Det har gått mindre än 72 timmar sedan attentaten i Paris skedde. Det som händei närheten av Stade de France kunde ha påverkat fotbollsmatchen mellan Frankrike och Tyskland än mer, men tack vare en säkerhetsvakt kunde en explosion inne på arenan förhindras. Likväl blev de tyska och franska spelarna kvar hela den långa, efterföljande natten.
Utöver några korta meddelanden från de tyska spelarna har tystnaden varit total. Ingen spelare har gjort några direkta uttalanden kring händelserna i Paris till media. Ingen har skickat ut ett pressmeddelande eller låtit några svar komma genom sina agenter. Istället har förbundsrepresentanter stått för de få uttalande som varit.
Vissa tyska journalister har menat på att bristen på ord kring händelsen från de tyska fotbollsspelarna är något negativt. Varför skulle inte spelarna som är förebilder för så många unga människor ta chansen och sända ett starkt meddelande? Ta tydlig ställning gentemot detta brott mänskligheten.
Spelare som Ilkay Gündogan och Mesut Özil som är muslimer, varför hade de inget att säga? Några enstaka individer hade trots allt tagit deras religion som förklädnad för dessa terrordåd. Något måste de väl tycka och känna kring det? Eller hur?
Istället valde spelare som Mats Hummels, André Schürrle och Bastian Schweinsteiger att skicka ut sina meddelande på sociala medier. Hashtag ”#prayforparis” och ”#prayforbeirut”. Det var allt medierna fick och det är allt medierna har fått sedan i fredags. Ingen spelare har varit manad att bidra med något mer.
Och visst hade det varit enkelt för spelarna att redan under fredagen ta ställning mot attentaten. Det är enkelt att proklamera att fotbollsspelare har en viktig roll att spela som förebilder i samhället, att de borde ta ställning och säga ifrån mot sådana här typer av händelser – speciellt när de själva har blivit berörda av det.
Få människor har sådan möjlighet att påverka människor, framför allt yngre, som idrottsstjärnor. Deras konton på sociala medier har miljontals följare, allt de säger och gör snappas omedelbart upp av yngre människor på jordklotet som vill känna sig nära och delaktiga de människor de mest av allt ser upp till. Nu fanns ju chansen till att verkligen påverka, mer än kanske någon annan gång i deras karriär.
Men samtidigt: varför ska de uttala sig?
Det är enkelt av journalister att jaga citat och uttalanden kring sådant här. Det är förståeligt, det är vårt jobb. Men risken är att spelarna säger något i affekt, att det kommer ut något som de faktiskt inte menar eller som kan misstolkas av media. Många fotbollsspelare tycker det är svårt nog att uttala sig om fotboll, inte är det lättare att uttala sig om en terrorattack. Jag har sett flera experter i ämnet under de senaste dagarna på tv och flera av dessa har haft svårt att hitta orden. En fotbollsspelare skulle inte ha det lättare.
Fotbollsspelare har ingen skyldighet att göra politiska yttranden, även om man självklart kan uppmuntra beteendet. Samtidigt, vad händer om de har politiskt inkorrekta tankar? Hur skulle det mottas? Ramaskri, säkerligen. Ibland glömmer vi bort att fotbollsspelare inte är mer än människor när det kommer till kritan, trots att de upphöjs till något annat. Och framför allt är det journalister som glömmer bort det med jämna mellanrum.
Jag uppmuntrar tystnaden. Risken för att det hade kommit uttalanden som inte hade varit passande, som saknade distans var och är övervägande. Spelarna är inte politiker, det är inte deras uppgift att ha politiska agendor och ta ställning. Det räcker med att ha empati och sympati, att visa kunna medkänsla, vilket spelarna har gjort på 140 tecken med hashtags. Det är allt man kan begära.