Med långsamma, eftersläpande steg klev Erich Mielke – BFC Dynamos ordförande och Stasi-chefen – in i lokalen där alla BFC-spelare samlats för avresa till Bremen för europeisk cupmatch. Trots sina dryga 80 år hade Mielke fortfarande en vitalitet och styrka i kroppen som ingav en respekt hos människorna som befann sig i samma rum som honom. Även om Östtyskland var allt närmare sin upplösning hade Mielke inte förlorat sin övertygelse om landets framtid, och det var därför han med lugn men bestämd stämma sa: ”Jag vill träffa er alla igen”. Tystnaden låg som ett lock för öronen. Det var inget direkt hot, men alla spelare skulle vara medvetna om att en framtid i väst inte fanns inskrivet i deras öde.
Historien om BFC Dynamo innehåller flera liknande sekvenser än den från 1988. Berlinklubben som grundades på detta datum för 50 år sedan hade sina rötter i den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. 1966 valde den östtyska regeringen att lösa upp alla dåvarande idrottsklubbar och bilda nya. En av dessa var BFC Dynamo som omedelbart fick stöd från den ökända Stasichefen Mielke. Han blev ordförande för klubben vars huvudsakliga syfte var att agera som en PR-maskin för den östtyska regeringen. ”FotboIlens framgångar kommer att ytterligare tydliggöra överlägsenheten med vår socialistiska ordning inom sport”, som Mielke själv uttryckte det. I Dresden och Leipzig uppstod istället föreningar med det motsatta syftet, även den andra huvudstadsklubben Union Berlin ställde sig mot BFC.
Men det skulle ta många år innan den östtyska regeringen i allmänhet och Mielke i synnerhet skulle förstå vikten av att använda sig av klubben som en nationell och internationell PR-apparat. Först mot slutet av 1970-talet började framgångarna att komma till huvudstadsklubben. Genom att handplocka de absolut bästa spelarna i Östtyskland till BFC Dynamo lyckades klubben framgångsrikt mana fram bra resultat på fotbollsplanen. När inte det räckte till valde man att utnyttja sin politiska makt för att påverka domarna. ”Fergie-time” var en vanlig företeelse för BFC Dynamo på 80-talet, likaså otaliga domslut till lagets fördel i viktiga skeden.
Den mest omtalade händelsen skedde säsongen 1985/1986. Ett serieledande BFC Dynamo åkte till Leipzig för att spela mot fjärdeplacerade Lokomotiv vars behov av en seger för att hänga på i toppen av tabellen var ytterst nödvändig. En fullsatt arena, 13 000 åskådare hade tagit sig till Bruno-Place-Stadion, fick se Leipzig ta ledningen redan i den andra minuten genom Olaf Marschall. Trots ivriga försök kunde inte BFC hitta en kvittering, detta trots att domaren Bernd Stumpf lagt på flera övertidsminuter. I den femte av dessa hittade Stumpf en straff för BFC som ingen, trots repriser, riktigt kunde förstå eller förklara. BFC kvitterade till 1-1 och förpassade Lokomotiv till femteplats och en omöjlig jakt på titeln.
Till följd av deras fördelar stod BFC Dynamo för en dominans som inte har skådats sedan dess inom tysk fotboll och vann alla östtyska ligatitlar mellan 1979 och 1988. BFC Dynamo blev med Europacupsegern i kvartsfinalen mot de senare cupvinnarna Nottingham i England 1980 det första tyska lag att vinna på engelsk mark. BFC gick också 36 ligamatcher utan förlust innan FC Karl-Marx-Stadt under säsongen 83/84 besegrade dem. De 36 ligamatcherna var ett rekord som inget annat lag senare lyckades slå. Trots de obekräftade men ytterst troliga uppgifterna om manipulerade matcher berodde många av klubbens framgångar på ett framgångsrikt ungdomsarbete i föreningen. Genom åren fick spelare som Andreas Thom och Thomas Doll chansen. Dessa blev senare landslagsspelare i det förenade Tyskland och hyllade stjärnor i utlandet.
Framgångarna till trots lyckades BFC Dynamo aldrig finna någon större kärlek i Östtyskland, i Berlin var Union det klart mer populära laget även om de inte firande några framgångar. Det var inte för inte som BFC kallades för ”FC Stasi”, eller det något mer negativt klingande ”De elva grisarna”. PR-maskineriets önskan att bygga en klubb som inte bara innehade regeringens stöd och kärlek, utan folkets, lyckades aldrig fullt ut då de aldrig lyckades skapa ett genuint samband mellan Berlinborna och klubben. Istället ledde syftet till motsatta, att avståndet blev längre och det förtydligades av att klubben hade spioner ute på läktarna under matcherna för att hitta oliktyckande och negativt uttryckande supportrar.
Efter murens fall 1989 kunde BFC Dynamo aldrig knyta an vid de framgångar som man haft under 80-talet. Flera av de namnkunniga spelarna lämnade för klubbar från Västtyskland där pengarna och moderniteter lockade. Många viktiga personer som styrt föreningen försvann till följd av murens fall vilket ledde till att klubbens verksamhet blev lidande. Erich Mielke själv avgick från den klubb han älskade djupt den 7:e november 1989. Två dagar senare började de tyska medborgarna att riva muren som splittrat nationen i flera årtionden. En elfteplats säsongen 1990/1991 gjorde att klubben misslyckades med att kvala in till såväl Bundesliga som 2. Bundesliga. I ett försök att sudda ut sin historia valde klubben att byta namn till ”FC Berlin” 1990, men gick nio år sedan tillbaka till BFC Dynamo om än med en annan klubblogga.
Sedan 90-talet har BFC Dynamo dragits med olika problem. 2001 drabbades klubben av konkurs och tvångsnedflyttning och har sedan dess fått jobba sig upp i de lägre divisionerna i landet. Idag befinner BFC sig i Regionalliga, vilket motsvarar tyska division 4 och befinner sig för nuvarande på sjätteplats. Under de senaste åren har BFC förknippats med högerextrema huliganer som har bidragit till att ge klubben ett dåligt rykte. I en cupmatch mot FC Kaiserslautern 2011 (förlust 0-3) sprang 250 till 300 huliganer in på bortasektionen vilket ledde till ett straff för klubben på 12 000 euro och ett förbud mot att få spela två av sina hemmamatcher på sin egen arena.
Det enda som idag påminner BFC Dynamo om sin framgångsrika historia är den stjärna som klubben bär på sina matchtröjor. 2005 beslutade DFB att klubben hade rätt till att sy på den i och med klubbens tio mästartitlar. Med det är BFC det enda laget utöver Bayern München att ha denna rätt. Egentligen skulle klubben ha rätt till tre stjärnor men DFB hindrade det eftersom att det fanns en tveksam bakgrund till de tio titlarna. Därför finns numret ”10” inbroderat i stjärnan på tröjbröstet. En klen tröst för Erich Mielke (som gick bort i maj 2000) och de östtyska PR-makarna som hade hoppats på att bilda en klubb som skulle stå sig som en av de allra största än idag.
Källor: Wikipedia, Bundesligafanatic, Grantland.com, BBC, Die Welt