När Philipp Lahm klev av planen på Allianz Arena i lördags var det för sista gången. En fantastisk karriär var över efter lång och trogen tjänst, nästan uteslutande i Bayern Münchens tröja. Det var så att tårarna började att trilla ned för kinderna. Inte från Lahms ögon, utan mina egna.
Ingen spelare har genom åren betytt så mycket för mig som Lahm. När han inledde sin karriär var ju runt 12-13 år, spelade själv ytterback, hade Bayern som favoritklubb och ägnade många, alldeles för många, timmar till att spela Championship Manager och där var Lahm en självklar figur mina lagbyggen.
Utöver att jag var längre (och tyngre) än Lahm kunde jag på många sätt identifiera mig i hans sätt att spela fotboll. Tekniskt habil, men långt ifrån någon stjärna, men med blick för spelet och en förmåga att hela tiden vilja spela enkelt. Skillnaden var att i mitt fall handlade det om en osannolik stress över att ha boll, i Lahms fall handlade det om faktisk spelintelligens.
Med åren avslutade jag min ”fotbollskarriär” och ägnade allt mer tid åt att följa Lahms. Tiden i Stuttgart där han tog de första kliven mot toppen. Tiden i landslaget där målet mot Costa Rica i hemma-VM 2006 etsat sig fast på min näthinna för all evighet och troligen kommer vara något av det sista jag kommer att minnas.
För varje år som gick blev jag bara mer och mer förtjust i Lahm. Han spelade bra fotboll, saknade vax i håret och höll sig borta från all extravagans. Hans ”tråkighet” var något jag också kunde identifiera mig eftersom jag själv inte upptäckte hårvax förrän i gymnasiet och alldeles för länge hade mjukisbyxor (med mudd) som standardplagg. Även om jag fick någon form av upprättelse när det tio år senare blev högsta mode i högstadieskolorna.
Jag minns hur nära det också var att Barcelona plockade Lahm i bästa fotbollsålder. Hur det knöt sig i hela magen bara av tanken på att han skulle bära en annan klubbs tröja. Min spelare hos en rival. Den värsta av tankar. Men tack och lov valde han och stanna. Något som inte bara var viktigt för mig, utan viktigt för hela Bayern för utan honom hade klubben aldrig varit där den är idag.
Lahm kom att bli figuren som förde Bayern från ”FC Hollywood” och utbrottspsykologi a la Kahn och Effenberg till en form av mer diplomatisk överlägsenhet. Få konkurrenter har några elaka ord att säga om Lahm. Han var aldrig den högljudda typen och talade sällan illa om motståndarna. Tvärtom var det en av anledningarna till varför ingen ifrågasatte när han blev kapten för landslaget i samband med VM 2010.
Den enda gången som Lahm riktigt tog bladet från munnen var för drygt tio år sedan. Då gick han ut och kritiserade klubbens framtidsvision och utförande. Det var han som drev på utvecklingen som senare mynnade ut i tränarval som van Gaal och Guardiola. Att Bayern fick den identitet som de idag är förknippade och har blivit den världsklubb som Münchenlaget idag är.
Det har på så många sätt varit givande att få följa honom. Både i det han gjort på planen och det utanför planen. Att han varit världens bästa ytterback under det senaste decenniet men aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänade i form av en individuell utmärkelse. Men ändå bara kört på utan det minsta tillstymmelse av bitterhet.
Han förtjänar att få nämnas med de allra största tyska spelarna genom tiderna. Han sållar sig till namn som Fritz Walter, Franz Beckenbauer och Lothar Matthäus. Om han är störst? Kanske inte, men han är absolut där bland de allra största genom tiderna. Han har lyft nästan alla tänkbara bucklor han haft möjlighet att få lyfta. Och det ofta som lagkapten.
Vad som känns ännu lite underligare är att han skulle ha kunnat spela vidare i ett-två år och fortfarande hålla hög kvalitet. Men självklart är Lahm så pass klok att han någonstans inser att om han inte känner sig helt motiverad, inte riktigt kan spela på den nivå han tidigare gjort, så tackar man för sig. Så pragmatisk är han och jag avundas förmågan att ha den självinsikten något oändligt.
Jag kommer att sakna honom brutalt mycket. Att få skriva honom. Att få se honom spela. Att få läsa hans uttalande. Det kommer kännas konstigt att inte få se honom springa upp och ned längs högerkanten på Allianz Arena kommande säsong. Något som kommer att ta tid och vänja sig vid, om jag någonsin kommer att göra det.