Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Tre frågetecken för Löw att ta ställning till

Twitter: @atnilsson

  • Truppen är nästan spikad. Men tre positioner är fortfarande ”up for grabs”.
  • Resultat är underordnat. Löw vill se lösningar som fungerar.

Endast en nykomling finns med i Jogi Löws trupp inför kvällens landskamp mot England och den kommande mot Italien. Leverkusens mittback Jonathan Tah, som varit en av få som har presterat i det laget den här säsongen, får möjligheten när både Jerome Boateng och Benedikt Höwedes är skadade. Chanserna är trots uttagningen små att Tah kommer att vara med i den slutgiltiga EM-truppen som åker till Frankrike i juni.

För i Jogi Löws trupp finns det väldigt få platser att tävla om. Den tyske förbundskaptenen har inte gjort sig känd för att vara en tränare som skiftar fokus, tar in nya namn och jokrar inför de stora mästerskapen. Därför kan varken Tah eller någon annan tänkbar nykomling räkna med att få chansen, om inte någon av de etablerade spelarna skadar sig inför turneringen.

Därför har Löw inte många spelare att ta ställning till inför Frankrike. De återstående träningsmatcherna inför turneringen handlar mer om att hitta rätt formation och inställning, snarare än att hitta nya namn som kan tänkas få speltid i sommar. Egentligen finns det bara tre positioner som han ännu inte tycks ha beslutat sig kring vilken lösning han kommer att välja.

Frågetecken 1 – vänsterback: precis som under VM 2014 har Jogi Löw ännu ingen given vänsterback. Under kvalet har Kölns Jonas Hector fått rollen, men har kritiserats av Löw för att han inte är tillräckligt van att spela den dominerande fotboll som Löw vill spela. Men Löw har inte massvis av alternativ att välja på och därför är det för tillfället otroligt att någon annan kommer att få chansen.

Frågetecken 2 – högerback: Philipp Lahm lämnade ett stort hål bakom sig när han avslutade sin landslagskarriär efter VM. Sebastian Rudy, Emre Can, Matthias Ginter och Antonio Rüdiger har alla fått testa på rollen sedan dess utan att övertyga. Det är inte otroligt att Löw funderar på att använda Höwedes eller Mustafi, ett val som jag själv gärna skulle se är Erik Durm som har imponerat i Dortmund under våren och som är en skicklig spelare offensivt.

Frågetecken 3 – anfallare: det har pratats och pratats om den där ”falska nian” som Löw har använt sig av. Utbudet offensiva mittfältare som kan agera i den rollen har varit otaliga, men trots ivriga försök har det aldrig känts riktigt hundra. Därför är Mario Gomez uttagen i matcherna mot England och Italien och han är en av få spelare som faktiskt kan spela till sig en plats i startelvan. Vad Gomez har är en fysisk närvaro och ett målsinne som verkligen har väckts till liv i Besiktas. Det är egenskaper som en matchotränad Mario Götze inte kan efterlikna, och Löw hoppas kunna använda Thomas Müller bakom en anfallare och inte som spjutspets.

Det blir intressant att se vilka alternativ Löw kommer att använda sig av på dessa tre positioner mot England och Italien. Mario Gomez kommer att få chansen enligt Löw och Jonas Hector borde vara given som vänsterback. Som högerback har Löw ännu inte givit några hintar om vem han kommer att spela, men det skulle förvåna mig om samma namn dyker upp i båda matcherna.

Som Löw sa inför kvällens match är resultat inte det viktigaste av allt. Och det tror jag verkligen han menar. För Löw är i behov att hitta lösningar som han själv litar på. Inför VM gjorde han det inte och spelade med fyra mittbackar i backlinjen. Det är inte otänkbart att vi kan få se liknande lösningar i sommar om Löw inte blir övertygad av vad han ser de kommande dagarna.

Adam Nilsson

Den ende som kan få Götze att stanna är Ancelotti

Twitter: @atnilsson

Ryktena har under de senaste veckorna intensifierats kring Mario Götze. Klopp sägs vilja ha honom till Liverpool. Dortmund sägs diskutera möjligheterna bakom stängda dörrar. I slutändan är det upp till Carlo Ancelotti att avgöra om Götzes framtid finns i Bayern München eller någon annanstans.

Det är ingen hemlighet att Mario Götze aldrig varit Pep Guardiolas gubbe. När den spanske tränaren var på väg till Bayern, planerade för sin framtid i Tyskland under månaderna inför sitt tillträde, försökte han övertyga den tyska klubbledningen till att värva Neymar.

Karl-Heinz Rummenigge och Uli Hoeneß var dock motvilliga till att gå med på spanjorens önskemål. Sviterna av misslyckade sydamerikaner satt etsat kvar i minnet och redan då var medvetna om att den brasilianske stjärnan inte skulle gå billigt. Med både Barcelona och Real Madrid involverade i diskussionerna skulle summorna trissas upp till höjder som den tyska klubben skulle känna sig obekväm att investera.

Istället värvade klubben Mario Götze från rivalen Dortmund. En av de mest skinande pärlorna i den stora antagonisten, som skulle till mindre – men fortfarande kostsam – summa. Inte skadade det att man förvärvade en tysk landslagsman och samtidigt försvagade sin huvudkonkurrent.

Efter tre år är det enkelt att se tillbaka och säga att beslutet inte var det bästa. Götze inledde med att stå iklädd en Nike-tröja (hans personliga sponsor) i Adidasland under den första presskonferensen och redan där satte ”Tysklands Messi” käppar i hjulet för sig själv. Han snavade på sitt skosnöre redan innan han börjat gå och har kämpat i uppförsbacke sedan dess.

Trots ivriga försök från Guardiolas sida – något som oftast faller bort i debatten – har Götze aldrig etablerat sig i Bayern München. Nyligen publicerade en tysk tidning statistik på att ingen annan spelare i Bundesliga har använts på så många olika positioner som Götze (jag tror man kom upp till 12 olika roller). Man kan se det som att Guardiola har försökt att hitta Götzes bästa roll. Man kan även se det som att Götze aldrig fått förtroendet på samma position.

Men även om Götze inte har blommat ut på det sättet som många hade hoppats och önskat sig så har han inte gjort bort sig. Under höstsäsongen efter att han avgjort VM-finalen visade Götze upp en strålande form. Stod för 7 mål och 2 assist på de första tolv omgångarna trots att han bara spelade fyra matcher över nittio minuter. Då spelade Götze centralt, i en något friare roll mer lik den han hade i Dortmund och visade upp den kvalitet som tog honom till toppen från början.

Därför är jag inte förvånad över att Jürgen Klopp funderar på att locka över honom till de brittiska öarna. Det var under Klopp som Götze briljerade vecka ut och vecka in. Inte heller är jag förvånad över att ämnet har kommit på tal i Dortmund, även om det skulle krävas ett gigantiskt pr-maskineri och en sjujävla ursäkt från Götzes sida för att han skulle kunna beträda Westfalenstadion utan burop.

Med ett kontrakt som går ut sommaren 2017 börjar tiden att rinna ut för Götze i Bayern. Medan andra spelare har fått förlängda kontrakt har det inte funnits några diskussioner alls mellan klubben och Götzes agent. Det har varit tydligt att klubben varit tveksamma till att förlänga då man mer än sällan uttalat sig kring ämnet, lika tydligt har det varit att Götze känt sig tveksam då han själv sökt ett samtal med den blivande tränaren Carlo Ancelotti.

Och det är helt och hållet upp till Ancelotti att avgöra huruvida Götze kommer att få förlängt eller inte. Bayerns klubbledning kommer fullt ut lyssna på vad den blivande tränaren anser och följa hans ord, man kommer inte låta sig ta ett beslut själva som man gjorde när man värvade Götze utan tränarens fulla stöd.

Den italienske tränaren måste avgöra om han kan se en plats för Götze i sitt lagbygge. Om Ancelotti anser sig göra det och kan övertyga Götze om hans värde i laget, så kommer Bayern att förlänga med Götze. Gör Ancelotti det inte, så kommer Götze att säljas med klubben fortfarande kan få in pengar för honom. Oavsett så kommer det att bli en nystart för Götze i sommar.

Adam Nilsson

Enkelt att peta Kruse – men det hjälper inte någon

Twitter: @atnilsson

Förra veckan pratade Jogi Löw med Max Kruse om att bete sig som en förebild. Sedan dess har han hamnat i bråk med en reporter på tidningen Bild och en nakenvideo har läckts ut. Löw fick nog och petade Kruse från landslagstruppen – det hjälper föga de problem som uppstått.

Att Max Kruse inte har de bästa veckorna bakom sig är en lekmans iaktagelse. Det hela började att anfallaren tappade bort 75 000 euro i en taxi under en Berlinmorgon. Kort därefter gick hans klubb Wolfsburg ut och kritiserade Kruse för att äta för mycket nutella. Historierna ledde till diskussioner där förbundskaptenen gjorde klart för Kruse att det var dags att agera som ett proffs, annars skulle landslagsplatsen försvinna.

I lördags när Kruse, återigen i Berlin, var ute och firade sin födelsedag var den första olyckan framme. En Bildreporter fotade födelsedagsbarnet på nattklubben han befann sig på, bara timmar tidigare hade Kruse stått för en blek insats mot Darmstadt (1-1). Kruse blev rasande, vilket man kan ha förståelse för då han bara vill fira sin födelsedag utan medial inblandning, ska ha tagit telefonen ur handen på reportern och raderat bilderna. Något som detaljerat kablades ut av den tyska tidningen som mer än gärna kryddar sina rubriker och texter.

Och det var den händelsen som Jogi Löw var tvungen att ta ställning till när han tog sitt beslut om att peta Kruse ur landslagstruppen inför träningsmatcherna mot England och Italien. Efter hans tidigare uttalanden hade förbundskaptenen inget annat val än att låta Kruse stanna i Wolfsburg. Hade Löw förbisett händelsen på nattklubben hade hans auktoritet åkt i botten och likaså förtroendet.

Sedan kan man alltid fråga sig om han hade fattat samma beslut om det hade handlat om en stekhet Thomas Müller. Jag tvivlar. Kruse har en tuff säsong bakom sig och våren har varit stundtals nattsvart för anfallaren. Det sportsliga underlättade för Löw när han tog beslutet, gjorde det betydligt enklare. Att Kruse inte heller är en av nyckelspelarna i truppen eller av de mest populära bland supportrarna gjorde det också mindre smärtsamt.

Men inte nog med det. Bara några timmar efter att Kruse strukits från landslagstruppen var nästa olycka framme. Sent under måndagskvällen dök en nakenvideo upp på Wolfsburgsspelaren vilket tvingande hans klubb till krissamtal. Ännu har varken Wolfsburg eller Kruse kommenterat videon – men klart är att det bara var mer vatten på den kvarn som redan har varit övertrasserad.

Att Kruse, som inte tränade med laget idag, behöver en timeout råder det inga tvivel om. Men att rubrikerna och olyckorna kommer på löpande band tyder på att det är någon eller några som vill Kruse något illa. En olycka kommer sällan ensam men alla dessa händelser har kommit med en sådan närhet till varandra att man omöjligt kan utesluta att någon på allvar försöker skada Kruses karaktär och karriär.

Och det är just här som såväl spelaren, som hans klubb och det tyska landslaget med Jogi Löw i spetsen måste ta sitt ansvar. För Kruses del handlar det om att hålla sig undan rampljuset ett tag framöver. För Wolfsburg så handlar det om att stötta sin spelare och ge honom den hjälp han behöver. För Jogi Löw handlar det om att inte brännmärka en spelare för resten av hans karriär genom aldrig ta ut honom i landslaget igen.

Det har redan sipprat ut att Wolfsburg åtminstone diskuterat att i absolut värsta fall avsluta Kruses kontrakt. Och Jogi Löw är inte känd för vara den förlåtande typen. Vi kan självklart bara spekulera över vilka följer det kommer att bli för Max Kruse, utöver de bekymmer och kval han själv kommer att känna inombords. Men det här har bidragit till sportsliga bekymmer för anfallaren.

Risken är att om alla parter nu inte koordinerar det här på rätt sätt, att det skulle kunna leda till ett abrupt slut för en karriär där Max Kruse just nu är i sitt zenit. Det är viktigt att alla parter inte bara diskuterar och för interna diskussioner för att rädda sina egna skinn, utan också handlar för att hjälpa Kruse ut ur den knipan han har försatts och försatt sig själv i i (vi alla kan ju se och förstå att han behöver hjälper). Annars kan vi ha sett början på slutet för en spelarkarriär som är långt ifrån över.

För mindre än ett år sedan var han en av landets mest eftertraktade spelare när han förde Borussia Mönchengladbach till en Champions League-plats. Idag är han en av landets mest eftertraktade spelare för skandalerna omkring honom. Låt det inte få förstöra en talangfull fotbollsspelares karriär. För Max Kruse har fortfarande mycket mer att ge i såväl Bundesliga som i Jogi Löws landslag.

Adam Nilsson

Klopps återkomst skaver

Twitter: @atnilsson

Det var lottningen som alla drömde om, men ingen ville ha. Jürgen Klopps återkomst till Westfalenstadion kommer mindre än ett år efter han lämnat Dortmund. Såren är ännu inte läkta, kärleken är fortfarande intakt – det kommer att skava när Klopp återvänder till Dortmund.

När Alexander Frei hade dragit sex av åtta möjliga bollar var alla medvetna om vilka två som fanns kvar i skålen. Den tidigare Dortmundspelaren, utsorterad av just Klopp, hade lyckats med det osannolika att dra alla lag utom Dortmund och Liverpool. Inte ens Frei själv verkade särskilt bekväm i det faktumet. Man kunde prata om både ödets ironi och konspiration.

”Sett till våra erfarenheter av den här säsongen var det att räkna med att Alexander Frei inte skulle göra någon alldaglig lottning. Nu kommer Jürgen Klopp hem med sitt Liverpool, det kommer utan tvivel att vara något speciellt för honom. Vi var säkra på att vi någon gång under denna resa skulle träffa på Liverpool”, sa Dortmunds Hans-Joachim Watzke som var en av de som låg bakom att Klopp från började hamnade i Dortmund.

När jag tänker på vad som väntar Klopp drar mig tankarna tillbaka till en händelse som jag endast fått återberättad och sett på Youtube. Det var när Börje Salming 1976 medverkade för Sverige i Canada Cup. Tre Kronor inledde mot USA i Toronto, där Salming var storstjärna, och möttes av en enorm stående ovation som varade under flera minuter. Det räcker med att kolla på bilderna för att förstå hur mäktigt det var, hur obekväm Salming kände sig och att det skavde.

Det kommer att skava den 7:e april också. Det stora öppna sår som Klopp har lämnat efter sig har ännu inte läkt. Framgångarna för Dortmund den här säsongen till trots är det fortfarande som om en pusselbit saknas varje gång de svartgula beträder det gröna gräset på Westfalenstadion. En liten avsaknad av emotionalitet och kärlek som de sportsliga framgångarna inte har kunnat lappa igen.

För Dortmundfansen är ”Kloppo” något annat än en vanlig tränare. Bandet mellan fansen och Klopp är livslång romans och jag är övertygad om att många Dortmundsupportrar kommer att ha svårt att sätta ord på vad de kommer att känna den där kvällen när han faktiskt återvänder – men med sin ny, inte lika välpolerade förälskelse.

Och inte heller är det något drömscenario för Klopp. När han på en presskonferens innan lottningen sa att han inte ville möta Dortmund, för att de var det starkaste lag kvar i turneringen, var det självklart inte hela sanningen. Sanningen är den att det kommer att bli ett otroligt emotionellt möte även för Klopp. Trots sin karisma kommer han precis som Salming att stå och vrida generat på sig, för den här typen av emotionellt fokus är inte vad Klopp vill ha.

Dubbelmötet kommer att handla väldigt lite om fotboll och väldigt mycket om känslor. För Klopps kärlek till Dortmund är lika stor som den från Dortmund till Klopp. Det kommer säkerligen att bli hyllningar. Det kommer säkerligen att fällas en tår eller annan. Klart är att vi står inför något som någon 20-åring kollar på om 40 år och tänker: ”wow”.

Adam Nilsson

Det handlar om leidenschaft

Twitter: @atnilsson

När jag flyttade till Tyskland för ett par år sedan var jag en novis på språket. Jag hade haft det under två år i gymnasiet, sporadiskt pratat det hemma med min tyska styvfarsa – men aldrig hade jag på daglig basis pratat tyska. Jag var mer eller mindre, ”quasi” som man säger i Tyskland, ett oskrivet blad när jag tog mina första stapplande steg i den bayerska staden Regensburg.

Jag vet inte om ni har haft nöjet att träffa och lära känna bayrare. De är av ett annat virke än gemene tysk. Utöver deras överlägsna egon – de anser sig vara bättre än alla andra i Tyskland och deras yttersta önskan är att vara ett eget land som en man förklarade för mig i en skitig liten bistro i stadens utkanter – har de en inbyggd egenskap som gör att de inte ger upp förrän den sista droppen av svett har fallit från pannan.

Mannen som jag träffade den kvällen frågade mig var jag planerade att göra medan jag var i Tyskland. ”Jag ska studera”, svarade jag på min bräckliga tyska. ”Var då?”, frågade den äldre herren med ögonen stirrandes på mig. ”Eh…Universität…Regensburg…” Mannen skrockade. ”Då är du inte särskilt smart. Hade du varit smart hade du studerat i München förstår du”, sa han obekymrad om vilken reaktion han skulle mötas av.

Jag hade kunnat sagt ifrån, på svenskt manér påtalat att ”så där säger man inte” men då jag inte hade förskaffat mig den frasen till mitt minst sagt svaga ordförråd log jag snabbt, tog en sipp av min nytappade öl och sa: ”naja, gut.” (”Jaha, okej”). Vi fortsatte att prata under kvällen. Jag tror att den äldre mannen uppskattade mina tappra, men ofta misslyckade försök till att få ur mig någon form av information som kunde föra samtalet vidare.

Han berättade för mig om vilka krav de skulle ställa på mig och de olika fällor jag kunde råka ut för just i Bayern, inte i Tyskland. ”Du vet…här kan man inte gå omkring och inte göra någonting och hoppas på att chansen kommer. Här tar man den. Vi har jobbat hårt för att få det bra här, just nu föder vi resten av landet med vår starka ekonomi. Det handlar om leidenschaft, förstår du?”

Nej, jag förstod inte. Vid det här laget hade den på utsidan slitne mannen – han hade jobbat inom bilindustrin (så klart, vad annars?) – lämnat delar av sitt tyska ordförråd för att gå över till sitt bayerska. Det är två helt olika världar. Inte bara ordmässigt, även en attitydmässigt. Några månader senare lärde jag mig att man som bayrare i Regensburg inte säger ”jag skulle vilja ha” när man beställer på en restaurant, utan att man säger ”jag får”. Vad jag tog med mig var däremot ordet leidenschaft som kom att följa mig under resten av min tid på den bayerska landsbygden.

Enkelt översatt till svenska skulle jag säga att leidenschaft betyder passion. Men i Tyskland har ordet en betydligt starkare betydelse. ”Zu leiden” betyder att lida och i ordet leidenschaft finns den betydelse med. Rakt översatt skulle det bli “lidelseskap”. Leidenschaft är inte att bara att förlora sig i något. Att älska. Att omfamna. Leidenschaft är att lida, att känna smärta. Att vara naken. Att öppna upp sig själv fullständigt för någon eller något. Leidenschaft är inte bara glädje, uppfyllelse – det är också smärta, tortyr.

Igår kom så ordet leidenschaft till mig när jag såg Bayern München och Juventus spela. Det var inte passion. Det var mer än så. Det var uppoffring, lidelse, smärta, sorg, hopp, glädje och eufori packat allt tillsammans i en stor sörja. Det var misstag, armbågar, burop, förbannelse, ilska, tro, tur, jubel och finess under 120 minuter där det ena laget lyckosamt stod som segrare och det andra som olyckliga förlorare.

Jag själv satt i en sunkig IKEA-soffa i Sverige och kunde inte tänka på något annat än den där mannen med sitt ruggade yttre och vad han berättade för mig den där första kvällen i Regensburg. Hade jag träffat honom igår kväll är jag i den fasta tron om att han hade pekat mot tv-apparaten och med sin brokiga bayerska dialekt sagt: ”Det där…det ska du förstå när du är här. Det är leidenschaft. Lär dig av det. Omfamna det.”

Adam Nilsson

Guardiolas förbehållslösa jakt på trippeln

Twitter: @atnilsson

Under de första 60 minuterna hade Bayern dominerat det första mötet mot Juventus, men det var de 30 sista som låg kvar i minnet. Bayern hade tappat en 2-0-ledning och ett fantastiskt utgångsläge till 2-2 och ett bra, men inte lika övertygande utgångsläge. I München gick tankarna från ”ett klart avancemang” till ”ett möjligt avancemang” och oron finns kvar där inför kvällens match. Inte minst för Pep Guardiola.

De tre senaste veckorna har för Bayern München varit en enda lång uppladdning inför returen mot Juventus. Trots ett högst avgörande möte mot Dortmund i ligan har det främst handlat om att kanalisera formtoppen inför vad som kommer att vara säsongens hittills viktigaste match för tyskarna. Det är vinna eller försvinna, att få drömma eller att få glömma.

”Jag hatar den här situationen”, sa Guardiola på tisdagens presskonferens inför matchen och det är enkelt att förstå. I sin tredje och sista säsong i den bayerska huvudstaden har förväntningarna varit skyhöga på att Bayern ska återupprepa det hans företrädare Jupp Heynckes gjorde under sin sista säsong i klubben. Men inte minst har Guardiola själv ställt höga krav på sig att avsluta på topp.

I söndags höll Uli Hoeneß, mannen som åkte fram och tillbaka till New York för att locka Guardiola till Bayern, ett tal för företrädaren Jupp Heynckes som förärades av staden Mönchengladbach. I talet pratade Hoeneß sig varm om Heynckes, hur tränaren hanterade situationen när hans efterträdare blev klar mitt under brinnande säsong och att Heynckes Bayern spelat den bästa fotbollen München någonsin sett.

Men vad som stod ut i talet var en mening med ett innehåll som alla anat, men aldrig varit uttalat. ”Pep Guardiola vill också förbehållslöst vinna denna trippel”, berättade Uli Hoeneß och det kanske inte låter mycket för världen, några kanske tar med en axelryckning och en skoffar ”självklart är det så”. Men det som gör det hela så speciellt är att det aldrig har varit uttalat, snarare har Bayern och dess representanter gjort allt för att undvika denna typ av uttalanden och jämförelser med Jupp Heynckes.

Och därför är det inte förvånande att Pep hatar kvällens situation. Han vet mycket väl att ett uttåg ur Champions League vid den här fasen inte bara för klubben skulle vara en enorm besvikelse, utan även för honom personligen. Dessutom vore det förödande för den återstående delen av hans tid i Bayern, för när medierna forcerar ut historier om att Pep tappat fokus på hans jobb i Tyskland skulle detta bara vara än mer vatten på kvarnen.

Med en Bundesliga som mer eller mindre redan är avgjord, och en finalplats i DFB-Pokal som är mer eller mindre självskriven finns det inte många matcher kvar av riktig vikt och intensitet under resterande del av säsongen. I dagens Bayern München är det Champions League-resultatet som ger resultaten som man värderar sin säsong utifrån. De andra två titlarna anses mer eller mindre vara blasé i Münchenland. De ska man bara vinna i dagens läge även om Dortmunds kraftansamling har givit mer kredibilitet till Bundesligatiteln.

Även Pep definierar sig själv utifrån Champions League-titeln. Han är mycket väl medveten om att man i München förväntar sig att vinna Bundesliga och DFB-Pokal utan problem, även om han gillar att förklara för folk hur svåra de är att vinna. Och när han kollar tillbaka på sin tid i Tyskland vore det med besvikelse om det inte skulle finnas en Champions League-titel på meritlistan.

Sedan mötet i Turin har Bayern spelat fyra matcher. Seger mot Wolfsburg (2-0), förlust (1-2) mot Mainz, oavgjort (0-0) mot Dortmund och i lördags besegrade man Bremen (5-0). Formen har varit stigande, mot Bremen visade Bayern upp en bländande fotboll där man likt en svärm bi gång på gång gick på attack mot ett Bremen som konstant fick sig över axeln. 5-0 var smickrande, för Bremen, och en bättre uppladdning inför kvällens match hade Guardiola knappast kunnat önska sig.

Men Bayern är högst medvetna om Juventus styrka (trots deras tunga avbräck). Och avslutningen från det första mötet sitter som en black om foten. Pep Guardiola är ingen tränare som tar en match för given och han har säkerligen lagt ned otaliga timmar med att analysera motståndarna in i minsta detalj. Timmar för att hitta den där lösningen som kommer att göra skillnaden. För om spanjoren vill uppnå den där trippeln han förbehållslöst vill ha, så är Juventus det första av många svåra hinder som han måste bemästra.

Adam Nilsson

Schalkes succétränare som alla vill ha är ledig

Twitter: @atnilsson

Schalke har under de senaste åren producerat otaliga talanger. Från Manuel Neuer via Mesut Özil och Benedikt Höwedes till Julian Draxler och den blivande stjärnan Leroy Sané. Vad alla dessa spelare har gemensamt är att de har tränats av Norbert Elgert. Nu letar ungdomstränaren efter nya utmaningar efter 20 år i Gelsenkirchen och han kommer att vara eftertraktad på marknaden.

2013 valdes Norbert Elgert till årets tränare i Tyskland. Då hade Elgert jobbat i Schalke sedan 1996 och varit en av de stora anledningarna till att klubben år efter år producerat talanger till tyska landslaget, några som senare kommer att föra dem till VM-guldet 2014. För Elgert var utnämnandet hedrande, men han själv höll inte sig som högst ansvarig för Schalkes fantastiska talangproduktion: ”Först och främst är det spelarnas talang, inställning och karaktär som är avgörande. Sedan deras familj och i tredje instans tränaren.”

Det uttalandet är inte för att ta ned sin egen förmåga, det är helt enkelt så Norbert Elgert ser på världen. För den idag 59-årige ungdomstränaren är fotbollsvärlden galen. Det är en värld där pengarna har tagit över och där spelarna i alldeles för ung ålder blir stjärnor. Det var därför han i en match sitt U19-lag bytte ut Leroy Sané och Felix Platte efter drygt 30 minuter av den första halvleken. De två spelarna hade några dagar innan spelat mot Real Madrid i Champions League och visade upp divalater, något Elgert inte kunde acceptera och därför valde att agera direkt för att statuera exempel.

”Jag är övertygad om att vi tränare i dagens snabba samhälle ska förmedla mer än bara teknik, taktik, kondition, mental styrka och lagsammanhållning. Vi ska också förmedla de gamla dygderna och värdena som förhoppningsvis aldrig dör ut: respekt, rättvisa, hjälpsamhet, ärlighet och ödmjukhet. Och för mig betyder ödmjukhet att ungdomarna förstår att de trots sin status, att de har pengar och att de spelar på stora arenor, inte är bättre människor än andra. Och att deras talang inte är mer värd än den hos, till exempel, en journalist.”

Egenskapen att inte bara förädla spelare, utan också fostra dem, har gjort Elgert populär, inte bara inom Schalkes väggar utan även hos spelarnas familjer. Utan att kokettera med det så har Elgert fortfarande god kontakt med många av de talanger som har tagit sig igenom åren i Schalke och kommit ut på andra sidan som stjärnor. Till exempel blev Elgert personligen nedbjuden av Mesut Özil till Madrid under tiden som den tyske landslagsspelaren spelade i Galácticos.

Men efter drygt 20 år börjar Elgert att se sitt slut i Schalke. Hans kontrakt går ut 2018 och tränaren berättade att han inte kommer att förlänga det. Många hade nog trott att Elgert skulle ge sig på ett försök att träna ett a-lag, han har bland annat nämnts som ett alternativ att ta över Schalke vid flertalet tillfällen när klubben sökt tränare, men istället vill han starta om på nytt i en ny klubb.

”Jag tänka mig att göra något liknande vad jag gör idag, bara på en annan plats”, berättade Elgert för Reviersport och han kommer inte att ha några problem att hitta nya arbetsuppgifter. För redan nu ryktas det om att Bayern München har gett sig in i jakten på den högst ansedde ungdomstränaren i Tyskland. Bayern, som under Uli Hoeneß ledning, har lagt om fokus helt i ungdomsorganisationen och velat skapa en professionellare organisation skulle ett namn som Norbert Elgert bekräfta seriositeten i projektet.

Och förutsättningarna i Bayern är de som liknar de i Schalke mest. Flera gånger har representanter åkt från München till Gelsenkirchen för att syna Schalkes ungdomsorganisation som rönt sådana framgångar. Med en Norbert Elgert skulle man få in en oerhört kunnig person, men också en som står för de värderingar som många har ansett saknats i klubben och bland Bayerns ungdomar. För inte allt för länge sedan var Holger Badstuber ute och kritiserade Bayerns egna talanger för att vara bekväma och sakna det riktiga drivet som krävs för att nå hela vägen, sådana saker som Elgert inte tillåter bland sina spelare.

Men det är inte bara Bayern som hört sig för kring Elgert. Även RB Leipzig sägs vara intresserade av att locka 59-åringen till sin akademi. Leipzig har sedan tidigare tagit många tränare från VfB Stuttgart – en klubb vars akademi anses vara en av de bästa i Tyskland – och skulle med Norbert Elgert få in ytterligare ett mycket respekterat namn i organisationen. Chansen är också stor att andra klubbar kommer att sträcka ut sin hand för att locka till sig Elgert.

Den frågan som ännu inte är besvarad är hur länge Elgert planerar att vara kvar i Schalke. Hans kontrakt gäller till 2018 och klubben säger själva att de inte hört något om att han planerar att avsluta det samarbetet i förtid. Så det kan bli en lång väntan för de klubbarna som är intresserade av honom, men den är värd det. För de är få ungdomstränare som har en sådan meritlista när det kommer till talangutveckling som Elgert.

Adam Nilsson

Han är mannen bakom Bayerns succévärvningar

Twitter: @atnilsson

Michael Reschke är inte ett särskilt etablerat namn hos gemene man. Om man letar upp Reschkes Wikipediasida består den inte av mer än några få rader, inga längre utläggningar kring hans tidigare karriär utan det är kort och koncist. Men så oaktat namnet Michael Reschke må vara offentligt, så aktat är det inom Bayern München.

När Michael Reschke 2014 skrev på ett kontrakt som teknisk direktör för Bayern München var det inte många som höjde ögonbrynen. Sedan 35 år hade Reschke arbetat hos Bayer Leverkusen, men han hade aldrig stått i händelsernas centrum. Det var på Matthias Sammers inrådan som Bayern München valde att locka till sig Reschke från konkurrenten, utan att egentligen riktigt veta vad man skulle förvänta sig eller vad man skulle få.

”Vad hette han sa du? Reschke?”, var Franz Beckenbauers första reaktion när han hörde om att Reschke skulle tillträda som teknisk direktör. ”Nåja, om Rudi Völler har rekommenderat honom är han säkerligen en bra man”, fyllde den tveksamt inställde ”Der Kaiser” i för att ha ryggen fri och inte bilda opinion mot den nyanställde Reschke.

Idag anses Michael Reschke vara en av de absoluta bästa värvningar Bayern har gjort i modern tid. Den tekniske direktören har inte bara gjort ett gediget jobb som bidragit till Bayerns utveckling, han har också skapat sig största respekt för sin förmåga att se talang före andra och till och med före självaste Pep Guardiola. Idag skulle Bayern München ha svårt att planera sin framtid utan Michael Reschke vid rodret.

När Reschke kom till Bayern hade han i Bayer Leverkusens organisation ryktet om sig att ha en fantastisk förmåga att hitta talanger innan andra gjorde det. I Leverkusen var Reschke den som satte igång resorna till Sydamerika för att hitta nya spelare vilket resulterade i att spelare som Lucio, Emerson och Arturo Vidal hamnade i det lilla samhället utanför Köln. Det var Reschke som hittade en ung Lars Bender i 1860 München och det var han som förde ögonen till en tidigare helt okänd Bernd Leno som var målvakt i Stuttgarts ungdomslag. Reschkes fenomenala nätverk gav honom en enorm fördel på marknaden gentemot hans konkurrenter.

Framgångarna på marknaden gjorde Reschke till en nyckelfigur i Leverkusens organisation. Men det var inte han som tog rampljuset till följd av det, det gjorde istället Rudi Völler. För Reschke valde medvetet att hålla sig utanför media då han inte kände sig bekväm med den typen av uppmärksamhet. ”Min önskan är att inte ha någon, eller väldigt lite kontakt med media”, berättade Reschke efter att han anslutit till Bayern München – en klubb som synas dagligen både utvändigt och invändigt av tyska journalister.

För Bayern var målet med Reschke att bli smartare på marknaden för att kunna konkurrera med de allt rikare Premier League-klubbarna. En värvning som den av Javi Martinez (€40 miljoner) skulle vara ett undantag snarare än regel. Den tekniske direktören skulle organisera framtiden, hitta talanger och fylla på med utvecklingsbara spelare för a-laget som ännu inte var ”färdiga produkter”, men som fortfarande höll måttet för Bundesliga.

Och Reschkes hårda arbete har redan givit resultat. Det var på Reschkes inrådan som Pep Guardiola tog sig till Allianz Arena för att se mötet mellan 1860 München och RB Leipzig. Där på planen i en Leipzigtröja spelade en viss Joshua Kimmich. Guardiola behövde bara se 90 minuter för att besluta sig för att han ville den unge mittfältaren. ”Stora gratulationer till Michael Reschke, som berättade för mig hur bra han [Kimmich] var”, berömde Guardiola den tekniske direktören efter att värvningen rotts i hamn.

Men för att beskriva den respekt Reschke idag åtnjuter måste man gå till Kingsley Coman för att hitta de rätta orden. Det var Reschke som gjorde sina kollegor vaksamma på den franske talangen och till slut lyckades övertyga klubben att värva honom, trots Pep Guardiolas tvivel: ”Michael Reschke informerade mig om honom. Jag hade sett honom i Juventus, men de spelade annorlunda. Reschke sa till mig att han var bra. Jag sa att okej, om du säger att han kan hjälpa oss, då är det bra.” För Guardiola, som varit van att få styra sina egna värvningar, var det stora ord och något som visade på att den spanske tränaren fullständigt litade på Reschkes förmåga att hitta kvalitativa fotbollsspelare.

Likaså var det Reschke som föreslog klubben att värva Douglas Costa framför Angel Di Maria, dessutom var det den tekniske direktören som öppnade dörren för att Arturo Vidal skulle återvända till Tyskland. Men det är inte bara till a-laget som Reschke ska hitta spelare. Han är högst delaktig i den stora satsning Bayern genomför för att återigen etablera sig som en av de mest attraktiva adresserna för unga spelare i Tyskland med mål att få fram nya Alabas och Müllers.

”För oss vore det en dröm om näste Kingsley Coman skulle heta Fritz Schmidt och komma från Solln [förort till München] och ha spelat i Bayerns ungdomslag sedan flera år tillbaka”, berättade Reschke nyligen till tidningen Kicker. Och med tanke på Reschkes fantastiska förmåga att hitta talanger, samt hans stora nätverk har Bayern goda chanser till att nå dit dem vill i framtiden förutsatt att klubben fortsatt väljer att lita på den tekniske direktörens ord och magkänsla.

Under de senaste åren har det nämligen ekat tomt med egna talanger som etablerat sig i a-laget. Bayern München har inte kunnat leverera talanger ut till a-laget genom det egna systemet sedan trojkan med Holger BadstuberThomas Müller och David Alaba. Mer beklämmande blev det när det visat sig att Bayern under de senaste åren bland annat sagt nej tack till spelare som Julian Weigl och Leroy Sané. Sådana missar får inte inträffa i en klubb som Bayern och där kommer Reschke ha en betydande roll i rekryteringen till ungdomslagen.

Och när det kommer till rekryteringar är ”statistiska data något som ligger i marginalen” som Reschke själv uttryckte det i en intervju med Der Spiegel. ”Avgörande är alltid samtalen med scouterna kring deras rapporter. Hur en beslutandeprocess kan gå till visar exemplet Dani Carvajal. När jag träffade Barcelonas chefscout frågade jag honom vilken talang han helst skulle värva från Real Madrid. Då berömde han Carvajal som bara hade spelat i Reals andralag i tredjedivisionen och trots det kostade €5 miljoner. Därför kollade jag och Bayers scouter på honom ett tjugotal gånger. Sedan diskuterade vi om vågade att ta risken att värva honom. Vi gjorde det, och Carvajal var en fullträff.”

Under sina sista tio år i Bayer Leverkusen var inte alla värvningar fullträffar. Men klubben kunde visa upp att man aldrig gått mer än en €1,5 miljoner i förlust på en värvning som inte lyckats i slutändan. Sett till dessa åren hade Leverkusen lagt ut ungefär lika mycket på nyförvärv som man sedan fått in på försäljningar. Ett bra facit för en klubb av den digniteten som förväntas spendera mer än vad man faktiskt tjänar på transfermarknaden.

Reschke har inte varit den som har dragit de stora rubrikerna, men han har varit och kommer att vara en pivotal del i Bayerns framtid. Michael Reschke har inget intresse av stå i centrum, men hans förmåga att hitta nya spelare gör honom till en av de mest ansedda personerna inom sitt gebit. Det är därför hans ord väger tungt i en förening där man annars får armbåga sig fram för att höras, men i Reschkes fall är det resultaten som får tala och inte tungan.

***

Intressant nog rapporterade tidningen Bild idag att Pep Guardiola vill ha med Reschke till Manchester City. Chansen är nog rätt liten att Reschke lämnar Bayern med tanke på att han dels är förhållandevis färsk i organisationen, dels för att han också värderas väldigt högt.

Adam Nilsson

Vilka ska kunna stoppa Dortmund?

Twitter: @atnilsson

Det var ett Dortmund fyllda av adrenalin och självförtroende efter att ha spelat oavgjort mot Bayern i helgen som kom till spel i Europa League. På andra sidan stod ett Tottenham som gjort sju förändringar jämfört med helgens derby mot Arsenal. Och vad som på förhand förutspåddes bli ett jämnt dubbelmöte ser nu att vara helt avgjort efter att Dortmund dominerat tillställningen och vunnit med 3-0.

Thomas Tuchel var full av respekt inför matchen mot Tottenham. Tränaren var väl medveten om Tottenhams individuella skicklighet och deras förmåga när allting stämde. Han visste att spelare som Lamela, Eriksen och Kane skulle kunna vålla stora problem på Westfalenstadion. Det var därför Dortmund kom till start med endast två förändringar jämfört med matchen mot Bayern München. Roman Weidenfeller ställde sig mellan stolparna istället för hans namne Bürki och Gonzalo Castro klev in på mittfältet istället för Ilkay Gündogan. I övrigt var laget intakt med det mot Bayern och formationsmässigt såg det likadant ut.

Det märktes att Dortmund gjort få förändringar inför matchen. För det såg under stora delar av matchen ut precis som det gjorde under de där starka inledande 30 minuterna mot Bayern som fick de tyska rekordmästarna att se underlägsna ut. Dortmund pressade högt, stressade aggressivt sönder Tottenhams försök till omställningar och dechiffrerade britternas försök att hitta upp i planen. Som en svärm ilskna bin attackerade Dortmund sina motståndare när de hade tappat bollen för att få tillbaka den så fort som möjligt – en taktik som fungerade förvånansvärt bra mot ett förvånansvärt svagt Tottenham.

De sju förändringarna till trots hade jag och säkerligen många andra förväntat sig ett bättre Tottenham. Londonlaget spelade ovanligt passivt, inte alls med den gnista och intensitet som jag tidigare sett under säsongen i framför allt Premier League men även till viss del i Europa League. Självklart kan den bleka insatsen förklaras med att Tottenham siktar på Premier League-titeln som man har goda möjligheter att nå. Men nog för att Tottenham inte ställde upp med bästa elva och kanske ha Premier League i bakhuvudet – engagemanget och viljan var inte alls där. Vad som personifierat Pochettinos Tottenham under säsongen syntes inte till alls vilket förvånande och var en besvikelse.

Men Tottenhams svaga match förringar inte Dortmunds insats. För Tuchels lag var om möjligt ännu bättre än vad man var under de första 30 minuterna mot Bayern. Till skillnad från då kändes Dortmund idag mer stringenta, mer i synk än vad de var mot Bayern och speciellt levererade man under de hela nittio minuterna. Anfallsspelet hade den där fantastiska rörelsen som gjorde det svårt för Tottenhams försvar att snappa upp kombinationerna. Trots Sven Benders med jämna mellanrum tveksamma bollbehandlade kändes det aldrig särskilt oroligt i Dortmundlägret, Tottenham lyckades aldrig etablera något riktigt tryck mot de gulsvarta. Dortmund bevisade under 90 minuter varför just de är en av favoriterna till att vinna hela turneringen.

En i Dortmund som imponerade på mig var Erik Durm. Den omskolade ytterbacken som fick precis som mot Bayern inleda som högerytter mot Tottenham imponerade både offensivt och defensivt. Som ytterback låg hans styrkor i det offensiva spelet och känslan är att Thomas Tuchel inte bara har tagit väl tillvara på det, han har utvecklat det och framför allt är Durms genomslagskraft på kanten imponerande. Han kommer i hög fart, är spelbar, levererar inlägg, går själv på djupet och går framför allt den raka vägen mot mål vilket alltid är svårt att försvara sig mot. Inte konstigt att man kunde släppa både Hofmann och Januzaj under januari när man hade duracellkaninen Durm uppumpad på lager.

3-0-segern var rättvis och nu har tyskarna ett utgångsläge som man ändå inte ska kunna tappa. Speciellt med tanke på att Tottenham nu kommer att lägga fullt fokus på Premier League-spelet. Dortmund har hela tiden sagt att man kommer att ge allt för att nå till finalen i Europa League och helst vinna hela turneringen. Efter gårdagens seger är det svårt att se vilka som faktiskt ska kunna sätta stopp på Dortmund. För i sina bästa stunder är de ett lag som levererar på en nivå som få andra lag i Europa just nu, vilket bådar för att man ska kunna uppnå sina drömmar om att vinna sin första europeiska titel sedan Champions League 1997.

Adam Nilsson

Bröderna Kovac är en chansning med oviss utgång

Twitter: @atnilsson

Eintracht Frankfurt valde en av uttalade favoriterna till sin nya huvudtränare. Den Tysklandsfödde kroaten Niko Kovac får i uppgift att rädda Bundesligakontraktet. Ett chansfyllt val som inte ger några garantier.

”Jag är ett barn av Bundesliga”, berättade Niko Kovac på sin första presskonferens som tränare för Eintracht Frankfurt. Den i Berlin födde tränaren representerade under sin karriär Hertha Berlin, Bayer Leverkusen, Hamburger SV och Bayern München. Känd som en passionerad mittfältare gjorde sig Kovac ett namn som en kämpe med osviklig vilja – det är dessa egenskaper han nu planerar att använda till sin fördel i Frankfurt.

”Jag förväntar mig absolut hängivelse, passion och disciplin. Trycket på spelarna måste öka. Alla spelar om sin egen existens”, sa Kovac på presskonferensen och gjorde ingen besviken. Kovac har aldrig varit en människa som har hållit sig för att berätta vad han tycker och tänker. Han varit motsatsen, öppen och ärlig. Frågan är hur väl den nya kravbilden kommer att falla ut i ett lag som fortfarande stod bakom sin tidigare tränare Armin Veh.

För Eintracht Frankfurt är det en stor chansning. Kovac har inga erfarenheter från tränaruppdrag i någon av de större ligorna. Som förbundskapten för Kroatien har han samlat på sig mest erfarenhet men frågan är hur långt det räcker när han nu ska rädda kvar Frankfurt i Bundesliga. Bland de övriga alternativen som diskuterades (Markus Gisdol, Jens Keller, Jos Luhukay) fanns det flera som åtminstone haft tränaruppdrag i Bundesliga och längre erfarenhet som hade kunnat bli användbart i en bottenstrid.

Men Kovac visade sig inte vara ett oväntat val. Tyska medier rapporterade kort efter offentliggörandet att Frankfurt redan i somras haft kontakt med Kovac men då beslutat sig för Armin Veh när denne givit sitt klartecken. Sedan dess hade dock sportchefen Bruno Hübner stått i ständig kontakt med Kovac och därför kunde denna situation snabbt klaras upp.

Än mer intressant var att Eintracht Frankfurt, som inför processen sagt att man ville ha in en långsiktig lösning, givit Niko Kovac och hans bror Robert Kovac (som blir assisterande) ett kontrakt som endast gäller för Bundesligaspel. Vid en eventuell nedflyttning kommer bröderna Kovac alltså sannolikt inte att följa med ned i 2. Bundesliga, utan istället lämna klubben för andra uppdrag. Vid ett kvarvarande i Bundesliga gäller kontrakten över nästa säsong. Det klingar inte långsiktigt alls i mina öron.

Som vi alla vet finns det inga givna instruktioner för vad en klubb ska göra överleva nedflyttning. Men vanligast är att när en klubb gör sig av med en tränare, så ersätter man denne med en ny vars meritlista vittnar om tidigare erfarenheter av situationen och som samtidigt som ska införa ny energi och tro på det man gör. Kovac uppfyller inte det första kravet, men det andra är något som har definierat honom – inte minst som spelare. Samtidigt jobbar han med en trupp där en stor del fortfarande hade velat se Armin Veh vid rodret.

Kovac valde inte det enklaste jobbet att ta över och absolut inte vid den enklaste tidpunkten. För Eintracht Frankfurt är det ett sista försök att säkra ett Bundesligakontrakt och för Niko Kovac ett första att etablera sig som huvudtränare på den här klubblagsnivån. Vad det mynnar ut blir intressant att se då det är en rejäl chansning. Och att Frankfurt tvingades till en chansning var för att de agerade så pass sent som de gjorde. Klubben hade behövt en förändring vid ett tidigare skede. Därför är Frankfurt fortfarande på väg mot nedflyttning i mina ögon. Jag har svårt att se en emotionell Niko Kovac vända på det ödet.

Adam Nilsson

Pokern har börjat

Twitter: @atnilsson

Efter sju raka matcher utan seger var det klassiska måttet rågat i Frankfurt. Tränaren Armin Veh kunde inte längre vara kvar och det visste ledningen om, trots deras ryggdunkningar och försäkringar till tränaren de senaste veckorna. Men en kvalplats och en formsvacka som endast möts i paritet av Hannover var det dags för Frankfurt att inleda pokerspelet inför den avgörande bottenstriden.

Beskedet var inte chockerande. Fansens burop på Commerzbank-Arena har för varje match som gått eskalerat vid stadionvärdens utropande av Armin Vehs namn. Tränaren som återvände inför säsongen efter en kortvarig visit i Stuttgart, kunde aldrig förvalta det han gjort i Frankfurt mellan 2011-2014. Istället kommer hans andra sejour att ses som ett fatalt misslyckande och kanske avslutet på Vehs dalande tränarkarriär.

För vem skulle vilja anställa en 55-åring som först lämnade Frankfurt för att han var ”trött på att gratulera motståndartränarna”, följde upp det med att lämna Stuttgart – klubben han förde till Bundesligatiteln 2007 – bara fyra månader in i uppdraget för att sedan återvända till Frankfurt och nu alltså få lämna bankstaden med svansen mellan benen. Risken är att Veh kommer att sålla sig till den stora mängd äldre tyska tränare som ingen klubb verkligen känner att de kan bygga en långsiktig framtid med, åtminstone inte i Bundesliga.

Vehs framtid i Eintracht var redan förutbestämd. Oavsett utgång i ligan hade han fått lämna tränarrollen så sent som till sommaren. Ingolstadts Ralph Hasenhüttl stod uppradad till att ta över tränarjobbet, samtidigt skulle Veh erbjudas en ansvarsfull roll i klubbens styrelse. Nu får klubben stryka båda planerna till följd av beslutet att låta Veh få gå redan under säsongen.

I Frankfurt planerar man att installera en ny tränare innan lördagens match mot Mönchengladbach på bortaplan. ”Vi vill ha en tränare att bygga en framtid med”, säger klubbens representanter utåt och namn som tycks ligga högst upp på agendan är Jos Luhukay (tidigare Hertha Berlin), Niko Kovac (tidigare förbundskapten Kroatien) och Markus Gisdol (tidigare Hoffenheim).

Oavsett vem som blir tränare i Eintracht Frankfurt har klubben visat sin första hand i pokerspelet som är nedflyttningsstriden i Bundesliga. Vad som länge såg ut att vara en hand stark nog för att oro kring nedflyttning, krackelerade när andra klubbar bytte ut sina händer och fick bättre givar. Endast den hopplösa tabelljumbon Hannover har tagit färre poäng de senaste sju omgångarna, samtidigt har bottenkonkurrenter som Werder Bremen och 1899 Hoffenheim börjat att ta viktiga segrar och lämnat Frankfurt i en prekär situation vilket gjorde de tvungna att agera.

Och de nio matcher som återstår för Frankfurt är ingen enkel visa. Utöver bortamatcher mot Bayern München, Bayer Leverkusen och Borussia Mönchengladbach har man en hemmamatch mot Borussia Dortmund. Dessutom har man tre avgörande matcher mot konkurrenterna i bottenstriden i Hoffenheim, Hannover och Werder Bremen. De återstående två matcherna är derbyn mot Mainz och Darmstadt. Klubben och den nye tränaren hade nog önskat sig ett lättare spelschema.

Formsvackan och det återstående spelschemat gör att Frankfurts mardröm om nedflyttning är högst reell. Samtidigt kan man se det positivt och säga att klubben själva har avgörandet i sin egna händer då de ställs mot många andra lag involverade i bottenstriden. Klart är att klubben, som flyttades upp till Bundesliga så sent som 2012, försökte att hålla sin svaga hand vid liv så länge som möjligt och att det sprack. Det sena spelet kan bli avgörande och klubben får hoppas att den nya given slår väl ut – annars är risken att man spelar i 2. Bundesliga kommande säsong.

***

Resultat från helgen: Wolfsburg 2-1 Mönchengladbach, Stuttgart 5-1 Hoffenheim, Augsburg 3-3 Leverkusen, Werder Bremen 4-1 Hannover, Eintracht Frankfurt 1-1 Ingolstadt, Köln 1-3 Schalke, Dortmund 0-0 Bayern, Mainz 0-0 Darmstadt, Hamburg 2-0 Hertha Berlin

***

Borussia Dortmund lyckades inte minska avståndet till Bayern som trots att det slutade mållöst, var en temporik och fotbollsmässigt bra match. Vinner Bayern titeln nu? Med stor sannolikhet. Även om Dortmund inte har gett upp hoppet. Men Dortmund behöver mer eller mindre gå rent, samtidigt som Bayern ska slarva bort minst två matcher och det har jag svårt att se ska hända.

***

Kul att se att Albin Ekdal var tillbaka i Hamburg och fick fira med en seger mot topplaget Hertha. Albin har saknats i Hamburg och det finns inga tvivel om att han är en tänkt nyckelspelare i deras lag. Även kul att se att Nabil Bahoui fick göra sina första minuter i Bundesliga. Bådar gott för framtiden.

***

Nu kan vi väl ändå räkna bort Hannover från Bundesliga kommande säsong? Förlust mot Bremen i helgen (som i sin tur ser ut att säkra kontraktet) och avståndet upp till kvalplats är sju poäng. Känns ointagligt, speciellt eftersom att Hannover inte har imponerat alls under våren.

***

Leverkusen tar igen en tremålsunderläge mot Augsburg men den stora snackisen efteråt var inte det utan att den avstängde tränaren Roger Schmidt var i Spanien och kollade på kommande Europa League-motståndaren Villareal. Schmidt hänger på en skör tråd och vad jag hör kommer att han få lämna i sommar. Framträdande spelare har vänt sig mot honom och styrelsen är inte längre övertygade av Schmidts förmåga att leda laget vidare mot toppen. Kanske samarbetar Schmidt med Ralf Rangnick igen, RB Leipzig söker ju en ny tränare till kommande säsong.

***

Stuttgart krossade Hoffenheims högtflygande drömmar. Julian Nagelsmann fick ett rejält uppvaknande, men med tanke på hur andra lag beter sig i bottenstriden har Hoffenheim alla chanser att ta sig ovanför nedflyttningsstrecket.

***

André Breitenreiter börjar att få Schalke på rätt köl men hans framtid i klubben är fortsatt oviss. Lucien Favre placeras i Schalke, även om ingen kontakt påstås finnas. Den snart tillträdande sportchefen Christian Heidel är dock inte övertygad av Breitenreiter, vilket inte bådar gott för tränaren.

***

Och på tal om osäkra tränare: André Schubert sitter inte i säkert i Mönchengladbach. Schubert som hyllades för sitt inhopp under hösten har inte varit lika framgångsrik under våren och nu sipprar det ut att han är svår att ha och göra med. Augsburgs Markus Weinzierl åtnjuter fortfarande Gladbachs sportchef Max Eberls högsta beundran och Weinzierl tros vara sugen på jobbet. Även RB Leipzig har Weinzierl på sin shortlist men Weinzierl själv sägs föredra Mönchengladbach framför Emil Forsbergs klubb.

Adam Nilsson

"Der Klassiker" har alla möjligheter att leva upp till sitt namn

Twitter: @atnilsson

”Han [Tuchel] är en av de bästa tränarna i världen”, berättade Pep Guardiola på gårdagens presskonferens inför kvällens drabbning i Der Klassiker. Pep, om någon, borde veta vad som utmärker en bra, för att inte säga exceptionell tränare. Efter snart tre år som närmar sig sitt slut vet vi att Peps presskonferenser alltid ska tas med en nypa salt, trots det är orden talande för den respekt som spanjoren ändå hyser kring sin kollega som bara är i början av sin tränargärning i Dortmund. Det är den sista drabbningen tränarna mellan i Bundesliga, men chansen är stor att det inte är den sista drabbningen någonsin.

Vid det här laget är de flesta medvetna om historien mellan Guardiola och Tuchel som utspelade sig på en restaurant i München, men för er som missat det får ni en kort sammanfattning. Tuchel var under sitt sabbatsår på besök hos Guardiola för att följa hans träningar och upplägg. En rätt vanlig företeelse bland arbetslösa tränare i Tyskland som inte brukar haussas upp. Men mötet mellan Guardiola och Tuchel drog igång alla växlar hos de tyska sportjournalisterna och sedan sipprade historien om det kända “restaurantbesöket” ut.

De två tränarna hade suttit långt in på kvällskvisten och diskuterat livet och, vad jag antar var av sedvanlig vana för de två tränarna, halkat in på ämnet fotboll. Där hade Tuchel och Guardiola exalterat diskuterat taktiska drag och dess konsekvenser. För att visualisera för varandra hade de först använt sig av saker de hade på sitt eget bord. Men när inte det räckte till vände sig de två tränarna till borden bredvid och tog för sig av deras salt- och pepparkar. Samtalet har i efterhand i journalistisk anda konstruerats om men ungefär så gick det till.

Där och då väcktes relation Guardiola-Tuchel och lyftes upp till en av Tysklands mest intressanta tränarrelationer. Guardiola, den världsvane och högt ansedde tränaren. Tuchel, den introverta taktikern på väg uppåt. En oväntad, men kärnfull vänskap. Inte långt efter Tuchels besök började det att sippra ut att Bayern mycket väl kunde tänka sig att ersätta Guardiola med den tyske tränaren. Men medan Bayern väntade på ett definitivt besked från Guardiola tog Tuchel över antagonisten Dortmund.

Och Tuchel har gjort det bra i Dortmund. Med nuvarande poängsnitt kommer Dortmund att sluta på 81 poäng vilket motsvarar samma poängskörd Dortmund hade när de vann Bundesliga 2011/2012. Och 81 poäng hade varit tillräckligt för att vinna titeln alla gånger utom två sedan trepoängssystemet infördes i Bundesliga till säsongen 1995/1996. Nu ska en inte gå händelserna i förväg men vad vi just nu bevittnar kan vara en av de mest häpnadsväckande debutsäsonger en tränare har gjort i Bundesliga. Då är Tuchel bara i början av sin karriär.

Ikväll har Tuchel också givits chansen att få ta lite av en revansch för förlusten i höstas mot Bayern (1-5). ”Resultatet har tagit oss dit vi är idag”, svarade Tuchel diplomatiskt på frågan vad den matchen skulle ha för betydelse inför dagens möte. Men givetvis har Tuchel sina planer på att hans Dortmund ska leverera något helt annat ikväll. Och han har redan besegrat Bayern under sina år i Mainz. Då på Allianz Arena, då med 2-1 – precis samma resultat om Mainz vann med i veckan och som gav Dortmund chansen i titelracet igen. Just nu har de svartgula fem upp poäng till Bayern, vid en vinst skulle avståndet bara vara två.

Men för att minska avståndet behöver Tuchel bemästra Pep Guardiola på den andra sidan. Inför matchen pratade Guardiola om hur att historien visar hur svårt det har varit att vinna Bundesliga fyra gånger i följd, vilket man kan göra det här säsongen. Och för Guardiola har avslutningen i Tyskland blivit allt viktigare ju närmare slutet har kommit. Pressen har ökat drastiskt och förväntningarna är stora på att Guardiola fortsatt ska leverera på det sätt som han har gjort tidigare två säsonger, om inte bättre. För Guardiola handlar det om att lämna Tyskland med en intakt status, och skulle han inte vinna Bundesliga skulle hans status naggas något i kanten.

Där Tuchel ser en chans att minska avståndet ser Guardiola en chans att avgöra titelstriden. I vad som kanske är Guardiolas svåraste utmaning under sina Bundesligaår skulle en vinst skulle betyda att avståndet skulle öka till åtta poäng mellan lagen när det återstår 27 poäng kvar att spela om – ett nästintill ointagligt försprång. Och vad vore inte bättre än att få sätta punkt för debatten om titelstriden på Westfalenstadion i Dortmund? Det är motivation om något för den spanske tränaren och hans lag.

Den påklistrade betckningen ”Der Klassiker” har alla möjligheter för att leva upp till sitt namn. Alla förutsättningar finns där för att bataljem mellan Tysklands två bästa lag, Bundesligas två bästa tränare där den ena är i början av sin sejour och den andra i slutet, ska bli något minnesvärt. Och kanske kommer de att analysera den vid varsitt middagsbord ikväll med hjälp av salt- och pepparkar. Och sannolikt kommer de att stötta på varandra i framtiden igen, men då i europeiska cupsammanhang.

Adam Nilsson

Mainz osannolika seger mot Bayern

Twitter: @atnilsson

Mainz tränare Martin Schmidt stod begravd med ansiktet i sina händer. Inte för att han var besviken. Inte för att han skämdes. Utan för att Schmidt inte kunde tro sina ögon. Jhon Cordoba hade precis dundrat in 2-1 bakom en nerkyld Manuel Neuer som knappt rört bollen i den andra halvleken. Bayern kunde inte komma tillbaka, trots en sista ansträngning och en Pep Guardiola som vevade febrilt med armar och ben ute på sidlinjen. För andra gången i Mainz historia besegrade man Bayern på bortaplan och med det sparkade man liv i den tidigare långsamt döende toppstriden.

Martin Schmidt är inte som andra tränare. Han har slitit av korsbandet sju gånger. Två gånger på fotbollsplanen. Tre gånger i skidbacken. Två gånger på sin mountainbike. Den schweiziske tränaren var en gång i tiden en extrem skidåkare som växte upp bland de höga topparna i den flerspråkiga nationen. Än idag håller han sig i kontakt med sin uppväxt genom att kolla på en livefeed över bergen som han en gång åkte nedför. En annan som han håller kontakt med är barndomsvännen Gianni Infantino som växte upp på samma gata som Schmidt.

Vägen till tränarrollen i Mainz var dock långt ifrån en given resa. Det var Thomas Tuchel som först övertygade Mainz att ta kontakt med den då 33-årige Schmidt när han arbetade som tränare FC Thuns andralag. Tuchel hade ställts mot Schmidt i en träningsmatch och hade imponerats av hur hans schweiziske motståndare arbetat med sitt lag och hur de hade förberett sig på uppgiften. Tuchel gick omedelbart till sportchefen Christian Heidel och påpekade att Schmidt skulle värvas till Mainz.

Som U23-tränare i Mainz tog Martin Schmidt sina första steg i sin nya miljö, ovetandes om att chansen en dag skulle dyka upp i a-laget då Kasper Hjulmands tid var över. Istället för att leta efter en mer erfaren, mer etablerad tränare valde Christian Heidel som vid valet av Jürgen Klopp och Thomas Tuchel att hitta en intern lösning och därför fick Martin Schmidt i början av 2015 chansen att kliva in som tränare för att rädda Mainz från nedflyttning. Chansningen gick hem och Mainz slutade på elfte plats efter en stark avslutning av säsongen.

Trots försäljningarna av nyckelspelarna Shinji Okazaki och Johannes Geis inför säsongen fortsatte dock Martin Schmidt på den inslagna vägen med snabba omställningar och ett fysiskt starkt försvarsspel. En begränsad spelare som Julian Baumgartlinger blev en nyckelspelare med sin fysiska tyngd och förmåga att läsa spelet, likt en Tobias Linderoth i det svenska landslaget. Offensivt fick Yunus Malli och Okazaki-ersättaren Yoshinori Muto fortsatt chanserna att agera kreativt, på instinkt och skapa sina egna lägen på motståndarnas planhalva.

Martin Schmidts styrka har legat i hans förmåga att hantera sitt spelarmaterial utifrån de förutsättningar som har funnits. Till skillnad från företrädaren Kasper Hjulmand har Schmidt inte velat ha en bollinnehavsbaserat spel, där dominans har varit viktigt, istället har han förfinat det som redan under Thomas Tuchels tids frodades – det vill säga ett kompakt försvarsspel med bollerövringar som ledde till snabba omställningar.

Det var ju dessa förfiningar som Bayern fick smaka på. Mainz stod för en defensivt imponerande insats trots att man mot slutet av den andra halvleken gick på knäna. Men till skillnad från andra lag som kommer till München och försöker att utmana Bayern knäcktes inte Mainz av Pep Guardiolas dominanta fotboll. Mainz behöll lugnet, behöll det försvarsspelet intakt och bjöd inte Bayern på lägen så som andra lag gör när energin börjar att tryta på Allianz. Och när Bayern låg på för ett avgörande mål i slutet av matchen slog Mainz till på sin enda riktiga chans i den andra halvleken och satte dolkstöten perfekt.

Det var inte konstigt att Martin Schmidt stod med ansiktet i händerna. För inte ens han hade kunnat tro att det han under drygt ett års tid byggt på skulle kunna störa Bayern München. Men det gjorde Mainz. Och nu ligger man femma. På samma poäng som Mönchengladbach som innehar den sista Champions League-platsen som tabellfyra. Europaspel hägrar och det hade ingen kunnat drömma om inför säsongen i Mainz. Och samtidigt som de egna drömmarna överträffas har man sparkat liv i en toppstrid som många ansåg vara avgjord.

***

På Twitter var det fullt ös hos klubbarna efter matchen igår. Mainz skickade en passus till Dortmund och Thomas Tuchel att man hjälpt till i toppstriden. Dortmund svarade med att skicka en “challenge accepted” samtidigt som Bayern bjöd sig in och kände sig snopna. För er som vill se flödet rekommenderar jag att gå in på min Twitter (jag vet, reklam!) och följa vad jag retweetade igår.

***

På lördag åker Bayern München till Dortmund för att möta ett Borussia som kommer med en seger i ryggen mot Darmstadt (2-0). Thomas Tuchel lät lufta flera av sina givna spelare och många kommer att vara i perfekt slag på lördag. För Tuchel är det en chans att bevisa att han är att räkna med på högstanivå och han har revansch att utkräva efter 1-5 på Allianz Arena i höstas.

***

Hur mycket sanning ligger det i denna tweet?Skärmavbild 2016-03-03 kl. 08.13.51

***

Pep Guardiola inte glädja Uli Hoeneß som för första gången var tillbaka på Allianz Arena efter att han släppts ur fängelset i måndags. Den före detta starke mannen i Bayern har ingen officiell post utan kommer tills vidare att ta det lugnt och njuta av friheten. I juni väntas han åka på familjesemester och mot sensommaren/hösten förväntas Hoeneß göra det offentligt att han planerar att återvända till Bayerns styrelse och kanske den roll som han hade innan (som nu besitts av Karl Hopfner som kommer att lämna den luckan öppen).

***

Det lag Bayern ställde upp med var långt ifrån dåligt. Visserligen saknades Philipp Lahm, Thomas Müller och Thiago i startelvan men en förlust mot Mainz var inte förväntat. Pep Guardiola måste oroa sig lite inför matchen mot Dortmund. Samtidigt vet Pep vilken nivå hans lag håller när det väl gäller. Försvarsspelet är fortfarande ett bekymmer dock och Mehdi Benatia hittar fortfarande inte rätt i fyrbackslinjen. Många frågetecken finns det kvar för Pep att lösa inför lördag.

***

Kanske hade Bayern haft behov av Claudio Pizarro som visade att gammal är äldst när Bremen vann med 4-1 (!) mot Leverkusen. ”Pizza” stod för ett hattrick och sköt Bremen bort från den absoluta botten i Bundesliga. För några veckor sedan slog Bremen just Leverkusen i cupen på BayArena (då med 3-1) men kunde inte bygga vidare på det. Den här gången får man hoppas att det går annorlunda för annars kommer Bremen att få det jobbigt att säkra kontraktet. Fortfarande ingen nolla efter 24 omgångar (nytt rekord)

***

Roger Schmidt var återigen utvisad från att närvara vid sidlinjen. Först nästa vecka får han stå där efter att ha blivit tilldelad sitt straff efter att han vägrat lämnat planen efter att ha blivit uppvisad på läktaren mot Dortmund. Utan Schmidt har Leverkusen förlorat med 1-3 (Mainz) och 1-4 (Bremen). Champions League-platserna flyger iväg och det är dags att hoppa på det där tåget innan det är försent.

***

För huvudstadslaget Hertha har hittat farten igen efter att ha besegrat Frankfurt med 2-0. Pal Dardai njuter av livet just nu och som jag tidigare påpekat: det vore bra för tysk fotboll om Hertha kom ut i Europa och etablerade sig. Alla förutsättningar finns i huvudstaden för att bygga något riktigt stort. Samtidigt vet vi av tidigare erfarenheter att Hertha har haft makalösa problem att etablera sig i någon sorts topp. Men jag hoppas, det gör jag verkligen (även om jag trodde att de skulle åka ur inför säsongen).

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv