Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Han är årets tränare i Bundesliga

Följ mig på Twitter: @atnilsson

När jag igår skrev om vem som stått för årets genombrott fanns där många alternativ värda att diskutera. Precis samma trevliga bekymmer hade jag när jag valde vem som var min kandidat till årets tränare. Ett val där det var ett oerhört jämnt race mellan de två som jag rankade allra högst.

Som alltid när jag går igenom min mentala karta över det gångna året, hamnar ögonen ofta först på toppenskiktet. Varken i Pep Guardiola eller Thomas Tuchel har jag en rimlig kandidat. Den förstnämnda för att han inte stannade i Tyskland under hela året, den sistnämnda för att hans höst med Borussia Dortmund inte har varit tillräckligt bra för att han skulle kunna nå hela vägen på upploppet.

Just hösten har varit ett aber för många kandidater som jag på förhand hade kunnat tänka mig skulle ligga bra till i loppet. Roger Schmidt, André Schubert, Dieter Hecking med flera har alla fallit bort till följd av brist på sportsliga framgångar i deras respektive klubbar. Summa summarum så har år 2016 inte varit året för de “självklara” kandidaterna hos toppklubbarna.

Utan det är i de “mindre” klubbarna som jag har hittat de mest intressanta namnen. Pal Dardais jobb i Hertha Berlin har på många sätt varit anmärkningsvärt och förtjänar ett hedersomnämnande. Likaså har Niko Kovac varit ett alternativ för det han genomfört i Eintracht Frankfurt, men faller på att han kom in så pass sent under våren att där finns åtminstone två kandidater som ligger stegen framför.

För mig rår ingen av dessa två herrar på duon Julian Nagelsmann och Ralph Hasenhüttl. Två tränare som har gjort enorm skillnad i sina respektive klubbar under året. Två tränare som överträffat alla förväntningar genom att föra deras lag till oväntade framgångar. Två tränare som trots god konkurrens i mina ögon har hållit en egen klass under år 2016

Den rekordunge Nagelsmann, endast 28 år gammal när han inledde jobbet i februari, som tagit Hoffenheim från den absoluta botten till att vara med i kampen om platserna ut i Europa. Med taktisk finess, hela tiden med ett ess i rockärmen, har Nagelsmann fått Hoffenheim att få resultat mot alla typer av motstånd och är enda lag den här hösten i Bundesliga att ännu inte förlora efter 16 spelade omgångar.

På andra sidan Ralph Hasenhüttl vars år har varit en enda lång framgångssaga. Från att ha levererat i nykomlingen FC Ingolstadt, som Hasenhüttl höll kvar i Bundesliga med god marginal, till att ta över nästa nykomling i RB Leipzig vars höst varit unik. Den enda klubb som under hösten har hållit jämna steg med självaste Bayern München och under några veckor stod högst upp i tabellen mycket tack vare Hasenhüttls arbete.

Båda två oerhört bra kandidater, där jag i båda fallen skulle kunna argumentera för varför just den ena tränaren förtjänar utnämnandet lite mer än den andra. Mitt val (som självutnämnd expert) faller i det här fallet därmed mycket på magkänsla. Det finns något som säger mig att Ralph Hasenhüttl är den som har stått för de största bedrifterna det här året, han är årets tränare 2016, med mycket liten marginal framför tvåan Nagelsmann.

I Ingolstadt hade Hasenhüttl hand om en nykomling som aldrig tidigare spelat i Bundesliga. Han hade ett spelarmaterial som på pappret inte såg mycket ut för världen (eller för Bundesliga), men han lyckades få ut oerhört mycket av sina spelare. En oerhört tydlig strategi gjorde Ingolstadt långt framgångsrikare i Bundesliga än de flesta trott på förhand. När Hasenhüttl lämnade i somras uppstod ett stort tomrum som klubben ännu inte lyckats fylla.

Med kunskapen från Ingolstadt stod han för än mer imponerande höst i Leipzig som verkligen har varit bländande. Spelarmaterialet har varit mer namnkunnigt, men fortfarande går det inte att bortse från att prestationen har varit över all förväntan. Leipzig har varit en historiskt bra nykomling. Hade det inte varit för ett exceptionellt Bayern München, hade Leipzig haft pole position inför vårsäsongen och de har fortfarande chansen att som andra nykomling någonsin vinna Bundesliga.

Både Ingolstadt och Leipzigs framgångar har kommit till följd av Hasenhüttls gedigna arbete. Båda klubbarna har spelat en fotboll med en oerhört tydlig strategi. En fotboll som varit framgångsrik och tagit många motståndare med storm. Därför är det inte förvånande att många av de europeiska toppklubbarna numera följer den österrikiske tränarens framfart med minst lika stort intresse som de följer hans spelares. För han är bra nära att vara redo för de absolut största uppdragen.

Adam Nilsson

Årets genombrott 2016

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det har varit en bra år för talangerna i Bundesliga. När jag skulle sätta mig ned och skriva om den spelare som har fått sitt stora genombrott det gångna året, var det långt flera namn som dök upp i huvudet än vad jag först hade kunnat tänka mig.

Högt upp bland de givna kandidaterna fanns naturligtvis Joshua Kimmich. Talangen som var en en habil spelare i 2. Bundesliga med sitt RB Leipzig, tog steget till Bayern München och visade under säsongen 15/16 upp sig i Bundesliga med sådan vigör att Joachim Löw inte kunde bortse från honom i EM-truppen.

Där bakom fanns en Julian Brandt som även han stått för en mycket, mycket bra säsong om än inte lika omtalad som de två tidigare nämnda. Även Brandts lagkamrat Jonathan Tah var med över tänkbara alternativ. Dessutom slog det mig att Christian Pulisic även han fått sitt absoluta genombrott under våren och den amerikanske talangen har visat under hösten att han är en man för framtiden.

Ett annat alternativ som poppade upp var Borussia Mönchengladbachs unge mittfältare Mahmoud Dahoud som under det senaste året tog sina första steg mot toppen. Intresset för Dahoud har ökat lavinartat och Mönchengladbach kan skatta sig lyckliga om klubben får behålla honom under en längre period.

Hade det inte handlat om hela 2016, utan hösten hade säkerligen namn som Ousmane Dembelé, Serge Gnabry eller Naby Keita dykt upp. Men jag letade efter namn för hela det tyska fotbollsåret 2016 och då föll många ruskigt bra alternativ bort. Det kan tyckas hårt, men så nitisk var jag, nästan bortkastat men många av dessa får chansen 2017.

Men vem var det då som stod för det största genombrottet (enligt mig, den självutnämnda experten på ämnet) kalenderåret 2016 i den tyska fotbollen om inte de redan nämnda spelarna? Valet var, som ni förstår, långt ifrån enkelt men jag tror att många av redan vid det här laget i texten vet vem jag valt för att han inte är omnämnd.

Årets genombrott 2016, enligt Fotbollskanalens Tysklandsblogg heter Julian Weigl och hör till vardags hemma i Borussia Dortmund.

Jag förstår nu att många börjar fundera över om genombrottet kom 2015 eller 2016. En helt valid poäng där jag resonerar enligt följande: ja, Weigls första steg togs förra hösten men hans första hela kalenderår på toppen var 2016. Det var under det gångna året som Weigl på allvar etablerade sig i toppen och det hade alltid varit väldigt svårt att utgå från den absoluta startpunkten.

Med det i åtanke kunde jag inte bortse från Weigls senaste år som inte har varit något annat än fenomenalt. Han värvades från 1860 München, där han som rekordung (under en rekordkort 10-dagarsperiod) 18-åring bar lagkaptensbindeln innan han togs ifrån den efter en partnytt där chauffören hört talangen uttala sig kritiskt om sin dåvarande klubb.

Efter en intetsägande säsong i 2. Bundesliga värvades Weigl till Borussia Dortmund för €2,5 miljoner som en spelare för framtiden. Redan i inledningen av säsongen valde dock Thomas Tuchel att satsa på sitt nyförvärv som visade prov på sina fantastiska egenskaper direkt. Weigl tog chansen och etablerade sig i ett lag som i slutet av säsongen placerade sig tvåa efter Bayern i Bundesligatabellen.

I en konkurrens som bestod av erfarna spelare som Gonzalo CastroIlkay Gündogan och Nuri Sahin hade Weigl mycket väl kunnat hamna på bänken, nöjd med tillvaron som en ung talang med möjlighet att lära och se. Istället petade Weigl nästan alltid en av sina lagkamrater. 30 insatser av 34 möjliga i Bundesliga, totalt över 50 insatser i alla turneringar under sin första säsong i ett av Tysklands bästa lag var inget annat än otroligt imponerande.

Trots sina unga år visade Weigl upp en lugnhet och trygghet som de mest rutinerade spelarna knappt behärskade. Hans förmåga att styra tempot, att hela tiden vara ett spelbart alternativ för sina medspelare gjorde honom till en central del av Dortmunds lagbygge. Därför var det inte annat än rimligt att han under våren 2016 debuterade i a-landslaget och senare fick åka med i den tyska landslagstruppen till Frankrike.

2015 var året vi fick upp ögonen för Weigl. 2016 var året då han på allvar satte sig i folks medvetande och blev en del av den globala fotbollen. Alla de stora klubbarna har numera mittfältaren på näthinnan. De får dock vänta ett tag innan de kan värva honom. Weigl skrev nyligen på en kontraktsförlängning som gör att han är bunden till Dortmund till 2021. Även om han inte behöver bli kvar tills dess, finns det inget som talar för att han lämnar inom kort.

För mig hade Weigl alla kriterier för att hamna absolut högst upp på listan. Det var länge hugget som stucket med den snarlika utvecklingskurvan på Joshua Kimmich, men Weigl kom snäppet framför Kimmich som även han var en fantastiskt bra kandidat. Men Weigls boxar checkades i med något starkare bläck, vilket gjorde att valet föll till hans favör.

Adam Nilsson

Realisten Hecking rätt val för Wendts Mönchengladbach

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Redan innan tisdagens förlust mot VfL Wolfsburg hade André Schubert fått indikationer på att Borussia Mönchengladbach inte tänkte fortsätta med honom som tränare. När beskedet väl kom på onsdagen var det inte överraskande och den lojale Schubert valde att inte beskylla Mönchengladbach för något alls.

Tvärtom hade han förståelse för beslutet. Resultaten hade inte varit tillräckligt bra, Schubert hade inte givit tillräckligt med nya impulser för att kunna vända på den högst negativa trenden som Mönchengladbach visade upp. Schuberts avsked var i mångt och mycket den enda logiska beslutet som klubbledningen kunde ta.

Kanske är det en efterhandskonstruktion men redan under tisdagens match tyckte jag mig se tendenser på att Schubert redan hade kommit tillfreds med sitt troliga öde. Den där riktiga glöden fanns inte där, han såg mer håglös ut än tidigare och inte ens hemmapublikens burop mot honom tycktes framkalla någon form av reaktion.

Beslutet att göra sig av med Schubert är i mina ögon helt rätt. Tidpunkten likaså. Mönchengladbach hade förhoppningar om att han kunde vända på trenden, vilket klubben ska ha en eloge för i dessa tider när den ena efter den andra tränaren i Bundesliga har fått frukta för sitt jobb.

Det enda felaktiga i historien är att Mönchengladbach så sent som i september valde att förlänga Schuberts kontrakt. Där kunde och borde klubben haft mer is i magen. Redan då fanns det växande indicier på att Schubert kanske inte var helt rätt för laget. Att han inte kunde ta klubben upp för ytterligare trappsteg.

Schuberts 15 månader i klubben var på många sätt positiva. Han kom in när klubben hade fem raka Bundesligaförluster i bagaget, ersatte den högt respekterade Lucien Favre och lyckades omedelbart få resultat. Länge såg Schubert ut att vara helt rätt, men ju längre tiden led, desto tydligare blev det att han inte skulle kunna bygga vidare på sin imponerande inledning.

Nu lämnar Schubert kvar ett lag som har underpresterat hela hösten. Mönchengladbachs skrala facit med endast 16 poäng på de 16 spelade matcherna i Bundesliga är alldeles för dåligt sett till klubbens ambitioner och lagets kaliber. En dålig säsong ska Mönchengladbach åtminstone vara i närheten av Europa League, en bra säsong en given kandidat till Champions League.

Ersättaren Dieter Hecking känns som helt rätt val för klubben. Efter år av Favre och nu Schubert, två män som på pendeln lutar mer åt visionärer än pragmatiker, kommer nu den utbildade polisen Hecking in som är en pragmatiker ut i fingerspetsarna. En realist som inte talar i stora, svepande penseldrag om fotbollen utan som är ytterst precis i sina tankar kring fotboll.

På marknaden fanns inget annat tillgängligt och trovärdigt namn som var mer attraktivt, åtminstone inte tysktalande. För ett Mönchengladbach som behöver en tydlighet och en klar riktlinje är Hecking, som klubbens sportchef Max Eberl sa, “genau der richtige” (löst översatt: “precis den vi behöver”).

Heckings meritlista vittnar dessutom om ett antal framgångar. Inte minst perioden i Wolfsburg där han förde klubben som bäst till en andraplats och en seger i DFB-Pokal år 2015, något som gjorde han blev utsedd till årets tränare det året. Han har varit omtyckt överallt han har varit och är respekterad av hela det tyska fotbollsväsendet för sin kunskap och färdighet.

Att han fick lämna Wolfsburg under hösten är inte på något sätt en nagel i ögat. De sportsliga motgångarna där har långt ifrån legat helt på Heckings axlar och hans ersättare Valerien Ismael har inte lyckats göra det mycket bättre sedan han tog över. Tvärtom är det många i Wolfsburg som idag nog helst hade velat se Hecking kvar vid rodret än hos en konkurrent.

Heckings första uppgift under januarivilan kommer att bli att fylla på med positiv energi i laget, något Oscar Wendt och de andra behöver. Den andra kommer att vara att sätta en tydlig prägel på det taktiska, få igång anfallsspelet som har haft svårt att producera och sätta ett stabilare försvarsspel. Den tredje kan bli att värva in en eller två spelare för att kunna hjälpa till med den andra.

Alla tre uppgifter är förändringar som har behövts i Mönchengladbach, något klubben har varit medvetna om i en längre tid. Förhoppningen var att Schubert skulle kunna genomföra det, han klarade det inte. Nu sätts hoppet till realisten Hecking, något jag tror klubben gör helt rätt i.

Adam Nilsson

Monstret Bayern besegrade ett decimerat Leipzig

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Bayern München har många gånger genom historien omnämnts som ett monster. “La Bestia Negra”, som är en av alla beteckningar på den tyska storklubben, visade upp mot RB Leipzig varför de är så fruktade. Det var en uppvisning från Bayern, där domsluten föll väl ut och där Bayern visade att gammal är äldst. Och där vägen mot den femte raka titeln är utstakad för den tyska giganterna.

Inför matchen var det ett möte mellan det gamla och det nya. Och nog fanns det viss nervositet där i Bayernlägret, precis som när de stod inför en liknande situation 2008. Då ställdes Bayern mot nykomlingen Hoffenheim som imponerat under höstsäsongen ledda av den omtalade tränaren Ralf Rangnick (idag sportchef i RB Leipzig). Bayern vann turligt med 2-1, ordningen var återställd och lugn och ro infann sig i München.

Frågan inför onsdagens match var om Leipzig skulle kunna stå för en mer framgångsrik insats än vad Rangnicks Hoffenheim gjorde 2008 då de så när petade ned Bayern från den stora piedestalen. Den senaste nykomling att vinna i München mot Bayern var Kaiserslautern, det under säsongen 1997-98, en säsong som den nykläckta nykomlingen sedan vann.

En förlust hade inte bara bidragit till massvis med rubriker om ett stundande maktskifte. Det hade också varit en påminnelse om en historisk säsong, den enda i historien där en nykomling lyckats med bedriften att vinna Bundesliga.

Till skillnad från mötet med Hoffenheim hade den här matchen inte alls lika hårda toner inför. Den annars hårdföre Uli Hoeneß hade inte sågat RB Leipzig och deras klubbverksamhet. Tvärtom hyllade han klubben, dess tränare och öppnade för första gången (vad jag kan minnas) upp för att 50+1-regeln borde hävas.

Och från Leipzigs håll pratades det inte om någon större antagonist som klubben skulle ställas mot. Istället skulle nykomlingarna njuta av tillfället att få mäta sig med en av Europas absolut bästa klubbar. En “once in a lifetime”-möjlighet där Leipzig skulle ge allt för att få med sig ett resultat, där de såg sig själva som klara underdogs.

När inte de två klubbarna byggde upp stämningen, gjorde tyska medier sitt bästa för att trigga igång känslorna. Jämförelser av alla dess slag gjordes. Allt från klubbarnas högst skilda historier till deras nuvarande styrningar. Men ytterst lite verkade bita på publiken som såg matchen precis som den var, det vill säga en match mellan landets just nu två bästa lag.

Det antiklimax som medierna upplevt när de inte lyckats trigga igång sina åhörare, var också det antiklimax som någonstans personifierade matchen. Matchen lyckades inte trigga igång känslorna innan den kändes avgjord. För där många av oss väntade oss en batalj mellan två ytterligheter, promenadsstråksfotboll mot autobahnfotboll hann matchen aldrig riktigt ta fart innan den var över.

1-0 i den 17:e minuten av Thiago var inte avgörande. Inte heller 2-0 av Xabi Alonso  i den 25:e. Men när Emil Forsberg i den 30:e minuten drog på sig ett solklart rött efter att ha kapat Philipp Lahm var det som all luft gick ur. Underläge 2-0 i all ära, men med en man utvisad (sin kanske bästa spelare) var uppförsbacken så pass hög att en horisont inte gick att så långt ögat kunde nå. Vad som borde ha varit en fantastisk tillställning mellan Tysklands två bästa klubbar, blev istället en platt sufflé.

Nykomlingarna, uppstickarna, ihärdiga Leipzig var slagna och hade inte ens fått tagit fram sina riktiga vapen. Bayern hade vunnit utan att ens riktigt ha behövt bemöda sig med sina motståndare hög aggressiva fotboll. Det var Bayerndusel (typ: “Bayerntur”) på högsta nivå. När 3-0 föll genom Robert Lewandowski minuten innan domaren blåste av för halvtidsvila, var det symptomatiskt för matchen. Inte ens en liten gnutta hopp skulle finnas kvar när Leipzig gick ut i halvtid, samtidigt som Bayern gick ut som det “La Bestia Negra” som det blivit kända som.

Efter 90 spelade minuter samt några enstaka tilläggsminuter hade Bayern München befäst sin roll som Tysklands största och numera enda klubb på toppen. Segern med 3-0 befäste Bayerns serieledning som numera inte bara består av bättre målskillnad, utan även tre poäng fler än motståndarna från Leipzig. La Bestia Negra kom, såg, segrade och tog hem den inofficiella men ack så viktiga titeln som “Herbstmeister”. Att Bayern dessutom gjorde det framför ögonen på just den klubb som också hade kunnat få den titeln, gjorde det hela ännu lite härligare.

För RB Leipzig var höstens sista match höstens första riktiga bakslag. Visst hade förlusten mot Ingolstadt (0-1) kostat lite tankekraft, men förlusten på Allianz Arena var den första där Leipzig på allvar såg ut som den nykomling som de faktiskt är (det är enkelt att glömma bort efter en sådan här höst). Något tränarstaben kommer att analysera noggrant för att kunna rätta till sina misstag så att de inte återuppstår under våren. Bakslaget till trots kommer RB Leipzig, med sina 36 insamlade poäng och en andraplats, att kunna njuta av vilan och ladda upp batterierna för att fortsatt attackera Bayern och platserna ut i Europa.

För Bayerns del var allt de hade önskat sig att gå in i vinterpausen som “Herbstmeister”, något klubben nu lyckats med trots en stundtals rätt skakig röst där krisrubrikerna legat nära till hands. De tre poängen Bayern har tillgodo är tillräckligt för att de rödklädda ska kunna njuta av vilan, äta sig mätta vid julborden, men inte nog för att de ska kunna vara bekväma i sin serieledning inför hösten. Fullt fokus kommer att krävas under våren för att Bayern ska kunna ta det hela i mål, något de själva är bäst på att påminna sig om. För La Bestia Negra vet att de aldrig kommer att kunna slappna av om de ska hem Bundesligatiteln för femte gången i följd.

Adam Nilsson

En audition för Hasenhüttl när landets två ytterligheter möts

Följ mig på Twitter: @atnilsson

“När vi en dag söker efter en tyskspråkig tränare, så kommer Ralph Hasenhüttl vara ett av de tre namnen man måste fundera på.” Orden kunde inte ha varit tydligare från Uli Hoeneß när han i veckan uttalade sig kring tänkbara, framtida tränare som han skulle kunna se i Bayern München.

För inte en allt för lång tid sedan hade det citatet, de tankarna varit helt otänkbara inte bara i Bayern München utan i hela Tyskland. Hasenhüttl har gjort en kometkarriär som tränare under de senaste åren. Från att ha varit ett någorlunda hous hold name i de lägre divisionerna tog han sig in i mångas medvetande när han förde Ingolstadt till Bundesliga och nu fört RB Leipzig till toppen av ligan – det dessutom som nykomlingar.

Utan Hoeneß hade Hasenhüttls tränargärning troligtvis inte existerat och frodats på det sätt som den gör idag. Den österrikiske tränaren spelade en gång i tiden i Bayerns andralag, då som en erfaren figur att leda och hjälpa sina unga lagkamrater på planen.

Under tiden där gick Hasenhüttl med tankarna på att ge sig på tränarskapet. Han var dock inte övertygad om att det var för honom och det var Hoeneß som ivrigt uppmanade Hasenhüttl att ge sig i akt med att bli tränare. Österrikaren lyssnade, Hoeneß ringde några samtal och ordnade in den blivande tränare på den högt aktade (och redan fullt antagna) Hennes-Weisweiler-Akademie.

Sedan dess har de två männens vägar inte korsats förrän ikväll. Då Hoeneß bygge, hans Bayern München tar emot nykomlingen RB Leipzig där Hasenhüttl gjort storsuccé under hösten. Det är en match om vilka som ska bli Herbstmeister (“Höstmästare). Det är också en match mellan det gamla och det nya.

Bayern Münchens väg till toppen av Bundesliga och den europeiska fotbollen har varit högst naturlig. Sedan mitten av 60-talet har klubben spelat i Bundesliga och när klubben vann Europacupen tre år i följd på 70-talet så etablerade sig Bayern som en av Europas allra största klubbar. I Tyskland har klubben vunnit lite drygt hälften av alla Bundesligasäsonger som spelats sedan starten 1963.

Under åren har klubben blivit allt mer professionell. Mycket tack vare just Hoeneß som sedan han la skorna på hyllan i slutet av 70-talet, varit en bestående och viktig del för utvecklingen av fotbollsklubben. Hoeneß har varit en konstant som hela tiden drivit på utvecklingen och utan honom hade Bayern München troligtvis inte varit där klubben står idag.

När Hoeneß drog igång hade klubben lån på 8 miljoner D-Mark, i år visade Bayern upp ett årsresultat med en omsättning på över 6 miljarder kronor och en vinst på lite drygt 300 miljoner. Imponerande siffror som gör Bayern till en av, om inte den mest välmående klubben i hela världen och allting talar för att dessa rekordsiffror kommer att slås nästa säsong.

På andra sidan står ikväll en klubb som långt ifrån har haft någon naturlig tillväxt, utan som varit syntetisk. När företaget Red Bull 2009 klev in och köpte en förening i den tyska femtedivisionen och benämnde den RasenBallsport Leipzig (RB Leipzig) var det många som höjde på ögonbrynen. Främst av ilska gentemot detta brott mot de fotbollsmässiga naturlagarna.

Sedan 2009 har Leipzig gått spikrakt uppåt genom divisionerna. Från att knappt ha existerat har klubben mer eller mindre gått rätt igenom det tyska seriesystemet. Från Oberliga rätt upp till Bundesliga utan att passera gå och under sin första säsong i sin ny tillvaro bli främsta utmanare till Bayern om serieledningen.

Även om Leipzig funnits sedan 2009 var det först 2012 som det på allvar tog fart när Ralf Rangnick klev in och gav legitimitet åt det illa omtyckta projektet. Med hjärnan Rangnick och pengarna från Red Bull skapade sig klubben ultimata förutsättningar för att nå framgångar. Oavsett vad man i sak tycker om projektet är det omöjligt att inte imponeras av det fotbollsmässiga arbetet klubben genomfört.

När klubbarna ikväll möts på Allianz Arena är det en match mellan det gamla och det nya, det naturliga och det syntetiska och inte minst tabellettan mot tabelltvåan. Det är en match som handlar om så mycket annat än själva fotbollen som spelas på planen.

För den neutrala tyska supportern är det ett möte med mellan de hatade giganterna från München och de hatade artificiella svinen från Leipzig där titeln som Herbstmeister ligger i potten. För de flesta är det svårt att föreställa sig ett värre scenario, för vilka ska de hålla på? Ingen neutral supporter vill se Bayern på toppen, men ingen vill heller se Leipzig.

På planen är det matchen med det bollinnehavsfixerade (okej, kanske inte lika mycket nu längre) Bayern München som likt en orm försöker att kväva ihjäl sina motståndare. Och på andra sidan står jaguaren RB Leipzig som gömmer sig bland skuggorna för att snabbt slå till när de får chansen att ta sitt byte.

Och på tränarbänken står den högst erfarne, coole Carlo Ancelotti mot den i de här sammanhangen oerfarne uppstickaren Ralph Hasenhüttl som stundtals är lika aktiv som sina spelare på planen. Etablerade Bayernspelare mot ungtupparna från Leipzig. Ytterligheterna finns överallt i detta möte och det är vad som gör det hela så högintressant.

För Bayern är det ytterligare en “finalmatch” i mängden, där historiken och erfarenheten i dessa situationer talar till deras fördel. För RB Leipzig är det en nytillkommen men härlig överraskning med en sådan här match. Och det är upp till Ralph Hasenhüttl och Leipzig att bevisa om de kan hantera den. Lite av en audition är det, om några år kan Hasenhüttl mycket väl stå på vid hemmalagets tränarbänk.

Adam Nilsson

En match där resultatet inte spelar roll - båda tränarna lär få gå

Inför säsongen var både Borussia Mönchengladbach och VfL Wolfsburg kandidater för platser ute i Europa. Efter drygt halva säsongen kan vi konstatera att även om möjligheten fortfarande lever, ser det ytterst svårt ut för någon av klubbarna att uppnå dessa. Det är därför båda klubbarna inför den stundande januaripausen funderar på att byta tränare för att ge sig själva chansen.

När bollen rullar igång vid 20.00 ikväll kan det vara sista gången som André Schubert och Valerien Ismael ser sina lag dra igång 90 minuter av fotboll. Båda tränarna nämligen ligger helt klart i farozonen för att få lämna sina jobb efter att resultaten inte gått deras väg.

Om vi börjar i hemmalägret för kvällen, Mönchengladbach, kom André Schubert in förra hösten efter att Lucien Favre avgått. Favre, som nu gör storsuccé i Nice, hade inlett med fem raka förluster och såg inte sig själv som rätt man för att vända trenden. Det var inte första gången.

Mönchengladbach hade vid flertalet tillfällen övertygat Favre om att bli kvar trots tränarens egna tvivel, men den här gången kunde klubbens sportchef Max Eberl inte återupprepa den bedriften. Favre lämnade och med det också ett stort tomrum efter sig. Flera framgångar, etablering i toppen av Bundesliga hade gjort Mönchengladbach till en klubb att räkna med och Favre själv till en tänkbar tränare i Bayern München på sikt.

In klev André Schubert som arbetade i ett av klubbens ungdomslag. Schubert hade ingen större meritlista att vittna om, men var det logiska valet i stunden. Efter inledning med 6 raka segrar på 6 matcher hade alla glömt bort Schuberts tillkortakommande på meritlistan. Han blev klubbens långsiktiga lösning.

Denna bild bekräftades också när klubben så sent som i september förlängde Schuberts kontrakt till 2019. Trots lagets katastrofala (sportchefen Eberls egna ord) facit på bortaplan var Mönchengladbach övertygade om att Schubert var mannen för framtiden.

Tre månader senare ser det ut som om tiden har runnit ut för Schubert. Klubbens form har varit oroväckande dålig, poängen har inte rullat in och anfallsspelet har varit under all kritik. Detta har fått Eberl att inse att den framtida vägen kanske är utan Schubert. En genomgående analys väntar under spelpausen och det finns indikationer på att klubben kommer att söka sig om efter en ny tränare, oavsett kvällens resultat.

Det ryktas om att ersättaren hittas i mannen som under hösten fick lämna kvällen motståndare, Dieter Hecking. Den 52-årige tränaren är inte någon visionär, tvärtom är han en realist ut i fingerspetsarna. Men sett till de lediga namnen på tränarmarknaden är det få som slår realisten Hecking på fingrarna.

Heckings ersättare i Wolfsburg, Valerien Ismael, står också under rejäl granskning efter att hans inledande veckor på jobbet inte givit den önskade effekt. Den före detta mittbacken kom han, likt Schubert, in från ett av klubbens ungdomslag men Ismaels inledande facit är långt ifrån lika bra.

Fem matcher in har Ismael en seger, en oavgjord och tre förluster som facit. Ett poängsnitt på blyga 0,8 per match är till och med lägre än vad föregångaren Hecking hade. Wolfsburg har långt ifrån kanaliserat sin energi under den nye tränaren och rent statistik presterar klubben på många fronter sämre än tidigare.

Ismaels position har också försvagats rejält efter att Wolfsburg gjort sig av med sportchefen Klaus Allofs. Allofs hade Ismael som spelare under sin tid i Werder Bremen, tog med sig honom till Wolfsburg där Ismael fick rollen som tränare. Det var också Allofs som tog beslutet att ge Ismael chansen i a-laget som tränare.

Med Allofs borta har Ismaels starkaste bundsförvant försvunnit och med någon form av garanti för en fortsättning. De dåliga resultaten kompenseras inte längre upp av en vän på rätt sida innanför styrelseväggarna, nu står Ismael själv där och när Wolfsburg planerar en nystart är det inte många som tror att Ismael kommer att kunna genomföra den.

Om det finns mycket som talar för att Schubert får lämna Mönchengladbach, finns det om möjligt ännu mer som talar för Ismael i dagsläget. Ersättaren tycks redan ha pekats ut i David Wagner, som Wolfsburg kommer behöva köpa loss från Huddersfield, och om inte han kommer in finns det ytterligare namn som står över Ismaels på listan.

Därför är kvällens match på många sätt både intressant och underlig. För det är en match där tränarna med stor sannolikhet för sista gången står vid sidan av planen för dessa klubbar. Det spelar troligen ingen roll vad matchen slutar, för deras dödsrunor verkar redan vara skrivna.

Adam Nilsson

Lewandowski en viktig pusselbit i Bayerns framtida bygge

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Är den sista pusselbiten lagd? Med förlängningen av Robert Lewandowski har FC Bayern München lyckats med konststycket att behålla alla sina eftertraktade spelare från de europeiska konststycket. Men få kontraktsförlängningar har betytt så mycket som just Lewandowskis för klubben.

Det går inte att komma från att han är av världens bästa anfallare och har hört till den kategorin i flera år. Redan 2013 ville klubben ha över honom från Borussia Dortmund, men hans dåvarande klubb blockade transfern den gången för att inte bli av med både anfallaren och Götze under samma år.

Bayern fick vänta tålmodigt på sin anfallare vars kontrakt löpte ut efter säsongen 13/14. Det blev det dock en aning nervöst nere i München när Real Madrid försökte att hijacka affären i sista stund genom att buda högt över de tyska mästarna. Lewandowski kunde ha hamnat i Real, men det blev Bayern i slutändan.

Under åren i Bayern har Lewandowski sakta men säkert hittat sin roll i laget. Det var ingen bländande start under Pep Guardiola för anfallaren. Målskyttet var inte alltid på den nivå som många önskat sig, samtidigt märktes det alltid när han borta att det saknades en viktig länk i Bayerns anfallsspel.

Andra säsongen blev desto mer lyckosam och idag är Lewandowski en av de få renodlade niorna som spelar på högsta nivå. Kanske finns där Gonzalo Higuain, Karim Benzema och möjligen att man kan räkna dit Luis Suarez också. Jag kanske har glömt något givet alternativ, men antalet är få och efterfrågan är väldigt hög.

Därför är det inte konstigt att Real Madrid har hållit ögonen kvar på Lewandowski. Så sent som förra hösten gick den polske anfallarens agenter ut och bekräftade att den spanska storklubben fortfarande hade ögonen på deras spelare, något som självklart satte press på Bayern att agera trots att han hade ett giltigt kontrakt till 2018.

Under det senaste året har de tyska mästarna dock arbetat hårt på att förlänga med deras nyckelspelare. David Alaba, Thomas Müller, Jerome Boateng, Manuel Neuer och Javi Martinez har alla fått sina kontrakt förlängda till 2021. Dessutom har nyförvärven Mats Hummels och Renato Sanches även dem kontrakt som löper tills dess.

Lewandowski var den sista, svåra pusselbiten att förlänga med och det handlade inte bara om att behålla en av sina bästa spelare – det handlade minst lika mycket om att visa konkurrenterna att Bayern (trots betydligt sämre tv-avtal) kunde spänna de ekonomiska musklerna och behålla den jagade anfallaren. Något nu klubben lyckats med.

Det har varit långa, hårdföra förhandlingar med Lewandowskis agenter som utifrån sett inte tycks vara de enklaste att ha och göra med. Bayern har med största sannolikhet aldrig behövt gräva så djupt i sina fickor för att behålla en spelare, vilket verkligen visar på vilket värde Lewandowski har innanför klubbens väggar.

Det är också en markering mot motståndet att Bayern fortsatt kommer att slåss i toppen av Europa. Efter att avvärjat försök från Manchester City på Alaba, Manchester United på Müller och nu Real Madrid på Lewandowski har klubben visat att de inte bara kan attrahera några av de bästa spelarna, de kan behålla dem också. Och de är beredda att betala för det.

Ett kontrakt är aldrig en garanti, Lewandowski kan självklart lämna innan 2021, men förlängningen var en viktig pusselbit för Bayerns framtid och visar på klubbens ambitioner. De kommande åren ser ljusa ut i Bayern München som befäster sin roll som en av Europas absolut största makter inom fotbollen.


Missa inte Bundesligapodden som släpptes igår. Avsnitt 42 finns ute på iTunes, Acast och andra ställen ni hittar Podcasts på.

Adam Nilsson

Utan Allofs leder Wolfsburg sig in på okänt vatten

Det har varit bråda dagar i den tyska fotbollen. Lottningar till Champions League och Europa League, ett Hamburger SV som bytt sin ordförande och nu igår Wolfsburg som valde att göra sig av med sportchefen Klaus Allofs. Ett beslut som på många sätt lämnar Wolfsburg i en spännande situation där klubben troligen kommer att ta en helt ny inriktning med sin satsning.

När Allofs kom till Wolfsburg hade han hämtats från Werder Bremen. Där hade han varit sportchef under den ytterst framgångsrika perioden efter millennieskiftet då Bremen prenumererade på topplatser och var främsta utmanare till Bayern München. Allofs hade gjort sig ett namn som en skicklig sportchef med ett öga för spelarmarknaden där han gjorde flera fynd.

För Wolfsburg var Allofs precis den typ av ledare som klubben sökte efter att virvelvinden Felix Magath varit där. Allofs hade erfarenheten, kunskapen, modet och lugnet att bygga upp något riktigt bra i Wolfsburg som inte hade sett några sportsliga framsteg sedan ligatiteln 2009. Han skulle rensa ut det gamla och ta in det nya.

Den nytillsatte sportchefen fick alla tänkbara medel för att föra Wolfsburg mot toppen. Han kunde välja sin egen tränare, fick ekonomi nog att investera i nya spelare (förutsatt att han gjorde sig av med några spelare i den otroliga mängd Magath lämnat kvar) och hade full stöttning från ledningen och Volkswagen att sköta de fotbollsmässiga affärerna.

I Bremen hade Allofs tränaren Thomas Schaaf vid sin sida, i Wolfsburg hittade han en liknande figur i Dieter Hecking som hämtades in från FC Nürnberg. Allofs kunde knyta till sig Naldo från sin tidigare klubb som en försvarsgeneral, kryddade truppen med spelare som Luiz Gustavo och Ivan Perisic och visade på fingerspitzengefühl när han hämtade in Kevin De Bruyne.

Allting löpte på väl i Wolfsburg. De sportsliga resultaten tedde sig allt bättre, Heckings status började att växa och Allofs kunde sitta vid sidan och skåda sitt bygge resa sig mot nya höjder. Peaken nåddes säsongen 2014/15 när Wolfsburg slutade tvåa i Bundesliga och vann DFB-Pokal, där segern hemma mot Bayern med 4-1 var kronan på verket.

Sedan dess har det dock dalat rejält i Wolfsburg. Framgångarna kunde inte följas upp säsongen efter. I Champions League tog sig Wolfsburg visserligen till kvartsfinal där det tog stopp mot Real Madrid, men resultaten i DFB-Pokal och Bundesliga blev lidande till följd av det hårda matchandet. Klubben tycktes heller aldrig kunna hitta sig själv efter försäljningen av De Bruyne till Manchester City.

Under åren tycktes det också vara så att Allofs tappat sin stjärnglans för marknaden. Flertalet producerande spelare lämnade klubben, men ytterst få kom in och någonstans kulminerade bristen på fingertoppskänsla när Nicklas Bendtner (“Han fanns inte på den översta raden”) plockades in efter att klubben gått bet på alla andra alternativ.

Under sommaren inför årets säsong fanns många frågetecken i Wolfsburg. Skulle Hecking vara kvar? Skulle klubben tvinga kvar Julian Draxler trots han tydliga önskan att få lämna? Och var skulle klubben hitta nyförvärv bra nog att sätta Wolfsburg i en slagkraftig position för att återigen konkurrera om platserna ute i Europa?

Allofs stod mitt i händelsernas centrum och i efterhand kan vi enkelt konstatera att han mer eller mindre gjorde fel vägval i alla fall.

Fel 1) Hecking lyckades inte föra upp skutan åt rätt håll och fick lämna i en period då ingen tränare på marknaden tycktes vara intresserad av att ta jobbet. Istället fick klubben ta in Valerien Ismael som inte har gjort något till det bättre och nu jagar klubben efter ett nytt namn till vårsäsongen.

Fel 2) Draxler tvingades kvar trots ivriga försök att lämna. Ett beslut som mynnat ut i en situation där Draxler blivit utbuad av den egna publiken. Han har haft svårt att prestera och var inte ens med i truppen senast mot Bayern. Nu tros han lämna under januari och det till ett rejält underpris jämfört med vad klubben kunde fått i somras.

Fel 3) Få av nyförvärven har lyckats imponera den här hösten. Till Allofs försvar är Wolfsburg ingen metropol vilket gör att många spelare väljer bort klubben (inte minst när de saknar spel ute i Europa) och det var först när Mario Gomez kom in som det kändes som om klubben hittat någorlunda rätt. Men det var långt ifrån tillräckligt.

Lägg då till att han enligt tyska medier ska ha hamnat i onåd hos flera i spelargruppen och det var nästan tvunget av klubben att agera i ärendet. Med Allofs fanns inte det mycket som talade för en förbättring framöver.

Istället får klubben satsa på en nystart med en verklighet mer anpassad efter var klubben står idag och inte var den stod för två år sedan. Lockelsen av Wolfsburg är betydligt mindre. Då var Wolfsburg på väg mot etablering i Bundesligatoppen, nu kommer resten av säsongen vara en kamp mot nedflyttning.

Volkswagens ekonomiska kris skall inte underskattas och huvudägaren kommer inte att pynta in lika mycket pengar i klubben framöver. Det har redan dragits in på ekonomiska medel och mer kommer det att bli. Flera i biljättens styrelserum har velat göra det under en längre tid, då det sänt fel budskap till aktieägarna i dessa tider av oro.

Det betyder att den nya sportchefen, utöver att tillsätta en ny tränare, kommer att behöva ge sig ut på okänt vatten och bygga upp ett lag under ett helt nytt koncept. Wolfsburg kommer att satsa mer på att utveckla egna talanger, mindre på att värva in färdiga spelare och därtill ha målsättningen lägre satt. Wolfsburg kommer att bli en klubb för mellanskiktet.

Adam Nilsson

"Wieder Arsenal!" - om CL-lottningen ur tyska ögon

Följ mig på Twitter: @atnilsson

FC Bayern München – FC Arsenal

“Wieder Arsenal!” (“Arsenal, igen!”) var orden som många tyska medier tog till sig efter att lottningen offentliggjorts. Ja, Arsenal är det motstånd som väntar Bayern München och det är en favorit i repris för tyskarna. Våren 2013, 2014 och 2016 ställdes klubbarna mot varandra i Champions League och alla gånger gick Bayern vidare även om det var jämnt vid åtminstone två av tillfällena.

Förväntningarna är naturligtvis inte lägre ställda den här gången. Bayern ska ta sig vidare men visst är känslan den att avståndet mellan klubbarna inte är lika långt som tidigare. Under Carlo Ancelotti har Bayern inte sett lika övertygande ut, samtidigt som Arsenal visat upp ett antal imponerande prestationer under hösten. Vi kommer nog att bjudas på ett jämnare dubbelmöte än tidigare år och frågan är om britterna kan utnyttja att de har ett hemmamöte i den andra matchen. Men Bayern är favoriter, även enligt min omröstning på Twitter bland mina följare.

Tips: Bayern vidare, 70% chans

SL Benfica – Borussia Dortmund

“En belöning” var orden när det kom till Borussia Dortmunds lottning. Efter att ha gått vinnande ur sin grupp, framför Real Madrid,  fanns det både dröm- och mardrömslottningar för tyskarna. I Viktor Nilsson-Lindelöfs Benfica fick Dortmund i mitt tycke en av de bättre lottningarna. Till skillnad från Bayern-Arsenal fick det dock betydligt mindre historik att prata om. Dortmund mötte Benfica i åttondelsfinalen av Europacupen 1964, då gick Dortmund vinnande ur striden (6-2 i dubbelmötet totalt).

Som sagt ser jag det som en fördelaktig lottning och Dortmund är favoriter till att ta sig vidare. Trots en ligamässigt knackig höst har Dortmund presterat ute i Europa och ett uttåg redan i nästa runda skulle vara en rejäl besvikelse. Benfica är dock ingen enkel motståndare, portugiserna har både individuellt skickliga spelare och erfarenhet från spel ute i Europa så det blir ingen bekväm resa för Dortmund. Jag tror dock att de svartgula tar sig vidare. Vilket även de som röstat på Twitter tror.

Tips: Dortmund vidare, 80% chans

Bayer Leverkusen – Atlético de Madrid

“En stor utmaning” väntar Bayer Leverkusen som lottades mot Atlético de Madrid i sitt dubbelmöte. Dessa lagen ställdes mot varandra för två år sedan i åttondelsfinalen av turneringen och då gick spanjorerna vidare efter en rafflande straffläggning. Då kändes oddsen betydligt jämnare än vad de gör i år då jag ser Atlético som givna favoriter till att gå vidare.

Leverkusens höst har varit långt ifrån övertygande. Trots intressanta nyförvärv under sommaren har spelet inte sett bra ut. Tränaren Roger Schmidt lever på en av sina sista livlinor och även om Atlético också haft det lite knackigt är de i dagsläget hästlängder bättre än sina tyska kombattanter. Det skulle förvåna mig mycket om Leverkusen tar sig vidare sett till hur det ser ut idag. Leverkusen får hoppas på att januarivilan kan ställa saker till rätta, men jag har svårt att tro att de ska kunna rå på Atlético i det här dubbelmötet. Något som även en majoritet i min omröstning på Twitter tror.

Tips: Atlético de Madrid vidare, 90% chans

Adam Nilsson

Hamburger SV blir aldrig slentrian

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Fyra raka matcher utan förlust, på det två segrar i följd och situationen i Hamburger SV är bättre än den varit under hela våren. Istället för att spelarna och supportrarna ska behöva gå in i den kommande arbetsveckan med ångest, går de inte med lättare steg än vad de gjort på länge. Det är åtminstone så det borde vara.

Sen bestämde sig klubben för att röra upp situationen igen. För under söndagskvällen blev klart att Dietmar “Didi” Beiersdorfer, ordförande och ställföreträdande sportchef sedan sommaren, får lämna sina uppgifter. Ett beslut som i sig inte är oväntat, men där tajmingen inte kunde ha varit sämre.

För er som inte är särskilt insatta har det länge ryktats om att Beiersdorfer ska få lämna. Sedan hans återkomst för lite drygt två år sedan, då många drömde sig tillbaka till åren då Hamburg slogs i toppen av Bundesliga, var det många som hade höga förhoppningar på att just Didi skulle lyckas med det.

Hemkommen efter några år i Zenit St. Petersburg kändes det för många (inte alla) helt rätt att Beiersdorfer återvände. Han hade hjärta, erfarenhet och nätverk för att lyckas föra Hamburg ur den stora svacka som klubben hamnat i efter år av misskötsel. Han förstod omgivningen och skulle sätta rätt prägel på Hamburg igen.

Två år senare kan vi alla enkelt konstatera att Beiersdorfer inte blev den succé som många hoppats på. Hamburg är fortfarande på många sätt en misskött klubb som saknar kontinuitet och långsiktighet. Spelaromsättningen har varit stor till följd av en spelarrekrytering som varit under all kritik.

Tränare har som tidigare kommit och gått. Sportchefer likaså. Beiersdorfer kom in med just huvuduppgiften att undvika allt detta, istället spädde han bara på den bedrövelse som fanns i klubben sedan tidigare. Att situationen var ohållbar och hans tid var räknad visste alla, men att beslutet kommer i en tid när det faktiskt finns en gnutta ljus i klubben visar bara på att Hamburg inte är en slentrian klubb.

För klubben kommer aldrig till ro. När möjligheten till lite arbetsro finns där, då tas ett sådant här beslut som återigen sätter morgondagens tidningsrubriker. Det är fascinerande på många sätt och det visar på den nyckfullhet som finns hos många av de övriga styrande inom klubben. Var det här beslutet tvunget att tas just nu? Kunde man åtminstone ha väntat i en och en halv vecka till, när höstens matcher var över, för att gå ut med uppgifterna?

För Hamburg har möjligheten att vara som FC Köln. Förutsättningarna är liknande. Båda klubbarna håller till i stora städer, bra kommunikationer, generellt sätt bra förusättningarna för att kunna nå framgångar. Den stora skillnaden är det strukturella där Köln under de senaste åren har gjort väldigt mycket rätt, medan HSV har gjort väldigt mycket fel.

Nu kommer Heribert Bruchhagen in. Mannen som styrde Eintracht Frankfurt fram till sommaren då han gick i pension för att arbeta som expert på Sky. Bruchhagen är erfaren, har ett stort nätverk och har trots tidigare år i Hamburg (93-95) inte alls samma emotionella band som Beiersdorfer till klubben.

Huruvida det är positivt eller negativt återstår att se. Bruchhagen kommer in en period där Hamburg behöver hitta en identitet, arbeta utifrån en given målsättning där stabilitet borde stå högst upp på agendan. En långt ifrån enkel uppgift i den snåriga skog som Hamburg är. Och det är med att vara slentrian är långt ifrån givet i Hamburg.

Adam Nilsson

Släkten var värst för RB Leipzig

Följ mig på Twitter: @atnilsson

En av de på pappret enklaste matcherna väntade när serieledaren RB Leipzig åkte söderut för att möta FC Ingolstadt. Ett Ingolstadt som varit högst indragna i bottenstriden och ännu inte hade vunnit på hemmaplan. Ett Ingolstadt som ännu inte kommit på fötterna efter att tränaren Ralph Hasenhüttl lämnat i somras.

Då lämnade österrikaren för just Leipzig. Efter hans framgångsrika sejour i Ingolstadt, där han fört klubben från att vara ett bottenlag i 2. Bundesliga till en andra säsong i Bundesliga, så hade Ralf Rangnick fått upp ögonen för tränaren som han ansåg perfekt för sitt lag.

Rangnick, en tidigare tränare och numera sportchef, såg något av en protege i Hasenhüttl. Ytterligare en tränare besatt med tanken på att göra något av de få sekunder som ett lag i genomsnitt har på sig för att gå från att övervinna boll till att skapa en farlig målchans. Det viktiga är inte att ha bollen i majoritet likt Bayern München, utan att åstadkomma något omedelbart när du får den.

Ett meddelande som Rangnick varit noga med att poängtera under de senaste månaderna. Inte minst efter att Tyskland åkt ur EM. När andra proklamerade att Jogi Löws landslag inte satt sina lägen, var Rangnicks analys att Tyskland tagit på tok för lång tid på sig för att ens komma till lägena. Långt över den genomsnittliga tiden som krävs.

Oavsett om du är en samtyckare till Rangnicks fascinerande idéer och om fotboll eller ej, har det under hösten varit svårt att inte entusiasmeras av dem. Leipzig har varit en ståtlig pansarkryssare i Bundesliga, där både lättare och tyngre vågor har avfärdats mot den glanspolerade kölen.

Det har gått så pass bra att Hasenhüttl ryktats vara ett av de hetaste spåren till att ta över Arsenal efter Arséne Wenger. Den som hade trott det för ett år sedan, räck upp en hand och klappa er själva på axeln med den andra. För ni var inte många.

Rangnick och Hasenhüttls profetia har gång på gång under hösten bekräftats – tills idag. Släkten var värst. För mot självaste Ingolstadt, Hasenhüttls tidigare klubb, tog det stopp. Ett lag som inte hade vunnit en enda hemmamatch under hösten. Överraskande. Absolut. Men kanske borde jag och flera andra inte ha varit det.

“Varför då?”, frågar några av er säkert. Ja, för att dagens matchbild var en som Leipzig ännu inte utsatts för den hösten. Till skillnad från många av de tidigare motståndarna så ville Ingolstadt inte spela med. De ville inte föra matchen på något sätt utan att lämpa över ansvaret helt på sina motståndare.

Det var något som Schalke försökte med förra helgen utan framgångar. Då hade Schalkes tränare Markus Weinzierl pekat ut att Leipzigs största svaghet inte låg i spelet utan boll, utan spelet med boll. Hade det inte varit för en felaktig straff hade Schalkes experiment kanske lyckas.

Istället var det Ingolstadt som gjorde det. För till skillnad från Schalke är just Ingolstadts paradgren att lämpa över ansvaret till motståndarna, låta dem styra matchen och sedan gå på kontringar själva. Något som Hasenhüttl gjort Ingolstadt till en av landets bästa klubbar på att göra. Något han också fick smaka på idag.

Ingolstadt la sig långt ned i banan, spelade fysiskt, pressade vid rätt tillfällen och raderade allt som hade med djupled att göra. Leipzig hade 70% av bollinnehavet (en enormt hög siffra för att vara dem), skapade en hel del möjligheter men endast tre avslut på mål och alldeles för få riktiga farligheter.

För första gången den här hösten kunde Leipzig inte gå på sina genomsnittliga anfall som varar i drygt 10 sekunder. Och då syntes det rätt tydligt att nykomlingen saknar tydliga riktlinjer och idéer för vad man ska kunna göra. För tankarna på hur man ska agera som lag när Leipzig är bollförande, är inte i närheten av lika etablerade som när Leipzig ställs mot en motståndare som tar initiativet.

Det är i sak ingen kritik mot Leipzig, det var en verklighet i väntan på att det skulle ske. Leipzig har fulländat spelet som underdog, men inte som det dominerande laget. Nästa steg i utvecklingen för Leipzig är att börja etablera ett spel mer anpassat efter att motståndarna backar hem och täpper till för allt de kan.

För i det nya manuskriptet, där Leipzig inte längre är något oerfaren nykomling utan en kandidat för Champions League, kommer utmaningarna att vara annorlunda. Helt plötsligt kommer motståndarna att vara underlägsna och anpassa sig efter det, vilket gör att Rangnick och Hasenhüttls idéer om genomsnittliga anfallstider kommer att bli betydligt svårare att genomföra.

Efter 13 obesegrade omgångar var det givet att Leipzig förr eller senare skulle åka på en förlust. Hasenhüttl bräckte sig själv genom att möta sin före detta klubb som använde hans metoder. Frågan är hur reaktionen blir när Leipzig nästa vecka ställs mot ett av ligans mest slipade lag i Hertha Berlin. För redan då kommer deras förmåga att föra matcher ställas på prov igen.

Adam Nilsson

Dortmund är en dark horse i CL-racet

Att tre av fyra möjliga lag är vidare från Champions League-gruppspelet får ses som klart godkänt för de tyska klubbarna. När dessutom den fjärde klubben till våren spelar i Europa League är det egentligen precis det vi kunnat förvänta oss sett till de chanser som fanns. Däremot skiljer sig den individuella bedömningen åt klubbarna mellan, något jag i dagens blogginlägg tänkte ta upp.

Grupp C

1) FC Barcelona | 15 poäng

2) Manchester City | 9 poäng

3) Borussia Mönchengladbach | 5 poäng

4) Celtic FC | 3 poäng

Med både Barcelona och Manchester City i gruppen kändes utgångsläget långt ifrån fördelaktigt för Mönchengladbach som återigen fick sig placerade i en svår grupp. Tredjeplatsen var där förväntningarna kunde läggas och det ordnade Mönchengladbach. Helt godkänt för Mönchengladbach som i dagsläget dock inte ser ut som en het kandidat för att ta sig hela vägen i Europa League.

Grupp D

1) Atlético de Madrid | 15 poäng

2) Bayern München | 12 poäng

3) FC Rostov | 5 poäng

4) PSV Eindhoven | 3 poäng

I grupp D var det ingen som tvivlade på att det skulle bli en tvekamp mellan förra årets semifinalkombattanter om vilka som skulle ta hem förstaplatsen. Bayern München föll på sin egen oförmåga, förlusten mot FC Rostov blev avgörande i striden som Atlético de Madrid gick segrande ur. Ingen enorm besvikelse för Bayern, men det var länge sedan vi såg dem på andraplatsen och nu får de hoppas på en bra lottning i nästa steg. För Bayern är fortfarande en av de största kandidaterna till att ta hem pokalen.

Grupp E

1) AS Monaco | 11 poäng

2) Bayer Leverkusen | 10 poäng

3) Tottenham | 7 poäng

4) CSKA Moskva | 3 poäng

I grupp E, kanske en av de jämnaste på förhand, lyckades Bayer Leverkusen ta sig igenom och sluta på andraplats trots flera bristfälliga insatser. Leverkusen förlorade inte någon av de sex gruppspelsmatcherna, men känslan att de vann någon fanns knappt där heller. Vidare är de i vilket fall och som det sett under hösten har jag svårt att tro att Leverkusen ska kunna ta sig särskilt mycket längre i turneringen.

Grupp F

1) Borussia Dortmund | 14 poäng

2) Real Madrid | 12 poäng

3) Legia Warszawa | 4 poäng

4) Sporting CP | 3 poäng

I grupp F var det ett tvåmannarace mellan Borussia Dortmund och Real Madrid som avgjordes i den sista omgången. Med sina rekordmånga mål, 21 stycken, tog sig Dortmund upp på förstaplatsen och det välförtjänt. Visst har det stundtals hackat i maskineriet, men topparna har varit imponerande och jag ser Dortmund som en av turneringens största dark horse. De smyger med, väntar fortfarande på att verkligen hitta balansen och jag tror att deras vår kan bli riktigt bra. Blir mycket spännande att följa.

Adam Nilsson

Fascinerande hur lite tränarbytena har givit

Fyra tränarbyten har gjorts i Bundesliga under hösten. Tre av dessa som nu har varit med en så pass lång tid i sina klubbar att det går att bedöma effekten av bytet. Och resultatet är rätt talande: tränarbytena har hittills givit lite.

I gårdagens Kicker hade tidningen satt siffror på vad jag själv länge trott; det vill säga att effekterna av höstens tränarbyten har varit relativt små i form av resultat. Varken i Hamburg, Bremen eller Wolfsburg har vi sett några större positiva förändringar från det att bytena skett och där vi kan se tendenser till det, i Ingolstadt, är det fortfarande för tidigt att bedöma.

Om vi börjar i Werder Bremen där Viktor Skripnik byttes ut efter tre omgångar mot den oerfarne U23-tränaren Alexander Nouri kan vi se att det rent statistik har varit en förbättring. Under Nouri tar Bremen fler poäng (0,89 per match / tidigare: 0,0), man gör fler mål (1,44 per match / tidigare: 0,67), skapar fler chanser och löper mer per match.

Problemet är att även om det har skett en förbättring, så är siffrorna långt ifrån övertygande. Vilket säger en hel del om hur dåligt det gick för Bremen under Skripniks ledning. Bremen släpper fortfarande in fler mål än vad man gör, vinner färre närkamper än tidigare, poängsnittet ligger i nivå med klubbar som åker ur och dessutom är ration kring chanser per mål sämre.

Enkelt sagt går det att konstatera att även om bytet av tränare i Bremen har bidragit till en förbättring, så är den dels marginell och dels så är Bremen fortfarande för dåliga för att kunna lyfta i tabellen. Ja, Bremen har dragits med skador, men även om spelare skulle återvända så krävs det ett stort lyft för att klubben kunna se sig själva distansera sig från en tänkbar och trolig bottenstrid.

Några mil bort i Hamburg byttes Bruno Labbadia ut efter fem omgångar, han ersattes av Markus Gisdol som räddade Hoffenheim från nedflyttning ett par säsonger tillbaka. Gisdol var för övrigt ett alternativ i Bremen när Skripnik gick. Likt fallet Nouri kan vi i Hamburg se en statistisk förbättring i form av fler målchanser, fler mål och ett bättre poängsnitt.

Den offensiva kraften har dock bidragit till att Hamburg under Gisdol blivit sämre i defensiven. Hamburg släpper in fler mål (2.43 per match / tidigare: 2.00) och motståndarna skapar i snitt 8 chanser mot Hamburg per match mot tidigare 5. Dessutom vinner Hamburg färre närkamper än tidigare.

De negativa siffrorna i defensiven är i sig inte överraskande, det limmar med Gisdols syn på fotboll. Däremot är det mer eller mindre så att det Hamburg har förbättrat rent offensivt, det har jämnat ut sig med hur man har försämrat sig rent defensivt. Summa summarum: Hamburg står mer eller mindre och stampar på samma ställe som man gjorde innan Gisdol tog över.

Den största negativa förändringen av tränarbytet hittar vi hittills i Wolfsburg där Valerien Ismael fick hoppa in på tränarposten efter att klubben gjort sig av med Dieter Hecking. Ett inte helt okontroversiellt byte eftersom att Ismael misslyckades kapitalt under sin korta period i FC Nürnberg och inte hade meriterna på sin sida för att lyfta detta jobbet.

Det visar sig också i statistiken. Under Ismael lägger Wolfsburg mer kilometer under sig per match, man gör fler mål per match och har en bättre ratio när det kommer till skott som resulterar i mål. Det är dock de enda tre punkterna där Wolfsburg förbättrat sig, i övrigt har man endast gått i negativ riktning. Wolfsburg tar färre poäng, släpper in fler mål, skapar färre chanser, vinner färre närkamper etcetera etcetera.

Med andra ord finns det ytterst få argument till varför man i dagsläget skulle positionera sig positiv till bytet av tränare i Wolfsburg. Det finns helt enkelt inte många argument för det. Mario Gomez har visserligen börjat göra mål, men de flesta sakerna utöver det har gått i negativ riktning och även om det inte såg bra ut under Hecking, så var det statistiskt bättre.

Nu ska fotboll inte mätas genom statistik alla gånger. Men det är en indikator på i vilken riktning lagen är på väg och i de här fallen är det tydligt att tränarbytena under hösten har givit ytterst liten positiv effekt. Den enda som kan vara undantagen från den regeln, är Maik Walpurgis i Ingolstadt som ännu är för tidig att bedöma.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv