Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Kaosklubben Hannover lever igen

Twitter: @atnilsson

Med åtta raka förlustmatcher och de fyra senaste utan mål gjorda åkte Hannover till Stuttgart för att möta seriens hittills bästa lag under våren. Inför matchen pratade Hannovers tränare Thomas Schaaf om den inspiration Stuttgart väckt med deras nyvaknande under hösten, men få – om ens Schaaf själv – hade kunnat tro på utfallet. Hannover vann en match de borde ha förlorat och är nu återigen med i matchen om överlevnad. Men det är en klubb vars kaotiska tillstånd gör uppförsbacken längre än vad den faktiskt är.

Redan inför säsongen förstod man att Hannover skulle gå ett tufft öde till mötes. Med nöd och näppe klarade sig klubben kvar i den högsta serien förra säsongen, mycket tack vare lagkaptenen Lars Stindl (vars framtid låg i Mönchengladbach) som mot slutet av säsongen briljerade i ett lag som saknade all tänkbar stjärnglans. Det var först i säsongens sista match mot Freiburg som kontraktet säkrades. Det med hjälp av ett självmål från Freiburgs Pavel Krmas, Hannover vann med 2-1 men problemen var långt ifrån överslätade med ett säkrat kontrakt.

Nödlösningen på tränarpositionen, Michael Frontzeck, fick fortsatt förtroende efter att ha räddat Hannover från nedflyttning och erbjöds ett tvåårskontrakt trots att många kritiska röster höjdes mot tränarens kunskaper. Inte ens Hannovers envåldshärskare, den frispråkige Martin Kind (nästa år blir han majoritetsägare), verkade helt övertygad av Frontzeck då han inför nedflyttningsstriden var tydlig med att Frontzeck endast var en korttidslösning och att man sonderade marknaden för alternativ på längre sikt. Men Frontzeck fick en förlängning, trots tvivlen från ledning och supportrar.

Men det kanske underligaste var att det redan innan sommaren blev klart att sportchefen Dirk Dufner skulle få lämna klubben. Dufner hade länge hållits på halster men Kind lyckades inte trolla fram ett alternativ vilket gjorde att han tog beslutet att Dufner skulle få fortsätta – men bara sommaren ut för att säkra nyförvärv, efter transferfönstrets stängning i månadsskiftet augusti-september skulle sportchefen skeppas bort till förmån för ett annat alternativ.

Redan här kunde och borde man ha förutspått problem. Hannover hade en möjlighet att börja från noll men valde att fortsätta med en tränare som man inte riktigt hade förtroende för. Honom parade man ihop med en sportchef som fått sin dödsdom bekräftad. Av många underliga företeelser i Bundesliga under de senaste åren framstår denna som en av de mest anmärkningsvärda. Varför valde man inte att börja från noll i slutet av maj genom att ta in en ny sportchef och en ny tränare? Möjligheterna fanns där och det var inte så att Hannover saknade ekonomiska medel för att börja om från början.

Dufner lämnade efter sommarens transferfönster och Frontzeck valde ”självmant” att lämna i december. I ärlighetens namn hade ett ultimatum ställts bakom kulisserna till Frontzeck: antingen får du sparken eller så väljer du att lämna med hedern i behåll genom att avgå. Frontzeck valde det andra alternativet och lämnade som en form av hjälte då han säkrat kontraktet under våren. Ingen var förvånad. Det var ett besked som många hade väntat på redan sedan den där lyckosamma dagen i maj mot Freiburg.

Den första oktober klev Martin Bader in som sportchef i Hannover. Bara två månader tidigare hade hans öde i Nürnberg förseglats efter en incident där ultras till klubben tvingat till ett samtal på en rastplats på väg hem från förlusten mot Freiburg (3-6). Bader vars nära kontakter till Nürnbergs ultrasscen – som påstås ha hållit honom kvar i klubben – hade länge varit ifrågasatta, vilket nu resulterat i en konfrontation mellan spelare och fans som klubbledningen inte kunde acceptera. Nürnberg förkunnade Baders utträde och Martin Kind tog chansen att värva in en i Tyskland högst ansedd fotbollsledare. Kanske var det också för Baders goda kontakter med klubbens supportrar som Kind valde att ta in honom. Själv har Hannovers starke man sedan flera år tillbaka en pågående strid med Hannovers ultras, något som har lett till bojkotter och minskat stöd hemma på AWD-Arena.

Dagarna innan nyårsafton presenterades Thomas Schaaf som ny tränare i klubben. Schaaf lämnade Eintracht Frankfurt så sent som i somras efter att ha ansett sig blivit förd bakom ljuset av klubbens ledning. Tränaren saknade ett uttalat stöd från ledningen vilket stjälpte hans auktoritet inom klubben och gentemot hans lag, något som ledde till att han efter bara ett år i klubben ansåg sig tvungen att lämna bankstaden Frankfurt.

Om värvningen av Martin Bader framstod som logisk för att överbrygga den strama relationen mellan klubben och supportrarna samt hans erkända fackliga kunskap, framstod värvningen av Thomas Schaaf som mer underlig. Dels för att Schaafs satte sitt eget rykte på spel. Efter 14 framgångsrika år och ett godkänt år i Frankfurt anses han vara en av Tyskland bästa fotbollstränare. Dels för att Schaaf i Hannover skulle möta en betydligt tuffare miljö än i Frankfurt och Bremen, specifikt i Martin Kind som har för vana att ta till orda medialt när han inte anser att saker och ting står rätt till. Den friheten anser sig Kind ha efter 19 år i klubben. Om Schaaf inte kände stöd i Frankfurt, är risken övervägande för att han kommer att känna samma sak i Hannover om han verkligen inte levererar resultat till max. Det är så det fungerar i Hannover.

För att tala klarspråk med er. Hade jag fått i uppgift att bygga upp en kaosklubb hade den mycket väl kunnat likna det som byggts upp i Hannover. En envåldshärskare till chef som har oerhört svårt för att ta kritik men gärna ger den och som dessutom har alienerat sig med klubbens supportrar. Som sportslig chef en person med tveksam bakgrund, vars nära kopplingar till just supportrarna blev hans fall och som i sin nya klubb ska bygga upp den typen av relation. Och sedan en tränare som har haft svårt att bli kritiserad och nu hamnar i en klubb där det är en garanti. Vi talar helt enkelt inte om en klubb som är klippt och skuren för framgång.

Trycket var redan innan vårsäsongen stort i Hannover och efter de inledande fem raka förlusterna Schaaf började det att stramas åt rejält – Kind höll sig dock i skinnet. Igår kom så dock den första segern och det oväntat mot Stuttgart på bortaplan. Det krävdes dock en hel del tur. Stuttgarts Timo Werner missade helt öppet mål och Hannovers back Oliver Sorg var en räddande ängel på mållinjen två gånger. Samtidigt klev den 32-årige Christian Schulz fram och blev tvåmålsskytt, något han inte har lyckats med sedan 2007. Tillfälligheterna föll i Hannovers famn och nu är det av många redan uträknade laget återigen med i loppet om att överleva nedflyttning återigen. Historiskt sett har dock inget lag klarat av att gå från en liknande position och poängskörd som Hannover för att klara sig kvar i slutändan.

Hannover är, vinsten till trots, fortfarande tabelljumbo. Numera dock ”bara” fyra poäng från kvalplats och sex från säker mark. En förlust igår hade med största sannolikhet betytt tack och adjö till Bundesliga. Nu grep man tag i det sista halmstrået för att kunna klara sig kvar och gör man som inspirationen Stuttgart hoppas man på fortsatta framgångar. Resan uppåt är fortfarande lång men visst är det lite kittlande att den givna kaosklubben kan tänkas rädda sig kvar. Det vore något utöver det vanliga. Vilket beskriver Hannover säsong fullt ut.

Adam Nilsson

Schalke har större problem än uttåget i Europa League

Twitter: @atnilsson

Efter ha varit det klart bättre laget borta mot Shakhtar Donetsk förväntade sig många Schalkesupportrar att hemmamatchen skulle bli ”a walk in the park” för de blåklädda. Istället lämnade Schalke Europa League med svansen mellan bena. Och tonläget som sedan tidigare har varit bryskt kommer att hitta en ny nivå under de kommande veckorna.

Det har varit en hektisk vecka för Schalke. Inför söndagens hemmamatch mot Stuttgart röstade styrelsen enhälligt för att anställa Christian Heidel som ansvarig för det sportsliga och kommunikativa. Den i Mainz sedan 24 år arbetande Heidel kommer att bli klubbens starke man. Precis den roll han har arbetat sig fram under sina år i Mainz och nu kommer Heidel att ta klivet till en tuffare, mer krävande miljö än den han har varit van vid.

Utnämnandet kom inte som någon förvåning. Heidel har sedan flera månader tillbaka utkristalliserat sig som Schalkes huvudspår till att ersätta Horst Heldt vars förtroende var förbrukat efter försöket med Roberto Di Matteo som tränare. Heidel åtnjuter inte bara stor respekt inom den tyska fotbollen. Han beskrivs också som en omtyckt person som har en stor fingertoppskänsla när det kommer till planering av en organisation. Något som Schalke har saknat under de senaste åren.

Men Heidel kommer inte till ett serverat bord i Schalke. Gelsenkirchenklubben har visserligen tagit stora kliv i sin talangutveckling, något den nuvarande sportchefen Heldt kan ta stor ära i, men i övrigt har klubben tappat hastighet. De ekonomiska problemen har lurat i vassen och klubben har ansetts kaotisk av många som har varit i kontakt med den. Det har funnits många starka viljor, inte minst den av ordföranden Clemens Tönnies, som har dragit åt olika håll och slitit isär den stabila grund som Schalke byggt upp med kontinuerligt spel i Champions League och topplatser i Bundesliga.

Heidel är medveten om trycket i Ruhrområdet. Sedan flera år tillbaka har hans Mainz jobbat tätt med Dortmund och Heidel är nära vän med den svartgula klubbens ordförande Hans-Joachim Watzke. Heidel har under de senaste decenniet med mer insyn än många andra sett hur Dortmund förvandlats från en krisklubb till att vara tvåa efter Bayern München i landet. En liknande utveckling hoppas Heidel på i ett Schalke som visserligen inte har nått samma låga nivå som Dortmund, men ett Schalke som är fast i en brant nedåtgående spiral.

Förlusten mot Shakhtar vittnar också om problemen som Heidel kommer att ställas inför. Efter matchen kritiserade tränaren André Breitenreiter fansens förväntningar som tränaren ansåg varit alldeles för höga. Vad Breitenreiter – ett tredjeval i jakten på ny tränare inför säsongen – glömde var att han själv utnämnt Schalke till en av huvudkandidaterna till att vinna hela Europa League. Något fans och media inte var sena med att proklamera under natten till idag.

Schalke dras med ett stort ok av förväntningar och förhoppningar från den stora supporterbasen. Vilket inte är något nytt eller ovanligt för en klubb av Schalkes dignitet. Problemet är att klubben själva har minst lika stora ambitioner och dessutom inte är sena med att proklamera ut dessa. Då är det svårt att i efterhand komma dragandes med argumentet att det är ”fansens fel” även om det i stunden kan tyckas som det enklaste sättet att ta sig ur situationen.

Förlusten mot Shakhtar vittnade också om att Schalke är långt ifrån ett färdigt lag och att tränaren Breitenreiter inte har nått ut tillräckligt vid det här laget. För dubbelmötet med Schalke var Shakhtars två första tävlingsmatcher för det här året. Trots detta övertag lyckades Schalke inte gå vidare och det ställer frågor om huruvida Breitenreiter har lyckats få ut sina idéer till sina spelare och om de har varit mottagliga för dessa. Det stora nyförvärvet inför säsongen, Franco Di Santo, fortsätter fortfarande att underprestera och en haussad Leroy Sané är fortfarande inte mogen nog att ta det ansvar som han ges.

På söndag ställs Schalke mot ett Eintracht Frankfurt i en match där det är oerhört viktigt för Gelsenkirchenklubben att visa en reaktion. En förlust på söndag skulle kunna vara ödesdiger för Breitenreiters framtid. En förlust skulle också bara spä på de negativa ord som sprids kring klubben just nu. Och för Christian Heidel som fortfarande bara följer utvecklingen på distans, blir uppförsbacken bara längre och längre för varje snedsteg klubben tar. Som om den inte var tillräcklig redan.

Adam Nilsson

Bayern fick drömma om mer

Twitter: @atnilsson

60 minuter in i matchen mot Juventus var det frid och fröjd i det tyska lägret. Bayern hade presenterat sin kanske bästa fotboll under säsongen mot ett formtoppat italienskt mästarlag. Det dessutom borta på den nästintill ointagliga Juventus Stadium i Turin. Om de tyska supportrarna hade fått drömma inför matchen så levde de under 60 minuter i drömmen av vad Bayern gjorde.

Bayern domderade villkoren mot ett Juventus som bjöd in till det. Hög intensitet, hela tiden hack i häl på motståndarna – Bayern gav inte sina italienska motståndare en sekund för att andas ut förutom när Paul Pogba med sin överlägsna fysiska förmåga och atletism kunde föra boll upp i planen under korta sekvenser. De sekvenserna var dock ytterst sällsynta – till skillnad från Bayerns bollövervinnande sekvenser.

Redan från den första minuten syntes det hur Guardiola ville att hans lag skulle agera. Efter 30 sekunder stod Bayerns kortvuxna backlinje med Lahm, Kimmich, Alaba och Bernat alla inne på Juventus planhalva. Och inte någon halvmeter in. Utan närmare 10 meter in. Det var allt eller inget. Juventus skulle inte ges möjligheten till att få etablera något anfallsspel på offensiv planhalva och därmed kunna få in bollar mot sina fysiskt överlägsna spelare i Bayerns box.

Som sagt, Juventus bjöd in till Bayerns dominans. För jag förvånandes av hur passiva och naiva Juventus var. Nog för att Allegri säkerligen ville locka Bayern högt upp i planen för att slå till på kontringar, men när väl chanserna dök upp hade Juventus inga alternativ att slå bollen till och när det väl fanns möjligheter slog man oftast bort bollarna helt i onödan. Precisionen och tajmingen var inte där vilket gjorde att Bayerns dominans framstod som ytterligare ett par snäpp större.

Och när Bayern senare går upp i ledning med 1-0 och sedan levererar 2-0 in i den andra halvleken är det svårt att inte imponeras av vad Bayern har åstadkommit. Guardiolas fininställda lag har levererat till punkt och pricka. Få tecken har synts på att man ställt upp med en backlinje som saknade etablerade mittbackar. Istället såg man den hårt kritiserade Arturo Vidal agera quarterback och chilenaren levererade sin överlägset bästa insats sedan han anslöt till Bayern i somras.

Två misstag fällde dock Bayern. Två misstag som kan bli ytterst kostsamma inför returen på Allianz Arena. Joshua Kimmich hängde inte riktigt med. Manuel Neuer försökte att vara lite för smart vilket ledde till att den ”mest intelligente spelaren jag tränat” (Pep Guardiola) Philipp Lahm tappade bollen och en några sekunder senare fick se en inbytt Sturaro trycka in kvitteringen via ribban. Man trodde att Neuer och Bayern hade lärt sig läxan efter den första semifinalen mot Barcelona förra säsongen då Bernat tappade bollen på kanten helt i onödan vilket ledde till Messis fantastiska mål. Men icke.

2-2 är naturligtvis ett högst gångbart resultat och hade tyskarna blivit erbjudna det på förhand hade många tagit det utan att blinka. Kanske inte Pep. Men många andra. Jag har sett olika statistiska fakta som visat på att det här utgångsläget talar för såväl Juventus som Bayern. Sådant får man ta med en klackspark. Vad det första mötet visade var att om returmötet levererar 50% av vad matchen igår gjorde så har vi en fantastisk retur att se fram emot. Och om Bayern levererar så som man gjorde under 60 minuter igår, så ligger avancemanget nära till hands.

Adam Nilsson

Det handlar om centimetrar

Twitter: @atnilsson

Centimetrar. Det är vad de tyska medierna har pratat om under de senaste dagarna. Rättare sagt har det handlat om centimetrar på försvarsspelarna i Bayern München. Ämnet har aktualiserats mer och mer för varje dag som har gått och inför kvällens möte med Juventus har nått sin kulmen. Det har ritats upp grafer. Jämförts både kors och tvärs. Summa summarum: Bayern är klart kortare i rocken. Det är David mot Goliat. Det är Florin Prunea mot Kennet Andersson.

I Holger Badstuber (190cm), Jerome Boateng (192cm) och Javi Martinez (190cm) förlorar Bayern tre av sina absoluta längsta spelare. Endast tre tillgängliga utespelare mäter över 185 centimeter inför dagens match: Mehdi Benatia med sina 189cm, Thomas Müller med sina 186cm och Serdar Tasci med sina 186cm. Med största sannolikhet kommer vi endast att få se Thomas Müller från start ikväll. De två försvarsspelarna Benatia och Tasci kommer troligen att få nöta bänk.

Istället lär vi få se en fyrbackslinje bestående av Philipp Lahm (170cm), Joshua Kimmich (176cm), David Alaba (180cm) och Juan Bernat (170cm). Tre lärda ytterbackar och en central mittfältare ser Pep Guardiola ut att förlita sig på när hans Bayern ska ut och möta ett Juventus som sedan veckor tillbaka är i bra slag. Nog för att Guardiola vågat med chansningar förut, men det här är något av det mest extrema han har tvingats till under sina snart tre år som tränare i Bayern.

Guardiola har dock haft en liten fördel och det är att han har varit medveten om bekymret sedan drygt tio dagar. Den spanske tränaren har haft flera viktiga dagar på att sig att förbereda sig och sin backlinje inför uppgiften mot Juventus vilket har givit honom ett lugn som han säkerligen inte hade uppvisat om situationen uppkommit under helgen som varit. Guardiola har säkerligen låtit backlinjen träna ihop minut in och minut sedan Holger Badstuber – den sista tillgänglige mittbacken – gick och skada sig.

”De får hoppa högre”, sa sportchefen Matthias Sammer med ett brett leende på läpparna när han fick frågan om hur Bayern skulle klara sig med sin kortvuxna backlinje. Spänsten kommer att spela mindre roll i försvarsspelet mot Juventus, vilket självklart Sammer är medveten om. För Bayern kommer det handla om att försvara i zoner, att stänga löpvägarna och att hela tiden söka kroppskontakt med sina motståndare så att de inte kommer till lägen i straffområdet. Det kommer lika mycket att handla om intelligens och slughet, något som spelare som Lahm och Alaba besitter i mängder. Frågan är om den färske Kimmich och den excentriske Bernat klarar av fylla de kraven.

För Guardiola är det också ett stort test för hela hans filosofi. ”Om jag fick önska, så skulle jag ha 100% bollinnehav”, sa Guardiola för några månader sedan på frågan om hur mycket boll han vill se sitt lag ha. Den spanske tränaren vill ha bollen då ”motståndarna inte kan attackera” och idag kommer den tanken att ställas på prov till fullo. Bayern kommer att behöva söka dominans för att Juventus inte ska komma till chanser och avslut mot Manuel Neuer i målet. En tuff, nästintill omöjlig uppgift mot ett Juventus som har imponerat hemma i Turin.

Dubbelmötet mellan Juventus och Bayern är det på förhand jämnaste av alla Champions League-åttondelsfinaler och det kommer att bli mycket intressant att se vad som kommer att göra skillnaden. Varje centimeter kommer att spela en avgörande roll, och då pratar vi inte bara om centimetrar på de olika spelarna, utan centimetrarna som gör skillnad på offside eller inte, halvchans eller farlig målchans, stolpe in eller stolpe ut. Så pass jämnt är det mellan dessa två giganter.

Adam Nilsson

Hoppet lever för de tyska lagen

Twitter: @atnilsson

Två segrar, två oavgjorda och fyra hållna nollor lyder facit efter att de tyska lagen gått in i Europa League-spelet. Fyra resultat som gör att möjligheten fortfarande finns där för alla lag att ta sig vidare även om vissa av lagen har bättre chanser än de andra. Det visar också på att de tyska klubbarna inte tar Europa League för givet som de har gjort tidigare år.

Augsburgs defensiv ordnade oavgjort

Den match jag såg fram emot mest var den mellan Augsburg och Liverpool. Det finns en uppenbar förtjusning i Augsburg som klubb som jag dras till. En lantisklubb som med små resurser har jobbat sig uppåt i seriesystemet på ett fantastiskt sätt. Det är svårt att inte tycka om det. Framgångarna har inte heller ”förändrat” Augsburg, klubben står sig precis lika intakt och ödmjuk som tidigare.

Matchen mot Liverpool hemma på WWK Arena (som den numera heter) var utan tvivel Augsburg största i historien. En stor klubb. En Jürgen Klopp tillbaka på tysk mark. Och trots förväntningarna och pressen fallerade inte Augsburg utan levererade precis det man kunde begära av dem. Ett kompakt försvarsspel gjorde det svårt för Liverpool att ta sig igenom. Det är inte förvånande att Kolo Toure och Mamadou Sahko noterades för flest antal bollkontakter i matchen, för mycket av bollen hanterades i Liverpools defensiva lagdelar.

Ett Augsburg fullt medvetna om att helgens sexpoängsmatch mot Hannover betyder mer ställde upp med ett något decimerat lag. Halil Altintop fick chansen från start. Likaså Tobias Werner. Två spelare som inte haft särskilt mycket insatser från start tidigare under säsongen. Oroande dock att Raul Bobadilla klev av med skada. Det oavgjorda resultatet betyder att matchen lever inför det andra mötet på Anfield, och Augsburg har bevisat att Liverpool inte kommer att kunna gå på halvfart för att ta sig vidare.

Dortmund levererade mot Porto

För tabelltvåan Dortmund handlade det inför matchen mot Porto om två saker: 1) Möjligheterna till att faktiskt ta hem en europeisk cuptitel. 2) Dortmunds tveksamma form i slutet av gruppspelet. Många klubbikoner har gått ut och pratat om att Dortmund måste ta chansen att vinna Europa League när man har den. Ottmar Hitzfeld utnämnde till och med klubben till favoriter. Men sättet som Dortmund avslutade gruppspelet på gav tvivel på om huvudet och inställningen faktiskt fanns där för att göra det.

Dortmund bevisade att inställningen finns där mot Porto i en uppvisning av stora mått. Under de första 25-30 minuterna hade Porto svårt att ta sig från egen planhalva mot ett Dortmund som minst sagt forcerade de portugisiska murarna. Konstant rörelse och högt tempo gjorde det svårt för Porto att hänga med på Westfalenstadion. Naturligtvis blev det inte lättare av Dortmund fick det så viktiga 1-0 redan efter sex minuter av en ovan målskytt i Lukasz Piszczek.

Matchen slutade 2-0 och siffrorna borde ha varit större. Det fanns åtminstone flertalet lägen för att göra mål som Dortmund inte utnyttjade. Men med resultatet har de svartgula skaffat sig ett utmärkt utgångsläge inför returen. Visserligen har Dortmund en tuff match i helgen mot Leverkusen men så som det såg ut igår har jag svårt att se att Porto ska kunna ta sig tillbaka in i matchen.

Schalke borde ha fått med sig mer

I Ukraina var det den på förhand svåraste matchen att förutsäga när Schalke mötte Shakhtar Donetsk. Schalke har en säsong bakom sig av blandade resultat och insatser. Ena veckan har laget från Gelsenkirchen sett ut som Champions League-aspiranter, andra som ett blekt mittenlag. Det har helt enkelt varit svårt att placera Schalke på en skala då deras högstanivå har varit så makalöst långt ifrån deras lägstanivå.

Mot Shakhtar Donetsk hade Schalke dock en sådan där dag då mycket gick vägen. André Breitenreiters lag skapade chanser och hade dessutom en boll i mål, som något tveksamt dömdes bort. Det syntes tydligt att Shakhtar inte spelat en tävlingsmatch sedan december och Schalke borde ha utnyttjat det bättre. Ukrainarnas rytm fanns inte där, medan Schalke hade ett ordentligt matchtempo i kroppen.

Med 0-0 bjöd man lite in Shakhtar i dubbelmötet. Schalke hade mycket väl kunnat få med sig det så viktiga bortamålet och kunnat gå in med ett lugn i hemmamötet. Nu hamnar man istället i den där svåra situationen där man vet att man måste gå framåt och sätta en boll, utan att försaka defensiven och släppa in en boll. Sett till matchen är Schalke fortfarande favoriter till att gå vidare. Men det blir onödigt spännande – sett ur Schalkeögon – i returen.

Leverkusen gav sig själva ett försprång

Schalke lyckades inte med att få med sig ett bortamål, det gjorde däremot Bayer Leverkusen som ställdes mot Sporting Lissabon. Roger Schmidts mannar åkte till Portugal utan målskytten Javier Hernandez och mittfältsmotorn Kevin Kampl men med en Stefan Kießling som gjorde sin 400:e tävlingsmatch för Leverkusen.

Kießling låg också bakom matchens enda mål som gjordes av Karim Bellarabi i den 26:e minuten. Leverkusen kontrollerade matchen, mycket beroende av att Sporting Lissabon startade utan deras store målskytt Slimani och skapade ytterst lite problem för tyskarnas försvar. Även om Sporting i den andra halvleken bytte in Slimani och försökte sig på ett offensivare spel blev Leverkusen inte särskilt hotat.

Kanske borde Leverkusen ha gjort ytterligare något mål men 1-0 betyder att man har skapat sig goda förutsättningar för att ta sig vidare. Som tidigare nämnt möter Leverkusen Dortmund i helgen vilket blir en tuff batalj, men oavsett hur mycket krafter den matchen kommer att ta så har jag svårt att se att Roger Schmidts lag inte kommer att gå vidare. Leverkusen är helt enkelt ett nummer för stort för Sporting.

Adam Nilsson

Wolfsburg hoppas ge en glimt av sitt gamla jag

Twitter: @atnilsson

Att säga att säsongen inte riktigt har gått som Wolfsburg har tänkt sig är ingen underdrift. Tvärtom. Det är så nära sanningen man kan komma utan att komplicera det med fina ord och krångliga meningsuppbyggnader. Har man slutat tvåa i Bundesliga vill man inte ligga utanför Europaplatserna en halv säsong senare. Det gäller för alla lag, speciellt sådana vars ambitioner inte är att vara one-hit wonders.

Det var ingen som ifrågasatte att Wolfsburg skulle få sina bekymmer, ha svårt att fortsätta den på inslagna vägen mot toppen när säsongen drog igång. Ivan Perisic gav sig av till Italien och Inter. Kevin De Bruyne lämnade för spel i England och Manchester City. Två nyckelspelare under Wolfsburgs framgångsrika säsong som båda lämnade tomrum lika stora som svarta hål.

Självklart skulle avsaknaden av Kevin De Bruyne bli stor. Den belgiske mittfältaren var Bundesligas bäste spelare under sin sista säsong i Tyskland. Han var oövervinnlig. Gjorde nästan vad han ville med sina motståndare. Vissa spelare har matcher då de tycks få allting att fungera. Matcher där man som åskådare, kritiker och expert sitter och försöka sätta ord på vad det är som gör att det fungerar just till max den där dagen.

Kevin De Bruyne hade inte en sådan dag. Han hade en sådan säsong. En sådan där säsong då hakan gång på gång öppnade sig på glänt, hängandes mot marknaden, blottade av människornas stora häpnad. De Bruyne fick varenda pass att framstå som den perfekta. Varenda beslut som om det vore det mest välavvägda. Varenda avslut som om han sett en lucka bakom målvakten som ingen annan sett.

Försök ersätta det.

Och även om Kevin De Bruyne lämnade något ouppfyllbart bakom sig var inte Ivan Perisics flytt enkel. För det var den inte. Men De Bruynes avsked förminskade förlusten av Perisic. Den kroatiske mittfältaren gjorde vänsterkanten till sin i Wolfsburg. Han hade kanske inte samma bländande avslutning som De Bruyne. Men likväl gav Perisic något till laget som ingen annan har kunnat ersätta. En fränhet. Ett oändligt ego. Det behövdes.

Max Kruse var klar inför säsongen. Julian Draxler kom in under de sista dagarna av augusti. Ingen av de två profilerade värvningarna har riktigt lyckats sätta den där riktiga prägeln på det ”nya Wolfsburg” som man kanske får kalla det. Ingen har gjort bort sig, men ingen har givit den där pushen framåt mot något nytt. Där Perisic och De Bruyne kunde vara avgörande i stunden, så har Kruse och Draxler saknat den där förmågan att göra skillnaden när det har behövts som mest.

Det är naturligtvis en något förenklad sanning att Wolfsburgs dramatiska tapp, för det är vad det är, beror på att två spelare har lämnat och deras ersättare inte riktigt har lyckats fylla luckorna. Det finns självklart flera andra delar som har spelat in. Försvarsspelet har inte imponerat. Ingen riktig målskytt har utkristallerat sig. Det enda som har varit konstant i Wolfsburg under det senaste året är Nicklas Bendtners förmåga att skapa rubriker.

För ett år sedan hade Wolfsburg varit absoluta favoriter mot Gent. 80-20 om man hade kanske satt siffrorna till. Idag är det närmare 51-49. Wolfsburg är fortfarande favoriter, men mycket knappt. Det är väl helt enkelt så att man tänker att om en gruppspelsetta möter en gruppsspelstvåa så borde det vara ettan som är favorit. För formmässigt är Wolfsburg i ingenmansland även om man kommer från en viktig seger i helgen mot systerklubben Ingolstadt.

Men det var hemma på Volkswagenarena i Wolfsburg. På bortaplan har resultaten varit bedrövliga. Under Bundesligasäsongen är  Wolfsburg det lag som har tagit minst antal poäng på bortaplan och noterats för endast en seger – mot nykomlingen Darmstadt. I Champions League vann man mot CSKA Moskva borta i slutet november, sedan dess har Wolfsburg endast tagit en poäng utanför stadens gränser vilket inte bådar gott inför kvällens möte.

När Wolfsburg kliver ut på gräsmattan ikväll är det i en helt annan skepnad, med ett helt annat självförtroende och med en förändrad självbild än vad man hade när man tog Champions League-platsen förra säsongen. En seger skulle behövas för att vända tillbaka till den där tiden då självförtroendet var topp. Och kanske, jag säger kanske, får vi ikväll möjligheten att se en liten glimt av det där Wolfsburg som förra året chockerade oss alla och tog sig till Champions League. Men räkna inte med det.

Adam Nilsson

En seger för Holger

Twitter: @atnilsson

Det var en Pep Guardiola som klev in på SGI-Arena i Augsburg i en ovanligt lössläppt utstyrsel gentemot vad man är van att se honom i. Istället för en perfekt åtsittande märkeskostym var den spanske tränaren uppklädd i en röd, något pösig tröja med texten ”Wir sind bei dir. Du schaffst es wieder!” (”Vi står vid din sida. Du klarar det igen!”). Även spelarna i Bayern München bar tröjorna vid inmarschen på arenan för att visa sitt engagemang.

Det var en tydlig markering för Holger Badstuber som återigen gått och skadat sig kort efter att han kommit tillbaka efter sin senaste efterhängsna skada. På den sista avslutande träningen inför matchen mot Augsburg var olyckan framme igen. En bruten ankel och minst tre månaders frånvaro från fotbollen för den tidigare landslagsbacken som sedan slutet av 2012 inte gått mer än några månader innan nästa skada har stått för dörren.

För Badstuber har det sedan dess varit ett konstant kämpade mot sitt eget huvud och sin egen kropp för att komma tillbaka. Det som började med en korsbandsskada, som han sedan fick ett bakslag på, har gått vägen genom muskelskador för att nå till den brutna ankeln som nu håller honom borta från fotbollen ett bra tag till och som gör att han missar sommarens EM-slutspel. Sedan den första skadan har Badstuber gjort 17 Bundesligainsatser på 39 månader, ett bedrövligt facit som bara bekräftar bilden av hans långa perioder av frånvaro.

Upptäckt i ungdomslaget av Louis van Gaal fick Badstuber chansen under säsongen 2009/2010. Från Stuttgart i början men till stor del fostrad i Bayern sågs Badstuber som en egen produkt och som en modern mittback som hade alla möjligheter att bli en nyckelspelare i Bayern. Han hade de personliga egenskaperna för att lyckas blomma ut i en tuff miljö som München. Ambitiös och så där öppet frispråkig som bara fotbollspersoner i Bayern München kan vara.

För bara några år sedan var Holger Badstuber tillsammans med Mats Hummels tänkt som den stora framtiden i backlinjen för det tyska landslaget. Det Badstuber saknade i snabbhet kompenserande han med blick för spelet och en passningssäkerhet som var ett vapen i offensiven. Även Guardiola hyllade Badstuber och spelarens förmåga för att kunna slå långa, flacka passningar mot kanterna och på så sätt igång anfallspelet på ett bra sätt. Skadorna till trots har Badstuber alltid visat upp att just den förmågan, precisionen i passningsspelet, aldrig fallit bort till följd av skadorna.

Perioden med Guardiola som tränare har inte varit lyckosam för Badstuber som gång på gång har funnit sig sittandes på rehabcykeln istället för fotbollsplanen. För Guardiola, vars fotbollsfilosofi mycket passar i Badstubers spelstil, har det varit ett rejält avbräck i ambitionerna. Många har undrat över hur många gånger Badstuber kommer att orka att ta sig tillbaka och för den om en månad blivande 27-åringen börjar tiden rinna ut att komma tillbaka på fotbollsplanen på allvar igen.

Det är inte svårt att dra paralleller till en viss Uli Hoeneß som även han fick lägga ned sin fotbollskarriär till följd av skadebekymmer vid 27 års ålder. För varje skada som sker kommer Badstuber allt närmare ett öde där han inte längre är på planen utan står vid sidan av den och Bayern kommer att göra allt för att få honom att ta ett jobb i klubben och stanna kvar. Man ger alltid sina spelare en hjälpande hand. Uli Hoeneß började som sportchef. Gerd Müller fick ett jobb trots grava alkoholproblem. Brassen Breno fick återvända som juniortränare efter att han bränt ned sitt hus. Det är så det fungerar i Bayern.

Utan Badstuber, som sannolikt hade spelat från start igår om skadan dykt upp, spelade Bayern med en backlinje vars längste spelare uppmätte 180cm och ett snitt på 174cm. Det räckte för att Bayern skulle vinna med 3-1 mot Augsburg. Det var en seger för Holger, en seger som inte kanske blottade någon större avsaknad men som ändå var viktig. Till och med Guardiola gick utanför sin comfort zone och hade på sig något som inte följde hans passform. Det säger inte lite om Badstubers status i klubben.

Adam Nilsson

Den siste brandmannen

Twitter: @atnilsson

”Klubben behöver en tränare som kan ge 120% och det kan jag inte göra”, berättade Huub Stevens med tårfyllda ögon under vad som sannolikt blev hans sista presskonferens någonsin som tränare. Hjärtat hade inte samma kraft längre. Och en Huub Stevens utan hjärta är som en boxare utan adrenalin – håglös och utan syfte. Huub Stevens har lagt ned sin hjärta och själ i fotbollstränaryrket sedan mitten av 80-talet och det är inte konstigt att kroppen till slut säger ifrån. Med Huub Stevens lämnar dock inte bara en erkänt skicklig tränare, utan också en av de sista i sitt skrå.

”Der Feuerwehrmann”, brandmannen, betecknar man i Tyskland de tränare som kommer in och räddar klubbar i sista stund från olika scenarior, vanligtvis nedflyttning. Huub Stevens var arketypen för en brandman. En tränare som var något till åren gången, närmare pension än examen, hade en diger meritlista med många erfarenheter, kännetecknades av att ha ”hårda nypor” (om vi uttrycker det milt) och framför allt stod han för en tydlig idé om att hålla sig till det man kan och få ut varenda liten förbannad svettdroppe oavsett om det var träning eller match. Det var precis den typen som klubbarna suktade efter när det började att gå söderut i tabellen.

Huub Stevens var och är inte den ende. Felix Magath är en annan vars namn brukar dyka upp i diskussionerna när klubbarna söker kortsiktiga lösningar. Friedhelm Funkel, mannen som fört upp flest lag från 2. Bundesliga till Bundesliga, är en tredje. Vad alla har gemensamt är att deras karriärer har passerat sitt zenit och att de tycks ha så pass tillgivna fruar att de på bara några dagar kan flytta sitt pack och pack tvärs över om landet om det så krävs. Främst kanske de stämplas av klubbledningarna med ordet ”kortsiktighet”. De ska in, rädda upp situationen och sedan ska någon annan ta över och bygga upp något nytt. Därav namnet brandman. Det handlar om att hjälpa till här och nu, inte om några månader.

Brandmännen har minskat till antal under de senaste säsongerna. Huub Stevens stod högst upp på listan efter att han först hjälpt till i Schalke under en kort period för att sedan rädda Stuttgart från nedflyttning två år i följd. Stevens var mannen som de flesta klubbarna visste att de kunde vända sig till, för klubbarna var väl medvetna om att den holländske tränaren själv inte sökte någon längre utmaning utan snarare en snabb syssla för att förära sin redan fyllda meritlista med ytterligare några uppdrag. När valet annars stod till en bindgalen Magath eller en Funkel som aldrig riktigt fått ut sin fulla potential i den tyska högstaligan, framstod Stevens som det mest rationella. Det var därför Hoffenheim tog in honom under hösten. Nu finns han inte längre kvar och kanske var han den sista inom sitt gebit.

I Tyskland har tendensen gått åt ett tydligt håll de senaste åren – och det är inte åt brandmännens håll. Klubbarna har steg för steg vänt blicken från de äldre, mer rutinerade tränarna till att istället hitta lösningar internt. Var exakt den trenden inleddes ett svårt att säga, men att Jürgen Klopps sejour i Mainz var en av de viktigaste milstolparna i den nyvunna inriktningen kan man i efterhand utan tvivel konstatera. Även hans efterträdare (om man bortser från Jørn Andersens korta sejour i Mainz), Thomas Tuchel, var en intern lösning som Mainz trollade fram och som idag är på väg att bli lika väl ansedd som Klopp.

I dagens Bundesliga finns det otaliga exempel på klubbar som har valt att hitta interna lösningar istället för att söka sig ut i djungeln av kontraktslösa tränare som åker från UEFA-konferens till UEFA-konferens för att fortbilda sig och hitta nya kontakter. Thomas Tuchel följdes av U23-tränaren Martin Schmidt i Mainz. Viktor Skripnik tog även han klivet upp från U23-laget i Bremen. Samma sak gäller Pal Dardai i Hertha Berlin, André Schubert i Mönchengladbach, Jürgen Kramny i Stuttgart och numera Julian Nagelsmann i Hoffenheim. Det är inte någon tillfällighet, det är en trend och frågan är enkel: varför? Varför väljer klubbarna att satsa på det mindre erfarna kortet när det finns massvis av rutin ute på marknaden?

U20-förbundskaptenen och tränarutbildningsledaren Frank Wormuth förklarade det så här till tidningen Welt: ”När du behöver in någon på kort tid, finns det fördelar att ta en ur det egna stallet. Risken är mindre, när du hämtar någon som känner till strukturerna.” Av 18 Bundesligaklubbar har 13 tränare i reservlagen tränarlicens för att kunna träna ett lag i Bundesliga. Just utbildningen hos tränarna inom klubben är något som har ökat lavinartat under de senaste åren i de tyska klubbarna. Det handlar inte om utbildningsinflation, utan om att klubbarna vill att deras tränare ska finnas beredda och handlingsredo för att ta sig an en större uppgift om det skulle krävas.

Det finns också stora fördelar för klubbarna att ha utbildade tränare i reservlagen som oftast hör hemma i den tyska tredje- eller fjärdedivisionen. Redan där ställs tränarna på prov och får ta sig an tuffa uppgifter som klubbarna sedan kan dra slutsatser utifrån huruvida tränarna är redo för att ta steget upp. Dessutom finns tränarna och deras tränarteam redan på klubbarnas lönelista vilket gör att kostnaderna blir mindre än att ta in en ny tränare med dennes team. När etablerade tränare som Armin Veh, Huub Stevens och den i Hannover nyligen anställde Thomas Schaaf tjänar runt två miljoner euro per år, så tjänar en Jürgen Kramny i Stuttgart eller André Schubert i Mönchengladbach inte ens en fjärdedel till en början.

Så när Huub Stevens, som var den äldste tränaren i Bundesliga lämnar och ersätts av den yngste någonsin i Julian Nagelsmann (som föddes två år efter att Stevens inlett sin tränarkarriär) är det inte någon tillfällighet. Det är tecken i tiden som visar var den tyska fotbollen är på väg. Det är en tid där brandmännen inte längre står högst upp på listan när problemen hopar sig, utan där man istället letar efter de yngre visionärerna som redan finns på lönelistan.

Adam Nilsson

Tio år efter starten – Hoffenheim på väg mot sin största motgång

Twitter: @atnilsson

När Huub Stevens igår kastade in handskarna på grund av arytmi var det kulmen på en utveckling som gått i rasande takt de senaste månaderna och som placerar Hoffenheim öga mot öga med sin egen, krackelerade spegelbild. Projektet som för tio år sedan startades genom stora investeringar från affärsmannen Dietmar Hopp ser nu att nå sin första, märkbara motgång.

För Dietmar Hopp var investeringarna i hans hjärteklubb en förhoppning om att ge något tillbaka till regionen som han vuxit sig stor i. Som en av grundarna bakom teknologiföretag SAP hade Hopp under nittonhundratalets sista årtionden samlat på sig en kassakista som vällde över med pengar. Vad bättre än att spendera dessa pengar i en klubb och en sport som han sedan barnsben hyst en sådan kärlek för?

De första stora kliven togs 2006. Då spelade Hoffenheim i den tyska tredjedivisionen men Hopp var inte nöjd med det. Han valde att kontakta Ralf Rangnick för att se huruvida den högt ansedde tränaren kunde tänka sig att engagera sig i klubben. Rangnick såg möjligheten, tog den och fick dessutom ett handplockat gäng av medarbetare för att kunna genomföra den vision Hopp hade om att nå Bundesliga.

Två år senare, efter två raka andraplatser, hade Hoffenheim nått sitt första mål. Med hjälp av stora investeringar i spelartruppen kunde Rangnick locka till sig namn som var ämnade för högre nivåer än Hoffenheim. Sejad Salihovic, Carlos Eduardo, Demba Ba och Luiz Gustavo var några av spelarna som hjälpte till med att föra Hoffenheim till den tyska fotbollens finrum. Ralf Rangnick var hjärnan bakom det. Hopp själen och hjärtat. Tillsammans var de på väg att skapa något som få hade kunnat anat.

Att Hoffenheim utgjorde ett uppenbart hot gentemot de mer traditionsrika tyska klubbarna blev tydligt. Kritiken växte sig allt mer starkare ju större framgångarna blev och för den tyska fotbollen var Hoffenheim inget annat än klubb från landet som utan investerare aldrig hade kommit någonstans. Det var första gången som de tyska klubbarna på allvar blev medvetna om hur stora summor investerade pengar kunde växla pendeln åt ett visst håll, detta trots att klubben i sig saknade såväl traditions som meriter.

Den första hösten i Bundesliga blev precis lika framgångsrik som de tidigare två säsongerna varit under Ralf Rangnick. Hoffenheim avslutade klubbens första halvår som tabelletta, men avslutade säsongen som tabellsjua. En framgång i sig för ett projekt som nyligen hade inletts. Det kanske tydligaste tecknet på Hoffenheims nyvunna styrka var när Timo Hildebrand hämtades från Valencia tillbaka till Tyskland, bara ett och ett halvt år efter att han blivit mästare med Stuttgart.

Men efter den första säsongen i Bundesliga började investeringarna från Dietmar Hopp att avta. Klubben hade nått Bundesliga och det började ryktas om att Financial Fair Play skulle stoppa Hoffenheim från framtida framgångar och spel i Europa. Spelare som Roberto Firmino, Gylfi Sigurdsson och Ryan Babel anslöt visserligen – men summorna Hoffenheim la ut hade inte ökat nämnvärt från tidigare år trots att man nu spelade i Bundesliga.

Det förändrade läget gjorde att relationen mellan hjärnan Rangnick och själen Hopp sakteligen började att vittra sönder. Rangnick såg sig inte förmögen att föra laget vidare och efter att ha sett Hoffenheim följa upp den första säsongens sjundeplats med en elfteplats hopade sig oron för ytterligare bakslag. Relationen mellan Rangnick och Hopp nådde sitt slut när Hoffenheim inför säsongen 2010/11 sålde Carlos Eduardo till Rubin Kazan och under vintern sålde såväl Demba Ba (West Ham) som Luiz Gustavo (Bayern München). Efter Gustavoförsäljningen hade Rangnick tappat förtroende för projektet och tackade för sig, vilket lämnade ett stort tomrum i klubben.

Holger Stanislawski, Markus Babbel, Frank Kramer och Marco Kurz försökte alla att täcka upp efter Rangnick utan att lyckas. Trots nya investeringar från Hopp som bland annat såg landslagsspelaren Tim Wiese komma till klubben närmade sig Hoffenheim allt mer nedre delarna av tabellen. Konsekvenserna blev att klubben drabbades av panik, försökte sig på nya projekt och man skickade bland annat ned nämnde Wiese i vad som benämndes som ”träningsgrupp 2” då han spred dålig stämning i laget.

Två år efter att Rangnick lämnat, hägrade nedflyttningsplatserna kring Hoffenheim som valde att lägga hoppet till Rangnicks tidigare assistent Markus Gisdol. Med Gisdol klarade Hoffenheim Bundesligakontraktet efter två nervkittlande kvalmatcher mot FC Kaiserslautern. Och med Gisdol återfann sig för första gången sedan Rangnick en strukur och en tydlig idé om var klubben skulle nå. Värvningarna blev fler, men var väl uttänkta och det såg ut som om Hoffenheim skulle uppnå sitt mål om att nå ut i Europa.

Men den här hösten vreds klockan tillbaka, trots att Hoffenheim efter försäljningen av Roberto Firmino återinvesterat stora summor i spelartruppen, och Gisdol fick lämna efter att klubben placerat sig på nästsista plats i tabellen. Hoffenheim valde en icke-konvetionell lösning för att ta sig ur det hela. Huub Stevens, som räddat värsta rivalen Stuttgart från nedflyttning två år i följd, skulle ta över för resten av säsongen medan den 28-årige ungdomstränaren Julian Nagelsmann skulle ta över till sommaren.

Stevens har dock inte lyckats lyfta Hoffenheim som fortfarande ligger nästsist i tabellen. När han igår tackade för sig var det med tårar i ögonen, han hade velat fullfölja sitt projekt men hälsan stoppade honom. Och för Hoffenheim var beskedet ett slag i magen för med Julian Nagelsmann som tränare till sommaren kan man inte få in en tränare på lång sikt utan bara på kort. Och hur många namnkunniga, erkänt skickliga tränare kan tänka sig ett fyramånaderskontrakt i ett lag som slåss för nedflyttning i Bundesliga?

Kanske hade man kunnat skaka fram någon om laget hetat Bayern München eller Borussia Dortmund. För då hade det kunnat anses som en fjäder i hatten, men att ha räddat kvar Hoffenheim har inte alls samma klang i en tränares öron. Det kanske ser bra ut på meritlistan men det är inte så att det får flera klubbar att ringa till tränarens agent för att höra vad denne har att göra i höst.

För första gången sedan Dietmar Hopp inledde sina investeringar ser Hoffenheim ut som en klubb ämnad för en stor motgång. Just nu leds man att två assisterande tränare som aldrig haft ett huvuduppdrag, man har en blivande tränare som man vill ta in men som just nu fullgör sin tränarutbildning och har ett lag som saknar självförtroende. Lägg då till att man saknar fem poäng upp till kvalplats och sju poäng till säker mark. Hoffenheim var klubben från landet som tog sig förbi de traditionsrika klubbarna med ett snett leende på läpparna, just nu är det dessa klubbar som har leendet på sina läppar.

Missa inte veckans avsnitt av Bundesligapodden! Handlar om Wolfsburgs fall, Pep Guardiolas hektiska vecka, Robert Huth med mera!

Adam Nilsson

Hertha är på god väg mot Europa

Twitter: @atnilsson

Det var ingen vacker match de 72 500 som tagit sig till Olympiastadion i Berlin fick se mellan tabelltrean Hertha och tabelltvåan Dortmund. Matchen präglades av slughet och taktiska finesser för att få motståndarna ur sina gängor och det var hemmalaget som lyckades bäst med. Hertha vann visserligen inte matchen, men man lyckades med att sätta stopp för Dortmunds framgångsrika anfallsspel och det på ett effektivt sätt.

Och det är just det defensiva spelet som har tagit Hertha från botten till toppen inom loppet av tio månader. När Pal Dardai kom in som tränare i klubben för ett år sedan var det defensiven som han la mest energi på. Från att agerat utan självförtroende började huvudstadslaget att spela fränare, tuffare och gav inte en tum till motståndarna. Under våren räckte det till att man säkrade kontraktet, om än i den sista omgången.

Sedan dess har utvecklingen gått framåt och under hösten visade det sig tydligt i Herthas rsultat. Hertha stängde bakåt, speciellt hemma på Olympiastadion, och övergav mycket av det offensiva till individuellt kvalitet och skicklighet. En spelare som Solomon Kalou har efter en tuff start hittat rätt. Vedad Ibisevic har kommit in från frysboxen i Stuttgart och levererat direkt. Alexander Baumjohann har kämpat sig tillbaka efter sin andra korsbandsskada och ser ut att nå tillbaka till den höga nivå han visat tidigare i sin karriär.

Men det är inte bara taktiskt som Pal Dardai har tillfört. Det första den ungerske tränaren gjorde var att lätta upp på de tuffa reglerna som hans föregångare Jos Luhukay haft. Luhukay hade bland annat hindrat spelarna från att äta vissa pålägg och det var bara en av många regler som tränaren satt upp. Med Dardai kom en helt annan inställning. Ungraren tog bort många krav som han ansåg onödiga. Tränaren fick genast positivt gensvar från spelarna som fyllde på självförtroendet med positiv energi över det egenansvar de fått.

Under tiden har Hertha gått från botten till att vara en kandidat till en Europaplats. Efter hösten placerade man sig välförtjänt på tredjeplats i tabellen och även om vårens första matcher har saknat segrar finns det mycket som talar för att Hertha kommer att knipa en plats ute i Europa till kommande säsong.

Sedan säsongen 1995/1996, då trepoängsystemet infördes, har totalt 76 lag haft minst 35 poäng efter 20 omgångar. Av dessa har 92%, 70 stycken, i slutändan hamnat på plats sex eller ovan. Fyra stycken har slutat på sjua, två stycken nia. Det skulle för Herthas del alltså betyda åtminstone Europa League vilket skulle betyda oerhört mycket för huvudstadsklubben som försökt att etablera sig i Bundesliga flertalet gånger under det senaste decenniet.

Man ska inte heller underskatta vikten av att Hertha kommer ut i Europa. Bundesliga är en av de få ligor som aldrig har haft en klubb från huvudstaden som har vunnit ligan och i Hertha har man en klubb med enorm potential. Det finns en stor supporterskara, Berlin är en stad som lockar spelare och sponsorer kommer det att finnas ett hav av om man kan ta sig ut till Europa.

Inför matchen mot Dortmund sa Dardai att Hertha var där man var i tabellen för att man begått mindre fel än andra, men att mötet med BVB skulle visa vilken nivå Hertha faktiskt låg på. Det var inget publikfrieri men det var en insats värdig en klubb som vill ut till Europa och som visade på att det inte handlar om någon tillfällighet. Hertha är på god väg mot Europa, vilket få hade trott inför säsongen.

Adam Nilsson

Sex av sju topplag ställs mot varandra – en fingervisning åt vilket håll CL-platserna går

Twitter: @atnilsson

Den här lördagen har något exceptionellt för sig i Bundesliga. Av de sju topplagen spelar sex stycken mot varandra. Ett toppmöte brukar man kunna få, i vissa fall två men att Bundesliga gav bjuda upp till tre är något utöver det vanliga som vi inte har varit särskilt bortskämda med. Matcherna kommer inte att vara avgörande för vilka som tar vilka platser, men de kommer att ge en hint om vilka lag man ska hålla ett extra öga på i toppstriden och vilka som kan komma att falla ur den.

Hertha Berlin vs. Borussia Dortmund, 15.30 (Eurosport 2)

Ett av de intressanta mötena spelas på Olympiastadion i Berlin mellan Hertha och Dortmund. Tabelltvåan tar emot tabelltrean och vad som förra året hade räknats som ett bottenmöte är i år ett toppmöte. Hertha har överraskat alla under hösten. Från att ha varit en instabil klubb med ett lag som inte lyckats har man med Pal Dardai som tränare ordentliga kliv framåt. Främst är det den defensiva styrkan som har stått ut för huvudstadslaget. På andra sidan har Thomas Tuchel tagit över och genomfört en förändring i Dortmund som har givit snabba resultat. Dortmund är ett allsidigare lag i år än tidigare och motståndarna har haft det tufft mot de svartgula.

Hertha har endast förlorat en match på hemmaplan under säsongen och bara släppt in sju mål på de nio matcherna. Offensivt har det inte varit fyrverkerier men fjorton kassar har man ändå gjort på Olympiastadion. Dortmund är ligans nästbästa bortalag efter Bayern och åker inte till Berlin för att spela oavgjort. Det kommer att bli oerhört intressant att se hur matchen dessa två lag med vitt skilda spelstilar kommer att arta sig. Klart är att Hertha behöver en seger, man har fått med sig två oavgjorda resultat från inledningen (Augsburg 0-0, Bremen 3-3) och många – inklusive jag – undrar om vi har sett slutet på Herthas makalösa form från hösten.

Schalke 04 – VfL Wolfsburg, 15.30

Mötet som skulle bli Gelsenkirchensonen Julian Draxlers återkomst kan bli en match utan huvudpersonen som insjuknat inför matchen. En visselorkan hade väntat honom och satt en extra gnista på matchen. Men oavsett om Draxler är med eller inte så väntar det ett högst intressant möte mellan två lag som aldrig riktigt träffat den höjd som jag hade förväntat mig inför säsongen. Schalke fortsätter att vara en kaotisk klubb trots att den nye tränaren Breitenreiter gjorde sitt bästa för att undvika den stressen. Dieter Hecking har inte alls fått fart på sitt Wolfsburg men jobbar under ett helt annat lugn än Breitenreiter och behöver inte vara orolig för sitt jobb – trots att det tabellmässigt går sämre för Hecking.

Det är tabellsexan Schalke som är favoriter inför matchen mot tabellsjuan Wolfsburg. Schalke ligger just nu tre poäng före Wolfsburg och öka på det avståndet med en vinst dag, något de självklart vill. Och även om Wolfsburg absolut inte är dåligt lag har deras bortaform varit rent utsagt bedrövlig. Endast sex poäng på bortaplan har vargarna fått ihop och med det är man sämst i Bundesliga. Men självklart hoppas de på en vändpunkt ikväll, vilket vore lägligt om man vill ansluta till striden om Europaplatserna.

Bayer Leverkusen – Bayern München, 18.30 (Eurosport 2)

Sist ut senare ikväll är mötet mellan Leverkusen och Bayern som handlar om mötet mellan den nuvarande tabellfemman och tabellettan. För Leverkusen har hösten varit under förväntningarna, framför allt för att man inte har lyckats hitta balans och jämnhet. Poängskörden har legat några poäng under den förväntade för Die Werkself och därför hoppas man på en bättre vår. På andra sidan har Bayern gått enligt förväntningarna även om mittbacksproblemen fortsätter att hopa sig för den sydtyska klubben.

Oavsett om Bayern saknar mittbackar eller ej går man ut som favoriter i matchen. Mästarna är helt enkelt i en klass för sig och det är alla medvetna om. Leverkusens sportchef Rudi Völler sa inför matchen att Bayerns individuella klass var så hög att taktik spelade en väldigt liten del i deras inhemska framgångar. Men Leverkusen är självklart inte oävna och med en djupledslöpande Chicharito mot ett högt stående Bayernförsvar kan allting hända. Mexikanen blev kvar – oerhört viktigt för Leverkusen – och han är en nyckelfigur för dem.

Adam Nilsson

Historien om när Lothar Matthäus skulle ta Brasilien med storm

Twitter: @atnilsson

Lothar Matthäus karriär som fotbollsspelare präglades av skandaler som i efterhand har kommit att överglänsa vad han gjorde på planen. Tysklands meste landslagsman var sina muntliga felsteg till trots en fantastisk fotbollsspelare som under flera år höll absolut högsta klass i fotbollsvärlden. Hans tränarkarriär däremot, nådde aldrig riktigt samma höjder men historien om hans korta sejour i Brasilien är värd att berättas.

Efter att ha varit klubblagstränare i Rapid Wien och Partizan Belgrad hoppade Matthäus på jobbet som förbundskapten i Ungern. I den ungerska huvudstaden Budapest kände sig Matthäus hemma och jobbet som förbundskapten passade honom alldeles utmärkt. Han höll fortfarande en fot kvar inom fotbollen men kunde spendera mer tid med familjen som följt med honom till Ungern. Men mot slutet av tiden i Ungern hopade sig problemen med förbundet och Matthäus fick inget förlängt kontrakt, trots att han gärna hade stannat kvar.

I februari 2006 bar det så av till fotbollens förlovade hemland – Brasilien. Atlético Paranaense hade kontaktat Matthäus som åkt hela vägen till Curitiba för att bekanta sig med klubben under tre dagar. Omedelbart fattade den tyske tränaren tycke för klubben som han själv ansåg höll högsta nivå när det kom till sportsliga förutsättningar, i klass med europeiska toppklubbar. Under sina tre dagar fattade inte Matthäus bara tycke för klubben, även det kulturella och vardagliga livet tilltalade den globale tysken som utan att blunda skrev på ett ettårskontrakt när det las på bordet.

”Det är en viktig erfarenhet för min utveckling som tränare. Vilken europé kan säga att denne har tränat ett brasilianskt topplag?”, triumferande Matthäus efter att han skrivit på kontraktet. Oerhört nöjd över att återigen stå i händelsernas centrum efter ett par år i periferin.

Lika begeistrad som Matthäus var över att ha fått uppdraget, lika kritiska var de brasilianska fotbollsjournalister som tvivlade på om nomaden Matthäus hade det som krävdes för att träna ett brasilianskt klubblag på högsta nivå. ”Som spelare var han bra. Som tränare är han ingenting. Jag är inte särskilt imponerad”, dundrade en fotbollsjournalist ut i brasiliansk tv och satte ord på det många fotbollssupportrar i Brasilien tänkte.

Atlético Paranaense hade året innan Matthäus klivit på jobbet spelat final i Copa Libertadores och slutat 6:a i den brasilianska ligan. 2001 hade man vunnit den inhemska ligatiteln, detta trots att klubben så sent som 1995 återvänt till den högsta divisionen i Brasilien. Uppgiften för Matthäus var tydlig, men svår. Utöver att vara ett PR-mässigt ansikte utåt skulle Matthäus ta klubben till nästa nivå spelmässigt. Dessutom skulle tysken uppfylla sitt personliga mål att lyckas som tränare på högsta nivå och etablera sig som en kandidat för de största europeiska klubbarna.

I den första matchen kom också den första segern för Matthäus. Hans Paranaense vann med 1-0 och han hade tidigt vunnit spelarnas respekt genom att imponera med sin analytiska förmåga. En journalist från den tyska tidningen Bild som var nere för att träffa Matthäus, berättade om hur Matthäus slagit på en Champions League-match för sina spelare och gjort så precisa och perfekta analyser i realtid av de båda lagen att spelarna ”tappat hakorna”.

Drygt sex veckor efter den första segern, med åtta spelade matcher och ett facit som lydde sex segrar och två oavgjorda, betecknades Matthäus som ”försvunnen” av sin klubb. Vissa medier rapporterade om att han vänt hem för att förhandla med det tyska fotbollsförbundet om jobbet som förbundskapten, andra skrev att han av privata skäl valt att återvända till Budapest. Matthäus hade bland annat hamnat i handgemäng med en tysk fotograf, något som i efterhand fabricerades som fotografens fel och inte Matthäus.

”Tyskarna har infört arbete på distans inom fotbollen”, skämtade brasilianska journalister och påpekade att även Jürgen Klinsmann, som vid tiden var förbundskapten för Tyskland, bodde i Kalifornien. Representanter från klubben försökte förtvivlat övertyga sig själva och andra om att Matthäus skulle återvända, men det gjorde han aldrig. Istället enades klubben och tränaren att gå skilda vägar efter bara sex veckor tillsammans.

”Det var ett personligt beslut. Jag underskattade distansen till familjen. Det är inte möjligt att kombinera jobb och familj”, berättade Matthäus senare när den värsta stormen lagt sig. ”Det fanns inte sportsliga grunder till att avsluta samarbetet.” Nyligen berättade Matthäus i en intervju med Kicker att beslutet att lämna Brasilien var det ”sportsligt största felet” han hade begått under sin karriär.

För Matthäus var sejouren i Brasilien likt en blixtsnabb förälskelse. Intensiv. Passionerad. Men när de inledande känslorna slog över till vardag blev det allt svårare för Matthäus att mentalt distansera sig från vad han hade hemma i Europa. Och kanske gav den en gång fantastiske fotbollsspelaren där och då upp chansen att bli en lika bra fotbollstränare. För resultaten gav hopp om att han var på väg att bli en fullfjädrad ledare.

Källor: Handelsblatt, Kicker, FAZ, Focus, 11Freunde

Adam Nilsson

Hamburg hoppas ha hittat ett fynd i Bahoui

Twitter: @atnilsson

Så satt han där. På en vit plaststol, med en läkarrock hängandes i bakgrunden med en ansiktsmin som inte gav sken över någon större glädje. En bild knäpptes och rullades ut några minuter efter att det tyska transferfönstret stängt vid klockan 18.00 igårkväll. ”Wir verpflichten den schwedischen Nationalspieler Nabil Bahoui!” (”Vi har värvat den svenske landslagsmannen Nabil Bahoui!”)

Den första, genuina reaktionen från Hamburgsupportrarna var glädje. Inte glädje över att Hamburg värvat just Bahoui utan att man värvat en spelare överhuvudtaget utan att det läckt ut i pressen. ”Hamburg styrs inte längre av media!”, skrev HSV-supportrar på diverse forum och sociala medier. En befrielse för en klubb vars alla steg under de senaste åren har funnits väldokumenterat i såväl digital- som pappersform.

Det har gått så pass långt att Hamburg har valt en helt ny medial strategi för att undvika missförstånd och felaktigheter. Klubben har valt att gå ut med nyheterna själva, främst på sociala medier, när man varit nära att skriva kontrakt med en spelare eller när en omtalad affär inte har rotts i hamn. Det finns många åsikter kring den strategin men resultat har fallit ut mer än väl och det har gjort att Hamburg – åtminstone inom de tyska gränserna – har uppfattats som en professionellare klubb än tidigare.

Något slentrianmässigt förknippas Hamburg med kaos och epitetet ”en sovande jätte”. Hamburg har visserligen haft två kaotiska säsonger bakom sig med många tränarbyten och två nedflyttningskval. Men så sent som säsongen 2012/2013 slutade man sjua i Bundesliga, tre poäng från en Europa League-plats och under det senaste året har man fått in en helt ny ledning anförd av den erfarne Dietmar Beiersdorfer och en sportchef i Peter Knäbel som jobbat framgångsrikt på det schweiziska fotbollsförbundet.

Så vad Nabil Bahoui kommer till är en klubb med en diger meritlista men som haft bekymmer under de senaste två säsongerna. Det är en klubb på uppgång. En klubb som jobbar successivt för att ta steg för steg tillbaka till toppen och som försöker att göra ett hyperprofessionellt jobb. Värvningen av Bahoui är ett exemplariskt exempel på den förändring som har skett i Hamburg på sistone.

För hade klubbledningen inte varit utbytt, hade sportchefen varit en annan och tränaren inte hetat Bruno Labbadia är jag rätt övertygad om att Bahoui aldrig hade stått på listan över kandidater. De nuvarande ansvariga har nämligen insett att man har ett ekonomiskt problem att ta hand om (Bahoui värvas utan övergångssumma) och man har förstått att det handlar om att hitta rätt namn och inte ett välkänt namn.

”Nabil var en sällsynt möjlighet”, berättade sportchefen Knäbel till klubbens officiella hemsida. Hamburg tror sig ha hittat ett fynd i en spelare som har varit en del av det svenska landslaget, som har fysiken för att kunna klara av Bundesliga och som dessutom har nog med tekniska kvalitéer för att bli ett offensivt vapen – förutsatt att de används rätt och Bahoui får tid på sig att komma i form.

Efter den inledande chocken över att Hamburg lyckats värva en spelare utan att det läckt ut i media började supportrarna sakta att ta reda på information kring sitt svenske nyförvärv. Den övervägande majoriteten var överens om att Bahoui mycket väl kunde vara det Hamburg sökte och såg fram emot vad han skulle kunna tillföra. En ytterst liten minoritet var skeptiska, mest för att han spenderat tid i Saudiarabien men alla enades i att hans facit från Allsvenskan i kombination med hans fysik nästan såg oförskämt bra ut för en klubb som Hamburg.

Valet av Hamburg är i mina ögon ett väldigt bra val. Dels av tidigare nämnda skäl, Hamburg är en klubb som jobbar sig uppåt och som har en potential att nå högt. Dels för att konkurrenssituationen bland yttrarna i Hamburg inte är särskilt stor. Egentligen har man bara två renodlade yttrar i Nicolai Müller och Ilo Ilicevic, där den sistnämnde (som spelar ute till vänster) sitter på ett utgående kontrakt som inte kommer att förlängas, vilket ger en hint om att Bahoui troligen är tänkt för den rollen i framtiden, men inte omedelbart.

För Bahoui är inte ett tänkt startman nu till en början. Han kommer att behöva tid på sig för att möta de fysiska och tekniska krav som han kommer att möta i Bundesliga, så man ska inte förvänta sig att han omedelbart kliver in i startelvan till helgen. Men det finns en god möjlighet att han kommer att sitta på bänken om inte annat, för Hamburg har inte särskilt många alternativ på det offensiva mittfältet och framför allt inte på kanterna. Bahoui kommer att få speltid medan han sakta men säkert jobbar sig i form vilket är positivt.

Och inför ett stundande EM är Bundesliga ett klart bättre skyltfönstee än Saudiarabien om man vill spela sig in i truppen. Det ska bli mycket intressant att se vad Bahoui kommer att göra i Hamburg. Trots att han på den första publicerade bilden inte såg överlycklig ut är jag övertygad om att han inombords är mer än nöjd över sin flytt, för möjligheterna för honom i Hamburg är riktigt lovande.

Adam Nilsson

Miloševic har goda chanser att ta en plats i Hannover – men det är ingen enkel uppgift

Twitter: @atnilsson

Man får säga att de svenska medierna har jobbat bra när de långt före de tyska kunde gå ut med Alexander Miloševic att mittbacken kommit överens med Hannover 96 om ett lån. De tog de tyska medierna en bra lång tid innan de snappade upp spåret, som kom genom Sverige, och själva byggde en nyhet kring det hela.

Det första intrycket från Hannovers supportrar kring Miloševic var skepsis. Vad ska Bundesligajumbon med en mittback som knappt fått speltid i Hannover till? En befogad fråga i den prekära situation som Hannover befinner sig. Klubben kollade på den norske landslagsmannen Vegard Forren, till vardags i Molde, och fick istället en bänknötande svensk. Många Hannoverfans hade hoppats på mer och Miloševic har redan där en uppförsbacke, han kommer att behöva övertyga supportrarna om sin kvalitet för hans namn och meritlista gör det inte.

Men det är inte så att Hannover har tagit in Miloševic för att man inte hade något annat alternativ, tvärtom, mittbacken har blivit nog utvald av både sportchef och tränare. Den i höstas tillsatte sportchefen Martin Bader var redan intresserade av 24-åringen när Bader var sportchef i Nürnberg. Den gången klaffade inte växeln.

Även tränaren Thomas Schaaf vet mycket väl vem han har att göra med. Mittbacken var nämligen scoutad på nära håll av Werder Bremen när Thomas Schaaf var tränare där men på grund av bristen på ekonomiska resurser valde den nordtyska klubben aldrig att slå till på den då i AIK spelande Miloševic. Trots att det kan verka ivrigt, något förhastat är Hannover högst medvetna om vad och vem man får.

Det är inte heller konstigt att Miloševic ser sin chans i Tyskland. Han kommer till en liga som håller hög nivå i Europa. Han kommer till en klubb som inte har något att förlora och med tanke på att brassen Marcelo går motsatt väg öppnar sig omedelbart en mittbacksplats upp sig omedelbart. Miloševic kan självklart inte räkna hem platsen, men han kommer ligga bra till för den och med ett stundande EM-slutspel i sommar är det en ypperlig chans till speltid för honom.

I Thomas Schaaf får han en tränare som går för ren och skär attackfotboll. Han vill se sina försvarare högt upp i planen och Miloševic kommer att få användning för sin passningsfot för att sätta igång spelet. Det är något av ett ”allt eller inget”-försvar som gäller för Hannover där man med rätt mentalitet och fysiska styrka kan klara sig väldigt långt. Om Miloševic går in med rätt inställning och visar upp en mental styrka kommer han att ligga högt upp i hierarkin hos Schaaf.

Vad Miloševic måste motbevisa är de tyska supportrarna som är högst tveksamma till att han håller måttet. Samtidigt kan mittbacken finna trygghet i att han vet att sportchefen och tränaren vet vad han går för. Det är ingen enkel uppgift som väntar men om Miloševic spelar sin kort rätt kan han spela sig rätt in i EM-truppen, för den möjligheten är högst levande.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv