Vad är det här med tyska spelare och att vifta med händerna i tid och otid i eget straffområde? Har tyskarna helt missförstått konceptet ”guds hand”? Lika svårt som vi alla hade att greppa situationen i realtid, lika svårt hade Bastian Schweinsteiger att förklara det i efterhand. Det gick inte. Inte ens huvudpersonen kunde sätta ord på varför han poserade likt stålmannen i eget straffområdet och fick handen på bollen. Obegripligt.
För att strö ytterligare salt i såren tillade målvakten Manuel Neuer att han, ur sitt målvaktsperspektiv, var helt hundra på att han hade räddat nicken. Så var det det med. Bastian Schweinsteiger bjussade på en mycket avgörande straff i vad som mycket väl kan ha varit lagkaptenens sista landskamp i den vita landslagströjan. Det var nog rätt långt ifrån hur han hade föreställt sig att turneringen skulle sluta för hans del.
Straffsituationen var bara en av många sekvenser där känslan var att Tyskland hade gjort slut på alla sina fördelaktiga tillfälligheter i straffavgörandet mot Italien. Bollen ville inte riktigt studsa tyskarnas väg när det behövdes som mest. Neuer vill gärna så greppa bollen men tappade ut den till mästerskapets målskytt Griezmann som satte sitt andra mål för kvällen. Joshua Kimmich var bara en liten bättre skruv ifrån att knorra in bollen i det bortre krysset. En annan dag hade centimetrarna varit på Tysklands sida, igår var dem inte det.
När jag kom hem var jag, som förlorande supporter, naturligtvis tvungen att gå igenom de obligatoriska ”tänk om”-scenarion som funnits. Utöver de tidigare nämnda föll tankarna på skadorna, både inför (varför just Marco Reus och Ilkay Gündogan, ödet hade väl kunnat välja annorlunda?) och under turneringen, avstängningen på Mats Hummels, Boatengs onödiga straffsituation mot Italien. Tankarna accelererade i huvudet men gjorde mig inte mycket klokare. Dock lugnare. Det var nödvändig terapi efter vad som kändes som en lång och utdragen förlust.
När allting kommer omkring var det ett av de mer värdiga uttåg jag kan minnas i den tyska landslagshistorien. Tyskland spelade sin fotboll, föll aldrig ur sitt koncept att vilja dominera och styra matcherna. Detta mot värdlandet som hade hela landet och stora delar av arenan på sin sida. Tyskland gnetade på, var den maskin som alla väntat sig men hade helt enkelt inte marginalerna på sin sida.
Jag har svårt att se hur Joachim Löw skulle ha gjort det annorlunda. Jag hade inte gjort det annorlunda. Alternativen på bänken var för få för att Löw på allvar skulle kunna förändra matchbilden mot ett Frankrike som hade marginalerna på sin sida och stod för en stabil och stark insats. Shit happens. Tyskland stod för en bra insats, sin kanske bästa insats i turneringen och det räckte inte. Jag vet inte riktigt vad mer jag skulle begära.
Naturligtvis var det ett oerhört bittert uttåg för det kändes som att Tyskland, trots sina otaliga avbräck, verkligen hade något på gång. Det kändes som om Löws mannar hade lyft sig med uppgiften och blivit bättre ju längre turneringen hade lidit. Jag var övertygad om att Tyskland skulle besegra Portugal i en eventuell final. Nu blir det inte så.
Istället vänder Tyskland hem som ett slaget lag. Det blir inget firande i Berlin. Löw ville inte uttala sig om framtiden (förståeligt), men tanken på att han inte skulle fortsätta känns främmande. Jag är övertygad om att Löw fortsätter. Han är rätt man för jobbet fortfarande. Frågan är dock om vi får se Schweinsteiger igen, eller Lukas Podolski. De två rutinerade herrarna är nog på väg att tacka för sig efter långa och framgångsrika landslagstjänster.
I övrigt lär truppen håller sig mer eller mindre intakt. Flertalet av spelarna har många år kvar innan det är dags att tacka för sig och det ger mig hopp om att Tyskland fortsatt kommer att vara omtalade som en favoriterna inför det VM som är om två år i Ryssland. Förutsättningarna finns där för att Tyskland ska ha goda chanser till att försvara sin titel som regerande världsmästare.
EM 2014 i Frankrike får ses som en godkänd turnering. Semifinal är inte fy skam och att Tyskland skickades hem av värdnationen efter en bra insats känns hedrande och värdigt. Marginalerna var på Tysklands sida fram till semifinalen, längre räckte det inte. För att citera min gamle mellanstadielärare: ”Livet är orättvist, sen dör man.”