hummels, Ilkay Gündogan och Pierre-Emerick Aubameyang har höjt sina prestationer ytterligare ett par snäpp. Tidigare besvikelser som Henrikh Mkhitaryan, Shinji Kagawa och Matthias Ginter har plötsligt börja prestera på den nivå som många förväntat sig. Dessutom har nyförvärven Julian Weigl och Roman Bürki imponerat med sina insatser i säsongsinledningen. Lägg då till att vi fortfarande väntar på den inneboende potentialen i nyförvärvet av Adnan Januzaj och ni förstår att Dortmund har utvecklats till en verklig toppkandidat i alla turneringar de medverkar i på bara några månader.

Den positiva starten har ingivit självförtroende i en trupp som under de senaste året har saknat det. Europa League är, trots att det betyder ett tuffare spelschema, ingen börda utan en extra liten delikatess på schemat. Dortmund tar turneringen på allvar och det finns ingen anledning till att inte ta Dortmunds chanser på titeln med allvar. Många spelare med erfarenhet från Europaspel finns till Tuchefs förfogande, bredden i truppen finns för att klara av ett tufft matchande och spetsen finns där för att slå alla tänkbara motståndare.

Ett viktigt steg på vägen vore att slå ett FK Krasnodar med Andreas Granqvist ikväll. Krasnodar är den utnämnda favoritkandidaten till vidareavancemang, samtidigt var det en motståndare som Wolfsburg inte hade några problem att avfärda förra säsongen. För mig är Dortmund den givna favoriten. Och för mig är Dortmund den starkaste kandidaten Tyskland har skickat till Europa League sedan turneringen drog igång, så varför skulle deras mål inte vara att nå finalen? Där har Marco Reus helt rätt.

Adam Nilsson

Guardiola måste vinna CL för att sätta ett avtryck

Twitter: @atnilsson

Ikväll inleds Guardiolas tredje försök med Bayern München att vinna Champions League-titeln då man ställs mot Olympiakos på bortaplan. De två föregående försöken har slutat med semifinalplatser och sedan klara uttåg mot lagen (Real Madrid och Barcelona) som senare skulle komma att bärga titeln. Vad som gör det hela ännu lite mer extra är att det kan vara Guardiolas sista försök att faktiskt vinna Champions League med Bayern med tanke på de rykten om att han inte kommer att förlänga sitt utgående kontrakt som omgärdar honom.

Sedan säsongen 2011/2012 har Bayern stått i två finaler och två semifinaler av Champions League. Ett fantastiskt facit för en klubb som trots sina framgångar aldrig riktigt har rankats på samma nivå som Barcelona och Real Madrid. De stora framgångarna har dock inte var tillräckliga för Bayern som för bara tio år sedan hade jublat över detta facit. Men idag är en semifinalplats inte tillräckligt för att bekräfta den egna självbilden av en klubb som ska vara ledande i fotbollsvärlden.

Bayern vill ha titlar, inget annat duger.

Det är under den pressen som Pep Guardiola har fått arbeta under sina tre säsonger. Ingen annan tränare i Bayerns framgångsrika historia har haft en sådan press på sig som spanjoren. Titlar har alltid varit ingraverade i Bayerns historia och mentalitet men ingen annan tränare har behövt stå till svars för sina misslyckande utanför Bundesliga på det sättet som den spanske tränaren har gjort. Guardiola har fått arbeta i motvind, mot supportrar som har kritiserat ”hans” värvningspolitik, mot supportrar som gång på gång jämfört honom med företrädaren och trippelvinnaren Jupp Heynckes.

Mot media har Guardiola fått kämpa för att få prata om det han vill prata om. Den spanske tränaren och de tyska journalisterna pratar inte samma språk. När Guardiola vill prata om vad som sker på planen vill de tyska journalisterna prata om det som sker runt planen. Allra tydligast blev denna kollision på presskonferensen efter Bayerns 6-1 mot Porto i våras. Guardiola förväntade sig frågor om den makalös vändning (Porto hade med sig 3-1 från mötet i Portugal) som hans lag just genomfört, men de tyska journalisterna valde att rikta in sig på frågor kring tränarens spruckna byxor. Oförstående och motsträvande svarade spanjoren på frågorna, men kunde inte för sin värld förstå varför det skulle vara det minsta intressant.

Just det har skapat än ännu tuffare situation för Guardiola där han sällan har fått ut meddelande på rätt sätt. Under sina år i Bayern har Guardiola blivit van vid att kunna kontrollera det mesta på och kring planen, men media är fortfarande en svart fläck för den spanske tränaren. Han har aldrig fått media på sin sida, aldrig riktigt lyckats manipulera den för att få prata om ämnen som han värnar om. Det fotbollsmässiga har många gånger hamnat i bakgrunden när Guardiola har klivit upp podiet och det har varit påfrestande för den spanske tränaren.

När han nu går in för sitt kanske sista år som Bayerntränare är pressen större än de tidigare två åren på att Guardiola ska leverera. Han togs in för att prägla en era och du kan omöjligt göra det i Bayern utan att vinna en Champions League-titel. Av de tränare som idag anses ha haft störst inverkan på Bayerns historia återfinns Udo Lattek (tre Europacuptitlar), Ottmar Hitzfeld (en Champions League-titel) och Jupp Heynckes (en Champions League-titel). Branko Zebec, Pal Csernai, Felix Magath och Louis van Gaal i all ära. Alla var duktiga tränare som satte sina spår, men utan Champions League-titel är det svårt att i Bayern vara mer än ett minne i periferin.

Guardiola skulle sätta sin stämpel på Bayerns fotboll. Det skulle finnas något som skulle vara ”Bayern München-fotboll”, det skulle stå för något tydligt och människor skulle direkt haja till vid tanken. Det råder inga tvivel om att Guardiola har utvecklat Bayern och satte en prägel på den europeiska fotbollen med sin stil. Men om ingen Champions League-titel bärgas under Guardiolas period kommer hans prägling av fotbollen hamna i samma fack Felix Magaths era av stenhårda fysiska träning, Louis van Gaals egocentrism, Jürgen Klinsmanns införande av Buddha-statyer och Giovanni Trapattonis utbrott. Som ett minne, men inget avtryck. Och det var inte Bayern önskade när man valde Guardiola.

Adam Nilsson

Festen som uteblir

Twitter: @atnilsson

Det var 35 år sedan Borussia Mönchengladbach spelade i Europas finaste turnering. Den gången åkte Mönchengladbach ut i semifinalen mot Liverpool i ett dubbelmöte. Sedan dess har supportrarna i Mönchengladbach fått vänta och vänta på chansen att få spela i Europacupen/Champions League. 2012 var det nära men Dynamo Kiev drog det längsta strået i den avgörande kvalomgången och Borussia fick nöja sig med Europa League.

Efter en fantastisk fjolårssäsong var det dock klart att Mönchengladbach skulle spela i Champions League under hösten. Tredjeplatsen garanterade spel och förberedelserna för spännande bortaresor, slutsålda hemmamatcher och stora inkomster sattes igång. För Mönchengladbach var medvetna om att många förändringar skulle ske. Nyckelspelarna Christoph Kramer och Max Kruse var tidigt uträknade då Leverkusen bestämt sig för att hämta tillbaka Kramer från sitt lån och Wolfsburg bestämde sig för att köpa loss Kruse med hjälp av hans utköpsklausul.

Nya intressanta, många unga, namn dök upp och inför säsongen kände sig Mönchengladbach redo. Fyra Bundesligaomgångar senare ser det annorlunda ut. Utöver det inledande matchen borta mot Dortmund (0-4) var de tre övriga motståndarna Mainz (1-2), Bremen (1-2) och Hamburg (0-3) klart överkomliga motståndare och hade någon inför säsongen sagt att Mönchengladbach skulle stå utan poäng efter de fyra första omgångarna och ligga sist i Bundesliga hade jag skakat på huvud av oförståelse.

”Ni vet hur det är. Två nyckelspelare försvinner. Visserligen hade vi god vetskap om detta tidigt och hade tid att hitta kapabla ersättare, men ändå. Sedan ryker några andra viktiga pjäser på grund av skador. Tränaren påstod inför säsongen att vi hade unga talanger som håller hög klass och kunde ta platser från de mer rutinerade och det tycks inte stämma va. Fyra raka förluster och den sista mot de senaste årens stora krislag Hamburg med 0-3 i häcken hemma är ju inte bra va, men ni vet… Shit happens.”

Man förstår att tankarna måste ha rullat utan kontroll i huvudet hos många supportrar när de åkte hem från Borussia-Park i fredags. Stor förlust mot Dortmund kan man ta, speciellt med tanke på hur bra de var och att matchen spelades i Dortmund. Uddamålsförluster mot Mainz och Bremen är inte bra, men kan ske. Men att förlora med 0-3 hemma mot Hamburg betyder att botten är nådd. Inget ont om Hamburg, Albin Ekdals lag gjorde det rätt bra, men Mönchengladbach var rent utsagt usla och även om man saknar viktiga spelare så får det inte gå till på det sättet det gjorde.

”Vi saknar rörelse offensivt och defensivt. Det fungerar inte”, sa tränaren Lucien Favre – mannen som med sina framgångar har växt fram till ett namn tänkbart för Bayern München – med tomhet i blicken efter matchen mot Hamburg. Favre brukar vara förberedd, kunna ge adekvata svar efter matcher och ofta med en syrlig ton. Mot Hamburg saknades det, det fanns ingen gnista där att ta av hos Favre. Trots den dåliga starten är Favre inte ifrågasatt. Mönchengladbach har inga planer på att byta honom. Sportchefen Max Eberl har gett tränaren allt stöd han kan tänka sig.

Det är dock ett slaget lag som åkt till Sevilla för att spela sin första Champions League-match på 35 år. Det som skulle ha blivit en stor fest har blivit ytterligare ett hinder på vägen. Mönchengladbach var medvetna om att Champions League inte skulle bli mer en bonus på den normala tillvaron, men nu just nu är det bara en påfrestning eftersom att man behöver lägga fokus på att hitta rätt i ligaspelet. Champions League betyder pengar, men gruppspelet är allt klubben har räknat med och med tanke på motståndarna är tankarna på en tredjeplats och ett tänkbart Europa League-slutspel i periferin.

Klubben försöker använda sin underlägsenhet som en fördel, som en möjlighet till seger. ”Vi har allt att vinna”-mentaliten finns där hos spelarna, men frågan är om det inte bara är en fasad. Raffael är helt ur slag. Patrick Herrmann, Alvaro Domniguez, Fabian Johnson och Martin Stranzl (36-åringen som skapat hopp men skadade sig direkt) är borta. Likaså är Granit Xhaka avstängd (något han ådrog sig i retuten av dubbelmötet mot just Sevilla i vårens Europa League). Enkelt sagt: förutsättningarna för seger är skit. Festen uteblir.

Adam Nilsson

Alexander Meier: fotbollsgud, realist och kultfigur

Twitter: @atnilsson

Historien om Alexander Meier börjar i det lilla samhället Buchholz utanför Hamburg. Där föds han den 17:e januari 1983. Tidigt sätter han igång med fotbollen i olika småklubbar runt trakterna kring Hamburg innan han som 12-åring tar klivet till den stora klubben. I Hamburg fostras den okonventionelle spelaren men lyckas aldrig ta klivet till a-lagstruppen. Hamburg valde att släppa den då 18-årige Meier till den lokala rivalen St. Pauli där han tar sina första stapplande steg som professionell fotbollsspelare vilket verkade aningen komiskt då Meier som yngre var Bayern München-supporter.

Till en början spenderar Meier mest tid i St. Paulis andralag. A-laget kämpade frenetiskt för att undvika nedflyttning från Bundesliga och chanserna för orutinerade spelare att få speltid i den tyska högstaligan för St. Pauli var liten. Men i den 32:a omgången kom så debuten för a-laget och det mot, just det, Hamburg. Derbyt slutade med förlust 0-4 och när säsongen summerades blev St. Pauli nedflyttade för spel i 2. Bundesliga.

Meiers andra säsong i St. Pauli skulle på ett personligt plan bli dock mer lyckad. I och med nedflyttningen blev klubben tvungna till att rensa ut bland spelarna vilket gav de lågavlönade och yngre spelarna chansen, en av dessa var Meier. Under säsongen noteras han för 23 matcher och sju mål. Det räckte dock inte för St. Pauli som återigen fick se sig nedflyttade, men Meiers prestationer hade imponerat så pass mycket att Hamburg valde att köpa tillbaka deras förlorade talang.

Det blev dock bara fyra insatser under säsongen 2003/2004 för Hamburg innan klubben inför säsongen 04/05 valde att låna ut Meier till 2. Bundesligalaget Eintracht Frankfurt. Med Meiers hjälp blev Eintracht uppflyttade till Bundesliga och klubben kunde efter mycket om och men köpa loss anfallaren från Hamburg. Sedan dess har Meier varit Frankfurtklubben trogen och har växt fram som en av galjonsfigur för klubben med närmare 300 spelade matcher och över 100 gjorda mål. Trots det står han endast noterad för fyra landskamper (två U21 och två för “Team 2006” som skulle ge spelare chansen att visa upp sig inför hemma-VM 2006) och det lång tid innan Meier fick den status han har idag i klubben, mycket beroende av hans introverta personlighet.

Meier har under hela sin karriär hållit sig undan det mediala centrumet. Han har inte Instagram, inte Twitter och ställer sällan upp på intervjuer och när han väl gör det är det med en obekvämhet som syns även i textformat. Meier är ingen hycklare, ingen man som för sig med stora ord eller skapar rubriker. Vänligt men bestämt svarar han på frågor, gärna kort och koncist då han sällan har särskilt mycket att tillägga. Om en journalist ställer en fråga och ger så ger Meier ett svar på frågan, men han målar inte hela tavlan.

När ledigheten kommer beger sig Meier ofta iväg från Tyskland, helst till Miami (”det viktigaste i packningen är tandborste och tandkräm”) där han får vara i fred från jagande supportrar och journalister även om bilder på en speedopryd Meier i Floridasolen dyker upp med jämna mellanrum. I en intervju för ett par år sedan tillkännagav Meier han på sin fritid gärna slog sig ner i soffan med en kebab och en burk cola när han kollade på tv. ”Men det säger jag inte till dietisten”, la Meier till och berättade att han vet hur hans kropp fungerar och vad den behöver för att hålla sig i skick.

Vad som är fascinerade med Meier är att hans spelstil inte riktigt påminner om någon annan. Det finns något Thomas Müllerskt över Alexander Meier när han för sin 196 centimeter resliga kropp (Schalkes tränare André Breitenreiter: ”Han ger intrycket av att vara 235 centimeter”) över planen. Han är ingen modern anfallare som söker upp bollen, utan han väntar på att den ska dyka upp hos honom. Sällan spelbar, men ändå alltid ett alternativ när bollen närmar sig målet. ”Jag går på instinkt, intuition”, sa Meier i en intervju över sin spelstil och förklarade att det var hans pappa som hade lärt honom hans patenterade avslut med insidan av högerfoten. ”Jag tränar det varje dag även fast jag kan det. Roger Federer har slagit forehands i hela sitt liv, men varje dag försöker han att förbättra det”, förklarade Meier.

Med Ronaldo, ”den riktiga, brasilianske Ronaldo”, som förebild har dock Meier inte mycket att göra mer än att han har ett öga för målet. Utöver det har han nämnt Ronaldinho och Zinedine Zidane som spelare han har kollat ett extra på och idag nämner han Lionel Messi som en förebild. Vad som är gemensamt för alla dessa är att Meier egentligen inte har särskilt mycket gemensamt med dem. Meier har gjort sitt avtryck med sin fysiska närvaro, inte sin tekniska, och trots att han oftast agerat som släpande anfallare har han sällan noterats för särskilt många bollkontakter.

”Han är som en padda som man måste mata”, förklarade Eintracht Frankfurts Bruno Hübner när han skulle förklara Meiers spelstil i vintras. Under den dåvarande tränaren Thomas Schaaf hade Meier fått en framflyttad roll som spets i Eintracht vilket visade sig vara ett lyckosamt drag då Meier stod för fler mål än någonsin. Trots en rätt bekväm ledning i skytteligan ville Meier dock inte uttala sig om ämnet. ”Det intresserar mig inte vem som gör målen. I slutändan vinner Robben eller Lewandowski. Bayern vinner sina matcher med 4-, 5-, 6-0 och då gör de sina mål”, förklarade Meier och la till: ”Jag är endast realist”.

Just det där med att vara realist är något som är återkommande med Meiers intervjuer. Dels för att han nämner det med jämna mellanrum, dels för att han inte ger intrycket av att leva ett extravagant liv. Trots vässade erbjudanden från utländska klubbar har han alltid valt att stanna i Frankfurt även om han kan se sig själv avsluta sin karriär utomlands inom ett par år. En flytt inom Tyskland är uteslutet trots att hans mamma gång på gång frågar om han planerar att ”flytta hem” till Hamburg. Det är i Frankfurt han vill avsluta och det är hans andra hem (”Jag kan Frankfurt bättre än Hamburg nuförtiden”).

Det är också den Meier som Frankfurtfansen kommit att älska. När klubben åkte ur Bundesliga 2011 valde Meier, trots anbud från andra klubbar, att stanna. ”Jag vill stanna för att reda ut den skit som vi nu har skapat”, var Meiers egna ord efter den bedrövliga nedflyttningen och sedan dess skanderas ”Fussballgott” (”Fotbollsgud”) bland fansen på Commerzbank-Arena när Meier beträder planen. Inte för att Meier själv bett om det, han tycker själv att det är rätt genant, utan för att det är helt enkelt så fansen ser på sin anfallare.

I slutändan blev Alexander Meier skyttekung förra säsongen – trots att en knäskada höll honom borta under den sista månaden av ligaspelet – och statyetten står hemma hos föräldrarna i Hamburg, på något annat sätt kunde det inte vara. Det var första gången sedan 1994 som en Frankfurtspelare (då Anthony Yeboah) vann Bundesligas skytteliga. Knäskadan gjorde att Meier missade sin första ligapremiär under sina 11 år i Frankfurt och den nyblivne lagkaptenen gjorde sin säsongspremiär igår hemma mot Köln. Hur det slutade? Med sitt för Bundesligahattrick någonsin, en 6-2-seger, skanderande Frankfurtfans (”Fussballgott! Fussballgott! Fussballgott!”) som gjorde att hans intervju efter matchen inte gick att höra och kommentaren “den andra halvleken var inte särskilt bra”. Han är ju trots allt en realist.

Adam Nilsson

Analys: Hamburg smartare än Mönchengladbach

Twitter: @atnilsson

Hemmalaget Mönchengladbach hade gjort tre förändringar från förlusten borta mot Bremen inför matchen mot Hamburg.. Istället för att ställa upp med en 4-2-3-1 valde Lucien Favre att ställa upp med en 4-4-1-1 med Yann Sommer i mål och med en backlinje som bestod av Julian Korb (ny), Martin Stranzl (ny), Roel Brouwers och Oscar Wendt. Framför backlinjen valde Favre att satsa på en defensivt och fysiskt stark fyra med Lars Stindl, Tony Jantschke (uppflyttad från högerback), Håvard Nordtveit och Thorgan Hazard. Som släpande anfallare spelade Raffael och längst fram som spjutspets spelade André Hahn (ny).

Bortalaget Hamburg ville inte vara sämre och kom till start med fem förändringar från förlusten borta mot Köln. Bruno Labbadia höll dock fast vid sin 4-2-3-1. I mål fanns Jaroslav Drobny (ny) som framför sig hade en backlinje med ett nykomponerat mittbackspar. Dennis Diekmeier spelade som högerback. bredvid honom fanns lagkaptenen Johan Djourou (ny), Gojko Kacar som vikarierande mittback (ny) och till vänster Matthias Ostrzolek. Albin Ekdal och Lewis Holtby var de två sittande mittfältarna och framför dem fanns Nicolai Müller (ny), Aaron Hunt (ny) och Ivo Illicevic. Längst fram valde Labbadia att spela med Pierre-Michel Lasogga (ny).

Hamburgs press skapade oråd

Omedelbart efter att domaren blåst igång matchen satte Hamburg igång med ett extremt tryck mot Mönchengladbachs försvar. Så fort som Hamburg upptäckte att Gladbachspelarna inte hade bollen under hundra procent kontroll gav de sig i väg på jakt för att tvinga fram en möjlighet till att övervinna bollen högt i banan eller tvinga Gladbach till att spela den långa. Framför allt Stranzl var den som Lasogga gav sig på jakt efter med de bågformade löpningarna vilket gjorde att Stranzl ofta spelade den långa bollen vilket de fysiskt överlägnsa Djourou och Kacar sällan hade problem att hantera mot en lönlöst löpande André Hahn.

Mönchengladbach försökte gång på gång att hitta de närmsta alternativet och spela bollen längs marken. Många gånger hamnade bollen hos ute på högerkanten hos Julian Korb som hade ytterst få alternativ då Hamburg var väldigt kompakta i sin 4-4-2:a som man spelade utan boll och tryckte ut hela Mönchengladbachs lag mot en kant. Trion Ilicevic, Hunt och Holtby jobbade förnämligt i det defensiva spelet och stängde ofta luckorna för Mönchengladbach att hitta det korta alternativet.

Det var tydligt att se att Hamburg hade valt ut Stindl och Raffael som de två spelarna att få bort från Gladbachs anfallsspel. Omedelbart när Stindl fick bollen låg en Hamburgspelare i tät kontakt med Gladbachmittfältaren vilket gjorde honom tvungen att släppa bollen vidare till de mindre kreativa mittbackarna eller mittfältarna som i sin tur ofta försökte sig på en alldeles för svår pass eller körde fast och slog den långt. Raffael, som var den spelare Gladbach ville söka, var effektivt bevakad av Ekdal och Holtby som stängde alla ytor för en pass den till kreative brassen. Hamburg var dessutom överlägsna i det fysiska spelet, förstörde motståndarnas rytm och störde gång på de gång de tekniskt mer begåvade Gladbachspelarna.

Hamburgs 1-0 var en följd av deras press och Gladbachs oförmåga att hitta bra lösningar. För att sätta igång spelet fort satte Yann Sommer en kort pass till mittbacken Brouwers som omedelbart blev stressad av en Hamburgspelare. Endast ett alternativ för den korta passen fanns och det var Tony Jantschke som hade fyra (!) Hamburgspelare inom räckhåll och därför borde Brouwers ha sökt det långa alternativet. Men Brouwers testade att slå passen på Jantschke som omedelbart fick pressen på sig och slog en tafflig hemåtpass som Lasogga snodde åt och satte i målet bakom en chanslös Sommer.

1-0 Hamburg

Hamburg i överläge 5 mot 4 när 1-0 skapas.

Mönchengladbach saknade kreativitet och rörelse

Efter målet avtog Hamburgs press en aning och istället riktade sig bortalaget in sig på att spela väldigt kompakt på det centrala mittfältet. Ekdal och Holtby täppte till ytor förtjänstfull och Hamburgs hårt arbetande yttrar och anfallare gjorde det svårt för Mönchengladbach att hitta något flyt i sitt spel. Många gånger sökte sig Stindl ner i backlinjen för att hjälpa till med uppbyggnaden och även Hazard och Raffael tog sig långt ned på egen planhalva för att hjälpa till (något som visade hur effektivt Hamburgs spel var).

Mönchengladbach körde fast, blev reducerade till svåra lösningar och hamnade i situationer där de var felvända mot motståndarnas mål. Det saknades rörelse och kreativitet vilket gjorde att man sällan ordnade fram farliga målchanser utan fick förlita sig till långskott och ett fåtal fasta situationer. Alternativen var alldeles för få när väl Mönchengladbach hade bollen och man isolerades alldeles för enkelt ut mot en kant eller in centralt med en ensam spelare. Hamburg gjorde det bra men frånvaron av tydliga löpvägar och kombinationer från Gladbach gjorde det enklare än vad det hade behövt vara.

Vad som också var förvånande var att Mönchengladbach sällan pressade Hamburgs försvarare till snabba beslut (något som andra lag har gjort effektivt). Många gånger fick mittbackarna Djourou och Kacar spela omkring mellan sig och ut på en ytterback utan någon egentligen press från motståndarna. När väl någon Gladbachspelare försökte att skapa lite tryck var det oftast i ensamt manér vilket Hamburg inte hade några som helst problem att ta sig ur.

Just bristen på press var upprinnelsen till den hörna som sedan Hamburg gjorde 2-0 på. Hamburg fick passa omkring bollen i backlinjen ostört (Gladbachspelarna sprang mycket men fel och såg tröttkörda ut) och under tiden drog sig högerbacken Diekmeier högt upp i planen utan någon markering. Nicolai Müller drog med Oscar Wendt centralt i planen vilket lämnade stora ytor för Diekmeier som också fick en perfekt avvägd boll från Kacar (som egentligen aldrig borde få ske eller komma ut på kanten). Diekmeier slog in i sin tur ett inlägg som Stranzl nickade ut till hörna och på hörnan gjorde Lasogga sitt andra mål för dagen.

3-0 = tack och godnatt

Mönchengladbach inledde den andra halvleken med en helt annan energi än den första. Helt plötsligt jagade hemmalaget bollen högre upp i planen och tvingade Hamburgs försvar till att hitta snabbare lösningar. Raffael hamnade på linje med Hahn och båda jobbade mot mittbackarna Kacar och Djourou som frustrerat fick slå iväg sig bollen på djupet där Lasogga fick jobba själv mot ett samlat Gladbachförsvar. Favre hade nog sagt i halvtid att det handlade om att på allvar stressa Hamburg och det fick omedelbart effekt eftersom att Hamburg inte längre fick den tid de gärna hade i sitt anfallsuppbyggande.

Det skulle dock inte ta många minuter innan Gladbach begick ett misstag som skulle bli kostsamt för hela matchen. Hamburgs målvakt Jarsolav Drobny slog en långboll bakom ett högt stående Gladbachförsvar (som inte verkade medvetna om hur mycket yta de hade bakom sig) och i en perfekt löpning kom Nicolai Müller helt fri med Yann Sommer och satte bollen i nät. Den intensiva och positiva starten Gladbach hade gjort på den andra halvleken fick ett abrupt slut och det syntes tydligt under resten av matchen.

Med 3-0 i ryggsäcken kunde Hamburg lägga fullt fokus på att försvara vilket man gjorde med bravur mot ett harmlöst Mönchengladbach. Hemmalaget lyckades inte skapa några riktigt farliga målchanser då Hamburg precis som i den första halvleken effektivt stängde ytorna centralt och bakom sin egen backlinje. Gladbach hade förtvivlat svårt att hitta kombinationer och djupledslöpningar även i den andra halvleken vilket gjorde att Hamburg enkelt skulle spela i ett samlat försvarsspel. Därför var det aldrig särskilt nära att Gladbach skulle skapa liv i matchen genom ett reduceringsmål.

Slutsats

I en match mellan två lag som båda behövde tre poäng var det bortalaget Hamburg som drog det längsta strået. Bruno Labbadias lag genomförde matchen med oerhörd koncentration och vilja. Under de 90 minuterna var det endast ett fåtal gånger som de faktiskt tappade formen och med tanke på hur dåliga Mönchengladbach var ledde till sällan till problem. Framför allt det defensiva spelet imponerade där Hamburg täppte till ytor på ett effektivt sätt men även effektiviteten framåt måste hyllas. Hamburg visade upp en nivå som jag inte sett på länge i klubben och det finns helt klart positiva pelare att bygga vidare på.

För Lucien Favres lag blev det en smärtsam förlust som är den fjärde i följd i säsongsinledning (en historiskt dålig sådan). Avsaknaden av fysik närvaro syntes tydligt då Mönchengladbach hade väldigt lite att sätta emot i närkamper och nickdueller. Bristen på rörelse och kombinationer gjorde Mönchengladbach lättlästa och alldeles för ofta var spelalternativen alldeles för få. Många gånger sökte spelarna alldeles för svåra alternativen (till följd av brist på rörelse) och därför körde man gång på gång fast. Favre har mycket att jobba på och efter den här matchen måste man fråga sig varför man inte valde att värva en fysiskt starkare anfallare som ersättare till Max Kruse.

Adam Nilsson

Ekdal mot Wendt och Hrgota i kvällens Bundesliga

Twitter: @atnilsson

Den fjärde omgången av Bundesliga stundar och ikväll bjuds vi på ett svenskmöte när Mönchengladbach med Branimir Hrgota och Oscar Wendt tar emot Albin Ekdals Hamburg på Borussia-Park i Gladbach. Matchen är ett möte mellan två klubbar som fumlar efter struktur, form och poäng och därmed är det viktiga tre poäng som står på spel.

Hemmalaget Mönchengladbach, fjolårets tabelltrea, har inlett säsongen med tre raka förluster och har redan nu en krisstämpel tryckt i pannan av media. Men i klubben råder det fortfarande ett lugn som är ovanligt i sådana här situationer. Inför säsongen var klubbens mål att nå en ”ensiffrig tabellplacering”, en inte alltför hög målsättning av klubb som under de senaste säsongerna har slagits om Europaplatserna.

Förlusten av nyckelspelarna Christoph Kramer och Max Kruse har visat sig lämna stora luckor i Lucien Favres lagbygge. Varken Josip Drmic eller Lars Stindl, som varit de tilltänkta ersättarna, har lyckats fylla skorna som Kramer och Kruse lämnat efter sig. I de inledande tre omgångarna har det varit tydligt att Favres tidigare taktik och idé inte har fungerat som tidigare och någon vidare evolution på Mönchengladbachs spelsätt har det inte heller varit.

Med åtta insläppa och endast två gjorda mål befinner sig Mönchengladbach sist i tabellen. Efter den inledande stjärnsmällen mot Dortmund (0-4) har laget inte lyckats återhämta sig. Hemma mot Mainz blev det förlust (1-3) och borta mot Bremen blev det återigen förlust (1-2). Både Mainz och Bremen använde sig effektivt av ett lågt stående lag med fokus på fysik och snabba omställningar vilket Mönchengladbach inte har klarat av att hantera.

Favres lag har haft sin styrka i omställningsspelet men när lag inte har låtit sig luras i planen har det uppstått problem för Mönchengladbach som har haft svårt att föra matcherna. Utöver de viktiga spelarförlusterna har laget också varit drabbade av skador på flera viktiga försvarsspelare vilket har synts i de inledande omgångarna. Till helgen hoppas man dock på att den viktige mittbacken Martin Stranzl återvänder till startelvan vilket behövs.

För bortalaget Hamburg har säsongsinledningen bestått av en seger och två förluster. Efter premiärförlusten mot Bayern München (0-5) vann Hamburg sin hemmapremiär mot Stuttgart. I den matchen var det dock bortalaget Stuttgart som hade ledningen två gånger om. Det krävdes ett rött kort på Stuttgarts Florian Klein för att Hamburg skulle lyckas ta tag i taktpinnen och säkra de tre poängen, om än efter en blek insats.

Mot Köln borta var det dock omvända roller för Hamburg som länge var det klart bättre laget och välförtjänt tog ledningen tidigt i den andra halvleken. Men kort efter ett kvitteringsmål av Kölns Hosiner fick Emir Spahic ett mycket tveksamt rött kort vilket ledde till en Kölnstraff som Modeste satte i mål mot en inbytt Andreas Hirzel som blivit inbytt när René Adler tvingats utgå skadad. Hamburg stod för en bra insats men förlorade (1-2) och gick in i EM-kvalsvilan med tunga axlar.

Hamburg har efter två tunga säsonger försökt att hitta rätt i organisationen och strukturen. Tränaren Bruno Labbadia åtnjuter stort förtroende och många hoppas och tror på att han ska leda Hamburg från kvalspel till en tryggare plats, om än på den nedre halvan. Än så länge har resultaten varit blandade men mot Köln såg det ut som om Hamburg är på rätt väg med sitt spel och det med Albin Ekdal i en viktig roll.

Inför kvällens match saknas dock de två nyckespelarna Adler och Spahic vilket är jätteförluster för Hamburgs försvarsspel. Adler ser ut att ersättas av andrelagets målvakt Tom Mickel (även Hirzel som ersatte i Kölnmatchen har skadat sig) och i försvaret ser det ut som någon av mittfältarna Kacar eller Jung ser ut att ersätta Spahic. Med andra ord ett långt ifrån betryggande besked och något som kommer att synas tydligt i Hamburgs spel.

Det är troligt att vi kommer att få se åtminstone två svenskar på planen från start. Oscar Wendt är given i Mönchengladbachs startelva trots att lagets försvar har sett bräckligt ut under de inledande omgångarna. Albin Ekdal har blivit en nyckelspelare sedan sin ankomst i Hamburg och tränaren Bruno Labbadia håller honom väldigt högt. För Branimir Hrgota ser det ut att bli bänken återigen.

Kvällens match är en match mellan två klubbar som båda är i behov av tre poäng efter att ha inlett säsongen svajigt. Det största behovet av seger har krisstämplade Mönchengladbach som många jämför med fjolårets Dortmund. Förlusterna av Adler och Spahic svider för Hamburg vilket ger Mönchengladbach övertaget i den här matchen och det skulle förvåna mig om Albin Ekdal åker hem till Hamburg med en seger ikväll. Jag tror att det blir Oscar Wendt som får fira och förhoppningsvis får vi se ett inhopp från Branimir Hrogta.

Matchen visas på Eurosport 2 med start 20.30

Adam Nilsson

Götzes sista chans

Twitter: @atnilsson

Att Mario Götzes tid i Bayern München inte har varit lika framgångsrik som många förutspådde är en klar underdrift. Götze har inte varit dålig, men har inte heller blommat ut på det sättet som förväntades. Vissa nämner till och med en stagnation för en spelare som för bara några år sedan var en av Europas absolut största talanger. Och många ställer sig frågan huruvida Götze hade nått till toppen om han hade stannat kvar i Dortmund.

Götze istället för Neymar

Bomben slog ner i april 2013. Vid midnatt den 23:e april släppte Bild som första tidning nyheten. Morgonen efter hade klimatet inom den tyska fotbollen förändrats. Dortmund hade varit Bayerns största utmanare men efter två säsonger vid som Bundesligasegrare hade Jupp Heynckes revanscherat sig. Titeln blev klara bara två dagar efter att nyheten om Götze kommit ut i medierna.

Det var ett delikat problem för Bayern. På väg mot den historiska trippeln hade klubben bestämt sig för att hitta en tekniskt skicklig spelare som skulle kunna agera på det offensiva mittfältet. Det var vad den kommande tränaren Guardiola ville ha och spanjoren hade föreslagit det brasilianske stjärnskottet Neymar till sin kommande arbetsgivare.

För Uli Hoeness och Karl-Heinz Rummenigge var dock inte Neymar det självklara valet. Dels var de två Bayernbossarna medvetna om brassens prislapp skulle vara klart över vad klubben var villiga att lägga på en spelare. Det fanns nämligen flera europeiska toppklubbar som var ute efter Neymar och det skulle betyda ett förhandlingsrace mellan flera ekonomiskt starka klubbar där ingen egentligen skulle vilja backa ur.

För det andra hade Hoeness och Rummenigge hittat en lösning som de på många sätt ansåg bättre och det var Götze. Utöver att Götze var en tysk landslagsman med rötter i delstaten Bayern hade han också en utköpsklausul. Bayern skulle alltså få in en av Tysklands mest omtalade spelare för en given summa samt att man skulle försvaga sin huvudutmanare.

I slutändan lyckades också Rummenigge och Hoeness övertyga Guardiola om fördelarna med Götze och den spanske tränaren gav med sig, även om han helst hade sett att klubben hade gett sig på jakt efter Neymar.

Förväntningar ingen kunde uppnå

 

När Götze officiellt blev en Bayernspelare var det under en period då han gick skadad. En efterhängsen skada som han ådragit sig under våren hade fortsatt att ge honom besvär och när Bayern München inledde sin försäsong var Götze inte ens nära att få röra en fotboll på fotbollsplanen. Bristen på försäsong och möjlighet att jobba ihop sig med Guardiola skulle visa sig vara en uppförsbacke som Götze inte skulle komma att ta sig över förrän ett år senare.

Götze kom tillbaka lagom till de första omgångarna av Bundesliga men ryktades aldrig riktigt uppnå de förhoppningar som klubben hade på honom. Ofta tycktes det som om Götze inte riktigt förstod vad Guardiola sökte i spelarens roll och den tyske teknikern fick nöja säg med att blixtra till för att sedan återvända till skuggorna under matcherna. Trots de kritiska rösterna noterades tio mål och nio assist på 27 matcher efter sin första Bundesligasäsong i Bayern. Ett facit som många andra spelare endast kunde drömma om.

Trots de fina siffrorna var det något som saknades. Götze var inte den spelare som han hade visat sig vara i Dortmund. Den offensiva intuitionen var inte där, Götze fann sig ofta utbytt eller inbytt och hittade aldrig någon riktig rytm i Guardiolas fotboll. Många vittnade om en spelare som kämpade febrilt för att göra sin tränare lycklig, men som sällan fick särskilt mycket beröm för vad han åstadkom på planen. Götze var ingen Neymar och Guardiola hade ännu inte lyckats knäcka den gordiska knuten till Götzes kapacitet.

En inledning som lovade mer

Tillbaka som nybliven världsmästare och mannen som avgjorde VM-finalen var det många som trodde att Götze skulle ta det där stora klivet under sin andra säsong under Guardiola. Efter ett tufft år hade han haft en bra VM-turnering som hade givit honom det där extra självförtroendet som han tycktes sakna under sin första säsong i klubben. Inga skador störde honom utan han kunde gå kliva rätt in på Bayerns träningsanläggning på Säbener Straße och träna med laget.

Och det tycktes vara så att VM-hjälten hade hittat rätt i Bayern under inledningen av säsongen. Götze stod förtalet viktiga och snygga mål, hittade sin yta mellan motståndarnas backlinje och mittfält på ett naturligt sätt och var många gånger avgörande för Bayern. Med sju mål och två assist efter 12 Bundesligaomgångar var Götze en av ligans bästa spelare och även om han sällan fick spela 90 minuter så framstod som en av lagets viktigaste vapen.

Men för Guardiola var Götze fortfarande inte den spelare som han hade hoppats på. Trots att Götze stod för en stark säsongsinledning fick han inte ett ökat förtroende utan snarare tvärtom. Götze fick se sin speltid reducerad och för spelarens om bara några månader tidigare avgjort VM-finalen var det en mardröm. Det blev bara ytterligare två mål och två assist för Götze efter omgång 12 vilket inte alls dög. Självförtroendet var som bort blåst och många undrade huruvida Götze någonsin skulle ta det där klivet till den absoluta toppen.

En sista chans

Under sommaren ryktades det om flera klubbar som var intresserade av Götze men spelaren blev klar. Bayern visade sig villiga att sälja spelaren om han själv ville gå, men Götze gick efter lång betänketid ut och sa att han tänkte stanna. Götze ville slåss om sin plats och för Bayern hade det varit en bitter historia om deras stora värvning skulle lämna efter två rätt misslyckade säsonger.

Huruvida Götze kommer att etablera sig i klubben är en fråga som många just nu funderar över. Det finns mycket som talar för att Götze skulle kunna bli en viktig del om bara Guardiola skulle spela honom på rätt position. Göze har ofta fått spela i en utgångsposition på en kant men egentligen trivs han centralt. Guardiola har dock sett andra alternativ som bättre på den centrala rollen och har därför försökt att förändra Götzes utgångsposition.

I veckans EM-kvalmatcher mot Skottland och Polen visade Götze var han hör hemma. I Jogi Löws landskap har Götze alltid varit en viktig figur och åtnjutit högsta förtroende av förbundskaptenen. Mot Polen blev det två mål och Götze var en av de mest framträdande spelarna på planen. Konstant i rörelse, en kreativ kraft som tillsammans med sina medspelare skapade stor oreda i motståndarnas försvar.

Det är den spelaren Guardiola vill ha i sitt lag men ännu inte sett. Och när konkurrensen heter Douglas Costa, Thomas Müller, Robert Lewandowski, Arjen Robben, Franck Ribéry är det klart svårt att få speltid (även om de två sistnämnda för tillfället är skadade). Men nu har Götze sin chans. Han kommer från ett bra EM-kval som människorna i Bayern såg. De vet att han fortfarande besitter potentialen som de såg när han värvades 2013. Nu handlar det om att få ut det på planen. Annars kommer Götze bli ytterligare ett av många namn som hamnat i Bayern och aldrig riktigt tagit det sista klivet – något som Bayern verkligen vill undvika med tanke på deras önskan att ha tyska landslagsmän i truppen.

Adam Nilsson

Sveriges spel passade Österrike perfekt

Twitter: @atnilsson

Erik Hamrén hade förändrat formationen från Rysslandsmatchen till gårdagens match mot Österrike. Dessutom gjorde han vissa spelarförändringar som följd Övergången från en 4-5-1 till en 4-4-2 visade sig mer problematisk än vad Hamrén hade trott på. Men det var inte formationsförändringen eller spelarförändringarna som var Hamréns stora bekymmer, utan sättet Sverige slängde sig in i ringen och försökte att övermanna ett av Europas bästa landslag på omställningsfotboll med samma medel.

Inför matchen nämndes det att Österrike är ett ”mini-Tyskland”, ett landslag som gillar att föra matcherna och ha bollinnehav. Det är visserligen sant att Österrike har blivit påverkat av den tyska fotbollen, mycket för att de österrikiska fotbollsspelarna oftast hamnar i Bundesliga och därmed blir påverkade av influenser därifrån. Samtidigt är influenserna mer än sällan präglade av bollinnehav, utan snarare av omställningsfotboll där det handlar om att snabbt gå från försvar till attack.

Om man ser till Österrikes matcher mot Sverige och Ryssland är det endast i en match som Österrike har haft mer bollinnehav och det var i hemmamötet mot Sverige. I båda matcherna mot Ryssland hade Österrike mindre bollinnehav än motståndarna och även igår hade Österrike mindre bollinnehav, vilket kan verka orimligt ur svenska ögon då man under hela matchen kände att Österrike hade ett spelmässigt övertag.

Hamréns 4-4-2 formade sig ofta som en 4-3-3 där Emil Forsberg klev upp för att stötta Ibrahimovic och Berg i anfallet. Stundtals såg det också ut som en 4-2-4 när både Forsberg och Zengin sköt framåt för att stötta i anfallet. Det ledde till att det blev väldigt långt mellan de svenska lagdelarna. Avståndet mellan de två mer sittande mittfältarna i Ekdal och Källström och yttrarna Zengin och Forsberg var alldeles för stort vilket gjorde att bollen sällan kunde komma fram längs backen, utan istället blev det långbollar mot felvänd medspelare.

Detta passade Österrikes spel perfekt. Mittbackarna Dragovic och Prödl har deras styrkor i positionsspelet och huvudspelet. När långbollarna kom från svensk backlinje kunde Dragovic och Prödl ofta vinna enkelt nicka bort bollen, när någon av de svenska spelarna fick tag i bollen hade oftast de österrikiska mittbackarna understöd av någon av ytterbackarna Klein och Fuchs eller Baumgartlinger vilka ströp möjligheten till att Sverige skulle kunna etablera spel på offensiv planhalva.

Alldeles för ofta blev de svenska spelarna i det offensiva spelet isolerade och rånade på bollen av de österrikiska spelarna som snabbt kunde slå bollen på en löpande ytterback eller den spelfördelande David Alaba. Alaba fick dominera centralt på planen helt fritt då Ekdal och Källström sällan hamnade i fas på grund av långbollarna och det höga tempot. När Österrike inte hade möjligheten att spela längs bollen längs marken försökte man sig på det långa alternativet Marc Janko som i sin tur fördelade bollen vidare. Österrikes offensiv var intensiv och spelarna rörde sig i tydliga mönster, hade få tillslag och när det svenska mittfältet var ur fas och den svenska backlinjen sällan hittade rätt så blev de gång på gång överspelade av de österrikiska spelarna.

Vad som verkligen skapade huvudbry i det svenska försvaret var rörelsen på Österrikes offensiva spelare Janko, Arnautovic, Junuzovic och Harnik – som alla utom Janko har spelat i Bundesliga och i lag som har riktat in sig på omställningsfotboll. Janko satte ofta in den “bågformade” löpningen i press vilket många gånger tog bort möjligheten för mittbacken att spela sig ut på kanterna, samtidigt pressade de övriga spelarna spelalternativen för bollförande mittback vilket gjorde att man antingen sökte hemåtpassen till Isaksson eller blev tvungen att slå en långboll på vinst eller förlust.

Ett fatalt fel som Hamrén gjorde var att han inte fick ytterbackarna Larsson och Olsson, som i mina ögon är offensiva alternativ, att skjuta upp i planen vid svensk bollföring. När mittbackarna Antonsson och Granqvist – som är långt ifrån de bolltryggaste – hade bollen blev de ofta rejält pressade av det österrikiska anfallet. Det berodde till stor del på att Olsson och Larsson inte vågade att kliva fram och sätta press på sina respektiva österrikiska yttrar. Hade Olsson och Larsson klivit fram hade Harnik och Arnautovic behövt backa ned, annars hade det öppnat sig stora ytor för de svenska ytterbackarna.

Dessutom hade ”fyran” centralt med Antonsson, Granqvist, Ekdal och Källström endast ställts mot Janko och Junuzovic i ett sådant skede. Med andra ord hade Sverige trots flera spelare tillgängliga inte smartness nog för att sig ur situationer då Österrike pressade högt, mycket på grund av den svenska backlinjen oftast hamnade på linje och blev tillbakatryckta. Dessutom befann sig sällan Forsberg eller Zengin på öppna ytor dit mittbackarna kunde nå med sina uppspel. Därför hamnade bollarna oftast rätt i gapet på Österrikes spelare eller uppe på läktarna.

Vad Hamrén med sin uppställning borde ha gjort mot Österrike, som i sig inte var tokig men helt felinställd, var att lägga mer fokus på bollinnehav och att spela sig förbi den första pressen. För efter Österrikes offensiva fyra spelare fanns det fantastiska ytor att utnyttja sig av. Istället blev dessa ytor oanvändbara då Forsberg och Zengin befann sig alldeles för långt upp i banan (något som också syntes i försvarsspelet då Larsson och Olsson blev lämnade ensamma) samtidigt som ytterbackarna sällan vågade att kliva framåt och använda sig av dessa ytor. Ett annat alternativ hade varit att ha mer framskjuta centrala mittfältare för att skapa ett övertag på en yta där Österrike sällan var.

Vad många i Bundesliga upptäckte efter att den typ av höga press blivit ett effektivt medel var att det handlade om att spela sig ur den första pressen, för klarade man det fanns det stora ytor. Det hade varit Sveriges väg igår och med den 4-5-1 man använde mot Ryssland hade det säkerligen varit enklare, men just rörelsen på mittfältet (och avståndet mellan de centrala och yttrarna) i gårdagens 4-4-2 gjorde att möjligheten till att spela sig ur pressen var omöjlig om man inte sökte den långa bollen (vilket var den effekt Österrike ville åt).

I slutändan var Hamréns tanke om en 4-4-2 inte helt dum, men sättet som den agerade på var perfekt för Österrikes ändamål. De svenska lagdelarna blev alldeles för långa och Österrike fick alldeles för enkelt sätta press på den svenska backlinjen. Dessutom var bristen på hemåtjobb från Forsberg och Zengin en guldgruva för de österrikiska yttrarna som gång på gång kunde utmana ensamstående svenska ytterbackar. Baumgartlinger stängde effektivt ytorna framför Österrikes backlinje och Sverige sökte alldeles för sällan kanterna och överlappen från ytterbackar. Allt som allt var det en match som passade Österrikes omställningsfotboll perfekt medan det svenska spelet saknade riktig identitet.

Adam Nilsson

Müller spelar alltid

Twitter: @atnilsson

”Müller spelar alltid”. Mer eller mindre varje gång Müller kommer på tal i tysk press dyker detta citat upp. Det var Louis van Gaal som myntade det under sin tid i Bayern München. Den holländske tränaren var personen som låg bakom Müllers framfart i Bayern. När van Gaal anlände 2009 hade Müller spelat 28 minuter i Bundesliga säsongen innan. Under van Gaal blev Müller en absolut nyckelspelare och spelade alla 34 Bundesligamatcher under den holländske tränarens första säsong. Müller noterades för 13 mål och 11 assist.

Jogi Löw kunde inte bortse från den unge tysken och tog med honom till VM i Sydafrika. Det var där Müller fick sitt stora internationella genombrott. Müller hade inte spelat en enda VM-kvalmatch men var ändå en given del i startelvan under turneringen. Müller tog tillfället i akt och stod för fem mål och tre assist, vilket gav honom guldskon framför Uruguays Diego Forlan som inte kom upp i lika många assists.

Sedan dess har Müller varit en välkänd spelare i världen. Hans roll i landslaget har alltid varit vital för Jogi Löw. Förbundskaptenen anammade van Gaals idé och har nästan alltid med Müller i startelvan. Fördelen för Löw är att han har kunnat placera den mångsidige fotbollsspelaren på flera olika positioner i offensiven. Det har underlättat Löws arbete när spelare som Özil, Reus, Podolski, Bellarabi och Götze har slagits om de övriga platserna. Löw har alltid vetat att Müller är en bestående del, medan de övriga spelarna har skiftat.

Det råder inga som helst tvivel om att Müller är en av de största, kanske den största, i Tyskland. Hans varumärke värderas högst av alla tyska fotbollsspelare. Hans ödmjukhet och lätthet gör att motståndarsupportrarna respekterar honom. I Bayern är han avgudad eftersom att han är son av delstaten och München. Där bor han på en gård tillsammans med sin fru som är en erkänd ryttarinna. Faktum är att det är svårt att hitta människor som har något ont att säga om Müller.

Under det senaste året har tysk media dock försökt att rubba Müllers fläckfria fasad. Många har riktat in sig på relationen mellan spelaren och hans spanske tränare Guardiola. Många minns nog bilderna från mötet mellan Barcelona och Bayern i våras då Müller återigen blev utbytt och uttryckte sin frustation tydligt framför kamerorna. Media började att skriva om en kärv relation mellan Guardiola och Müller, spekulera i huruvida den spanske tränaren faktiskt tyckte Müller hade det som krävdes och om Müller var en Guardiola-patenterad spelare. Det är enkelt att dra parallellen, men det är en ensidig bild av historien.

När Guardiola anlände till Bayern såg han Müller som en nyckelspelare i sin vision. Müller var inte som någon annan. Han var okonventionell och gjorde saker på planen som gjorde Guardiola fascinerad och förundrad, men den tyske spelaren saknade också förmågan att anpassa sig till Guardiolas tankar i vissa situationer. Guardiola jobbade intensivt på att få Müller att anamma den spanske tränarens tankar kring hur han ska använda sig av ytorna på ”Guardiolas sätt” och Müller gjorde små framsteg, men Guardiola insåg snabbt att han skulle bli tvungen att anpassa sin taktik efter Müller snarare än tvärtom.

Müller har mer eller mindre alltid varit given i startelvan i ett Bayern som har roterat febrilt för att undvika skador. Guardiola vet om hur viktig den speltypen är för att hans Bayern ska bli mindre lättlästa och farligare offensivt. Även om många har menat på motsatsen har Guardiola älskat Müllers förmåga att ”inte passa in” i Bayerns spel. Att vara egen, att göra sina egna saker på planen för Guardiola har förstått att Müller har en intuitiv förmåga att dyka upp på rätt plats vid rätt tillfälle. Med det sagt har Müller inte haft en helt fri roll, men många gånger har den varit väldigt lös i kanterna.

Snackisen förra säsongen var dock att Guardiola inte varit särskilt imponerad av Müller och att det var därför han byttes ut oftare än någon annan spelare. Det fanns egentligen två andra anledningar till det. Den ena var att Guardiola ville ha in en spelare för att ”säkra resultat”, en spelare som helt enkelt anpassade sig mer efter rigid taktisk formation än Müller. Den andra var att Guardiola inte ville att hans spelare skulle skada sig i onödan i slutet av redan klara matcher. Müller var viktigare än så.

I veckans två EM-kvalmatcher visade Müller prov på varför han har blivit en sådan nyckelfigur i både landslaget och klubblaget. Mot Polen stod Müller för ett mål där han i två rörelser lämnade två polska mittbackar med frågetecken inristade i pannan bakom sig. Mot Skottland lyckades han med god hjälp sätta ett skott från utanför straffområdeslinjen och det andra kom på en retur som han på något sätt nickade in trots att hans kropp vreds på ett sätt som nästan gjorde det omöjligt för honom att få nicken på mål. Målen var inte snygga, men alla hade Müller-patentet på sig att de kom från tillfälligheter då Müllers rörelse fört honom till rätt ställe vid rätt tidpunkt. En förmåga som få andra i världen har på samma nivå som Müller.

Van Gaals jakt på spelaren skapade en oro i Bayern om att deras kära ägodel skulle lämna, men klubben sa blankt nej trots att United la ett gigantiskt bud på anfallaren. Münchenklubben vet hur mycket Müller betyder inte bara som reklampelare, utan också på planen och för fansen. Faktum är att det aldrig varit aktuellt med en försäljning, för ingen ville bli av med honom. Inte ens Guardiola. Och under de första omgångarna i Bundesliga har Müller visat upp varför han inte var till salu. Nu ryktas det om ett nytt, förbättrat kontrakt som kommer att föra honom till den absoluta lönetoppen i klubben. Ett tecken på att det inte bara är van Gaal som säger att ”Müller spelar alltid”, utan även Bayern.

Adam Nilsson

Tyskland vann - försvaret fortfarande inte övertygande

Twitter: @atnilsson

Den viktiga gruppspelsmatchen mot Polen slutade med seger för Tyskland. Segern betyder att Tyskland går upp i täten inför måndagens match mot Skottland, något som har ingivit en oerhörd självsäkerhet i det tyska laget.

Matchen mot Polen var långt ifrån enkel för tyskarna som var i stort behov av tre poäng. Bortalaget har varit EM-kvalgruppens stora överraskning och också behållning med sina offensiv och väldirigerade fotboll. Jobbet förbundskaptenen Adam Nawalka har genomfört har varit strålande. Med noggrannhet och en distinkt känsla för detaljer har Nawalka polerat upp det oborstade stålet och fått det att skina.

För den tyska förbundskaptenen Löw har kvalet inte varit någon drömkryssare från ett mästerskap till ett annat. Inte ens Löw själv kunde undvika att prata om en mättnad efter VM-guldet. Att de tyska spelarna saknat den där riktiga koncentrationen under EM-kvalet vilket har gjort att man tappat poäng i matcher som man vanligtvis vunnit.

I intervjun inför matchen pratade Löw om en nytändning för landslaget. Spelarna har fått en hel sommars vila och Löw har under tiden fått fundera över en lösning över de problemen som Tyskland har haft under kvalet. Det mest problemfyllda har varit högerbackspositionen där Philipp Lahm har lämnat ett stort hålrum efter att han la landslagsskorna på hyllan efter VM-guldet.

Sebastian Rudy har fått flest chanser som högerback men mot Polen valde Jogi Löw en helt ny lösning i form av a-landslagsdebutanten Emre Can. Liverpoolspelaren fick förtroendet från start och det på hemmaplan i Frankfurt där han kommer ifrån. Can var inte dålig, men känns inte heller som den långsiktiga lösningen på högerbackspositionen. Det var inte heller någon tillfällighet att upprinnelsen till Polens mål var just på Cans kant, för det var där Polen hittade luckorna.

Vad Löw dock hade fått ordning på var offensiven. Bellarabi, Müller, Götze och Özil hade ett fantastiskt samarbete på offensiv planhalva. Det polska försvaret fick inte tag i de tyska spelarna som gång på gång växlade positioner och egentligen aldrig blev statistiska i sin rörelse. Därtill fyllde Jonas Hector på från vänsterkanten och tog sig in bakom den polska backlinjen på ett fantastiskt sätt, vilket skapade ännu mer oreda för bortalaget.

Siffrorna blev till slut 3-1 efter att Mario Götze noterats för två av målen, Thomas Müller för ett och Robert Lewandowski för ett. Vinsten sänker ett lugn över Tyskland som nu kan åka till Skottland rakryggade. Jogi Löw var så pass säker på saken att han efter matchen mot Polen sa att ”det kommer att bli vinst mot Skottland”. Först tolkade jag det som att han menade ”ska”, men nej, det ”kommer” att bli en vinst.

Den enda spelaren som uttalade sig med viss ödmjukhet efter matchen var målskytten Müller. Medan andra tyska spelare twittrade ut meddelanden om att man var gruppledare var Müller något kritisk mot landslagets insats: ”Polen kunde ha gjort minst fem mål. Vi behöver mer stabilitet bakåt.”

Med de orden sammanfattade Müller mycket väl problemen i Tysklands spel. För offensiven är inget problem, det är defensiven och det måste Löw jobba vidare på. För just nu ser Tyskland inte ut som ett lag som klippt och skuret för EM-titeln.

Adam Nilsson

Inga överraskningar i Löws trupp

Twitter: @atnilsson

Igår presenterade Joachim Löw landslagstruppen inför hemmamötet med Polen och bortamötet med Skottland. Det bjöds inte på några större överraskningar men några nya namn som inte synts till tidigare i landslagstruppen.

Weidenfeller utbytt mot ter Stegen

Ett av de mest väntade beskeden var att Roman Weidenfeller inte skulle dyka upp i de kommande landskamperna och han med största sannolikhet har satt sin sista fot i landslaget. Weidenfeller var en del av VM-truppen men hans status sedan dess har gått ned hastigt och det har egentligen bara varit en enda lång väntan på att någon av U21-målvakterna skulle ta sig upp.

Den som får chansen är Barcelonas Marc-André ter Stegen som var U21-landslagets förstemålvakt under EM i Tjeckien i somras. Ett väntat val av Löw trots att konkurrensen bland de tyska målvakterna är stenhård. Frågan är dock om ter Stegen kommer att gå in som andre- eller tredjemålvakt.

Sedan tidigare finns den givna förstemålvakten Manuel Neuer med i uttagningen och dessutom får Hannovers Ron-Robert Zieler fortsatt förtroende. Zieler har hög status i Löws landslagstrupp och har varit med länge, men frågan är om ter Stegen inte omedelbart passerar Zieler i den interna målvaktsrankingen med sitt inträde i landslaget.

Ingen naturlig högerback

Ett av de absolut största problemen som Jogi Löw har haft de senaste åren har handlat om ytterbackspositionerna. Philipp Lahm har, fram tills hans avsked förra säsongen, varit given som högerback (när Löw inte spelat honom på mittfältet) men bakom honom har det varit väldigt tomt på den kanten.

Det syns i Löws som trupp som inte har någon renodlad högerback. Hoffenheims Sebastian Rudy har vikarierat på den positionen tidigare, Emre Can är nytillkommen och en allsidig spelare men det är tveksamt om han håller måttet för den rollen. Det är inte otroligt att Matthias Ginter får ta rollen efter hans imponerade insatser i Dortmund under den senaste veckan som högerback. Även Mustafi lär ha goda chanser med tanke på att han spelade där under VM.

På vänsterkanten var länge Marcel Schmelzer den mest givne och även hans lagkamrat i Dortmund Erik Durm testade på den rollen. I slutändan är det dock Kölns Jonas Hector som har etablerat sig som landslagets vänsterback och han återfinns i Löws trupp som ensam uttagen vänsterback.

Bland mittbackarna återfinns Jerome Boateng, Mats Hummels och Shkodran Mustafi som alla tre har gjort det bra i sina klubbval. Det blir ett angenämt problem för Löw att lösa men jag skulle tro att det är Boateng och Hummels som är det tilltänkta mittbacksparet för Löw.

Mycket kvalitet på mittfältet – och Podolski

Det är på mittfältet som man hittar Tyskland stora bredd. Offensivt finns spelare som Karim Bellarabi, Thomas Müller, Mesut Özil och André Schürrle tillgängliga. Även Marco Reus var uttagen men lämnade besked under dagen att han inte kommer att medverka. Trots att Reus försvinner har Löw ett antal högklassiga lösningar att välja mellan i dessa positioner.

På det centrala mittfältet får Löw välja mellan Ilkay Gündogan, Christoph Kramer, Bastian Schweinsteiger och Toni Kroos. Den som egentligen borde ha det svårast att ta en plats är Schweinsteiger som ännu inte riktat rätt formmässigt men med tanke på att han är lagkapten kan det bli svårt för Löw att peta honom. Frågan är om det går att peta någon av Kroos eller Gündogan med tanke på deras nuvarande form.

Vad som däremot är förvånande är att Lukas Podolski återigen dyker upp i landslagstruppen. Podolski har inte presterat på länge och har dessutom inte spelat särskilt mycket under det senaste halvåret. Även André Schürrle får ses som ett något förvånande val med tanke på att han först i veckan har kunnat träna för fullt och ännu inte spelat 90 minuter i Bundesliga.

Troligt med falsk nia

I anfallet återfinns tre namn i Mario Götze, Max Kruse och Kevin Volland. Den enda av dessa som har spelat som spjutspets är Max Kruse och det är troligt att han ligger bra till för att spela från start om Löw vill ha tyngd i offensiven och en spelare som kan vara en måltavla för uppspel.

Ett alternativ som Löw har använt sig av tidigare är Mario Götze som ”falsk nia” och det är långt ifrån otroligt att han kommer att spela på den positionen spela på den igen. Löw har gillat den lösningen och vill gärna att den ska fungera för då kan han använda sig av så många spelskickliga alternativ som möjligt.

Kevin Volland är också en rörlig anfallstyp men han är nog mest för att se och lära. Ett annat alternativ Löw kan överväga i anfallet är att spela med Thomas Müller som kan spela i den rollen och det känns som ett rimligt alternativ.

—-

Tänkbar startelva i kvalmatcherna

Neuer

Ginter-Boateng-Hummels-Hector

Gündogan-Kroos

Müller-Özil-Bellarabi

Götze

 

Truppen i sin helhet

Målvakter: Manuel Neuer (Bayern München), Marc-André ter Stegen (FC Barcelona), Ron-Robert Zieler (Hannover 96)

Försvarare: Jerome Boateng (Bayern München), Emre Can (FC Liverpool), Matthias Ginter (Borussia Dortmund), Jonas Hector (FC Köln), Mats Hummels (Borussia Dortmund), Shkodran Mustafi (FC Valencia), Sebastian Rudy (1899 Hoffenheim)

Mittfältare: Karim Bellarabi (Bayer 04 Leverkusen), Ilkay Gündogan (Borussia Dortmund), Christoph Kramer (Bayer 04 Leverkusen), Toni Kroos (Real Madrid), Thomas Müller (Bayern München), Mesut Özil (FC Arsenal), Lukas Podolski (Galatasaray),

Marco Reus (Borussia Dortmund), André Schürrle (VfL Wolfsburg), Bastian Schweinsteiger (Manchester United)

Anfallare: Mario Götze (Bayern München), Max Kruse (VfL Wolfsburg), Kevin Volland (1899 Hoffenheim)

Adam Nilsson

Draxler till Wolfsburg - logiskt för alla parter

Twitter: @atnilsson

Det blev ett oväntat hektiskt avslut på det tyska transferfönstret. Vanligen har de tyska klubbarna gjort klart sina affärer när den sista dagen är igång men i år var det helt klart annorlunda. Flera klubbar var intresserade av att göra förändringar och förbättringar inför en stundande höst. Rimligt, men ovanligt i Tyskland sett till tidigare år.

Mest hände det i Wolfsburg som verkligen satt fart på transferarbetet efter att Kevin De Bruyne sålts. En ersättare behövde hittas och först ryktades det om Anderlechts Dennis Praet. Det visade sig dock att belgaren inte skulle ersätta De Bruyne utan istället blev Julian Draxler som dök upp i Wolfsburg iklädd den gröna Wolfsburgtröjan.

Det var både oväntat men på många sätt logiskt. Sedan troligheten för en De Bruyne-försäljning ökade har också Draxler verkat som är en troligare alternativ till Wolfsburg. Draxler har länge ryktats till Juventus men italienarna har inte varit villiga att hosta upp vad Schalke begärt. Horst Heldt stängde nästan dörren i fredags då han sa att om inget uppseendeväckande skulle ske inom de kommande 24 timmarna, så skulle Draxler bli kvar.

Wolfsburg tog Heldts ord på allvar. På lördagen – dagen efter att Schalke förlorat mot just Wolfsburg på bortaplan – satte sig Wolfsburgs tränare Dieter Hecking ner i ett samtal med Julian Draxler. Under detta samtal lyckades Hecking övertyga den tyske landslagsmannen om möjligheterna i Wolfsburg och därför ställde Draxler kravet på Schalke att få lämna – förutsatt att Wolfsburg matchade vad Schalke begärde.

Sportchefen Klaus Allofs och tränaren Hecking var medvetna om att Wolfsburg behövde göra ett ordentligt statement efter försäljningen av De Bruyne. Wolfsburg förväntas utmana om en Champions League-plats denna säsong igen och ska dessutom helst ta sig vidare från gruppspelet i årets Champions League. Därför behövdes det ett etablerat namn som visade på den ambitionsnivå som numera förväntas av Wolfsburg.

Wolfsburg inte bara matchade Juventus bud, utan höjde det avsevärt enligt de tyska medierna. Juventus var villiga att betala drygt 25 miljoner euro plus bonusar som skulle betyda ungefär totalt 30 miljoner euro totalt i Schalkes kassa. Wolfsburg sägs betala drygt 35 miljoner euro plus bonusar som betyder att Schalke i slutändan kan räkna in åtminstone 40 miljoner euro. Det kan även betyda mer, alla detaljer har ännu inte hittat fram till de tyska journalisterna.

För Draxler var det också ett rimligt steg att ta. I Schalke har han levt under en tung press som stadens son, en spelare som ska ledsaga Schalke in i framtiden och det har påverkat hans resultat. När Draxler skrev på ett nytt femårskontrakt 2013 skickade Schalke ut stora reklamskyltar kring det hela. Draxler var guldgossen, den stora reklampelaren och han jämfördes med legendaren Olaf Thon. Tanken var inte dum, men Draxler var alldeles för ung för att kunna hantera den situationen.

I Wolfsburg kommer han visserligen ha en hög prislapp att leva upp till, men trycket från supportrarna och klubben kommer inte att vara lika stor och dessutom kommer det att handla om sportsliga resultat och inte något annat. Draxler kommer att behöva leva upp till sin potential på planen och i Wolfsburg är det vad man förväntar sig av honom. Han kommer inte att behöva ta något större ansvar utåt, det finns det redan andra figurer som gör. I Wolfsburg finns det dessutom flera spelare i hans ålder som är etablerade och jag tror att han kommer att passa väldigt bra där. Dessutom är Dieter Hecking rätt figur för att forma en sådan spelare som Draxler. Omgivningen i Wolfsburg kommer att gynna Draxler, det är jag övertygad om.

För Schalke blir det jobbigt. Jag hade förväntat mig att klubben skulle presentera en ersättare för att sätta plåster på såren, men sportchefen Heldt sa att man bara hittade ”b-lösningar” som man inte ville satsa på. Fansen tycks splittrade, många är besvikna över att Draxler lämnar men framför allt att han går till en annan tysk klubb. Det hade varit enklare att hantera det om han gått till den italienska Champions League-finalisten Juventus, nu går Draxler till en ligakonkurrent.

Dessutom är det just det faktum att många hade hoppats på att Draxler skulle fortsätta i Schalke, vara ett av de stora ansiktena utåt och vara en del av den nystart som Schalke försöker genomföra med den nya tränaren André Breitenreiter. Det finns visserligen andra alternativ i Max Meyer, Leroy Sané och självklart lagkaptenen Benedikt Höwedes – men det var något alldeles extra med Julian Draxler som gav honom en liten extrastatus.

I slutändan var det dock svårt att säga nej. Dels var det den affär som inbringat mest pengar någonsin i Schalkes historia, dessutom hade Draxler begärt att få flytta. Schalke har haft vissa ekonomiska bekymmer och om man får in drygt 400 miljoner svenska kronor är det svårt att tacka nej. Dessutom när klubben känner att man inte vill ha en spelare som vill flytta och som man dessutom inte behövde hitta en ersättare för, utan istället kan man leta internet efter en sådan ersättare.

Så i slutändan tror jag att alla parter – Wolfsburg, Schalke och Draxler – är nöjda. Även om det svider i flera Schalkefans hjärtan.

—–

Dante (Bayern München -> Wolfsburg)

Mittbacken har inte fått mycket speltid i Bayern och klubben har varit tydliga med att han inte kommer att få det. I slutändan kände Dante att en flytt var nödvändig, även om han helst hade velat stanna i München, och då var Wolfsburg en ”perfekt match”. Han får bra betalt, kommer få spela i Champions League och kommer att ha en mer framträdande roll. En bra värvning av Wolfsburg i mina ögon.

Aaron Hunt (Wolfsburg -> Hamburger SV)

Albin Ekdal har fått en ny lekkamrat i Aaron Hunt. Efter en säsong i Wolfsburg lämnar han klubben och flyttar tillbaka till norr och Hamburg. En duktig spelare som har haft en skadedrabbad säsong bakom sig. Lite känsligt är det att han går till Hamburg då han är fostrad i rivalen Bremen och varit en nyckelfigur där under lång tid. I vilket fall en intressant värvning som kommer att göra nytta i Hamburg om han håller sig frisk.

Javier Hernandez (Manchester United -> Bayer 04 Leverkusen)

Leverkusen ville ha in en anfallare och till slut blev det Chicharito. Det är någonstans underligt med tanke på att klubben gjorde sig av med Josip Drmic som var en liknande speltid som Hernandez. Jag kan tänka mig att tränaren Roger Schmidt ser möjligheten att använda sig av Hernandez i flera roller i anfallet, såväl centralt som på kanterna och hans snabbhet kan bli väldigt användbar. Men just nu ser jag inte det som en klockren värvning, men likväl en kul sådan!

Adnan Januzaj (Manchester United -> Borussia Dortmund (lån))

Dortmund lyckades med att få in ytterligare en spelare under den sista dagen och det blev Adnan Januzaj som Thomas Tuchel så gärna ville ha. Det känns på förhand som en väldigt bra värvning för Dortmund. Av det jag har sett av Januzaj besitter han oerhört mycket potential och jag kan se honom i flera roller hos Dortmund. Jag tror mycket väl att Januzaj kan blomma ut i sin nya omgivning och Dortmund ser ruggigt farliga ut.

Robbie Kruse (Bayer 04 Leverkusen -> VfB Stuttgart (lån))

Stuttgart har inlett Bundesliga med tre raka förluster men har blivit hyllade av alla sina motståndare, något som är ett ont omen i mina ögon. Klubben lyckades dock få in en spelare under den sista transferdagen i fom av Robbie Kruse som inte tagit det stora klivet i Leverkusen. I Fortuna Düsseldorf var han stundtals strålande, i Leverkusen spelade han endast en biroll och hade skadebekymmer. Om Kruse når gamla nivåer blir det ett ordentligt tillskott för Stuttgart.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv