Lothar Matthäus karriär som fotbollsspelare präglades av skandaler som i efterhand har kommit att överglänsa vad han gjorde på planen. Tysklands meste landslagsman var sina muntliga felsteg till trots en fantastisk fotbollsspelare som under flera år höll absolut högsta klass i fotbollsvärlden. Hans tränarkarriär däremot, nådde aldrig riktigt samma höjder men historien om hans korta sejour i Brasilien är värd att berättas.
Efter att ha varit klubblagstränare i Rapid Wien och Partizan Belgrad hoppade Matthäus på jobbet som förbundskapten i Ungern. I den ungerska huvudstaden Budapest kände sig Matthäus hemma och jobbet som förbundskapten passade honom alldeles utmärkt. Han höll fortfarande en fot kvar inom fotbollen men kunde spendera mer tid med familjen som följt med honom till Ungern. Men mot slutet av tiden i Ungern hopade sig problemen med förbundet och Matthäus fick inget förlängt kontrakt, trots att han gärna hade stannat kvar.
I februari 2006 bar det så av till fotbollens förlovade hemland – Brasilien. Atlético Paranaense hade kontaktat Matthäus som åkt hela vägen till Curitiba för att bekanta sig med klubben under tre dagar. Omedelbart fattade den tyske tränaren tycke för klubben som han själv ansåg höll högsta nivå när det kom till sportsliga förutsättningar, i klass med europeiska toppklubbar. Under sina tre dagar fattade inte Matthäus bara tycke för klubben, även det kulturella och vardagliga livet tilltalade den globale tysken som utan att blunda skrev på ett ettårskontrakt när det las på bordet.
”Det är en viktig erfarenhet för min utveckling som tränare. Vilken europé kan säga att denne har tränat ett brasilianskt topplag?”, triumferande Matthäus efter att han skrivit på kontraktet. Oerhört nöjd över att återigen stå i händelsernas centrum efter ett par år i periferin.
Lika begeistrad som Matthäus var över att ha fått uppdraget, lika kritiska var de brasilianska fotbollsjournalister som tvivlade på om nomaden Matthäus hade det som krävdes för att träna ett brasilianskt klubblag på högsta nivå. ”Som spelare var han bra. Som tränare är han ingenting. Jag är inte särskilt imponerad”, dundrade en fotbollsjournalist ut i brasiliansk tv och satte ord på det många fotbollssupportrar i Brasilien tänkte.
Atlético Paranaense hade året innan Matthäus klivit på jobbet spelat final i Copa Libertadores och slutat 6:a i den brasilianska ligan. 2001 hade man vunnit den inhemska ligatiteln, detta trots att klubben så sent som 1995 återvänt till den högsta divisionen i Brasilien. Uppgiften för Matthäus var tydlig, men svår. Utöver att vara ett PR-mässigt ansikte utåt skulle Matthäus ta klubben till nästa nivå spelmässigt. Dessutom skulle tysken uppfylla sitt personliga mål att lyckas som tränare på högsta nivå och etablera sig som en kandidat för de största europeiska klubbarna.
I den första matchen kom också den första segern för Matthäus. Hans Paranaense vann med 1-0 och han hade tidigt vunnit spelarnas respekt genom att imponera med sin analytiska förmåga. En journalist från den tyska tidningen Bild som var nere för att träffa Matthäus, berättade om hur Matthäus slagit på en Champions League-match för sina spelare och gjort så precisa och perfekta analyser i realtid av de båda lagen att spelarna ”tappat hakorna”.
Drygt sex veckor efter den första segern, med åtta spelade matcher och ett facit som lydde sex segrar och två oavgjorda, betecknades Matthäus som ”försvunnen” av sin klubb. Vissa medier rapporterade om att han vänt hem för att förhandla med det tyska fotbollsförbundet om jobbet som förbundskapten, andra skrev att han av privata skäl valt att återvända till Budapest. Matthäus hade bland annat hamnat i handgemäng med en tysk fotograf, något som i efterhand fabricerades som fotografens fel och inte Matthäus.
”Tyskarna har infört arbete på distans inom fotbollen”, skämtade brasilianska journalister och påpekade att även Jürgen Klinsmann, som vid tiden var förbundskapten för Tyskland, bodde i Kalifornien. Representanter från klubben försökte förtvivlat övertyga sig själva och andra om att Matthäus skulle återvända, men det gjorde han aldrig. Istället enades klubben och tränaren att gå skilda vägar efter bara sex veckor tillsammans.
”Det var ett personligt beslut. Jag underskattade distansen till familjen. Det är inte möjligt att kombinera jobb och familj”, berättade Matthäus senare när den värsta stormen lagt sig. ”Det fanns inte sportsliga grunder till att avsluta samarbetet.” Nyligen berättade Matthäus i en intervju med Kicker att beslutet att lämna Brasilien var det ”sportsligt största felet” han hade begått under sin karriär.
För Matthäus var sejouren i Brasilien likt en blixtsnabb förälskelse. Intensiv. Passionerad. Men när de inledande känslorna slog över till vardag blev det allt svårare för Matthäus att mentalt distansera sig från vad han hade hemma i Europa. Och kanske gav den en gång fantastiske fotbollsspelaren där och då upp chansen att bli en lika bra fotbollstränare. För resultaten gav hopp om att han var på väg att bli en fullfjädrad ledare.
Källor: Handelsblatt, Kicker, FAZ, Focus, 11Freunde