120 landskamper och 24 mål – så lyder facit för Bastian Schweinsteigers landslagskarriär som numera är avslutad. Landslagskaptenen sedan två år tillbaka tackar för sig efter EM i Frankrike och lämnar över till nästa generation av spelare att ta över. Och bra är väl det.
När Bastian Schweinsteiger debuterade i landslaget 2004 var det som en av de nya i den generation som senare skulle komma att forma landslaget så som det är idag. Schweinsteiger var tillsammans med Lukas Podolski och Philipp Lahm den nya generationen som skulle föra Tyskland tillbaka till landslagstitlarna och föra laget till en respektabel placering i hemma-VM två år senare.
Mästerskapet 2004 slutade redan i gruppspelet. Men från världsmästerskapet i Tyskland 2006 och framåt var Schweinsteiger en vital del i det tyska landslag som alltid imponerande. I EM har det blivit en finalförlust och två semifinalplatser. I VM har det blivit två bronsmedaljer och en guldmedalj.
Schweinsteiger har präglat och varit en del av alla dessa mästerskapet som har gjort de senaste decenniet till ett av de mest framgångsrika inom tysk landslagsfotboll. Han inledde som yttermittfältare, klev in på innermittfältet och med åren blev han både vice lagkapten och när kollegan Lahm klev av landslaget efter VM 2014 så var Schweinsteiger själv som fick bära bindeln.
Detta trots hans skadebenägenhet. Men förbundskaptenen Joachim Löw visste att Schweinsteigers ställning var orubblig i landslaget, oavsett om han stod på planen, satt på läktaren eller körde rehabträning på en motionscykel långt bort i fjärran land.
Under sina bästa år var Schweinsteiger en outbytlig spelare som var motorn för hela det tyska landslaget. Hela tiden löpvillig, delaktig i både det offensiva och defensiva spelet och alltid villig att kliva i närkamper oavsett om han visste att det skulle kosta mer än vad det smakade.
Schweinsteiger var inte den som representerade landslaget genom att sitta på presskonferens och leverera intelligenta och eftertänksamma svar. Hans stora styrka låg hans uppoffringar på planen och utanför den. Han satte alltid laget först och såg sig själv som en bricka i spelet. Alltid redo att kliva in och hjälpa när det behövdes.
Inte minst syntes det i världsmästerskapet i Brasilien där Schweinsteiger gjorde allt i sin makt för att kunna spela. Han utsatte sin fragila kropp för oerhörd belastning, trots skadebekymmer stod han på planen och offrade därmed han en del av sin resterande spelarkarriär för att kunna representera landslaget en sista gång till fullo.
I finalen mot Argentina blev en blodig Schweinsteiger ansiktet för den tyska framgången. Under 120 minuter av fotboll löpte han fram och tillbaka, kors och tvärs, trots sina blessyrer och det var en avgörande faktor till att Tyskland äntligen kunde bärga det där VM-guldet som landet väntat på i 24 år.
I år, två år efter den där heroiska månaden i Brasilien, syntes det att Schweinsteigers tid var på väg mot sitt slut. Han hade knappt representerat Manchester United under våren och när han spelade i EM-turneringen var det en otajmad, trött själ som kramade ut det sista av karriären. Alla visste att det var nära slutet, men någon bekräftelse kom aldrig under själva turneringen.
Det slutade med en kostsam hands i semifinalen mot Frankrike, men ingen skugga ska falla över Schweinsteigers tid i landslaget. Det har varit 120 framgångsrika landskamper som skett under en period som för alltid kommer att bli ihågkommen i tysk fotbollshistoria.
Bilderna från VM-finalen i Brasilien kommer alltid att vara sinnebilden för vad Schweinsteiger stod för. Blod, svett och tårar för att parafrasera Winston Churchill. Det kommer Tyskland att sakna. Men det var dags nu. Det visste både supportrarna och Schweinsteiger.