Utfallet av gårdagens resultat på Allianz Arena

Följ mig på Twitter: @atnilsson

3-2 för bortalaget var inte självklart resultat. Trots inledande ledning fort Dortmund vände Bayern och hade många goda chanser att utöka ledningen från 2-1. Men beslutsamheten fanns inte där, skärpan i avsluten saknades. Istället lyckades Dortmund återigen med att slå ut Bayern på Allianz Arena i den tyska cupen. 2015 var historien likadan när avgörandet i straffläggningen.

Jag tänker inte gå in på varför saker och ting gick som de gick. Många av er såg säkerligen matchen och för de som inte gjort det så finns highlights och matchrrapporter att tillgå på nätet. Jag vill mer prata om vad utfallet för två lag som båda stod på osäkra ben inför matchen och som till följd av resultatet hamnar i två olika situationer.

**

Om vi börjar med hemmalaget Bayern München så har Carlo Ancelotti haft sin tyngsta vecka bakom sig efter uttåget ur Champions League. Italienaren togs in för hans förmåga att få laget att prestera i den finaste av turneringar och hans meritlista passade perfekt in i det Bayern ville åstadkomma. Han var själv inte heller blyg när det kom till att prata om sin egen förmåga att få spelarna att lyfta mot slutet av säsongen.

Att Bayern inte vinner DFB-Pokal gör marginell skillnad i sammanhanget. Turneringen är långt ifrån högt prioriterad i klubben. Problemet är att Bayern för första gången på 17 år gått fem raka matcher utan segrar (om man räknar returen mot Real Madrid som färdigspelad efter 120 minuter). Det Ancelotti togs in för, och det han själv sa sig vara bäst på, har han inte levererat. För april som skulle vara lagets starkaste månad har varit lagets svagaste månad.

Han lyckades inte kanalisera lagets styrka till att fungera som bäst när det gällde. Visst, han kunde inte rå för att några nyckelspelare skulle bli skadade. Men han kunde ha förberett de eventuella ersättarna bättre. För problemet med Bayern har varit att Ancelotti inte preppat reserverna tillräckligt. Spelare som Douglas Costa, Kingsley Coman och Joshua Kimmich har varit under isen. Förra året levererade de under Guardiola, i år inte alls.

Att värva in bättre ersättare kan hjälpa lite, men inte helt. Det ryktas om Alexis Sanchez, Kyle Walker och Naby Keita. Men frågan är om det räcker, för tränaren måste förändras också. Ancelottis sätt att hantera sitt spelarmaterial kommer fortfarande leda till att många spelare får alldeles för lite speltid. Gapet blir för stort mellan hans givna förstaelva och de eventuella reserverna. Han måste helt enkelt bli bättre på att portionera ut speltid på flera spelare. Förbereda dem bättre inför de större matcherna.

I München går självklart tankarna på högvarv. Vad blir nästa steg? Att ”bara” vinna Bundesliga är plikt i klubben. Det är absolut minimum och ger ett hyggligt betyg. Men det duger inte i längden och det är inte omöjligt att klubben kommer att öppna upp plånboken i sommar för att ge sig själva bättre förutsättningar nästa säsong. Men en fråga som fortfarande gnager i klubben är huruvida Ancelotti är rätt man eller inte. Där flera nu börjar vända sig emot den rutinerade tränaren. Även om ingen förändring just nu är att vänta.

**

För Dortmunds del var vinsten en otrolig härlig bekräftelse. Efter ett jobbig uttåg ur Champions League som präglades helt och hållet av dådet mot spelarbussen har klubben fått jobba stenhårt med det mentala. Att få rätt fokus, att kunna hitta glädjen i fotbollen och komma tillbaka till vardagen. Thomas Tuchel har fått jobba hårt för att hjälpa sina spelare på rätt spår.

Och kanske har de senaste veckorna varit Tuchels bästa i Dortmund sedan ankomsten. Missförstå mig rätt, resultaten har inte varit fantastiska, men för första gången känns det som om han själv har känt sig naturlig i Dortmunds omgivning. Med en övertygelse och professionalitet har han skött sig alldeles utmärkt i den tuffa period som varit. Han har varit oförskämt bra vid varenda presskonferens och verkligen agerat helt rätt vid varje framträdande och uttalande.

Med avancemanget har Dortmund möjlighet att vinna sin första större titel sedan 2012. Marco Reus och Thomas Tuchel har båda möjlighet att fylla deras troféskåp med något. Om skillnaden för Bayern var marginell skulle en DFB-Pokaltitel var av stor vikt i Dortmund. Den skulle ge bekräftelse på att klubben är på rätt väg och att man faktiskt har något på gång. Det är inte för inte som tidningen Bild rapporterat om att eventuell kontraktsförlängning ligger på plats vid en titel (även om man får ta det med en nypa salt).

Vinsten igår, bara veckor efter överkörningen på samma arena som slutade 4-1 till Bayern, efter en svår period var det bästa av besked klubben och laget kunde få. En boost i självförtroende och en känsla av spelarna som finns i truppen faktiskt besitter den potential som man har trott på. Samtidigt som Tuchel fick ytterligare lite förtroendekapital till sin kista. En kista som under de senaste månaderna har utarmats rejält.

Enkelt sagt så har tonläget förändrats avsevärt i Dortmund. En tänkbar tredjeplats i ligan, ett uttåg i Champions League-kvartsfinalen under speciella omständigheter och en eventuell DFB-Pokaltitel skulle vid summeringen framstå som en bra säsong för ett Dortmund som åderlåtits på spelare inför säsongen. Det är i mina ögon svårt att argumentera för något annat i alla fall.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Många hade nog trott att rollerna skulle vara omvända inför säsongen men där Leipzig gått mot Champions League har Schalke haft svårt att hantera nybyggandet av både klubb och lag. Med den erfarne Christian Heidel anställd som sportchef och Augsburgs succétränare Markus Weinzierl på tränarbänken såg Schalke ut att ha gjort många korrekta val inför säsongen.

Men säsongen har varit allt utom framgångsrik för de kungsblå. En kvartsfinal i Europa League är det enda lilla ljuset, för i Bundesliga har de positiva resultaten uteblivit. Med sina 37 poäng parkerar Schalke på elfte plats i tabellen, fem poäng ovan Augsburg på kvalplats för nedflyttning och fem nedan Werder Bremen som har den andra direktplatsen till Europa League.

Schalkes mittenplacering är ett rejält slag mot de höga ambitioner som finns i Gelsenkirchen. Rivalen Borussia Dortmund har de senaste åren sprungit ifrån och även i år ser avståndet ut att öka, trots de svartgulas kräftgång. När Schalke förra året slutade femma ledde det till en stor revolution i klubben med många byten, nu är sjätteplatsen det bästa man kan uppnå.

En poäng bakom Schalke placerar sig Leverkusen som även dem hade betydligt högre ambitioner inför säsongen. Med spännande nyförvärv som Kevin Volland, Julian Baumgartlinger och Aleksandar Dragovic och utan viktiga spelartapp såg Leverkusen några snäpp starkare ut än det lag som förra året placerade sig trea i sluttabellen av Bundesliga.

I industristaden Leverkusen har supportrarna dock haft lite att jubla åt den här säsongen. En åttondelsfinal i Champions League var okej, men ligaspelet har varit under isen och framför har ojämnheten personifierat årets Leverkusen. Något som till slut ledde till att klubben gjorde sig av med den mångårige tränaren Roger Schmidt som ersattes av Tayfun Korkut.

Korkut har inte lyckats stabilisera Leverkusen till att hitta sig själva mot slutet av säsongen. Ojämnheten finns fortfarande där och framför allt är det ett mentalt svagt lag som han har till förfogande. Leverkusen har svårt att leverera 90 stabila minuter. Det finns inga trygga ledningar då lagets självförtroende enkelt kan slås i spillror av ett insläppt mål, något vi sett prov på flera gånger under säsongen.

För båda klubbarna vore uteblivet spel i Europa nästa säsong vara en rejäl missberäkning både sportsligt och ekonomiskt. Många spelare skulle se sig om efter andra alternativ, flera klubbar skulle leta spelare i just Schalke och Leverkusen eftersom att det finns många attraktiva spelare där. Sommaren skulle kunna bli stålbad i båda läger, såväl frivilligt som ofrivilligt.

Den sista chansen är att gripa tag i det halmstrå som fortfarande finns. Vid vinster idag skulle Schalke och Leverkusen fortfarande ha rimliga möjligheter att säkra spel i Europa League. Avståndet skulle krympa till två (Schalke) respektive tre poäng (Leverkusen) till Bremen. Dessutom är det inte otänkbart att även tabellsjuan kan få kvala till Europa League beroende på vilka som vinner DFB-Pokal.

Därför är det endast tre poäng som gäller ikväll för de två klubbarna som inför säsongen var förväntade topplag. Sedan finns det ytterligare tolv poäng att spela om där båda klubbarna har goda möjligheter att knipa ett antal sett deras spelschema. Ja, bortsett från att de ställs mot varandra i nästa omgång. Men den snackisen kan vi ta då.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

I DFB-Pokal väntar Borussia Dortmund i semifinalen och även om de svartgula inte har sin bästa säsong bakom sig är det långt ifrån säkert att Bayern tar sig vidare, även om det självklart är favoriter. På det kommer så klart en final och Bayern kommer att vara favoriter där med men utan Manuel Neuer och andra tänkbara skavanker på spelare ser det inte lika säkert ut som innan.

Det finns en hel del som talar för att säsongen kommer att avslutas med två titlar. Risken finns att det endast blir en vilket vore ett bakslag för Bayern och inte minst Carlo Ancelotti. Italienaren som bara månader innan han skrev på för Bayern sa att en materialförvaltare skulle kunna coacha Bayern till ligavinst. En ligatitel är absolut minimum av vad klubben förväntar sig av sina tränare.

I dagsläget finns det inga planer på förändringar av tränare. Klubben skrev ett treårskontakt med Ancelotti och på marknaden finns inga tränare som attraherar klubben till att byta eller ens fundera över det. Något annat än att den erfarne tränaren fortsätter över nästa säsong är inte tänkbart som det ser ut just nu helt enkelt.

Det betyder dock inte Ancelotti kan vara säker på att han kommer att kunna uppfylla sin kontraktslängd. För även om han just nu sitter tryggt på sin position, så sonderar Bayern terrängen för ett eventuellt tränarbyte framöver. Ledningen är långt ifrån övertygande om att 57-åringen är rätt man för klubben och deras vision.

Under säsongen har det blivit tydligt att Ancelotti har helt andra kvalitéer än företrädaren Pep Guardiola. Han har satsat erfaret vilket har gått ut över andra spelare. Nyförvärvet Renato Sanches har Münchenpubliken knappt sett skymten av under säsongen. Joshua Kimmich har stagnerat i sin utveckling. Thomas Müller har inte haft en så viktig roll så många i ledningen anser att han ska ha.

Det finns stora tvivel hos Karl-Heinz Rummenigge, Uli Hoeneß och Michael Reschke om att Ancelotti kan uppfylla klubbens vision om att fostra unga spelare till fulländade stjärnor. Ancelotti är fantastisk när det kommer till att hantera redan etablerade stjärnor, men klubben kommer inte servera flera stjärnspelare så som Florentino Pérez gjorde i Real Madrid.

Det är inte klubbens målbild överhuvudtaget. Med en nybyggd akademi på väg förväntar sig klubben att många spelare ska komma igenom den. I övrigt ska Bayern ligga steget före sina konkurrenter och hämta in ”nästan” färdiga spelare som de kan utveckla hela vägen. Detta för att spara på ekonomi men även för att bygga vidare på ”mia san mia”-epitet som spelarna ska fostras in i.

Pep Guardiola var perfekt för det. Carlo Ancelotti ser inte ut att vara det. Och en tänkbar kandidat finns redan på kartan: Julian Nagelsmann. Hoffenheims tränare ville Hoeneß ha in på ungdomssidan i klubben redan 2015 men tränaren övertygades att stanna kvar i Hoffenheim med löfte om att få ta över Hoffenheims a-lag.

Kontakten mellan Bayern och Nagelsmann har fortsatt sedan dess och den unge tränaren har själv inte förnekat intresset av att en gång få träna Tysklands största klubb. Att han dessutom är född bayrare gör inte saken sämre, varken ur Bayern eller Nagelsmanns ögon. Och redan nu verkar det klart att han nästa sommar kommer att se över sina möjligheter att lämna Hoffenheim efter ett år ute i Europa med klubben.

Så för Ancelottis del blir nästa säsong helt avgörande sett till om han kommer få möjligheten att jobba kontraktstiden ut. Carlo måste kommande säsong bevisa att han uppfyller alla de kraven som Bayern har. Annars skulle det inte alls förvåna mig om Bayern bestämmer sig för att göra ett skifte, för det är klubben villiga att göra om Nagelsmann finns tillgänglig och man inte är helt hundra på att Ancelotti är rätt för klubben.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Den grundtanken har hängt med under perioden i Tyskland. Under hösten valde Ancelotti att rotera flitigt, använda många spelare i olika positioner för att inte köra slut på någon. Men när det nu under våren har dragit ihop sig till de riktigt tunga matcherna har rotationen minskat betänkligt och italienaren har spelat de mest erfarna korten.

För några veckor sedan formerade han en startelva med den högsta snittåldern i Bayern på över ett decennium. Xabi Alonso, Philipp Lahm, Arjen Robben, Franck Ribéry – alla en bit över 30-strecket – var med från start tillsammans med ett antal spelare som kretsar runt 30-strecket men ännu inte tagit sig över det men snart kommer att göra det.

Nyttjandet av de erfarna spelarna har visat sig framgångsrikt. Bayern har spelat sin bästa fotboll under våren och har sett bättre ut än på bra länge. Storsegrar mot Arsenal i åttondelsfinalen av Champions League. Borussia Dortmund blev en munsbit på hemmaplan. Egentligen har Bayern själva bestämt villkoren för de ska vinna eller inte under våren. Mycket tack vare Ancelottis erfarenhet och känsla för hur han ska använda sina spelare.

Den lyckan tog dock slut förra veckan när Real Madrid kom till Allianz Arena och besegrade ett decimerat Bayern med 2-1. Många tillfälligheter spelade in. En straffmiss, ett rött kort och ett Real som nyttjade situationen utmärkt. Bayern kunde skatta sig lyckliga att slutresultatet endast blev 1-2, det kunde mycket väl att ha blivit större siffror men det här resultatet ger tyskarna ett litet hopp av skimmer inför kvällens möte.

Under veckan har hoppet varit på väg att grusas vid flera tillfällen. Tveksamheter kring tre nyckelspelare har satt Bayern i en prekär situation. Robert Lewandowski som missade det första mötet ser ut att vara redo för att spela ikväll. Mats Hummels som varit skadad har fortfarande inte tränat för fullt men hoppas kunna spela. Likaså mittbackskollegan Jerome Boateng.

Men worst case-scenario är att Bayern kommer till start ikväll utan någon ordinarie mittback. Eftersom att Javi Martinez är avstängd är bara Hummels och Boateng tillgängliga. Skulle dessa inte kunna medverka skulle Ancelotti tvingas till att ge sig ut på okänt vatten med oprövade kort, något han minst sagt inte vill göra vilket hans uttalande från förra veckan klargjorde.

Risken är alltså att Bayern ikväll kommer att behöva formera en fyrbackslinje utan en naturlig mittback. Troligen skulle David Alaba och Joshua Kimmich bilda mittbackspar, med Lahm ute till höger och Juan Bernat ute till vänster. Snittålder: 25,8 år. Snittlängd: 174 centimeter. Låter inte särskilt skräckinjagande om man jämför med ett försvar bestående av Alaba, Boateng, Hummels och Lahm. Skillnaden är gigantisk. Vi pratar om ett dugligt Bundesligaförsvar kontra ett som är världsklass.

Ska Bayern ha någon möjlighet att vända på dubbelmötet ikväll krävs det att klockan tickar Bayerns väg. Jag har svårt att tro att Bayern, utan någon av de ordinarie mittbackarna, ska kunna rubba ett Real Madrid på Santiago Bernabeu. Ersättarna är inga dåliga fotbollsspelare, absolut inte. Men precis som Ancelotti är medveten om krävs det mer än kompetens för att klara av kvällens match. Det krävs erfarenhet och trygghet, något som Hummels och Boateng besitter i mängder.

Bayerns chanser ikväll vilar på det faktum att två spelare slåss mot klockan. Just nu är det ytterst få som vet vilka som kommer till start. Jag tror inte ens Ancelotti är helt hundra på det förrän klockar börjar närma sig middagstid. Men han kommer att vänta in i det sista i hopp om positiva besked. För Ancelotti vill spela sina mest erfarna spelare, inga tvivel om det.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Intressant är att två väldigt avgörande skeenden berodde på skador. För Arturo Vidal är inte förstavalet som straffläggare. Det är Robert Lewandowski som missade matchen i sista stund. Länge hoppades Bayern att han skulle kunna spela, men han var fortfarande stel efter matchen mot Dortmund och kunde inte ge 100%.

Det röda kortet som Javi Martinez ådrog sig, idiotiskt på många sätt och vis, hade möjligen inte skett om det inte varit så att Mats Hummels missat matchen. Hummels skadade sig på söndagens träning och öppnade upp en lucka för Martinez. För med stor sannolikhet hade Hummels bildat mittbackspar med Jerome Boateng om alla varit friska.

Skadorna var redan inför matchen hårda slag mot målsättningarna, men i efterhand framstår de som avgörande för Bayerns ambitioner att vinna Champions League. Det är svårt att diskutera kring ”om”, men jag tror alla av oss åtminstone förstår att Bayern hade kunnat konkurrera på ett helt annat sätt med Robert Lewandowski på planen.

Inget ont om Thomas Müller. Han gjorde sitt absolut bästa att försöka efterapa Lewandowski i rörelsemönster och roll, men det var en taktisk miss från Carlo Ancelottis sida. Ett nybörjarmisstag av en erfaren tränare. För istället för att anpassa laget till Müllers egenskaper som spjutspets, hoppades italienaren att Müller skulle kunna ersätta Lewandowski rakt av men det föll platt.

Första halvlek var bra för Bayerns del. Kontrollen fanns där även om Real hade sina möjligheter. Den andra halvleken var rent utsagt katastrofal och framför allt var det extremt oroande att se hur tyskarna agerade efter utvisningen. Frågan var inte om, utan när spanjorerna skulle ta sig igenom Bayerns fullkomligt oorganiserade lag.

Att Real i slutändan endast gjorde ett mål med en man mer på planen måste vara en besvikelse för gästerna. Manuel Neuer hade en bra dag på jobbet till Bayerns stora tacksamhet. Men utdelningen på de antal lägen som spanjorerna skapade under den sista halvtimmen var lägre än vad den borde varit.

Nu har Bayern en vecka på sig att hitta sig själva och åka till Santiago Bernabeu och försöka vända på underläget. Något som ingen hos tyskarna verkar tro är omöjligt, men allting hänger på att Lewandowski är tillbaka. För om Bayern ska lyckas måste Lewandowski stå för en sådan insats som han gjorde 2013 när han nätade fyra gånger mot Real.

Mycket tyder på att han är det och även Mats Hummels ser ut att vara tillbaka till dess. Med andra ord kommer Bayern, förutsatt att inga nya skador kommer innan dess, kunna ställa upp med en bättre startelva då än vad de gjorde igår. Vilket åtminstone skänker trovärdighet till tron på att Bayern ska kunna vända på det.

Igår hade Lewandowski gjort en skillnad. Det saknades inte ytor att jobba på och Reals försvar kändes inte klockrent. Nacho är inte en Varane eller Pepe. Men Müller var alldeles för enkel att manövrera bort igår. Varken Ribéry eller Robben lyckades få någon kontakt i spelet med anfallaren och inte heller Thiago lyckades sätta bollar på anfallaren, något som han framgångsrikt gjort med Lewandowski de senaste månaderna.

Jag tror inte heller att loppet är dött. Real Madrid har dock allt i sina egna händer. Utgångsläget är klart fördelaktigt för Real. Zinedine Zidane vet att Bayern kommer att behöva gå för det och inte bara göra ett mål, utan minst två och det borde passa hans anfallsuppsättning med BBC mer än väl. Det blir spännande att se, men jag förstår att Bayern tror att de fortfarande har chansen. Åtminstone om Lewandowski är med.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det är ännu alldeles för tidigt att säga vilka som ligger bakom attentat mot spelarbussen. Precis som vi svenskar upplevde det förra veckan spekuleras det hejvilt om hur det gått till, varför det har skett och vilka som kan ligga bakom det. Klart är att en stor utredning har satts igång och att den säkerligen inte kommer att avslutas inom kort. Att det dessutom leder till extra bevakning kring kvällens Champions League-matcher är en av konsekvenserna till följd av gårdagens händelse.

För er som följt media idag så har ni läst att det finns tankar kring att det skulle vara kopplat till islamistisk terror. Anledningen till att tysk polis ser över kopplingar till det är för att det uppges i tysk media att en lapp hittats i samband med detta där dådet i Berlin nämnts och liknande referenser den typen av terror. Något som dock kan vara en sätt att vilseleda polisen från de riktiga attentatsmännen. Det är obekräftade uppgifter och endast en av flera teorier polisen utgår ifrån, vilket är viktigt att påpeka i sammanhanget.

Tidigt var flera representanter ute från Dortmund och uttalade sig om händelsen. Hans-Joachim Watzke och Michael Zorc var snabbt ute och tonande ned händelsen, försökte fokusera på att det ändå skulle spelas fotboll i slutändan. Att Dortmund skulle sluta samman än mer till följd av detta och stå där mer enade än tidigare när väl matchen rullar igång. Vilket naturligtvis var en väntad hållning och kanske det enda sätt man kunde förhålla sig till det hela så tätt inpå.

En uppenbart skakad Roman Bürki var den förste spelaren att uttala sig. Han satt nära Bartra men klarade sig utan fysiska bekymmer men berättade samtidigt att flera spelare kastat sig mot golvet när det smällt av i närheten av bussen. Ett trauma om något som alla på bussen upplevde och som följer med in i dagens match.

För ikväll kommer matchen att spelas och det kommer att ligga en underlig känsla över matchen. Att som spelare behöva processa gårdagens händelser, ladda om och gå ut på Westfalenstadion ikväll för en viktig kvartsfinal i Champions League är långt ifrån enkelt. Vi kan prata om att spelarna är proffs eller inte, men sådana här händelser är inget som människor i all enkelhet skakar av sig och går vidare från. Speciellt när det endast gått 24 timmar mellan händelserna.

Jag tänker själv hur jag skulle agera i en sådan situation. Dels att återigen behöva sätta sig på en buss på väg till arenan med tankarna på hur det gick dagen innan. Att sedan komma till en välbevakad arena, slå sig ned i omklädningsrummet och se att platsen där Marc Bartra skulle ha suttit är tom. Att gå ut på en arena som i all välvilja kommer att vilja manifestera mot vad som skedde igår, men också påminna om den händelsen. Varenda sekvens av kvällen fram till matchstart kommer att vara en återkoppling till gårdagen. Det är inte enkel uppgift för någon av de inblandade att hantera.

Viktigt är att kvällen blir av. Att fotbollen spelas. Att supportrarna sjunger. Att idrotten segrar. Det är inte första gången som idrotten utsätts för något sådant här. Det är inte den sista. Men idrotten ska alltid gå vidare, starkare än tidigare. Det låter kanske lite pretentiöst och jag saknar Simon Banks finess och känsla när det kommer till det skrivna ordet. Men jag hoppas verkligen att kvällens match blir den fest jag inför trodde att den skulle bli. Att den blir en 90 minuter lång manifestation mot våldet. Det är allt jag önskar mig just nu.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Vad som var klart och tydligt däremot var den totala klasskillnad som det just nu råder mellan Bayern och Dortmund. Tabellettan var på en helt annan nivå. Det var under långa stunder smärtsamt tydligt att dagens Dortmund inte har kapaciteten att kunna utmana mästarna från München. Skillnaderna blev än större av att Dortmund saknade ett gäng viktiga spelare i startelvan, men framför allt av Thomas Tuchels annorlunda lösningar på planen.

Mycket har sagts om Tuchel genom åren men att han är något av taktisk räv går inte att komma ifrån. I Mainz gjorde han stundtals fantastiska saker med ett spelarmaterial som inte bestod av några större juveler. Men Tuchel lyckades gång på gång med att hitta lösningar mot betydligt bättre motståndare. Han lyckades med att störa motståndarna, hitta brister i lag som få andra kunde se och framför allt visste tränaren exakt hur han skulle utnyttja dessa till sin egen fördel.

Första säsongen i Dortmund fortsatte i en liknande riktning även om det aldrig mynnade ut i någon titel. En stor skillnad var att Tuchel hade ett betydligt bättre spelarmaterial till sitt förfogande vilket gjorde att hans Dortmund kunde orsaka skada mot nästan alla lag i världen. Den nuvarande andra säsongen har dock inte alls fortsatt i en liknande riktning, tvärtom ser Tuchel ut att ha tappat lite av den fingertoppskänsla som gjorde honom så eftertraktad en gång i tiden.

Mot Bayern saknade Dortmund några av sina absoluta stjärnspelare, men fortfarande fanns där spelare som kunde bilda en startelva långt bättre än de Tuchel ofta formerade i Mainz. Trots det slutade matchen ändå med förlust 4-1. Vad som någonstans är mer besvärande än resultatet är sättet som Dortmund förlorade på. För det var kamikaze-fotboll från första sekund och Bayern kunde mycket väl ha gjort ytterligare två-tre mål i lördags.

Om Tuchel förut framstod en beräknande tränare som kunde förutse alla former av skeenden i en match, kändes det i lördags som om han tappat hela sitt koncept. Redan från start kunde alla enkelt se att Dortmunds försvarsspel saknade all form av disciplin och logik för att stoppa en oerhört rutinerad startelva som Carlo Ancelotti ställt på planen. Bayern fick stora, öppna ytor att jobba på och kunde gång efter annan utnyttja bristfälliga uppspel från Dortmund till sin fördel.

Tuchels inställning till matchen kändes naiv. Hans försök att trots ett orutinerat manskap ”vilja spela fotboll” på Allianz Arena var ett stort självmål bara det. I Mainz var Tuchel taktiskt flexibel, blandade defensiv och offensiv fotboll. I Dortmund känns det som om Tuchel försöker leva upp till någon sorts idealisk fotbollsbild i alla lägen, vilket stjälper honom gång på gång när spelarmaterialet inte räcker till. Vilket påminner mycket om Pep Guardiolas sätt att arbeta. Skillnaden är att Tuchel var betydligt mer pragmatisk förut medan Pep alltid varit sin filosofi väldigt trogen.

Förut var Tuchel en man som levde enligt begreppet ”kill your darlings”. Han vågade att göra saker som inte alltid följde i riktlinjerna. Jag minns hur han för några år sedan åkte till samma arena med underdogen Mainz, ställde upp med fyra fyrtorn till mittbackar i försvarslinjen, fem hårt arbetande mittfältare och en konstant på djupet springande anfallare och retade gallfeber på ett Bayern som inte kom någonstans. Den matchen blev en ledstjärna för andra tränare i hur man skulle gå tillväga för att avväpna ett överlägset Bayern.

Numera försöker han alltid vinna matcher med samma typ av fotboll, även när den är mer eller mindre omöjlig att genomföra, oavsett vilka förutsättningar hans lag har inför matcherna. Dortmund blev överkörda på Allianz Arena av ett betydligt mer slipat Bayern. En stor portion av ansvaret på Tuchel som gjorde många felval inför och under matchen. Det var långt ifrån någon innovativ lösning a la Mainztiden. Det var mer ett rop på hjälp och brist på kreativ förmåga där Dortmund nästintill frivilligt gav bort matchen till Bayern.

Tuchel har något att lära av Ancelotti där. Få har än så länge imponerats av italienarens taktiska förmåga men mot Dortmund gjorde han allting rätt. Han ställde upp med en rutinerad startelva som visste exakt vad som gällde. Bayern stängde ner alla möjligheter för Dortmunds offensiva anfallstrio att jobba på och sökte snabbt omställningarna mot en övergiven försvarslinje som gång på gång fick se sig plockas isär av Arjen Robben och Robert Lewandowski.

För en tränare som redan varit kritiserad var det bland det sämsta som kunde ske. För ytterligare osäkerhet kring Tuchels förmåga höjs i ett Dortmund som börjar att planera för kommande säsong. Den här typen av insatser hjälper honom inte inför eventuella kontraktsförhandlingar. Samtidigt, vad finns där att hämta som är bättre?

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det skiljer femton poäng mellan tabellettan Bayern och tabellfyran Dortmund. Bayern kryssar mot den historiska ligatiteln, den femte i följd. Dortmund vill klättra i tabellen men den stabila fjärdeplatsen – femman Köln ligger tio poäng bakom – är en garanterad biljett till spel i Champions League nästa år. Även om det just nu bara betyder kval så skulle det vara acceptabelt sett till förväntningarna inför säsongen.

Med de förutsättningarna i tabellen försvinner därmed en stor portion av vad som brukar vara tändvätska inför mötena. Istället är det ett Der Klassiker om tre veckor som kommer att vara betydligt mer intressant. Då möts klubbarna i DFB-Pokal, i en semifinal där det finns en titel på spel och där båda lagen måste gå fullt ut för att inte missa möjligheten.

Några ytterligare procent försvinner av det faktum att båda klubbarna har Champions League-kvartsfinaler som väntar kommande vecka. Dortmund har det högst intressanta dubbelmötet mot Monaco. Bayern ställs mot Real Madrid i ett möte mellan två av Europas absolut största klubbar. För båda de tyska klubbarna är det högsta prioritet, inte minst eftersom som ligasituationen ser ut som den gör.

Inte heller har Bayern lyckats röra upp känslorna i Dortmund genom att vilja locka över någon av deras spelare. Aubameyang har själv sagt att han aldrig skulle gå till Bayern. Den sydtyska klubbens ledning med Karl-Heinz Rummenigge i spetsen gick i veckan ut och sa att klubben inte hade något intresse av att värva någon av Dortmunds spelare just nu.

Tvärtom har relationen mellan klubbarna på senare tid varit bättre än någonsin tidigare. Både Bayern och Dortmund jobbar mot liknande mål. Rummenigge och hans motsvarighet i Dortmund Hans-Joachim Watzke har många gånger på sistone synts tillsammans i olika sammanhang, sida vid sida med liknande meddelanden kring utvecklingen av den tyska och europeiska fotbollen.

Därför är kvällens Der Klassiker det mest avslagna på länge. Efter år av tung rivalitet som vässats av rykten, pajkastning och strategiska värvningar för att försvaga så är det numera glada miner på båda håll. Inte ens Uli Hoeneß har lyckats reta upp känslorna hos antagonisterna utan har mer talat om Julian Nagelsmanns storhet den senaste veckan.

Men även om stämningen inte är hätsk kommer det fortfarande att bjudas på bra fotboll ikväll. Dortmund saknar ett antal spelare. Bayern har ett antal osäkra kort. Det kombinerat med kommande veckans Champions League gör chansen stor för att vi får se en hel del rotation från båda tränarna. Sedan är det ju en absolut självklarhet att båda tränarna skulle vilja gå in i kvartsfinalerna med en vinst i ryggen.

För Bayern, som kommer med en förlust i ryggen mot Hoffenheim, skulle ytterligare en förlust sända dåliga vibbar inför det första mötet med Real Madrid. Därför är det av ett extra vikt för Carlo Ancelotti att hans lag presterar ikväll och bygger vidare på de sista 45 minuter som Bayern visade upp mot Hoffenheim.

För Dortmund handlar det mer om riskminimering att undvika skador. Segern mot Hamburg i veckan (3-0) tog mycket energi från Thomas Tuchels spelare. Tränaren vittnade själv om att han inte var helt nöjd hur laget genomfört matchen, att man inte kunde stänga den och spara energi på det sätt som Tuchel önskade. En förlust vore ingen katastrof, men ytterligare skador skulle kunna vara det.

Der Klassiker må inte vara stekhet som tidigare. Men Der Klassiker är fortfarande Der Klassiker, ett möte mellan de två lag som präglat den tyska fotbollen mest de senaste åren och som blivit att räkna med i den europeiska toppen. Det är skäl nog till att bänka sig framför teven 18.30.

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det är bara att lyfta på hatten åt den poängskörden. Det fanns flera som trodde att Bremen skulle börja plocka fler poäng än tidigare, men få förutspådde det här lyftet under våren.

Sett till de offensiva krafterna fanns där förhoppningar. Max Kruse, Serge Gnabry och Claudio Pizarro var ändå spelare som det gick att förvänta sig lite extra av och som skulle kunna göra den där skillnaden som behövdes. Få andra klubbar i botten av ligan kunde visa upp en sådan lista av offensiva namn.

Men defensiven såg ut att sakna den där riktiga nivån för att klara av spel i Bundesliga. Precis som tidigare säsonger i Bremen saknades stabiliteten, den taktiska disciplinen i försvarsspelet och målvakten Felix Wiedwalds facit gav långt ifrån något hopp om en rofylld vår med få insläppta mål för den nordtyska klubben.

För min del låg det absoluta största tvivlet på om tränaren Alexander Nouri var rätt man för Bremen i dessa sammanhang. Uppflyttad från klubbens U23-lag med ett magert facit, både som spelare och som ledare. Erfarenheten ett stort frågetecken med andra ord. Dessutom hade de inledande matcherna inte vittnat om några stora steg i rätt riktning med Nouri som tränare.

Klubbens sportchef Frank Baumann stod fast vid Nouri även när det blåste som allra snålast och det har han gjort rätt i. För trycket ökade betänkligt under en period och ryktena gick om att klubben började att se över andra alternativ. Redan från början ville klubben ha Markus Gisdol, men han valde rivalklubben Hamburger SV istället.

Förtroendet betalade sig dock tillbaka och Nouri har så här i efterhand gjort ett fantastiskt jobb. Bremen har fem poäng upp till Europa League-platserna. Visserligen är det bara sex poäng ned till kvalplatsen, men jag har svårt att tro att de grönklädda kommer att behöva oroa sig för det. Känslan är att Bremen är betydligt närmare att knipa en Europaplats än att klappa ihop och få kvala.

En stor anledning till förändringen är för mig Thomas Delaney. Mittfältaren som värvades in från FC Köpenhamn har varit en fantastisk tillgång för Bremen redan från första stund. En pådrivare på mittfältet som styrt upp ett bångstyrigt lag. En spelare som kommit in utan något mentalt förlustbagage utan kommit från en extremt välmående tillvaro i Köpenhamn. Hans del i vårens framgångar är vital.

Bremen har något riktigt bra att bygga vidare på till kommande säsong. Där klubben redan har Ludvig Augustinsson klar och av vad det verkar, så kommer ingen av de mest namnkunniga spelare att lämna laget. Det betyder att alla förutsättningar finns där för att ta ytterligare steg. Kanske till och med kunna utmana om de Europaplatser som jag inte tror att man kommer hinna hinna ikapp i år.

Jag är långt ifrån övertygad om Alexander Nouri är rätt tränare att göra det dock. Hans kontrakt går ut till sommaren, klubben har inte velat förlänga det ännu. Det ger sportchef Baumann och de andra möjligheten att sondera terrängen. Leta efter tänkbara alternativ som skulle kunna vara bättre lämpade än den nuvarande tränaren att föra klubben till nästa nivå. För i min värld är Nouri inte den mest lämpade.

Visst har han gjort det bra på sistone. Så såg det ut även för företrädaren Viktor Skripnik som stod för en minst lika imponerande debutsäsong som tränare när han fick hoppa in efter en katastrofal höst. Men det blev aldrig mer än en lyckosam säsong för Skripnik. Han saknade förmågan att göra något mer av laget när det, och inte bottenstrid, var huvuduppgiften. Jag tror inte heller Nouri besitter förmågan.

Bremen har chansen att förändra och hade jag suttit i en ledande position där hade jag tagit den. Delaney var ett kap från FCK, Augustinsson lär vara det med – varför inte plocka tränaren Ståle Solbakken också? Han lyckades inte riktigt i Köln, men jag tror att han har lärt sig mycket sedan dess och i Bremen skulle han få mer andrum i en lugnare miljö. Norrmannen är för mig ett mycket intressant kort som inte skulle backa för möjligheten.

Däremot tror jag inte det är särskilt sannolikt att vi får se en förändring på tränarpositionen i Bremen till kommande säsong. Det är en form av önsketänkande från min sida. Det vore rätt makabert att göra sig av med en tränare som gjort sådana resultat. Samtidigt, Baumann vågade stå fast vid Nouri när det som blåste som mest. Bevisligen har han pondus nog att gå mot strömmen. Så en liten chans kanske det finns allt.