Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Jonker behöver både långsiktig vision och kortsiktig brandsläckning

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Med ett avslappnat läge och en vänlig blick tog Andries Jonker mot de första frågorna när han idag presenterades som ny huvudtränare för VfL Wolfsburg. Efter tre år i England och hos  Arsenal är holländaren tillbaka i Wolfsburg, denna gången med Fredrik Ljungberg vid sin sida. När Jonker lämnade klubben var den på väg mot toppen, nu är hans uppdrag att rädda den undan botten.

Många höjde på ögonbrynen när det började sippra ut att Jonker var den man som Wolfsburg bestämt sig för. Stalltipsen gjorde gällande att Lucien Favre och Bruno Labbadia var klubbens huvudkandidater. Men den förstnämnde är i dagsläget nog inte ett dugg intresserad av att lämna Nice, den sistnämnde har bestämt sig för att vänta ut kommande säsong innan han hoppar på ett nytt jobb.

Jonker må inte vara ett ”household name” i nivå med Favre och Labbadia i Tyskland. Men den 54-åringen är långt ifrån ett okänt namn bland de tyska fotbollssupportrarna. Som assisterande tränare till Louis van Gaal i Bayern München gjorde sig Jonker först ett namn. Där fick han också kliva in som huvudansvarig i slutet av säsongen 2010/11 under fem matcher (4 segrar, 1 oavgjord) och föra Bayern till Champions League.

Han stannade kvar i Bayern som U23-tränaren innan Wolfsburg lockade över honom med jobbet som assisterande tränare. Ett jobb han hade mellan 2012 och 2014, där han stod vid sidan av Felix Magath, Lorenz-Günther Köstner och Dieter Hecking. Sedan knackade Arsenal på dörren med ett erbjudande om att bli ansvarig för deras ungdomsakademi, något Jonker inte kunde tacka nej till.

Med sin bakgrund i det holländska fotbollsförbundet gjorde han sig början känd för att ha satt ihop en ”masterplan” för hur förbundet skulle arbeta med att ta fram holländska talanger.  Som okänd 36-åring införde Jonker ett stjärnsystem, likt hotellvärldens, där de holländska klubbarnas akademier blev betygsatta med stjärnor utifrån hur kritiker som filosofi, spelare, medarbetare och inriktning på akademin.

Det är den bakgrunden och drivkraften som Wolfsburg vill nyttja framöver. Den Volkswagenägda klubben är i stort behov av att förändra sin egen självbild, där fokus ska gå från att värva färdiga spelare till att locka upp unga spelare ur sin egna akademi. Ett skifte i identitet, men framför allt en reaktion på de uteblivna sportsliga framgångar och Volkswagens finansiella bekymmer.

Där kommer Jonker att passa som handen i handsken i Wolfsburgs organisation. Han är erkänt skicklig när det kommer till att fostra och få fram unga talanger. Något hans CV styrker flertalet gånger om. För sportchefen Olaf Rebbe var det en av huvudanledningarna till varför Jonker – och inte Favre eller Labbadia – var ”önskelösningen” för klubben i dagsläget. Klubben och Jonkers framtida vision stämmer överens. Inga tvivel om det.

Tvivel finns det däremot i Jonkers förmåga i jobbet som man i Tyskland benämner som ”Feuerwehrmann” (brandman). Det vill säga förmågan att lyfta ett lag från en tuff situation till tryggare mark, att släcka en brand full av lågor. Wolfsburg har idag 24 poäng på 22 omgångar, två poäng ned till kvalplatsen, och uppvisar på de senaste fem matcherna fyra förluster.  Talangutveckling i all ära, men Jonker behöver först och främst rädda Wolfsburg undan nedflyttning.

Där är han ett oprövat kort. 54-åringen är långt ifrån den klassiska brandmannen. Han är lugn och sansad, pedagogisk och intellektuell, inte den som står för de stora motivationstalen och bygger upp krigaranda som vi förknippar nedflyttningskamp med. Med det sagt har han arbetat tillsammans med både Magath och van Gaal, vilket med stor sannolikhet betyder att han vet hur det går till när tränare ”ryter till”, milt sagt.

Han har inte haft många uppdrag som huvudtränare, men vad som är bekant är att han är starkt präglad från den holländska skolan och Louis van Gaal. Vilket betyder offensivt positionsspel, mycket boll i träningen och en fäbless för 4-3-3 som formation. Något som inte har varit Wolfsburg väg under de senaste åren. Det blir intressant att se om och hur Jonker kommer att hantera den taktiska frågan framöver.

Till helgen väntar Mainz på bortaplan, som varken är en omöjlig uppgift eller en enkel sådan.  Sedan står Leipzig (borta), Darmstadt (hemma) och Leverkusen (borta) på tur. Ett anspråksfullt spelschema som kommer att besvara många frågor. Inte minst hur redo Jonker är som brandman. För om han överlever våren, kan han mycket väl vara helt rätt person att föra klubben tillbaka mot toppen.

Adam Nilsson

Panikknapp eller inte - det är frågan för Wolfsburg

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Jag kan föreställa mig att medarbetarna i VfL Wolfsburg inte kliver in med lätta steget på kontoret idag. Efter gårdagens förlust mot Werder Bremen (1-2) måste tankarna fara åt alla håll och kanter. För i den viktiga sexpoängsmatchen hemma på Volkswagenarena hade hemmalaget en ypperlig möjlighet att distansera sig från botten, nu går Wolfsburg istället en dramatisk vår till mötes.

Idag befinner sig Wolfsburg på 14:e plats i Bundesliga. Med sina 22 poäng på lika många matcher har klubben underpresterat rejält under säsongen. Förväntningarna inför säsongen var inte att fjolårets kvartsfinalist i Champions League skulle behöva sig se om för att undvika nedflyttning. Siktet var inställt på platserna ut i Europa.

Men den negativa trenden har hållit sig i. Dieter Hecking (numera tränare i Mönchengladbach) lyckades inte få rätvinkel på laget och fick lämna under hösten. Några månader senare var det sportchefen Klaus Allofs tur att få lämna. Vilket var slutet på en kortare era som präglats av häftiga investeringar och höga mål.

Klubben tänkte om och tog in U23-tränaren Valerien Ismael som tränare, vars meritlista inte vittnar om några större uppdrag än några olycksaliga månader som tränare för FC Nürnberg i 2. Bundesliga. Allofs oprövade assistent Olaf Rebbe fick kliva in som sportchef och han gjorde på pappret åtminstone ett bra transferfönster i januari, men är ännu för grön i sitt yrke för att kunna att ge ett ordentligt utlåtande om.

Men det är oerfarne Rebbe som nu har makten att trycka på “panikknappen”. Efter gårdagens förlust ville sportchefen inte uttala sig i någon riktning gällande huruvida Ismael skulle få fortsätta på jobbet eller inte. Under dagen kommer de involverade människorna att sätta sig ned och diskutera framtiden, samt välja om de trycker på panikknappen eller inte.

Klart är att Ismael inte har givit den effekt som många hade önskat sig. Fransosen har lyckats med att gruppen att fungera bättre, men resultatmässigt har det inte räckt till alls. Lite drygt 1 poäng per match snittar Ismaels Wolfsburg. På de senaste fem matcherna har Wolfsburg endast tagit tre poäng (1 seger, 4 förluster), endast Darmstadt visar upp ett sämre facit. Det är inte siffror som ger någon trygghet för ledningen.

Volkswagen må planera att minska sina investeringar i klubben, men ett uttåg ur Bundesliga skulle vara ett rejält slag då klubben är fotbollsspelande reklampelare för företaget. Intäkterna i 2. Bundesliga är inte i närheten av de i Bundesliga och en stor, stor del av spelarna skulle lämna klubben vid en eventuell nedflyttning.

Den stora oron i klubben just nu är att allt fler börjar tvivla på att Ismael är rätt man att leda laget, inte minst när det handlar om att rätta klubben undan de nedre placeringarna. Motståndarna i bottenstriden har börjat röra på sig, sluta sig samman för en tuff vår medan Wolfsburg hela tiden haft sina tankar uppåt i tabellen.

Hamburger SV har samlat sig bakom Markus Gisdol som gång på gång proklamerar att det handlar om överlevnad. FC Ingolstadt har med Maik Walpurgis börjat klättra i tabellen och ställt sig in på en nedflyttningsstrid. För Darmstadt har kampen mot nedflyttning varit konstant sedan starten av säsongen och igår blev det klart att även Bremen är där i tankarna, att varje minut på fotbollsplanen är en kamp.

Men Wolfsburg tycks inte vara där. Ismael må ha slutit samman gruppen, men fotbollen, den där sista skärpan och styrkeviljan som krävs ekar med sin frånvaro. Statistiskt sett vann Wolfsburg allt igår, förutom på resultattavlan och det om något är ett oroande tecken. För i slutstriden avgör inte bollinnehav, passningsprocent och antal lägen – utan endast antalet gjorda mål kontra antalet insläppta. Där har Wolfsburg i dagsläget problem.

36 poäng kvar finns det att spela om för Wolfsburg, där drygt 30-40% av poängen skulle räcka till säkrat kontrakt. Men om Ismael kommer lyckas med det tvivlar jag på. Oavsett så måste Wolfsburg ta ett beslut inom kort, för tiden för att genomföra ett tränarbyte med effekt börjar rinna ut. För sportchefen Rebbe väntar hans hittills tuffaste beslut i sin korta sportchefskarriär. Panikknapp eller inte, det är frågan.

Adam Nilsson

Dags för Leverkusen och Schmidt att gå skilda vägar

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Jag trodde aldrig att Bayer Leverkusen skulle kunna rubba Atlético de Madrid över två möten. Visserligen fanns där dubbelmötet för två år sedan kvar i minnet, mötet som slutade med uttåg för Leverkusen efter straffläggning. Men utvecklingen sedan dess har varit tydlig: Atlético har fortsatt etablera sig i toppen, Leverkusen har med nöd och näppe hållit sig kvar.

Det blev mäkta tydligt igår varför det ser ut så som det gör idag i de båda klubbarna. Med Diego Simone har Atlético verkligen etablerat sig som ett av Europas bättre klubblag. Den här säsongen har inte varit deras praktexempel, men det argentinaren har byggt upp är oerhört stabilt, tillförlitligt och svårt att bryta ned.

Trots att det spanska huvudstadslaget saknade några namnkunniga spelare igår, var det inget som märktes på planen. Atlético var precis lika intelligenta och sammansvetsande som tidigare. Spelade helt enligt tidigare preferenser. Problemet var bara att Leverkusen såg ut som de inte alls hade förberett sig på matchen.

Jag har verkligen gillat Roger Schmidt och jag gör det fortfarande. Men för varje vecka, för varje match som går börjar mitt omdöme sakta att revideras kring hans förmåga. När Schmidt kom in i Leverkusen var han en spännande, nytänkande tränare med idéer som hänförde både publik och experter.

Det var en tydlig ideologisk värvning av Rudi Völler och Leverkusen, där klubben valde en inriktning och strategi för hur klubben ska upplevas på fotbollsplanen. Modern fotboll. Hög press, snabba omställningar med fokus på spelare från den egna akademi och potentiella stjärnspelare mitt uppe i sin utvecklingskurva.

Schmidt har levererat det under sina första år. Leverkusen har varit med i kampen om Champions League-platserna. I gårdagens elva stod Julian Brandt, Benjamin Henrichs, Bernd Leno, Karim Bellarabi och Kai Havertz som alla tagit sina första stora kliv i klubben, något som har tryggat Schmidts roll i klubben.

Det har aldrig varit smärtfritt i Leverkusen, men så stundtals usla och bristfälliga taktiskt som de har sett ut den här säsongen, så har det aldrig sett ut tidigare år. Leverkusen tar inga med storm längre. Fotbollen är inte längre välkomponerad. Det är ingen kollektiv press, utan individuella spelare som springer och jagar i blindo utan tanke på vad övriga lagkamrater gör.

Igår blev tydligt smärtsamt att Roger Schmidts idéer är föråldrade och att han själv inte har förmågan att förnya sig själv. Atlético spelade den fotboll de kan, Leverkusen spelade ingen fotboll alls. Simones mannar hade tydliga linjer och struktur, Schmidts mannar såg ut som en okoncentrerad grupp av dagisbarn på blåbärsplockningen i skogen.

Atlético kontrade sönder ett Leverkusen som saknade försvarsspel. Sommarens nyförvärv Aleksandar Dragovic stod för en bedrövlig insats. Exemplifierade precis allt som är fel i Leverkusen när han innan Atléticos 2-0 först sparkade bollen i fel riktning, sen tokjagade ikapp en spelare (som lagkamraten Toprak hade under kontroll) för att helt tappa fokus på sin egen gubbe Griezmann som blev frispelad och enkelt kunna döda matchen. Harakirifotboll på högsta nivå, om ni frågar mig.

Den sekvensen var naturligtvis enkel att peka ut som det tydligaste tecknet på förfallet som sker i Leverkusen. Faktum är att de 90 minuterna endast gav en kompakt känsla av att klubben är på väg i helt fel riktning. Taktiskt helt felinställda, individuellt helt ur sync och en kvarlämnad känsla av en grupp som underpresterar något enormt.

Leverkusen förlorade med 4-2 i slutändan, men Roger Schmidt förlorade också ytterligare i förtroende. För två år sedan vann Leverkusen samma möte med 1-0 hemma. Det om något är facit på att Schmidts utveckling inte lever upp till den standard som Leverkusen borde ha. Det är nog dags att gå skilda vägar.

Adam Nilsson

Alla väntar på Ancelottis magi

Följ mig på Twitter: @atnilsson

När Carlo Ancelotti plockades in som ersättare till Pep Guardiola, var en av de stora anledningarna italienarens facit i Champions League. Bland de olika kandidaterna fanns det ingen som kunde uppvisa ett sådant facit och för Bayern München var det naturligtvis viktigt att få in en tränare med erfarenhet av turneringen.

För i dagens Bayern slår ingenting så högt som en Champions League-titel. DFB-Pokal är en självklarhet i München. Bundesliga i all ära, men det förväntar sig de höga hönsen i Bayern att klubben ska kunna jogga hem. Baklänges. Helst med förbundna ögon. En säsong bedöms utifrån resultaten i Champions League och det var det enda Guardiola aldrig lyckades vinna.

Vad Guardiola gjorde under sina tre år har dock satt sina tydliga spår. Hans tid efter ikontränaren Jupp Heynckes var framgångsrik. Den spanske tränaren höjde den berömda ribban till en nivå som ytterst få kan nå. Vissa supportrar och experter hade svårt att uppskatta Guardiolas fotboll, ansåg att den inte varit särskilt rolig att titta på. Men oj vilken standard Guardiola satte i form av resultat.

Bayern Münchens tre säsonger med Pep var skräckinjagande bra, nästan ouppnåeliga så här i efterhand.

Utifrån den måttstock som Guardiola satte, har Ancelotti bedömts. Trots att Bayern endast förlorat en match i Bundesliga den här säsongen (borta mot Dortmund), slutat tvåa i Champions League-gruppen bakom fjolårsfinalisten Atlético de Madrid och befinner sig i kurs mot ytterligare en DFB-Pokalfinal är det ytterst få som har givit Ancelotti något större beröm för hans arbete.

Främst är det för att det – utifrån Guardiolas måttstock – inte sett “övertygande” nog ut. På 20 omgångar i Bundesliga har Bayern gjort 45 mål, endast släppt in två mål och samlat ihop 47 av 60 möjliga poäng. Senast Bayern hade en sämre poängskörd efter 20 omgångar i Bundesliga var säsongen 2011/2012 då de endast hade samlat ihop 41 poäng. Under Guardiola hade man 56 poäng (13/14), 49 poäng (14/15) och 53 poäng (15/16) vid samma tidpunkt.

Oavsett är Ancelottis poängskörd mer än godkänd. Visst hade det kunnat vara bättre, men det är inte poängskörden som är Carlos problem. Nej, det är bristen dominans som är hans stora käpphäst just nu. För Bayern dominerar inte tillställningarna längre så som supportrarna varit vana vid tidigare.

Senast i helgen blev det seger med 2-0 mot FC Ingolstadt, där de två målen gjordes i minut 90 och 91. För 10-15 år sedan var det standard i Bayern att vinna med minsta möjliga marginal och insats, sedan några år tillbaka är det inte längre det och Guardiola var den tränare som accelererade den utvecklingen mest av alla. Hans jakt på utveckling, mer dominans gjorde att Bayern alltid framstod som ett lag i strävan efter mer.

Ancelotti har vänt tillbaka den pendeln avsevärt. Många tror vid det här laget att italienaren gjort det till en sport att vinna med så få svettdroppar som möjligt i pannan. Vilket för många hade varit fine, om han bara kunnat uppvisa en tiondel av den passion som landsmannen Giovanni Trapattoni hade på 90-talet när han tränade laget. Folk älskade inte den fotboll Trapattoni fick Bayern att spela (och han var ju ärligt talat inte särskilt framgångsrik), men för många personifierade han den passion som en tränare i klubben ska ha.

Men Ancelotti har varken höjt ribban för spelet på planen och han har inte heller viglat upp känslorna bredvid den. Han är en ödmjuk gubbe som gör sitt jobb utan krusiduller, därför är hans enda brist att han inte fått laget att dominera på planen. Vilket är i ärlighetens namn är en brist som är lätt att leva med så länge man vinner, men det gör att Bayern framstår lite som en klubb i mängden (vilket Bayern absolut inte vill upplevas som).

Vad supportrarna just nu väntar på är Ancelottis magi. Den där magin som för Bayern till Champions League-titeln. Den där magin som fansen ännu inte sett mycket av. Den där magin som bekräftar Ancelotti som en mästare på sitt yrke. Egentligen har Bayerns supportrar endast fått uppleva den en gång under hösten, i toppmatchen mot RB Leipzig där Bayern verkligen behövde en seger och vann bekvämt med 3-0. Men utöver det tillfället, har det inte gnistrat till flera gånger.

Förhoppningen är att Ancelottis erfarenhet har gjort honom klok nog att portionera ut den här typen av insatser rätt under säsongen. Att Bayern gör minsta möjliga för att vinna ligan, för att sedan i de stora matcherna kunna växla upp ett par nivåer och visa sig från sin allra bästa sida. Många som känner Ancelotti menar på att det är en av tränarens stora styrkor, vinsten mot Leipzig vittnar om att det kan vara fallet, men ännu är alla inte övertygade.

Mot Arsenal ikväll ställs Ancelotti för sitt andra riktigt stora test den här säsongen. Frågan är om Ancelotti är den Champions League-mästare som han värvades in som, många är fortfarande tveksamma och han har långt ifrån vunnit över alla sina kritiker i Tyskland. En seger ikväll skulle hjälpa honom avsevärt på vägen att bekräfta den bild som målats upp på förhand.

Adam Nilsson

Våren en enda lång arbetsintervju för Tuchel

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det har varit bråda dagar för Borussia Dortmund. Först blev klubben tilldelade en miljon svenska kronor i böter efter fansbråken som uppstod i samband med hemmamatch mot RB Leipzig. Därefter gick klubben och förlorade mot tabelljumbon SV Darmstadt 98 på bortaplan efter en oerhört svag insats av Dortmund.

2-1 förlorade Dortmund med och de redan mörkröda rubrikerna blev svarta kring klubben. Den ena tidningen efter den andra har börjat att diskutera om den klassiska spiken i kistan är på väg att hamras ned för Thomas Tuchel. Tränaren som varit så omhuldad, och fortfarande av många är, sitter inte längre lika säkert.

För det är det inget snack om i dagsläget. Tuchels aktier har försämrats avsevärt jämfört med hur de stod för ett år sedan. Då var Tuchel mannen i ropet, resultatpilen var knallgrön och pekade spikrakt uppåt och avsaknaden av Jürgen Klopp var långt ifrån så stor som många hade trott på förhand. Dortmund vann inga titlar, men stod för en imponerande säsong ändå.

I år – not so much. Årets säsong har kantats av bekymmer. Utöver interna problem med Tuchel och flera medarbetare så har avsaknaden av trion Mats Hummels, Ilkay Gündogan och Henrikh Mkhitaryan varit större än många nog hade trott. Tuchel påpekade tidigt att förlusterna skulle betyda mycket, men många inom Dortmunds organisation la dövörat till.

Visst, Dortmund kanske borde ha presterat bättre men visst är det någonstans intressant att Tuchel förutspådde en större dipp än vad resten av klubben gjorde. Tre av klubbens bästa spelare, två ledargestalter (Gündogan och Hummels) försvinner och ersättarna var inte de mest namnkunniga och erfarna. Klart att det skulle bli ett tapp jämfört förra säsongen.

Intrycket utifrån är att Hans-Joachim Watzke och Michael Zorc till viss del underskattat hur mycket spelarförsäljningarna skulle påverka de sportsliga framgångarna. Där vill jag ge Tuchels inställning mer rätt. Samtidigt har Tuchels våghalsiga rotationsspel med spelarna legat honom i fatet. Dortmund har förlorat onödigt många poäng hittills, samtidigt är de fortfarande med i racet om Champions League-platserna till kommande säsong vilket någonstans limmar med förväntningarna.

Nu ryktas det om att ett uttåg mot Benfica kan betyda slutet för Tuchels tid i Dortmund. Vid ett uttåg är han borta till sommaren rapporterar Bild, som trots sin skvallerblaska-status många gånger är rätt på’t. Uppgifterna kan mycket väl stämma, Dortmund hade nog förväntat sig åtminstone en kvartsfinal i årets Champions League. Och om inte det, en titelkamp i Bundesliga som plåster på såren. Ett uttåg innan kvartsfinal och en kamp om Champions League-platserna är inte tillräckligt i dagens Dortmund.

Jag tror inte att Tuchels öde kommer att bestämmas i matcherna mot Benfica. Visst kommer resultaten i Champions League att spela in, men faktum är att jag just nu tror att Dortmund starkt funderar på att byta ändå. Situationen framstår allt mer som ohållbar, där kommunikationen mellan Tuchel och nästan alla andra tycks ha kapsejsat helt.

Alla visste att Tuchel inte var den enklaste att ha och göra med, men så länge den sportsliga utvecklingen och resultaten gick i rätt riktning skulle klubben kunna se förbi dessa brister. Nu när det inte längre är så framstår Tuchels egenheter inte längre som “charmiga”, utan som en försvårande faktor och en del av resultatbristerna i klubben.

Och i slutändan är det naturligtvis så att Tuchel har satt sig i den här situationen på egen hand. Han har spelat ett högt spel, dribblat med resurserna och när det inte går vägen löper man alltid risken att få sona för sina misstag. Han börjar att måla in sig i ett hörn den gode Tuchel, där han framstår som envis och egen. Vilket inte är att rekommendera i tuffa situationer.

Men icke att förglömma: Dortmund har fortfarande goda chanser att nå säsongens mål. De är kvar i DFB-Pokal, en Champions League-plats ligger inom räckhåll och en kvartsfinal i turneringen likaså. Ett uttåg mot Benfica skulle vara ett hårt slag mot Tuchels framtid i klubben, men inte avgörande. Tuchel behöver dock resultat. Ett avancemang skulle betyda lite andrum.

Resten av våren kommer att vara en enda lång arbetsintervju för Tuchel, för om resultaten inte går i rätt riktning lär Dortmund och tränaren gå skilda vägar under sommaren. Känslan är just nu att de kan göra det även om resultaten går åt rätt håll. Faktiskt.

Adam Nilsson

Kovac är redo för de stora uppdragen

Följ mig på Twitter: @atnilsson

När Niko Kovac klev in som tränare i Eintracht Frankfurt i mars var klubben på väg ut ur Bundesliga. Återkomsten av den hyllade tränaren Armin Veh hade inte givit någon positiv effekt, laget såg slaget ut inför varje match som skulle spelas och många av supportrarna började att förbereda sig på att liv i 2. Bundesliga.

För klubben var det ett tufft beslut att göra sig av med den omtyckte Veh. Bristen på framgångar tvingade fram ett beslut som ingen i klubbledningen ville ta. Men när Niko Kovac hade öppnat upp för att försöka rädda klubben kvar var Vehs tid över. In klev den i Berlin uppvuxne Kovac tillsammans med sin bror Robert att arbeta på en plan att rädda klubben undan nedflyttning.

När bröderna Kovac klev in låg Frankfurt på kvalplats med 24 poäng. Bakom jagade Hoffenheim. Den första matchen slutade med förlust, 0-3, borta mot Borussia Mönchengladbach men Frankfurts djärva tränarval skulle sluta framgångsrikt. Frankfurt fick visserligen kvala, ett kval som klubben överlevde med nöd och näppe mot 1. FC Nürnberg.

Frankfurt vann borta med 1-0 efter att ha spelat 1-1 hemma. Uddamålet höll Frankfurt kvar och i en stund där de flesta i Frankfurt jublade av lättnad visade Niko Kovac upp en annan sida. Han gick och kramade om de besvikna spelarna i Nürnberg, höll känslorna innanför och försökte att trösta sina motståndare vilket gav honom “Fair Play”-priset av DFB.

Kovac hade själv upplevt ett liknande trauma när hans Kroatien åkte ur efter straffläggning mot Turkiet i EM-kvartsfinalen 2008. Han visste mycket väl vad spelarna i Nürnberg upplevde. För den plikttrogne och empatiska Kovac var det givet att inte jubla för mycket i stunden, det kunde han ta vid ett senare tillfälle när han kunde njuta av det mer.

Om en månad är det ett år sedan Kovac anställdes som tränare för Frankfurt och det har varit ett lyckokast som få hade kunnat tro. Från att ha kämpat för att undvika nedflyttning, är Frankfurt idag placerade på plats tre och har ett visst favoritskap i dagens match mot Kovacs gamla klubb Leverkusen som Frankfurt ska försöka ta poäng mot på BayArena.

Få hade kunnat tro att Kovac skulle kunna få sådan fart på Frankfurt, inte mycket talade för det under sommaren. Tillsammans med sportchefen Bruno Hübner och sportdirektören Fredi Bobic valde Kovac att inte lägga några stora summor på nyförvärv under sommaren. Det blev ett antal lån och totalt €2,2 miljoner lagda på övergångssummor under sommaren samtidigt som klubben sålde spelare för €11,05 miljoner.

Med ett transferplus på nästan €9 miljoner såg Frankfurt att gå en tuff säsong till mötes med Kovac har fått ut oerhört mycket potential av sina nyförvärv. Mittbacken Jesus Vallejo (inlånad från Real Madrid) har varit en bjässe i försvaret, mittfältaren Oscar Mascarell (även han från Real) har imponerat stort som ett ankare på mittfältet och även vårt svenska anfallshopp Branimir Hrgota tycks ha hittat rätt i sina nya omgivning i Frankfurt där han fått mer och mer av sin stora potential.

Kovac har med sin öppna och ärliga tränarstil fått ordning på en brokig skara ungdomar. Han har satt tydliga grundvärderingar, att man säger “hej”, “hejdå”, “tack” och “snälla” till varandra i och utanför omklädningsrummet är en självklarhet för den kroatiske tränaren. Att människor visar förståelse för varandra, så som Kovac själv gjorde i Nürnberg, är en självklarhet om man ska vara en del av Frankfurt idag.

Men utöver de mänskliga faktorerna har Kovac visat sig vara en högst intressant tränare som inte har några problem med göra stora taktiska förändringar. Defensiven har förbättrats avsevärt (Frankfurt har bara släppt in 15 mål på 19 matcher), men även offensiven börjar att visa tecken på utveckling. Frankfurt spelar disciplinerat och Kovac anpassar sig efter sina motståndare. Det finns en grundstruktur, men Frankfurt visar upp olika skepnader i varje match och det har varit ett framgångsrikt drag av Kovac.

Kanske hade vi pratat mer om Kovac om han inte hamnat något i skymundan av Julian Nagelsmann, men Kovacs resa är minst lika anmärkningsvärd som den Nagelsmann gjort. Frankfurttränaren bör nämnas i samma andetag som Nagelsmann, Leipzigs Ralph Hasenhüttl och Dortmunds Thomas Tuchel just nu, för det är i den trojkan av tränaren som han hör hemma.

Den 35-årige Kovac börjar allt mer se ut som en tränare redo för de stora uppdragen. Frankfurt har tagit 35 poäng hittills i årets Bundesliga, placerar sig på plats tre inför dagens match med Leverkusen. Tränaren själv är inte sen med att påpeka att hans lag överpresterar och att de förr eller senare kan halka nedåt i tabellen, men än så länge ser Frankfurt inte ut att vara på väg mot någon större formdipp.

Istället ser de ut som ett lag med goda chanser på att nå ut till Europa kommande säsong, vilket vore en rejäl skräll. Få andra lag i Bundesliga visar upp sådan stabilitet som Frankfurt gör just nu. Med Kovac vid rodret är det i dagsläget svårt att tro det ska förändras nämnvärt. För ett år sedan ville Frankfurt inte göra sig av Veh, nu vill klubben för all del inte tappa Kovac. Risken är dock att han kan komma att försvinna om det fortsätter i samma andra. Varför inte till dagens motståndare Leverkusen? De skulle må bra av Kovacs disciplin.

Adam Nilsson

Risk för maktvakuum när Lahm slutar

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Alla har väntat på beskedet huruvida Philipp Lahm skulle avsluta karriären redan till sommaren, eller till sommaren 2018 då hans kontrakt faktiskt löper ut. Igår kom beskedet att det blir det förstnämnda för den 501-faldige Bayern München-spelaren. Efter segern mot Wolfsburg i DFB-Pokal (1-0) bekräftade Lahm att han redan till sommaren kommer att kliva av, samt att han inte kommer att arbeta som sportchef eller något annat i Bayern tills vidare.

Beskedet kom för många som en chock. Mats Hummels kommenterade att han blev överraskad när han fick höra om det. Klubben hade blivit meddelade av Lahm om hans beslut under förra veckan, men blev överraskade över att han själv valde att offentliggöra det utan klubbens vetskap. Något som klubben idag meddelade i ett pressmeddelande som las ut på den officiella hemsidan.

Intrycket av pressmeddelandet, undertecknat av Karl-Heinz Rummenigge, var det av en klubbchef och en klubbledning som blivit tagna på bar gärning. Pressmeddelandet hade en ton av syrlighet, nästan så att man fick intrycket av en brusten relation mellan spelare och klubbledningen. Men för att försäkra sig om framtiden valde Rummenigge att avsluta meddelandet med att “dörren alltid står öppen” för Lahm, om han nu skulle kunna tänka sig att jobba i klubben framöver.

Om vi börjar i den ände som är att Lahm kommer att lägga av så är det i sig inte ett särskilt överraskande besked. Under de senaste månaderna har det allt mer lutat åt att högerbacken skulle avsluta sin karriär till sommaren, att kände sig färdig med fotbollen trots ett kontrakt skrivet till 2018. De undvikande svaren, bristen på bekräftelser om framtiden, har hela tiden tytt på att Lahm gått i tankarna på att avsluta i förtid.

Sportsligt betyder det att Bayern kommer att behöva ge sig ut på jakt till sommaren för att hitta en ersättare. Visserligen framstår Joshua Kimmich som det givna alternativet, men Kimmich själv och även tränaren Carlo Ancelotti verkar främst se 22-åringen som ett alternativ på mittfältet. Brassen Rafinha finns där men är inget långsiktigt alternativ, samt att det är ett rejält kvalitetstapp. Därför kan vi nog förvänta oss ett nyförvärv på den positionen under sommaren om inte både Ancelotti och Kimmich gör en helomvändning.

Rollen är naturligtvis inte enkel att ersätta. Från att ha varit en given vänsterback till början, till att bli en av världens bästa högerbackar så har Lahm samtidigt varit en nyckelfigur i Bayern München. Lahm har varit en given garant i lagbygget under det senaste decenniet även om hans kvalitet under de senaste 1-2 åren har droppat av en aning. Oavsett är det stora skor att fylla för den som kommer att kliva i dem till kommande säsong.

Det största tappet är dock inte i rollen på planen, utan den utanför. Som lagkapten sedan flera år tillbaka har Lahm varit en driven själ i byggandet av klubben. Det var han som var tidigt ute med kritiken att Bayern saknade en tydlig vision i sitt klubbbygge, något han blev bötfälld för, men en ståndpunkt som senare kommer att mynna ut i tränarvärvningar som Louis van Gaal och Pep Guardiola. Det vill säga tydliga, strategiska värvningar som kommit att forma Bayern under de senaste åren.

Han var också i skottlinjen för den “flacka hierarkin” som hans ledarskap stod för i både klubblag och landslag. Efter år av Oliver Kahn och Stefan Effenberg-figurer så kom en timid, diplomatisk Lahm upp och förändrade synen på ledarskap. Det var inte längre hårda, breda uttalanden som rörde upp känslor utan istället var det genomtänkta och logiska tankar som fick utrymme när Lahm uttalade sig. Något som förändrat synen på ledarskap och som legat till grund för hur det nu fungerar i Bayern och Joachim Löws landslag.

Risken är att det uppstår ett maktvakuum nu när Lahm försvinner. Ytterst få spelare har både fostrats i klubben och spelat där så pass länge att de har den statusen. Det är egentligen bara Thomas Müller och David Alaba som fyller dessa kriterier. Men det är tveksamt om någon av dessa två kommer att kliva fram och fylla skorna. Istället lär det bli Manuel Neuer som kommer att få ta en stor del av Lahms uppgifter. Även Mats Hummels kan komma att få en framskjuten roll i hierarkin, något han redan givit intryck av under sitt första halvår i säsongen. Men i ärlighetens namn finns det ingen 100%-ig kandidat till att ta över efter Lahm.

Ett annat problem för Bayern är just det att Lahm valt att inte fortsätta i klubben i en roll vid sidan av fotbollsplanen. Erbjudandet som sportchef har han avböjt, enligt initierade källor beroende på att han själv kände att han inte skulle en position där han kunde förändra, vilket betyder att Bayern kommer att behöva påbörja arbetet att hitta en ersättare. Mycket talar för att Max Eberl, i dagsläget sportchef i Mönchengladbach, kommer att bli huvudspåret i jakten som ska vara klar innan juli.

För Karl-Heinz Rummenigge och Uli Hoeneß är dock Lahm-spåret inte över. Båda dessa herrarna har sedan länge pekat ut Lahm som den “Bayernsjäl” som ska bygga vidare på deras verk. Vad som sägs är att Lahm är intresserad av att kliva in 2019, då Rummenigge inte kan bli omvald för en ny period som chef. Samtidigt är det två år tills dess och Lahm kommer säkerligen att få flera förfrågningar innan dess. Arbetet med att bearbeta Lahm för en framtida position kommer att vara aktivt trots att han på pappret inte kommer att vara kvar i klubben.

Lahm själv kommer troligen ta tid för att reflektera över sin framtid i lugn och ro, långt bort från fotbollen. Han är redan delaktig i flera olika företag och organisationer, ett arbete han säkerligen kommer att intensifiera. Om han sedan beslutar sig för att sikta på ett framtida engagemang i en fotbollsklubb kommer han säkerligen att förbereda sig inför på det på olika sätt. För Lahm är ingen som gör något halvhjärtat på det sättet.

Så för Bayern är det ett stort tapp att Lahm försvinner. Det är många frågetecken som tornar upp sig när han lämnar för lite frihet från fotbollen och Bayern. Redan nu kommer klubben jobba på högvarv för att kunna ersätta högerbacken Lahm, men även den tilltänkta sportchefen Lahm. Två långt ifrån enkla uppgifter, även i en klubb med Bayerns dignitet. Men det är långt ifrån det sista vi har sett av Lahm i Bayern. Det är jag säker på.

Adam Nilsson

Tuchel slåss för Champions League och sig själv

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Tuchel är inte helt enkelt inte Klopp”, sa nyligen den tidigare Borussia Dortmund-försvararen Michael Schulz i tysk tv. “Hans stil passar egentligen inte in i den här klubben. Det här lugnare, mer vetenskapliga tillbakadragna stilen är något annat.”

Även om inte alla skulle vilja medge det finns det många som instämmer i Schulz beskrivning. Tuchel må vara en bra tränare, en av Europas mest eftertraktade och intressanta, som dessutom stod för en imponerande debutsäsong i Dortmund. Men han är inte av det skrot och korn som gjorde Klopp så folkkär hos de svartgula.

Tuchels distans till det emotionella, det som driver fansen, gör att han blir ett enkelt mål för kritik som inte har någon statistik förankring. Under de senaste månaderna har bilden av ett framgångslöst Dortmund spridit sig, åtminstone är den känslan som återfinns bland människorna runt om föreningen.

Faktum är att Dortmund befinner sig på samma plats som under åren 2012, 2013 och 2014: det vill säga fjärdeplats inför dagens möte med serietvåan RB Leipzig. Faran för Tuchel och för Dortmund är däremot att man inte söker efter sanningen alla gånger, utan bara efter bekräftelsen på sin egen känsla av att “saker går sämre än tidigare.”

Efter ett och ett halvt år efter relationen mellan Tuchel och fansen avslagen. Fansen ser att klubben sitter på en tränare med intressanta idéer, men känner ingen emotionell koppling till honom. Tuchel ser att fansen bidrar till en fantastisk inramning och lidelse, men han känner ingen koppling till den typen av känslor.

Men även om relationen till fansen har varit frostig för Tuchel har han alltid kunnat luta sig tillbaka på sin status och sina resultat. Just nu vacklar resultaten och hans status inom klubben börjar även den att naggas i kanten. Tuchel slåss idag inte bara för att leda Dortmund till Champions League, han slåss även för sig själv och sin egen roll i föreningen vilket har mynnat ut i en “maktkamp” med självaste Hans-Joachim Watzke.

Maktkampen ska ha uppkommit efter att Dortmund haft sitt träningsläger i Marbella. Vad som ska ha utlöst den interna striden är de otaliga intervjuer Watzke gjort på senare tid. Där Watzkes uttalande av Tuchel tolkats (återigen en bekräftelse på sin egen känsla) som att klubbledningens förtroende för tränaren har försvunnit.

Watzke har krävt att Tuchel skulle föra Dortmund åtminstone till en tredjeplats, en helt rimlig kravbild sett till klubbens senaste säsonger. Men någon förlängning på Tuchels kontrakt, som löper ut 2018, finns där inte. Watzke själv vill vänta säsongen ut, för att se hur resultaten lyder samt för att dessutom se om det “finns mening” att arbeta vidare efter tre säsonger tillsammans.

Tuchel hade kunnat lämnat Watzkes kommentarer därhän, rättat sig in i ledet och arbetat vidare utan att skapa någon form av brisans. Istället har tränaren under de senaste veckorna vid otaliga tillfällen beklagat sig över olika delar i organisationen.

Inte minst uttalandena kring Alexander Isak, där Tuchel menade att han själv inte varit särskilt delaktig i värvningen, väckte ont blod. Det var en passning till inte Watzke och sportchefen Michael Zorc, två herrar som ställde sig bakom chefsscouten Sven Mislintat (nyligen befordrad till “trupplanerare”)istället för Tuchel när tränaren ville göra sig av med scouten för drygt ett år sedan. Mislintat var en av de mest drivande i affären kring just Isak.

Anledningen till att Tuchel från början ville göra sig av med Mislintat var för att tränaren letade efter andra värden än scouten. Videosummeringar och statistik i all ära, men för Tuchel är personligheten en högst viktig faktor i sina värvningar. Att man i en spelares sätt att föra sig på planen kan utläsa karaktären, något Mislintat inte alls kände vilket är grund för den idag briserade relationen mellan de två parterna.

Debatten inom Dortmund förs inte längre inom stängda dörrar. Istället går den genom kodade meddelanden till media som den andra parten får dechiffrera efter egen förmåga. Att Tuchel dessutom vid två tillfällen – enligt folk runt om föreningen – utan anledning avböjt Dortmunds försök till diskussioner om en kontraktsförlängning har inte slagit väl ut bland de högsta hönsen.

Inte heller har det underlättat att de två huvudpersonerna, Watzke och Tuchel, också står långt ifrån varandra personlighetsmässigt. Där Watzke jobbar intensivt på att i alla tänkbara sammanhang framföra det stora och framgångsrika arbetet Dortmund har gjort under hans styre, så håller sig Tuchel ifrån all form av sådant pr-maskineri. Han vill helst undvika det i den mån han kan.

För Tuchel handlar fotboll bara om en sak: att uppfinna den på nytt. Han drivs av sin egen förmåga att hitta nya tankegångar och idéer. Den övriga biten, karusellen med media och det, är ett nödvändigt ont för att han skulle utföra det han lever för.

Kvällens match mot Leipzig är en högst viktig sådan. En förlust skulle betyda fjorton poäng upp till tabelltvåan, en seger hopp en välbehövlig injektion inför vårens toppstrid. Oavsett resultat kommer Tuchel ha flera strider att utöva under våren, frågan är hur många av dem som kommer att vara hans sista.

Adam Nilsson

Krismöte på Volksparkstadion

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Transferfönstret har nått sitt slut och det är dags att lägga all fokus på det som sker på planen. Redan ikväll är det ett högst intressant möte som väntar på Volksparkstadion i Hamburg där hemmalaget HSV tar emot Bayer 04 Leverkusen – en match där tre oerhört viktiga poäng står på spel.

Om vi börjar med bortalaget Leverkusen så är det inte mycket som har stått rätt till under säsongen. Den inför säsongen tilltänkta toppstriden har utbytts mot en mittenplacering. De två senaste resultaten har i mångt och mycket speglat säsongen: en seger mot Hertha Berlin med 3-1 följdes upp av en förlust mot Borussia Mönchengladbach med 2-3.

Det mest beklämmande med förlusten mot Mönchengladbach var att Leverkusen hade med sig 2-0 in i halvtidspausen men ändå inte kunde få med sig tre poäng hemma på BayArena. Ett antal taffliga ingripanden i försvaret var högst bidragande till att Leverkusen inte kunde hålla fast vid poängen utan fick sig slagna.

Trots bristen på resultat, att chansen att nå ut i Europa till kommande säsong minskat under säsongen, har klubben stått fast vid Roger Schmidt. När andra klubbar valt att göra sig av med sina tränare har sportchefen Rudi Völler backat upp Schmidt hela vägen. Frågan är hur länge den före detta landslagsspelaren och landslagstränaren Völler kan göra det.

Nog för att Schmidt varit en tydlig fotbollsideologisk inriktning till skillnad från tidigare tränare, en tränare som satt en tydlig prägel på klubben, så blir det allt mer svårmotiverat att behålla honom om resultaten inte visar sig.

Inte heller har Schmidt fått det enklare efter att stjärnan Hakan Calhanoglu stängs av i fyra månader (det vill säga resten av säsongen) efter ett kontraktsbrott han begick som 17-åring. En rejäl försvagning för en klubb som redan haft sina problem.

Schmidt behöver resultat och det nu. Tre poäng ikväll skulle inte ge många dagar av lugn och arbetsro, men det skulle förlänga Schmidts livstid i Leverkusen ytterligare ett tag.

Men för att det ska kunna ske måste Leverkusen ta sig förbi hemmalaget Hamburger SV där krisen har varit en konstant sedan flera år tillbaka. Några få ljusglimtar har funnits här och där, men mörkret har alldeles för ofta legat som ett tjockt lager över hela klubben.

Efter att förra säsongen undvikit den absoluta bottenstriden är Hamburg återigen högst involverade och krisen kulminerade efter förra veckans förlust mot FC Ingolstadt (1-3). Utöver att det betydde att Ingolstadt tog sig förbi Hamburg i tabellen, betydde det också att Hamburg för närvarande parkerar sin rostiga bil på nedflyttningsplats.

Extra svidande för Hamburg, som saknade Albin Ekdal och Nabil Bahoui på planen, var att Ingolstadt visade upp en sida av sig själva som HSV endast kan drömma om att göra. En sida av beslutsamhet och enighet, en inslagen väg och en idé som både spelare och tränare tror på i Ingolstadt. Något som gör att de tar sina poäng med jämna mellanrum.

Tränaren Markus Gisdol, som kom in under hösten, hade ett tag den effekten men nu vinterpausen verkar inte ha varit till klubbens fördel. Nog för att det har kommit in några nya spelare, men den där tydliga identiteten finns inte i Hamburg. Integrationen av de nya spelarna tar längre dit, riskerna ökar och nedflyttningsoket tynger ned hela klubben.

Nu väntar återigen en vår där varje omgång kommer att vara en kamp för överlevnad. Spelarmaterialet finns där för att överleva, men frågan är om de kommer att uppnå sin potential. Hittills har tecknen inte tytt på det.

Därför kommer kvällens match på Volksparkstadion vara en högst vital sådan båda klubbarna. De tre poängen som klubbarna slåss om skulle komma i en extremt välbehövlig tid för båda. Frågan är vilka som kan hantera sin krissituation bäst och knipa poängen.

Missa inte veckans avsnitt av Bundesligapodden som är en summering av transferfönstret och en liten blick på helgens omgång.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv