Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Lugn och ro väntar Quaison

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Först kom Borjan Krkic. Sedan kom Robin Quaison. Så har det varit i Mainz som presenterat båda dessa herrar under de senaste dagarna. Två värvningar som känns väldigt “o-Mainziga”, inte minst den förstnämnde, men som också känns som två genomtänkta sådana.

Vad jag menar med att värvningarna inte känns som typiska de som Mainz gör, är att jag ofta förknippar Mainz med värvningar av en betydligt lägre dignitet. Det brukar vara halvkända spelare från 2. Bundesliga eller liknande som hamnar i Mainz. Sådana där namn som gör att jag hajar till och tänker att “jag har nog läst om honom någonstans”, för att sedan hitta att han spelat i Wehen Wiesbaden eller liknande.

Jag tänker på sommarens Gerrit Holtmann som hämtades in från Eintracht Braunschweig. Säsongen innan hette han Florian Niederlechner (från FC Heidenheim) och sommaren innan det var det Daniel Brosinski från Greuther Fürth. Inte för att Mainz uteslutande har värvat den typen av spelare, men det har någonstans etsat sig fast i huvudet som en sorts självklarhet att klubben hittar sina fynd i mindre tyska klubbar.

Det är väl inte konstigt i sig att det är så. Även om Krkic vågade sig på att säga att han “alltid velat spela i Bundesliga”, så har jag svårt att tro att han visste särskilt mycket om Mainz, än mindre att han skulle peka ut var staden låg på en karta. Att en av Europas hetaste talanger för drygt tio år sedan, då i Barcelona,  en dag skulle hamna i Mainzär en världsfrånvänd tanke. En tanke som jag kommer ha svårt att vänja mig vid så länge jag ser Krkic bära den rödvita Mainztröjan.

För det är helt enkelt inte “the Mainz way”. Mainz har ingen naturlig dragningskraft. Klubben har gjort det fantastiskt utifrån sina förutsättningar. Jürgen Klopp satte klubben på kartan, Thomas Tuchel likaså men ytterst få kan nämna särskilt många spelare som breakat i klubben (André Schürrle och Lewis Holtby är två).

Att komma till Mainz måste vara som när stockholmare tar tunnelbanan och kliver av i Sandsborg. Jag ber om ursäkt för den oerhört lokala referensen men Sandsborg är en sådan där plats där jag får för mig att ingen egentligen bor, där inget händer. Jag ser den ju där på kartan över stationer, men det finns ingenting där som jag kan hänga galgen på och känna koppling till. Jag förutsätter att ni själva kan peka ut just den platsen där ni bor.

Det är därför det känns så konstigt att just Bojan Krkic hamnar där. För det känns som om han ändå borde ha kunnat åka förbi Sandsborg och hamna någon annanstans. Frankfurt ligger runt hörnet, så varför inte Eintracht? Till och med grannstaden Darmstadt hade nästan känts mindre oväntat i dagsläget trots deras totala kräftgång i tabellen. Nåja, nog talat om Krkic och Sandsborg.

Robin Quaison hamnar i en klubb där det inte kommer att ske några stora förändringar. Det är Tysklands kanske tryggaste tillvaro. Ett mittenlag i Bundesliga med en tränare i Martin Schmidt som gjort sig känd för att kräva att spelarna arbetar stenhårt, pressar högt och hela tiden spelar med hög intensitet. Något som kommer att vara en rejäl omställning för den svenske mittfältaren kan jag tänka mig. Fysiskt kommer det att vara högst krävande för Quaison.

Det är en klubb och en miljö som är väldigt förlåtande. Klubben bytte sportchef efter drygt 25 år i somras från Christian Heidel (nu Schalke) till Rouven Schröder som inte har förändrat särskilt mycket, mer eller mindre har det rådit status quo. Vilket betyder att klubben fortsatt jobbar långsiktigt, målsättningen ligger på att hamna i mitten av tabellen och att värva spelare någorlunda billigt för att göra en mindre vinst på dem. En total motsats till det Palermo som Quaison var i.

Efter att Yunus Malli sålts till Wolfsburg har en kreativ roll på det offensiva mittfältet öppnat sig. Om det är Krkic eller Quaison som är tänkt för den vet jag inte. Men tränaren Martin Schmidt berättade i ett första uttalande att han ser Quaison som en spelare som kan spela på alla offensiva mittfältsroller (både centralt och på kant) och även som anfallare. Så troligen lär han få möjlighet att visa upp sig på alla tänkbara platser.

Jag tror att han kommer behöva tid på sig att anpassa sig till den nya spelstilen och den intensitet som Mainz spelar med. Omgivningen kommer att ge honom lugn och ro för utveckling. Klubben ser stor potential och möjlighet i honom. Och kanske blir Quaison som gör Sandsborg, eller Mainz, till en plats att minnas. Tillsammans med Krkic. Det vore något.

Adam Nilsson

Isak är "Dortmunds väg"

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det har varit relativt tyst från Borussia Dortmunds sida efter att värvningen av Alexander Isak blivit offentlig. Ett kort, distinkt pressmeddelande på den officiella hemsidan var allt som klubben presenterade men ytterst få övriga kommentarer. Dortmund ville lägga locket på, att döma av situationen även Isaks läger och så fick det vara.

På måndagskvällen medverkade klubbchefen Hans-Joachim Watzke i ett program på Kicker.tv där ämnet självklart kom på tal. Av de drygt 55 minuterna som Watzke utfrågades i studion ägnades lite drygt 90 sekunder åt Alexander Isak. Och svaren var entydiga, förväntningarna på Isak kommer att tonas ned och ingen ska tro på några omedelbara stordåd från den nye svensken.

“[Den nye Zlatan] är ett slagord som troligtvis inte gör honom någon större nytta i karriären”, inledde Watzke omedelbart med att säga när tv-moderatorn försökte påtala att Isak ändå jämförts med en av Sveriges största, om inte den största, spelaren genom tiderna.

När moderatorn försökte haussa Isak med ett annat argument, genom att säga att han är den yngste svenske a-landslagsspelaren på över 100 år, svarade Watzke med distans att “det inte är särskilt svårt att bli en landslagsspelare i Sverige, inte om man jämför med Tyskland”.

Det var tydligt att Watzke, som är en av Tysklands mest inflytelserika människor inom fotbollen, ville undvika ytterligare press på sitt nyförvärv. Han har goda skäl att göra det och det är en strategi som klubben använt på mer eller mindre alla sina tidigare nyförvärv, bortsett från Ousmane Dembélé där hans klass någonstans var bevisad i Ligue 1.

Inte minst de unga spelarna har Dortmund var väldigt noggranna med att hålla om ryggen. Medvetna om att de har enormt många fans som självklart drar stora växlar när de får höra att “Den nye Zlatan” har värvats för stora summor sett till Isaks ålder, är det långt ifrån ett oväntat drag från klubbledningens sida att tona ned all form extatisk förväntan.

Men Watzke var desto mer öppen att diskutera klubbens värvningsstrategi: “Vår väg är att själva utveckla spelare. Vi är med bra i toppen, men det finns fem-sex klubbar med mer utstrålning och pengar än oss [vilket gör det svårare att konkurrera om de stora stjärnorna]”.

“Vi hämtar inte in spelare bara för att de är unga. Vi gör det för att är vår väg”, berättade Watzke.

Alexander Isak är Dortmunds väg. Alla som har skrivit om Dortmund de senaste 24 timmmarna har påpekat det, men Alexander Isak kommer till en klubb med en diger skara av unga talanger. Nämnda Dembélé, Julian Weigl, Felix Passlack, Emre Mor och Christian Pulisic som förlängt sitt kontrakt till 2020 med Dortmund (vilket offentliggjordes igår).

Isak är varken den första eller sista unga talangen som Dortmund kommer att locka till sig. Just medvetenheten från klubbens sida om var de står sig i den europeiska konkurrensen och var deras styrka ligger, talar på många sätt för att Alexander Isak har gjort ett bra klubbval. Dortmund har erfarenheten, tryggheten och kunskapen av hur man som klubb på bästa möjliga sätt förädlar råtalang.

Ett av stegen är, som vi blivit varse, att tona ned förväntningarna. Ett annat är att inte utsätta dem för mer media än nödvändigt. Ett tredje är att ge talangerna den tiden de behöver för utvecklas, att inte forcera fram någonting utan istället lita på att det klubbens slipade system kommer att sköta det åt dem.

För det är enkelt att stirra sig blind på de stora rubrikerna, de slagna rekorden och den häpnadsväckande övergångssumman och skapa sig en överdådig bild som senare visar sig omöjlig att nå upp till. Isak är en ung, talangfull fotbollsspelare men hur långt han gå nå är omöjligt att förutse – men att potentialen finns där kan ingen förneka.

I slutändan summerade Watzke bäst själv i slutändan: “Vi tror att han högkvalificerad talang, men han är 17 år. Det hänger en etikett på honom som ‘den nye Ibrahimovic’, vilket är tufft. Men jag tror att han har goda chanser att utveckla sig [hos oss] under de kommande åren. En väldigt långsam utveckling, för vi pratar om en 17-åring.”

Adam Nilsson

Tuchel kommer matcha in Isak varsamt

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Okej. Alexander Isak är klar för Borussia Dortmund. En 17-årig anfallare som redan debuteradt i det svenska a-landslaget. Han har tilldelats nummer 14. Men hur ser möjligheterna ut för speltid i hans nya omgivning?

Det är enkelt att stirra sig blind på antalet renodlade anfallare som finns i truppen. Pierre-Emerick Aubameyang är det självskrivna kortet på anfallspositionen. Han är given när han är tillgänglig och självklart är väl det. Det har ärligt talat inte funnits någon större konkurrens på den positionen under de senaste åren, inte minst för att Ciro Immobile aldrig blommade ut och därför blev Aubameyang det självklara esset.

Bakom Aubameyang har bara Adrian Ramos funnits. Ramos hämtades in från Hertha Berlin men lyckades aldrig att växla upp och på allvar konkurrera med Aubameyang om platsen på topp. Colombianen har mest fått sitta på bänken och det är därför han med största sannolikhet kommer att lämna under det rådande transferfönstret. Trolig destination är en kinesisk klubb med en direktutlåning till Spanien.

Därför var det viktigt för Dortmund att hämta in åtminstone en renodlad anfallare. Alexander Isak har tillkommit men det är i dagsläget naivt att tro att han kommer att ersätta Ramos rakt av. Det har ryktats om att flera andra namn kan tillkomma till Dortmund, inte minst den danske anfallstalangen Kasper Dolberg, men det är troligt att klubben nöjer sig med Isak och istället söker en intern lösning.

Redan i helgens match mot Werder Bremen fick vi se tränaren Thomas Tuchel testa ett annat alternativ. Han satte upp André Schürrle som spjutspets och den tyske landslagsmannen gjorde ett mål i matchen som Dortmund vann med 2-1. Att Schürrle kommer att få alternera ute på en kant och centralt (när det behövs) är att vänta. Likaså kommer Tuchel kunna använda Mario Götze eller Marco Reus centralt, som tänkbara “falska nior”.

Det rimmar dessutom väl med hur Tuchel har agerat kring de andra talangerna i klubben. Utöver Julian Weigl (som gjorde det exceptionellt bra från sekund ett), har Tuchel valt att matcha in sina unga spelare varsamt. Emre Mor har fått sju insatser i Bundesliga under hösten, Christian Pulisic har fått 13 och Ousmane Dembélé har fått 16. Då ska vi ta i beaktning att de sista två redan spelat i Bundesliga respektive Ligue 1 under föregående säsong och därmed hade ett försprång gentemot Isaks erfarenhet från Allsvenskan.

Isak kommer att få sina chanser, han kommer att vara med träna med a-laget och vara med i matchtrupperna. Troligen i en liknande mängd som den Mor fått. Tuchel vill inte stressa fram utvecklingen för snabbt, han kommer portionera ut speltiden noggrant för att inte överbelasta sitt nyförv. Värt att notera är också att Isak är yngre än de tidigare nämnda spelarna, vilket talar för att Tuchel kommer ligga lågt med speltid för svensken.

Vad vi dock kan vänta oss är att Isak långt ifrån endast kommer att användas längst fram, centralt. Tuchel kommer att vilja hitta flera användningsområden för sitt nyförvärv och jag är övertygad om att vi kommer att få se Isak spela både i en roll som släpande anfallare, ute på en kant och egentligen på alla tänkbara positioner där Tuchel ser att han kan få ut något av Isaks speltid.

Intressant är vad som sker till kommande säsong. För förutsatt att Dortmund inte hämtar in ytterligare någon anfallare under det här transferfönstret, så är det troligt att Isak kommer att ha goda möjligheter till speltid nästa år. Med Ramos borta redan nu och med Aubameyang på väg bort (troligen under sommaren), finns där goda möjligheter för en redan inspelad Isak att göra skillnad. Det tror jag också är Dortmund och Tuchels målsättning. Våren som mjukstart, hösten som målsättning för det stora genombrottet.

Läs gärna mitt tidigare inlägg från idag: Isak – en fjäder i hatten för Dortmund

Adam Nilsson

Isak - en fjäder i hatten för Dortmund

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Ganska exakt klockan 12.00 presenterades Alexander Isaks flytt till Borussia Dortmund. Som förste svensk någonsin i den anrika tyska klubben. Tröja nummer 14 kommer Isak bära och det är minst sagt ett nummer som förpliktigar. För Dortmund är Alexander Isak ytterligare en fjäder i hatten för en klubb som just uppvisar en imponerande skara av talanger från Europas alla hörn.

“Alexander Isak är en anfallstalang av högsta klass som flera av Europas toppklubbar ville värvar. Vi är väldigt glada över att han beslutat sig för Borussia Dortmund. BVB är precis som spelaren helt övertygad om att det här är en transfer med stor potential”, kommenterar sportchefen Michael Zorc affären på klubbens hemsida.

Zorc har fått göra det till någon av en vana att kommentera den här typen av affärer på sistone. Isak läggs in i samma fack som flera av Dortmunds värvningar under de senaste säsongerna. Facket där de några av de mest eftertraktade talangerna finns. Facket som innehåller Dortmunds framtid. Facket som har blivit något av ett troféskåp.

Redan i somras lyckades Dortmund knipa åt sig två omhuldade talanger till klubben. Först ut var det fransmannen Ousmane Dembélé som nästan alla av Europas absolut största klubbar jagade. Dortmund hade följt 19-åringens utveckling länge, något som var avgörande när Dembélé valde bort Bayern München, Real Madrid och FC Barcelona för spel i de svartgula.

Nästa prestigevärvning var den av Emre Mor. Den turkiske landslagsmannen hade fått många ögon på sig efter sina i insatser i danska FC Nordsjaælland och många klubbar var ute efter den flinke teknikern. Återigen var Dortmund framme och lyckades övertyga Mor om att välja just dem framför ett flertal högst intressanta alternativ.

Sedan tidigare fanns där den egna talangen Christian Pulisic som bländat alla med sina strålande insatser. Även Felix Passlack (omnämnd som den “nye Mario Götze”) har fostrats i klubbens ungdomsled och är en del av a-laget. Sedan finns självklart kronjuvelen Julian Weigl som anslöt från 1860 München sommaren 2015 som idag är en tysk a-landslagsman och redan ryktats bort till större adresser.

Det är till den skaran av unga, talangfulla spelare som nu Alexander Isak ansluter. En del av dessa som valt Dortmund framför andra, stora klubbar. Isak som likt Dembélé var eftertraktad av Real Madrid och som dessutom länge var på Bayern Münchens radar. Men även den svenske anfallaren valde bort de allra största för att gå till Dortmund. Nästa stortalang signad. Check på den!

Att säga att Dortmund är nöjda är minst sagt en underdrift. De är betydligt mer så. Att locka till sig ytterligare en talang av den här kalibern, framför ögonen på Real Madrid och inte minst ärkerivalen Bayern München får alla i Dortmund att gå rakryggade till jobbet framöver. Det ökar känslan i Dortmund av att klubben gör någonting väldigt, väldigt rätt. Inte minst är det ett bevis på att arbetet som Dortmund gör inte går obemärkt förbi. Och bevisligen var det bra nog för att övertyga Isak om att Dortmund var rätt steg att ta.

Adam Nilsson

Dortmund en bra miljö för Isak

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Jag tror att nästan alla blev tagna på sängen när nyheten kom idag att Alexander Isak med stor sannolikhet inte kommer att gå till Real Madrid, utan istället hamnar i Borussia Dortmund. Allting har talat för att Isak skulle till Spanien, ingenting för Tyskland. Ryktena om Dortmund som tänkbar klubbadress avtog i november och sedan dess har det varit radiotystnad innan dagens nyhet kom.

Men nu verkar det som om Borussia Dortmund blir nästa klubbadress för Sveriges i dagsläget mest intressanta talang. En destination som på många sätt känns som perfekt för en ung spelare med stor potential. En klubb som aktivt jobbar med att locka till sig de mest intressanta talangerna, utvecklar dem och säljer dem vidare till de absolut största klubbarna. På många sätt en bra miljö för en ung spelare att fostras i, men likväl en tuff sådan.

Alexander Isak kommer till en klubb som har förstått och anammat sin roll i näringskedjan. Dortmund är högst medvetna om att de är tvåa i Tyskland, att de är snäppet bakom de största klubbarna i Europa. De har lagt stor möda och energi på att hitta potentiella stjärnor i ett tidigt skede, innan de snappas upp av andra för att kunna fostra dessa och tjäna en hacka på dem vid en senare försäljning.

Nej, Dortmund är inte Real Madrid och har inte slussat ut en lika stor massa av spelare till europeiska toppligor. Ingen annan klubb i Europa kan visa upp ett liknande facit som Real Madrid på den fronten. Men sett till de senaste åren är listan över unga, talangfulla fotbollsspelare som blommat ut i Dortmund och lämnat för större uppgifter dock rätt imponerande.

Mats Hummels, Ilkay Gündogan, Robert Lewandowski kom alla till Dortmund i när de var runt 20 år och lyckades med tiden inte bara etablera sig i a-laget, de blev några av de bästa spelarna i världen på sina respektive positioner. Nuri Sahin fostrades i klubben och hamnade i Real Madrid. En oslipad Pierre-Emerick Aubameyang kom till klubben och är idag en av världens mest eftertraktade anfallare.

Det naturligtvis finns också en drös med spelare det gått mindre bra för i Dortmund. Jag ska inte lura i er något annat. Precis som i alla klubbar finns där ett facit av spelare som kommit med stora förväntningar på sig för att senare lämna efter bristfälligt med speltid och sitta på en haltande karriär.

Men vad jag vill säga är att klubben har haft kunskapen, förmågan och modet att satsa på många av sina unga spelare. Klubben har givit dem chansen i en konkurrenstuff miljö. Till skillnad från många andra större klubbar har Dortmund varit väldigt måna om att ge unga spelare chansen i a-laget istället för att värva in etablerade spelare utifrån. En linje sportchefen Michael Zorc har följt i alla år.

Något som för mig osökt in på det jobb Thomas Tuchel har gjort som tränare sedan han kom till Dortmund förra året. Intresset kring Tuchel har ökat lavinartat under sedan han tog över klubben och det av en god anledning. Han är en högst intressant tränare med många banbrytande idéer kring fotbollen. Hans första säsong i Dortmund var strålande (trots att klubben inte vann några titlar).

Vad som har utmärkt Tuchel är hans förmåga att forma spelare, inte minst unga spelare och ge dem chansen. Så var det även när Tuchel var tränare i Mainz där André Schürrle och Lewis Holtby, för att nämna några, tog sina första stapplande steg. I Dortmund har Tuchel fortsatt det arbetet och resultatet har synts i Julian Weigl, Ousmané Dembéle, Emre Mor, Felix Passlack och Christian Pulisic. Unga spelare som alla fått chansen, imponerat och förväntas bygga Dortmunds framtid.

Jag kan enkelt se Isak i den mixen. Inte minst för att just anfallspositionen i Dortmund saknar bredd. Bakom den givne Aubameyang har där endast Adrian Ramos funnits som ett alternativ när Tuchel velat ha en renodlad anfallare. Och Ramos förväntas lämna under januari för spel i Kina, vilket skulle lämna en Alexander Isak-formad lucka att fylla. Dessutom är Isak betydligt mer av den anfallstyp som Tuchel söker i sitt spel än Dortmund.

Isak är ingen Ramos. Isak är ingen Aubameyang. Men Isak är en intelligent spelare och en av hans styrkor finns i spelförståelsen. Hans förmåga att hitta ytor för sig själv och sina lagkamrater är precis den typen av egenskaper som Tuchel söker i sina offensiva spelare. Tillsammans med de redan skolade lagkamraterna kan jag se Isak passa in perfekt.

Kulturellt är skillnaden liten mellan Sverige och Tyskland. Steget kommer att vara litet för Isak. Vetskapen om att där finns andra spelare som gått en liknande väg (inte minst Emre Mor) borde vara en trygghet nog för honom. Mor är också ett bra exempel på hur snabbt det kan gå för en ung spelare i Dortmund. Från danska FC Nordsjælland kom Mor i somras och har under hösten både fått spela i Bundesliga och Champions League.

Med det sagt är Borussia Dortmund nödvändigtvis inte en enklare väg än Real Madrid att gå för Alexander Isak. Även om de svartgula tyskarna befinner sig något längre ned i den europeiska näringskedjan är det mer än ett uppvärmningshopp. Det här ett hopp som kommer att kräva stor energi och tro på sig själv. För konkurrensen i Dortmund kommer att bestå av tyska landslagsmän, blivande storstjärnor med flera som inte tänker låta en ung, väluppfostrad svensk få passera förbi i kön utan vidare. Isak kommer att ställas på prov redan från första stund.

Real Madrid hade varit ett väldigt bra val för Isak, inget snack om saken. Men Dortmund ska inte ses som ett alternativ för en “lucky loser”. Tvärtom. Flera spelares vägar har gått igenom Dortmund mot toppen  och Isak kan mycket väl bli en av dem. Därför är det på många sätt ett alldeles ypperligt val i mängden av klubbar som jagat honom. Ett val jag inte tror att han kommer att ångra om det är där han hamnar.

Adam Nilsson

Stalltips inför vårens toppstrid

Följ mig på Twitter: @atnilsson

1.Bayern München, 39p (+29)

2. RB Leipzig, 36p (+16)

3. Hertha Berlin, 30p (+8)

4. Eintracht Frankfurt, 29p (+10)

5. TSG Hoffenheim, 28p (+11)

6. Borussia Dortmund, 27p (+16)

7. FC Köln, 25p (+6)

8. SC Freiburg, 23p (-6)

9. Bayer Leverkusen, 21p (-1)

Igår gick jag igenom mina tankar inför vårens bottenstrid. Idag när vårsäsongen av Bundesliga drar igång, är det dags att se över den rådande situationen i toppen och vad jag tror kan bli slutresultatet när vi väl summerar säsongen.

Uppe i toppen, där Bayern München (överraskande, eller inte) befinner sig, ser jag ingen anledning till att tro att det ska ske någon förändring. Något annat än att Bayern vinner sina femte raka ligatitel har jag svårt att se. De har bäst trupp, bredast trupp och sitter i pole position inför vårsäsongen.

De tre poängen ner till RB Leipzig gör inte situationen sämre. Hade det varit Borussia Dortmund hade jag sett på det annorlunda. Leipzig har stått för en fantastisk höst. Det är bara att ta av sig hatten och medge det. Men jag har svårt att se att de ska lyckas dubblera sin poängskörd (vilket åtminstone kommer att krävas för att utmana om förstaplatsen).

Leipzig kommer att få en tuffare vår men deras höstsäsong har givit klubben ett försprång gentemot konkurrenterna som slåss där uppe. Sett till de senaste säsongerna har det som mest krävts 55 poäng för att nå sjätteplatsen, en direktplats till Europa League. Det borde Leipzig uppnå som sämst, med stor sannolikhet hägrar faktiskt Champions League-spel till hösten för den omtalade nykomlingen.

Sedan har vi en trojka av klubbar som ingen riktigt hade förväntat sig i toppen. Eintracht Frankfurt och Hoffenheim har överträffat alla förväntningar. Hertha Berlin har återfått den form som de visade upp förra hösten. Men att alla tre klubbar ska behålla sina platser ut i Europa har jag svårt att tro.

Frankfurt ser jag i dagsläget som den svagaste kandidaten av dessa tre. Niko Kovac har fått ut exceptionellt mycket av sitt lag och jag tror att turen kommer att vända åt ett annat håll. Hoffenheim tror jag desto mer på, deras lag är i mina ögon bättre men jag vet inte om Julian Nagelsmann kommer att kunna bygga vidare på den obesegrade hösten på samma sätt.

Både Hoffenheim och Frankfurt kommer att tappa, men om ett av lagen ska hålla sig kvar är det Hoffenheim. Hertha Berlin är för mig den givna kandidaten till att ta en platserna. Jag tror att erfarenheten från förra säsongen (då Hertha tappade rejält på våren) kommer att betyda mycket. Pal Dardai vet vad som krävs och jag tror att den ungerske tränaren kommer att föra Hertha ut i Europa.

Borussia Dortmund kommer att lyfta upp till en Champions League-plats. Deras skadebekymmer är oroande, men de borde ha kvalitet nog för att ta en av de fyra. Det finns så många ekonomiska incitament för Dortmund att lyckas också. En säsong utan Champions League skulle vara en rejäl besvikelse, vilket är tändvätska nog för att de ska börja få in bättre resultat.

Jag tror fortfarande på Bayer Leverkusen. Jag kanske inte borde göra det vid det här laget, men jag vill nog tro att de kommer att visa upp en helt annan sida under våren. Leverkusen kan bli vårens raket och det skulle inte förvåna mig om de kniper en av de åtråvärda platserna till Champions League. Hösten har inte vittnat om någon sådan potential egentligen, men jag tror att den finns där.

FC Köln kommer att harva sig kvar strax utanför Europa League-platserna. Peter Stöger gör ett föredömligt jobb där, men truppen saknar bredd och det har märkts tydligt under hösten när många spelare har varit skadade. För Freiburg ser jag inget annat öde än att de kommer att få se dala ner till nedre halvan, dock utan oro för nedflyttning.

Mitt stalltips: Bayern etta. Dortmund, Leverkusen och Leipzig till Champions League. Hoffenheim och Hertha till Europa League. Schalke kniper sjundeplatsen och får en Europa League-plats genom DFB-Pokal.

***

Lyssna gärna in på Bundesligapodden. En podd jag driver tillsammans med Andreas Holm och Filip Wollin som enbart inriktar sig på tysk fotboll. Två nya avsnitt har släppts den här veckan, ett om vinterns transferrykten och dagens om våra förväntningar på klubbarnas vår.

Adam Nilsson

Stalltips inför vårens bottenstrid

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Nedre tabellhalvan

10. FSV Mainz 05, 20p (-4)

11. Schalke 04, 18p (+1)

12. FC Augsburg, 18p (-4)

13. VfL Wolfsburg, 16p (-9)

14. Borussia Mönchengladbach, 16p (-10)

15. Werder Bremen, 16p (-14)

16. Hamburger SV, 13p (-17)

17. FC Ingolstadt, 12p (-13)

18. SV Darmstadt 98, 8p (-19)

När Bundesliga drar igång imorgon efter lite drygt en månads vila inleds jakten på säkrat kontrakt. Flera klubbar är involverade i bottenstriden redan nu, många kan bli indragna om resultaten går åt fel håll. Ett troligt scenario är att det kommer att vara kamp hela vägen in på målsnöret där flera klubbar kommer att slåss för att undvika spel i 2. Bundesliga kommande säsong.

Jag skulle vilja säga att en klubb känns som en absolut given kandidat för nedflyttning redan idag och det är SV Darmstadt 98. Klubben som överraskade alla förra säsongen genom att överleva ytterligare en säsong har långt ifrån imponerat under hösten. Torsten Frings har kommit in som tränare för att försöka rädda Darmstadt, men jag har svårt att det ska ske.

De fem poängen upp till Hamburg på kvalplats är nästan det dubbla av vad klubben har nu (om man hårddrar det). Frings kan säkerligen komma in med energi och värvningen av Sidney Sam ser jag fram emot att se effekterna av, men jag kan inte bortse från bristen på kvalitet i truppen som helhet. Ett under ska till för att Darmstadt ska kunna undvika nedflyttning och jag tror inte att det kommer att ske.

Mer intressant tror jag det kommer att bli kring den andra direkta nedflyttningsplatsen. Ingolstadt har fått fart under benen sedan Maik Walpurgis tog över som tränare. Det är fascinerande hur stor skillnad Walpurgis har gjort endast genom att gå tillbaka till ett spel som påminner om det Ingolstadt spelade förra säsongen. De ser pånyttfödda ut, verkar återigen övertygade om sina chanser att säkra kontraktet och det kan räcka långt.

Inte minst i ett scenario där de andra kandidaterna i botten heter Hamburg och Werder Bremen. Två klubbar där pressen enkelt kan fälla dem. Trycket på att Ingolstadt ska klara sig kvar är inte ens att jämföra med det tryck som finns i Hamburg och Bremen. Även om jag anser att båda de två veteranklubbarna har bättre trupper, är det svårt att se om historiken är en fördel eller nackdel.

Det finns en viss nyckfullhet i Hamburg och Bremens storhet. Fansen kan bli en enorm tillgång när det går åt rätt håll, men när vindarna vänder och det blåser hårt, då blåser det förbannat hårt – inte minst i Hamburg. En sådan magnitud kommer aldrig att drabba Ingolstadt, vilket talar till deras fördel när det börjar att bli nervigt på sluttampen. Hamburg och Bremen får hoppas på att de kan sticka iväg tidigt under våren, men jag tror inte att det kommer att ske.

Ingolstadt, Bremen och Hamburg kommer att slåss mot varandra i botten. Även FC Augsburg ser jag som en högst tänkbar kandidat som kan bli involverade. Likaså Mainz som inte alls har känts lika stabila som under tidigare år. Och även om Freiburg har stått för en bra höst och rimligen bör sitta rätt säkert med sina 23 poäng, ser jag en risk för att våren kan bli betydligt tyngre för nykomlingarna.

Sex klubbar (om vi utgår ifrån att Darmstadt är borta redan nu) som slåss om att undvika nedflyttning och/eller kval. Ja, det känns inte som ett helt otänkbart scenario. Vi har sett tidigare säsonger att det har en tendens att bli så i Bundesliga. Så sent som för två år sedan var det fyra lag (om jag inte minns fel) som alla inför sista omgången stod inför risken att åka ur och möjligheten att klara sig kvar utan kval. Jag kan tänka mig ett liknande öde den här säsongen.

Mitt stalltips: Darmstadt ut. Ingolstadt ut. Augsburg kval. Varför: magkänsla. Något annat kan jag inte gå på i dagsläget.

Adam Nilsson

Süle och Rudy - lågriskvärvningar som stärker Bayerns aktier

Följ mig på Twitter: @atnilsson

SuleRudyBayern

Det som sedan länge har varit ett högst etablerat rykte är numera bekräftat: Bayern München kommer till sommaren att ta in duon Niklas Süle och Sebastian Rudy från Hoffenheim. Den 21-årige mittbacken Süle har skrivit på ett femårskontrakt, den 26-årige allroundspelaren Rudy ett treårskontrakt.

Det är två intressanta nyförvärv. Båda är tyska landslagsmän som gjort bra ifrån sig i en Bundesligakonkurrent. Rudy kommer utan transfersumma då han sitter på ett utgående kontrakt, för Süle väntas Bayern få betala mellan €20-25 miljoner enligt de första uppgifterna. På många sätt en högst gångbar summan, inte minst sett till dagens högst obegripliga marknad där priserna ofta är på tok för höga.

Visst kan man tycka att 250 miljoner är mycket för en mittback som ännu inte representerat ett klubblag ute i Europa. För några år sedan hade det varit obegripligt. Men för Bayern är det småpotatis i sammanhanget. Süles potential är värd att chansa på. Det är förhållandevis enkelt för klubben att motivera en sådan summa för en spelare som redan är etablerad i Bundesliga och av de flesta ansedd som en kommande världsback (fanns flera andra storklubbar som vara intresserade, inte minst Chelsea).

Dessutom är det enkelt att se var Süle kommer att hamna i rangordningen. Mats Hummels och Jerome Boateng är givna, Javi Martinez finns där och möjligtvis kommer Holger Badstuber tillbaka och slåss om en plats. Men troligen lär Süle vara trea i ordningen, Martinez kommer att flyttas upp som en kandidat på mittfältet och om Badstuber finns där är han med i rotationen också. Enkelt sagt: Bayern hade behövt en mittback oavsett. Süle är en perspektivvärvning som passar in perfekt.

Svårare är att sia om hur Sebastian Rudy ska ta en plats. 26-åringen har även han ryktats till flera klubbar utomlands (dock inte av samma kaliber som de klubbarna som jagade Süle), att Bayern kniper honom får ses som en överraskning då han inte har den “aura” som man förväntar sig av ett nyförvärv till Bayern.

Rudy är varken en världsspelare eller ansedd som en blivande sådan. Han är en bra Bundesligaspelare, inte minst tack vare Julian Nagelsmann som tagit honom till en ny nivå, som tack vare sin allsidiga förmåga har fått chansen i Joachim Löws landslag. Inte för att ta något ifrån Rudy, han är en bra spelare, men hade han inte varit gratis hade jag haft svårt att tro att Bayern hade gått för honom.

26-åringen påminner mig om värvningen av Sebastian Rode. Bayern får möjligheten att ta in en spelare som kan bli oerhört lyckosam, men skulle det inte gå vägen har klubben heller inte slängt iväg miljoner i transferssummor på att locka över honom. Istället kan klubben skeppa iväg honom för en mindre summa efter ett eller två år och tjäna pengar på honom.

I dagsläget har jag svårt att se var Rudy ska tar vägen. Kanske är det just det Bayern önskar, att han inte är given för någon roll. Rudy spelar helst centralt på mittfältet, men kan extraknäcka som ytterback eller yttermittfältare när det kärvar. Något han har gjort förtjänstfullt i både klubblag och landslag.

Med tanke på att Philipp Lahm (kan lägga av till sommaren) och Xabi Alonsos (Ancelotti vill förlänga hans utgående kontrakt, ledningen mer osäkra på om det är rätt) framtid är osäker, att Bayern dessutom har två skadebenägna yttrar i Franck Ribéry och Arjen Robben är Rudy kanske den billigaste och bästa formen av försäkring som Bayern kan få.

Värvningarna är ett tecken på en återgång till den värvningsstrategi klubben hade innan Pep Guardiola. Att värva inhemskt, gärna tyska landslagsmän har alltid varit ett uttalat mål av klubben och det kom i skymundan under spanjoren. Med Guardiola borta, Uli Hoeneß tillbaka, är det inte förvånande att detta sker.

Blir intressant att se vad värvningarna kommer att mynna ut i. Vid en första anblick skulle jag säga att Bayern stärker sina aktier, utan att lägga någon enorma summor på att göra det. Intelligenta lågriskvärvningar som följer klubbens strategi utan att ta en för stor del av plånboken. Mer kan man inte begära i dagens fotbollsvärld.

Adam Nilsson

Wolfsburg försöker värva sig ur krisen

Följ mig på Twitter: @atnilsson

När tidningen Kicker i veckan hade gjort en undersökning med en bit över 200 spelare från Bundesliga var en av frågeställningarna: “vilka [lag] har varit höstens besvikelse?”. Med tanke på att hösten bjudit på rätt många besvikelser hade jag kunnat tänkt mig en jämn fördelning men med hela 64,7% var Wolfsburg den klubb som pekades ut som den stora besvikelsen.

Att sex av tio spelare pekat ut Wolfsburg som höstens största besvikelse förvånade mig. Nog för att vargarna från Volkswagenland haft problem, men visst finns där andra väldigt tänkbara alternativ som borde ha fått en större del av rösterna. Jag tänker inte minst på på Mönchengladbach (7,1%), Schalke (4,2%) och Leverkusen (2,9%) som alla i min värld hörde hemma på en liknande nivå som Wolfsburg.

Men Wolfsburg blev det för andra gången i följd (även i somras under en liknande omröstning blev de utnämnda till största besvikelse). Deras resa från utmanare till Bayern München till en tänkbar kandidat för nedflyttning är naturligtvis häpnadsväckande. Få hade nog sett in i sina spåkulor och förutsett det rejäla raset på en så pass kort tid.

Bristen på sportsliga framgångar har handlat om att många av de tilltänkta storvärvningarna misslyckats. André Schürrle hittade aldrig rätt och Julian Draxler (för övrigt utsedd i omröstningen till den största förloraren) var aldrig någonsin riktigt där med hjärtat. Klubben kan skatta sig lyckliga över att man lyckades få in €42 miljoner från PSG för en spelare som inte levererat alls under i sin tid i Wolfsburg.

Miljonerna som Draxlerförsäljningen bidragit till har givit Wolfsburg möjlighet att investera i nyförvärv, värva sig ur den nuvarande krisen och de har verkligen tagit chansen. €33 av de €42 miljonerna är redan förbrukade på nya spelare som ska få Wolfsburg att lyfta från den nedre halvan till den övre. Och det är offensiven som ska bli bättre om man får tro värvningsstrategin.

Yunus Malli från Mainz är det dyraste nyförvärvet med sina €12,5 miljoner. Den offensive mittfältaren som för ett år sedan var en hårsmån från att gå till Borussia Dortmund tog nu chansen att lämna för Wolfsburg. Ett steg nedåt (sett till tabellen), men där Malli tror att Wolfsburg framtidsutsikter är ljusare än Mainz. En inte alltför långsökt tanke då Mainz i mångt och mycket är nöjda med att vara ett stabilt mittenlag, medan Wolfsburg vill aspirera om att spela ute i Europa.

Talangfulle Riechedly Bazoer kostade klubben €12 miljoner från Ajax och är trots sina knappa 20 år en spelare klubben hoppas ska kunna göra skillnad nu. Likaså den 18-årige nigerianske anfallaren Victor Osimhen som valde bort bland annat Arsenal för att ansluta till Wolfsburg. Ett spännande komplement till den tunna anfallsuppsättning Wolfsburg har, han lär få speltid om han visar framfötterna.

Sedan finns där strulpellen (åtminstone det jag blivit informerad) Paul-Georges Ntep som verkar vara något av ett geni som blandar och ger. Ntep ska av vad jag förstått det ha höga toppar, men också djupa dalar. Att han dessutom haft en rätt stökigt privatliv gör honom till ett intressant wildcard. Kan Valerien Ismael få Ntep under kontroll kan de €5 miljonerna klubben värvade honom för visa sig väl investerade.

Säga vad man vill men Wolfsburg försöker åtminstone att göra något åt sin situation. Försäljningen av Draxler kan visa sig ett lyckodrag för klubben (hade det nog varit oavsett med tanke på hur mycket dålig ‘feng shui’ han verkade sprida). Det hade jag nog inte förväntat mig, hade trott att de skulle anpassa sig till en ny verklighet där siktet var inställt lägre än tidigare. Men €33 miljoner senare är det svårt att tro något annat än att målet fortfarande är inställt på att konkurrera om platserna ute i Europa.

Adam Nilsson

Badstuber en tillgång för City - om han håller sig frisk

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Under de senaste dagarna har det cirkulerat ett rykte om att Holger Badstuber kan vara på väg till de brittiska öarna för att hjälpa sin före detta tränare Pep Guardiola. Hur stor sannolikheten är vet jag inte, men jag ser många anledningar till varför det kan ligga något i ryktena då det är en win-win-situation för alla parter – förutsatt att Badstuber kan hålla sig frisk.

För just Badstubers hälsa är något som Guardiola och Manchester City borde fundera över både ett och två varv. Anledningen till att Bayern München själva inte valt att satsa fullt ut på Badstubers är just hans skadehistorik. Under hösten har han Badstuber gjort tre mindre anmärkningsvärda insatser, mer har det inte blivit mycket till följd av risken för att han ska övermatchas och återigen skada sig ansetts stor.

Enligt en beräkning som jag läste i en tysk tidning har mittbacken missat lite drygt tre av de senaste fyra åren på grund av skador. Det har varit muskelproblem och inte minst två korsbandsskador som hållit den 31-faldige landslagsmannen Badstuber borta från planen. Gång på gång har mentalitetsmonstret Holger dock tagit sig tillbaka på planen och likaså den här gången.

Innan de stora skadeproblem uppstod var Badstuber en given del i Joachim Löws landslag och en viktig del av det Bayern som idag är en av världens största klubbar. Det var Louis van Gaal som gav Badstuber chansen från början, det i samma veva som Thomas Müller och de två 89:orna visade båda framfötterna. Där den senare dock gjorde större avtryck till följd av hans skadekatalog ekat betydligt tommare.

Många såg Badstuber tillsammans med Mats Hummels som det blivande mittbacksparet i landslaget, inte minst för att Badstuber precis som Hummels hade en förträfflig förmåga att kunna sätta igång spelet. Vad Badstuber saknade i snabbhet kompenserade han upp för i form av intelligens och spelskicklighet. Att han dessutom var vänsterfotad och kunde användas som vänsterback vid behov var inte heller någon nackdel.

Just det var något som Guardiola såg under sin tid i Bayern. Trots att spanjoren mest såg Badstuber rehabträna under sin period i Tyskland, så såg tränaren också en mittback med enorm potential som dessutom lämpade sig mer än väl för det spelet Guardiola helst ville spela. Inte minst Badstubers förmåga att kunna öppna upp spelet för sina medspelare var något Guardiola värdesatte.

Det var därför den spanske tränaren ibland pressade mittbacken lite väl hårt efter skador och gav honom chansen i startelvan trots att Badstuber kanske inte var fullt återhämtad vilket ledde till ytterligare skador som konsekvens. Guardiola ville verkligen ha in Badstuber i startelvan, kanske var det som bidrog till att mittbacken aldrig riktigt kom tillbaka någon gång.

Nu har Badstuber fått en höst på sig där han sakta men säkert kommit upp i normalt träningstempo. MIttbacken har inte åkt på några bakslag, men saknat matchtid vilket både Badstuber och Bayern vill ändra på. En förlängning av hans utgående kontrakt och en utlåning är en lösning som båda parter eftersträvar – i Bayern ser man fortfarande Badstuber som en del av framtiden.

Hos Guardiola skulle chanserna till speltid öka, men frågan är hur mycket. Bayern ser det som en perfekt möjlighet för sin spelare, Badstuber lär knappast hamna i en sportsligt bättre omgivning. Om han håller sig frisk är en han enorm tillgång för City och Guardiola, vilket är allt Bayern önskar sig. Men det stora “om:et” (och det är enormt stort) är om Badstuber kommer att klara sig undan skador. Historien talar inte för det

Adam Nilsson

Glad över att Hoeneß är tillbaka

Följ mig på Twitter: @atnilsson

I lindan i vad som till slut skulle mynna ut stor kärlek för tysk fotboll var Uli Hoeneß långt ifrån en av personligheterna jag tydde mig till. Hans bombastiska arrogans, hans envishet och hans enormt stora kärlek till sitt Bayern München gjorde mig halvt spyfärdig. Jag uppfattade honom som en av Tysklands mest osympatiska personer när det kom till fotboll.

Jag var ju långt ifrån ensam om att känna så visade det sig. Mer eller mindre alla förutom Bayern Münchens egna supportrar tycktes hysa något agg gentemot Hoeneß. Alla hade en åsikt om korvfabriksägaren. Egentligen rättade jag mig bara in i ledet. Det trots att Bayern var just den klubb som jag tydde mig till när jag började att fylla tysk fotboll.

Kanske borde det ha eskalerat när jag kom över ett klipp från ZDF på YouTube. 1989 sändes ett högst intressant avsnitt av Das Aktuelle Sportstudio där Hoeneß medverkade tillsammans med den dåvarande Bayerntränaren Jupp Heynckes, den före detta Bayerntränaren Udo Lattek och den i då FC Köln arbetande Christoph Daum samt en moderator vars namn föregår mig.

Premissen för showen var enkel. Bayern och Köln slogs om förstaplatsen i tabellen. De två klubbarna skulle ställas mot varandra i den 31:a omgången av Bundesliga i en match som därmed skulle vara avgörande för slutstriden. Vad bättre än att bjuda de in involverade för en diskussion om slutstriden, den kommande matchen och förväntningarna inför allt detta.

Men där fanns också ytterligare en krydda som skulle göra diskussionen ännu intressantare. För Kölntränaren Daum, som såg sig själv som en mästare på “psykologisk krigsföring”, hade tagit varenda möjlighet att kritisera sin kollega Heynckes. Veckorna inför avgörandet hade Daum kallat Heynckes för en nybörjare, sagt att Heynckes skulle kunna göra reklam för sömnpiller och att man kunde föra intressantare samtal med en väderkarta än Heynckes.

Detta hade naturligtvis fått Hoeneß på högvarv och när de fem personerna satt i studion tog det inte lång tid innan det briserade. “Abteilung attacke” (“Avdelning attack”), som Hoeneß idag personifieras med, tog fart när Daum på bästa sändningstid fortsatte att klanka ned på sin kollega från Bayern. Heynckes verkade knappt berörd av Daums försök att reta upp honom och avvärjde alla kränkningar, istället tog managern Hoeneß över försvarandet.

Med saklig fakta, i lugn ton (vilken kom att eskalera) tog sig Hoeneß till orda där han sakta men säkert gjorde det han är bäst på. Han överglänste Daum med klara argument, svidande slutsatser och en retorisk perfektion som den annars verbale Kölntränaren hade svårt att bita tillbaka på. Hoeneß framstod där och då i mina ögon som en absolut vinnare.

Vad klippet ledde till var att allt negativt jag förknippat med Hoeneß sakteliga började vändas mot något positivt. Kanske var hans högtravande stil bra för den tyska fotbollen, kanske behövdes den för att föra utvecklingen framåt. Inte minst gjorde Hoeneß fotbollen till något mer än bara elva mot elva på en gräsplan. Han förde upp diskussionen på en högre intellektuell nivå, där andra perspektiv kom in och det diskuterades om helt andra saker än det rent resultatmässiga.

Från den punkten var jag någonstans frälst och jag har sedan dess slängt mig över allt jag kunnat hitta om Uli Hoeneß. Intervjuer, artiklar och videos – you name it, jag har läst, sett eller hört det. Därför var det också med en enorm besvikelse som jag såg honom falla rejält när han dömdes för sina skattebrott. Hoeneß levde inte upp till sina egna ord och straffades med rätta för det. Men inte minst var jag ledsen över att han inte skulle bidra till fotbollsdebatten i landet. En debatt som Hoeneß ofta fört.

Tillbaka till nutid och Hoeneß är tillbaka till där han hör hemma. I den tyska fotbollens hetluft. Jag är glad över att han är där igen. Har full förståelse för att andra kan se på det annorlunda, men för mig var det givet att han skulle få komma tillbaka. Sedan dess har den tyska fotbollen återigen nått upp på en diskussionsnivå som jag saknat under tiden han har varit borta.

Han började med att kalla RB Leipzig för “fienden” (något han dagen efter tog tillbaka, men ändå) och sedan dess har han gett sig in i den ena debatten efter den andra. Hoeneß har skapat rubriker genom sina observationer. Han har satt fart på debatten igen. När han idag gick ut och sa att han ville ha krav på att spelarna i Bayern skulle lära sig tyska, att språket återigen skulle talas i omklädningsrummet (tydligen är det inte så idag) så var det ytterligare ett tecken på att han var tillbaka.

Det kan verka som något litet, men det är intressant. Där andra inte ens tänker på det, försöker lösa det internt eller på något annat sätt, så väljer Hoeneß att adressera det rätt ut. Det är så han fungerar. För om det på något som involverar Bayern, så borde alla få reda på det. Han är öppen på det sättet Uli, betydligt mer än Karl-Heinz Rummenigge, och jag gillar det.

Det är något som jag har saknat oändligt. Något som behövs i det tyska fotbollsklimatet. En person som skaver. Som medvetet kan ställa sig på motsatt riktning, mot sin egna föreställningar nästan, bara för att skapa brisans och diskussion. Som påtalar saker som andra inte vågar. Det gör att den tyska fotbollen får ytterligare en dimension, gör den mer levande och inte gör att den leder till att bli reklam för sömnpiller. Det skulle aldrig Hoeneß tillåta.

Adam Nilsson

10 frågor inför det tyska fotbollsåret

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Listan är gjord helt utan inbördesordning. Jag har utan tvivel missat massvis med intressanta punkter, skriv gärna upp era tankar i kommentarsfältet!

Är Bayern under Ancelotti the real deal?

Hösten är klar och Bayern München placerar sig som etta i tabellen. Detta trots att det funnits perioder under hösten som har varit långt ifrån förtroendeingivande. En svidande andraplats i Champions League-gruppen bakom Atlético de Madrid gjorde det inte bättre. Avslutningen mot RB Leipzig (3-0) var välbehövlig för Carlo Ancelotti vars taktiska förmåga innan dess hade ifrågasatts. Under våren behöver Bayern steppa upp och det är upp till Ancelotti att få sitt lag att prestera på alla håll för att kunna uppnå de högt ställda förväntningarna.

Hur bra är egentligen Serge Gnabry?

“Alla i Bundesliga förutom Bayern München jagar honom”, sa Schalkes sportchef Christian Heidel i somras. Bara dagar senare var Serge Gnabry klar för Werder Bremen och även Bayern tycktes ha haft ögonen på talangen. Gnabry har haft en riktigt bra höst i ett haltande Bremen och frågan är nu om han kan knyta an till dessa prestationer under våren. Gnabry ser ut att vara ett av säsongens absolut bästa nyförvärv. Fortsätter han i samma form lär han vara Bremen förlorad till sommaren. Upp till bevis för Gnabry!

Vad blir av Aubameyang?

I somras blev Borussia Dortmund av med flera namnkunniga spelare men stjärnanfallaren Pierre-Emerick Aubameyang blev klar. Den gabonesiske anfallaren har fortsatt att imponera i Bundesliga. Intresset från Real Madrid tycks ligga lika intakt som tidigare och Auba själv har ju varit öppen för att Madrid är högst tänkbart. Även Manchester City lurar i vassen och Dortmund är självklart inte ett uteslutet alternativ. Aubameyangs framtid är inte skriven och det blir spännande att se om Dortmund lyckas hålla fast i den extravagante stjärnan ytterligare en säsong.

Har Joachim Löw hittat rätt igen?

Jag var en av de första att vara kritisk gentemot landslaget efter sommarens EM. Inte för att resultatet var en enorm besvikelse, men för att spelet saknade innovation och utveckling. Det kändes som om Tyskland stagnerat. Sedan kom VM-kvalet och tyskarna såg återigen oslagbara ut. Fyra segrar, 16-0 i målskillnad och ett antal oerhört imponerande insatser från Jogi Löws manskap. Tyskland har sett förskräckligt bra ut, motståndet har dock saknat riktig spets. Så är det ett luftslott vi talar om eller är Tyskland på väg att bli favoriter till 2018 års stora fotbollshändelse?

Vilken toppklubb kommer få tänka om?

Bundesligahösten har varit en bergochdalbana. Lagen som förväntats gå bra har gått dåligt och vice versa. Wolfsburg, Schalke och Mönchengladbach inleder alla våren på den nedre halvan av tabellen. Leverkusen är sista lag på övre halvan. Sannolikt kommer vi få se några av dessa traska uppåt i tabellen, men inte alla. Klubbarna har räknat med spel ute i Europa till kommande säsong men alla kommer inte att lyckas med det. Vilket kommer att svida i intäkter. Vilka kommer behöva tänka om under sommaren när plånboken inte fylls med välbehövliga miljoner från UEFA?

Kan RB Leipzig hålla ut?

Ett av höstens stora utropstecken har varit RB Leipzig med Emil Forsberg i spetsen. Hade det inte varit för att Leipzig gått på pumpen mot Bayern i höstens sista omgång hade de stått för en oförskämt bra säsongshalva. De har fortfarande ett bra utgångsläge, ett bra grepp om andraplatsen med slagläge på Bayern på förstaplats (tre poäng framför). Var höstens framgångar ett resultat av undervärdering från motståndarna eller är Leipzig så pass fram som de 36 poängen de hittills samlat ihop vittnar om?

Kommer Magath tillbaka?

Under de senaste åren har jag alltid ställt mig frågan och undrat: kan Felix Magath återvända till Bundesliga det här året? Det var länge sedan vi såg honom vid en tysk tränarbänk och nu befinner han sig i Kina. Men “Quälix” är alltid ett alternativ som medierna framför när de blir oroligt bland Bundesligaklubbarna. Hamburg har löst sin situation tills vidare, men Magaths spöke kommer alltid att cirkulera kring klubben. Vi får väl se om Magath kan tänkas återvända. Det skulle underlätta mitt skrivande om inte annat.

Föds en supertränare i Torsten Frings?

Han var inte förstaval. Han var inte andraval. Men tredjevalet Torsten Frings inleder sin tränarkarriär under våren i SV Darmstadt 98. Tabelljumbon i Bundesliga bestämde sig för att ställa frågan till Frings som tidigare endast jobbat som assisterande tränare i Bremen. Den före detta landslagsmittfältaren har haft siktet inställt på ett tränarjobb i högstaligan och i Darmstadt kommer han verkligen att få bekänna färg. Som spelare en fantastiskt pådrivare som gav det tunna pannbandet ett ansikte i Tyskland, som tränare ett frågetecken som jag är spänd på att se vad han ska prestera.

Vilka intressenter kommer signa upp sig för Julian Nagelsmanns tjänster?

För ett år sedan var han ett oskrivet blad. Alla visste att Julian Nagelsmann skulle bli Tysklands yngste tränare i Bundesliga genom tiderna, men ingen visste riktigt vad han gick för. Inkastad hastigt och olustigt (Huub Stevens fick lämna på grund av hjärtproblem) i februari blev Nagelsmann som förde Hoffenheim från botten till säkrat kontrakt. Under hösten är klubben det enda obesegrade laget kvar i Bundesliga och Nagelsmann har höjts till skyarna. Hoffenheim kommer att få förfrågningar, var så säkra. Jag är mest intresserad av vilken storlek på klubbarna det kommer att vara.

Lägger Lahm skorna på hyllan?

Lägger han av 2018 i enlighet med sitt kontrakt eller blir det redan till sommaren? Ingen verkar riktigt veta vad som försiggår i Philipp Lahms huvud just nu. Nästan varje vecka dyker nya rykten upp som inte gör någon klokare. Den öppna sportchefspositionen i Bayern har öppnat upp diskussionen kring Lahms framtid rejält. Han tros ju vara en av huvudkandidaterna till jobbet. Ledningen har spätt på spekulationerna med vaga antydningar, samtidigt vill Ancelotti ha kvar Lahm som en spelare i laget. Lahm själv säger ingenting. Alla vill ha ett svar och under våren kommer det.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv