”Förut har han varit tvungen att tänka på jobbet. Nu fick han [Pep] vara en människa igen”, sa Thomas Müller efter att Bayern München vunnit straffläggningen mot Borussia Dortmund i finalen av DFB-Pokal.
Pep Guardiola brast. Alla hämningar, alla ansträngningar att agera korrekt och professionellt försvann och den spanske tränaren lät tårarna falla utan någon som helst tanke på att hejda sig själv. Det var naket, det var ärligt och det var vackert. Ett bevis på att den annars stenhårde tränaren hade känslor för den omgivning som under tre års tid sett honom som känslolös.
För första gången visade sig tränaren emotionell och det var en helt annan figur som klev fram genom de dolda kulisserna. Många har varit kritiska till hur Pep Guardiola har hanterat jobbet i Bayern München. En personlig intervju på tre år och det med klubbens egna magasin. Inga tyska tidningsjournalister har fått tillgång till spanjoren mer än vid klubbens presskonferens.
Inte heller inom Bayern München har han hållit sina dörrar särskilt öppna. Många har vittnat om en svårarbetad tränare vars konflikträdsla har gjort att han har hållit sig borta när det har kärvat som mest. Guardiola har skickat sina assistenter till att sköta snacket. Besvikna spelare som sålts har vittnat om att de blivit utfrysta. Att Guardiola aldrig vågade yttra ett ord kring sitt missnöje öga mot öga. Detta till mångas förtret.
Bristen på kommunikation och öppenhet har spridit sig utanför de lyckta dörrarna. Guardiola blev aldrig varit fansens gubbe. Han har aldrig hängivit sig Bayern München till hundra procent. Han har aldrig blivit en del av FC Bayern-familjen. I sina egna ögon har han varit sig själv trogen. Något som kostat honom en fulländad personlig relation med klubben och dess supportrar.
Det har varit tre omvälvande år med spanjoren vid rodret för Bayern München. Den tidigare Bayern München-tränaren Felix Magath, en annan svårarbetad personlighet, sa nyligen i ett tyskt fotbollsprogram att ”ingen tränare genom historien har haft sådan makt i klubben som Pep Guardiola”. Och det har den gode Felix naturligtvis helt rätt i.
Aldrig tidigare har Bayern München varit så måna om att anpassa sig efter sin tränares önskan. Uli Hoeneß dröm om att FC Bayern skulle bli ett FC Deutschland försvann ut genom bakdörren när Guardiola kom och valde att värva in spelare från världens alla hörn, helst från sin egna bakgård Spanien. I slutändan stod FC Bayern där som ett FC International, långt ifrån den tidigare satta målsättningen.
Det mest dramatiska under Guardiola-eran var när den legendariske klubbläkaren Hans-Wilhelm Müller-Wohlfahrt, till följd av Guardiolas vrede, skeppades ut ur klubben efter nästan 40 år i klubben. Samma drag som så sent som 2008 varit en av anledningarna till Jürgen Klinsmann förlorat jobbet som tränare i Bayern. Men i Guardiolas identiska fall hade spanjoren klubbens backning, även om små röster internt började att vända sig mot den spanske tränaren.
Guardiola tänjde gränserna i Bayern. Han tvingade klubben till att ta beslut som tidigare ansågs otänkbara. Något som klubben säkerligen kommer att ha nytta av i framtiden.
Men det är inte bara Bayern som behövt anpassa sig efter Guardiola, i slutändan behövde tränaren anpassa sig efter klubben. När Karl-Heinz Rummenigge och de övriga i Bayern insåg att loppet om Guardiolas framtid var kört, började även dessa – tränarens tidigare förbundsförvanter – att anpassa sig efter den kommande verkligheten utan sin spanske tränare.
Guardiolas sista tid i Bayern präglades inte av samma backning som tidigare. Framstående klubbrepresentanter gick inte ut till hans försvar på samma sätt som tidigare och det tärde på den spanske tränaren. Han var inte längre lika skyddad och han fick stå till svars för mer än tidigare. Något som kulminerade i det tredje raka uttåget i en Champions League-semifinal där Guardiola fick stå mer blottad än tidigare år.
Kanske var det också därför reaktionen igår blev så stark.
Guardiola behövde inte längre hålla masken. Han kunde släppa på allt och dessutom avslutade han med en cuptitel. Kanske inte det avslut klubben drömt om, inte det Pep drömt om, men ändå ett fint sådant. Guardiola kramades med sina spelare, pratade med dem och lät sig hyllas framför Bayernsektionen på Olympiastadion i Berlin.
I slutändan var det ett vackert slut på tre omtumlande år. Tre år som kommer att bli ihågkomna som något alldeles extra. Tre år som kommer att leva kvar i Bayern i en bra tid framöver.