Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Det stora problemet var inte Ancelotti - det stora problemet är Bayerns bristfälliga självuppfattning

Följ mig på twitter: @atnilsson

När Carlo Ancelotti för snart två år sedan presenterades som den blivande tränaren för Bayern München var det med stor entusiasm. Vem bättre att ersätta Pep Guardiola, vars bygge aldrig nått hela vägen i Champions League, än italienaren vars specialitet var just att nå långt i den ädlaste av klubbturneringar?

Ancelotti, tränaren och människan som visste hur man handskades med världsstjärnor. I hans bok Quiet Leadership skrev både Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovic upp den erfarne italienarens förmåga att hantera omklädningsrummet. Toni Kroos, som spelat i Bayern och haft Ancelotti i Real Madrid, såg en perfect match sin gamla klubb och tränare.

Knappt en säsong senare är tiden i den sydtyska staden över för Ancelotti. Han lyckades aldrig bygga vidare på det Guardiola skapat under sin tid i Bayern. Istället såg klubbledningen ett lag vars taktiska förfall skedde betydligt snabbare än de kunnat ana. De såg en tränare som inte alls lyckades förmedla den mänskliga faktorn till spelarna som var ett av huvudargumenten till att han togs in.

Frågan är om det var Ancelottis fel. Egentligen. För ett annat av huvudargumenten till anställningen av Ancelotti var att han kunde hantera världsstjärnor. Men var det världsstjärnor som han fick hantera?

När Pep Guardiola lämnade Bayern var det visserligen en europeisk toppklubb som han lämnade, men var det en toppklubb med världsstjärnor? Många har både under och i efterhand vittnat om Peps förmåga att lyfta det bayerska fotbollslaget. Att en märkbart stor del av framgångarna berodde på tränaren, inte nödvändigtvis spelarmaterial. Något Ancelotti blev varse om tidigt in i sin Münchenvistelse.

Vilka världsstjärnor ser vi idag i Bayerns trupp? Robert Lewandowski, Manuel Neuer möjligen. En bra dag kanske Jerome Boateng och Mats Hummels. Om man synar Bayerns trupp från topp till tå är det ytterst få av spelarna som faktiskt är ledande inom sitt gebit. Få spelare som rankas som topp 3 på sin position.

Om vi ser till spelarna som värvades in under sommaren var det inga världsstjärnor. Tolisso, Süle, Rudy, James med flera är alla kompetenta fotbollsspelare. De är däremot långt ifrån några världsstjärnor och det var just hanteringen av världsstjärnor som Ancelottis stora USP. Istället fick han rikta in sig på att försöka fostra talangfulla spelare, något säkerligen han var inställd på men inte alls i den utsträckningen.

Det stora problemet för Bayern var inte Carlo Ancelotti. Det stora problemet för Bayern är självuppfattningen, att laget inte håller den klass som klubbledningen anser att den gör. För i Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigges värld är Bayern fortfarande en topp 3-klubb i världen. Sanningen är nog snarare den att Bayern numera hör hemma någonstans mellan topp 4-10.

Nästa tränare, där det nu spekuleras om Thomas Tuchel eller Julian Nagelsmann, kommer få handskas med en lika svår uppgift som Ancelotti. De måste överprestera med ett lag som inte längre är den makt som den en gång var. Och det är från säkert att de kommer att göra det bättre, även om man vill tro det.

Däremot kommer arbetsbeskrivningen den här gången vara mer utformad mot spelarutveckling än mot hantering av världsstjärnor, det vill säga mer adekvat sett till var klubben står idag. Dock har Bayern fortfarande ett behov av att fylla på med kvalitativa namn, något som ingen tränare (förutom möjligen just Pep) på egen hand kan lösa.

I sin bok nämnde Ancelotti att det som en tränare anställs för också ofta är anledningen till varför en tränare får gå. Italienaren anställdes för att han kunde hantera världsstjärnor, ha en mänsklig touch och nå hela vägen i Champions League. Något han inte lyckades med visserligen.

Men den stora missbedömningen gjorde Bayerns klubbledning, som valde en tränare utifrån en felaktig syn på vad den faktiska uppgiften var. Något som var ett av de största missarna som Bayern gjorde på de senaste tio åren. Något som också kan komma att kosta för en bra tid framöver. En miss som också sätter ett stort frågetecken över den annars nästintill felfria ledningen. För en annan fråga som uppkommer är om Bayerns nuvarande klubbledning är lämpad för att föra klubben in i framtiden. Vilket är det största varningst

Adam Nilsson

Inte konstigt att Dortmunds mästaraktie är så stark

Följ mig på twitter: @atnilsson

Efter Borussia Dortmunds övertygande seger mot Borussia Mönchengladbach i helgen med 6-1 är det många som med all rätt hyllar det svartgula laget. Dortmund har på de inledande sex omgångarna samlat ihop 16 poäng. De har en målskillnad som lyder 19:1 och har varit det lag som spelmässigt övertygat allra mest i inledningen av Bundesliga.

Framgångarna på planen visar sig också i uppfattningen utanför den. I en omröstning på tidningen Kickers hemsida har frågan ställts huruvida Dortmund har det som krävs för att vinna mästarskölden. I skrivande stund har 87,35% röstat ja, där inkluderat jag själv som är lika imponerad av BVB’s framgångar.

För mig finns det tre stora anledningar till varför Dortmunds mästeraktie har gått spikrakt uppåt sedan säsongsstarten.

1. Tränaren

Det vore kanske för mycket att säga att Peter Bosz var ett oskrivet kort med tanke på hans framgångar i Ajax, men Dortmund var utan tvivel en större valör i ordningen. Historien av holländska tränare i Tyskland har inte heller varit den mest framgångsrika och att ersätta Thomas Tuchel var långt ifrån en enkel uppgift.

Men Bosz har varit lugnet själv. Hans humana, vänskapliga relation till spelarna gav omedelbar effekt i form av positiva ord i media. Hans taktiska förmåga att få Dortmund att spela ett mer Barcelonaeskt spel på sådan kort tid är inte annat än imponerande. Detta trots att han själv tonat ned sin egen del i det hela. Det går helt enkelt inte att ge Bosz något annat än ett toppbetyg hittills.

2. Värvningarna

Sommaren handlade för sportchefen Michael Zorcs del, åtminstone utåt sett, mest om att hantera situationen som uppstod kring Ousmane Dembélé. Vid sidan av det gjorde han ju faktiskt ett rejält jobb med att hitta nya spelare till truppen. Ett arbete han inlett redan under våren i och med de tidiga värvningarna av Ömer Toprak och Mahmoud Dahoud.

Till dessa två herrar anslöt senare Maximilian Philipp (strålande i helgens seger), Andrij Jarmolenko, Dan-Axel Zagadou, Jeremy Toljan och Jadon Sancho. Hittills har värvningarna alla indikerat att de är i Dortmund för att höja laget. Zorc har lyckats göra flera perfekta träffar som passat tränaren Bosz alldeles utmärkt. Dortmund har inte bara breddat truppen, de har spetsat till den rejält.

3. Stabiliteten

Det går inte att komma ifrån att Dortmunds framgångar styrs mycket av Bayern Münchens brist på dessa. När Bayern under hösten har haft problem att ta sig ur startblocken med full styrka har Dortmund givit sig själva möjligheten att skaffa sig ett försprång. Och då pratar jag inte främst om tabelläget, där det trots allt bara skiljer tre poäng.

Nej, snarare handlar det om att Dortmund framstår som betydligt stabilare på alla plan än Bayern. Medan fjolårsmästarna har problem med taktik och den interna politiken, har Dortmund repat sig mer än väl efter Dembélé-soppan. Visserligen är det alltid enkelt att göra det när det sportsligt går bra, men känslan är att Dortmund är betydligt mer av en enhet än Bayern och därför kommer att kunna tackla eventuella motgångar bättre.

Det är helt enkelt inte konstigt att Dortmunds mästaraktie är så stark. Huruvida Dortmund kommer att kunna hålla hela vägen är naturligtvis alldeles för tidigt att säga. Men för mig råder det inga tvivel alls om att i dagsläget är det Die Schwarzgelben som visar upp de största mästartakterna i Bundesliga och övertygar allra mest. Detta trots att sommaren bestod av stora förändringar, vilket gör det än mer imponerande.

För om Dortmund redan är vid det här stadiet efter bara några månader är jag högst spänd på vad som komma skall. Förlusten mot Tottenham var ett bakslag, något som däremot är regel snarare än undantag i en uppbyggnadsfas. Men utöver det har jag sett ytterst få negativa tecken och jag tycker mig inte heller ha sett ett tak för var laget kan nå under Bosz. Något som får mig att se med stor tillförsikt på vad som väntar. En åsikt som 87% av Kickers läsare delar med mig.

Adam Nilsson

Den tyska fotbollen är på väg tillbaka till normalitet

Följ mig på twitter: @atnilsson

En seger, tre oavgjorda och två förluster – så lyder facit för de tyska klubbarna efter den första veckan av europeisk fotboll. Med det tappade också Tyskland andraplatsen i koefficientranknigen som numera England innehar. Är det en tillfällig dipp eller ett kommande  standardläge för den tyska fotbollen?

Redan i våras flaggade jag och flera andra att det väntade en tuff säsong ute i Europa för de tyska lagen. De klassiska topplagen föll bort och lämnade med det en lucka bakom sig som fylldes av klubbar som inte alls är lika etablerade på den europeiska toppscenen. Något som vi redan fått sett bevis på.

Att både Freiburg och Hoffenheim misslyckades i sina respektive kval var det första tecknet på den steget ner på rankingen. Visst, Hoffenheims chanser var redan innan lottningen små och när Liverpool kom var Hoffenheims chanser förhållandevis små. Freiburg slarvade i sin tur bort Europa League-platsen (för nog borde man gått vidare mot Domzale från Slovenien), precis som många andra tyska lag gjort i kvalet till den turneringen genom åren.

Klubbar som just Freiburg och Hoffenheim har inte alls den erfarenhet som Schalke 04 och Bayer Leverkusen, eller för den delen som Borussia Mönchengladbach. Det är en klyscha, men någonstans sitter erfarenheten i väggarna och stabiliteten i den tyska fotbollstoppen har också legat till grund för de senaste årens framgångar ute i Europa.

Alla klubbarna har haft möjlighet att lägga sig an ny erfarenhet, kunnat värva tungt när intäkterna har ökat och därmed än mer cementerat sin plats som ett av de stående tyska inslagen i den europeiska toppfotbollen. Bortsett från i år då, när flera orutinerade lag fått möjligheten när de andra fallit från.

Betyder att tysk fotboll är svagare än på länge? Ja, kanske är det så. Men framför allt tror jag att tysk fotboll är på väg tillbaka mot normalitet. De senaste åren har varit en peak för den tyska fotbollen och det har synts i framgångarna ute i Europa. Nu börjar det avta och för Tyskland betyder det ett steg tillbaka till där den varit innan.

Med ett Bayern Münchens i tre Champions League-finaler mellan 2010-2013, ett Borussia Dortmund på uppgång och som en av utmanare till de stora satte sig den tyska fotbollen på kartan efter ett förhållandevis svagt decennium mellan 2000-2010. Finalen 2013 på Wembley mellan just Bayern och Dortmund blev den absoluta maktdemonstrationen för den tyska fotbollens framgångar.

Lägg därtill att klubbar som Leverkusen, Schalke och Mönchengladbach alltid var med i gruppspelen och många gånger tog sig förbi dessa. Vilket gjorde att närvaron att tyska klubbar ofta syntes lång väg in i turneringarna. Något som visade på den stabilitet och klass som fanns inom den tyska fotbollen.

Möjligen var det en tillfällighet att alla klubbarna levererade under samma säsonger. Möjligen inte. Men det räckte för att skapa en bild hos gemene man om att flera klubbar från Tyskland hade i världsfotbollen att göra. En bild som tidigare dominerats av Bayern München från tysk sida, med lite hjälp av Werder Bremen under en kortare period.

Bayern vann sin första gruppspelsmatch och kommer fortsatt att vara fanbäraren för tysk fotboll. Dortmund har kommit så pass långt i sin utveckling att även de ska kunna håll fast i sin plats. Bakom dessa två giganter är det flera klubbar som slåss om att ställa sig i rangordningen och det är dessa som måste hjälpa till med att upprätthålla nivån och inte få fotbollen att falla tillbaka till normalitet.

RB Leipzig är en ung klubb som behöver tid, men som har förutsättningarna. De gamla stötarna i Leverkusen, Schalke och Mönchengladbach har alla sina bekymmer, men har också förutsättningarna att fortsatt vara med högst upp om de får allt på plats. Men det är skillnad på att ha förutsättningar och att faktiskt vara där, något vi såg resultat av i veckans Europaspel.

Hertha Berlin och Köln har också förutsättningar, men en betydligt längre väg att gå än de tidigare nämnda klubbarna. Från Hoffenheim kan vi inte förvänta oss något annat än att de kommer att vara ett etablerat lag i Bundesliga, men inte ute i Europa. För det steget är svårt att ta, speciellt för en klubb som Hoffenheim.

Slagkraften må inte finnas där den här säsongen, kommer kanske inte att finnas där nästa. För mig är det en återgång som speglar sanningen av var den tyska fotbollen står just nu och var den är på väg. I något av en limbo, på väg mot normalitet efter en period som varit bättre än vanligt.

Adam Nilsson

Problemen i Bayern påminner om de 2009 - då var det Lahm, nu är det Lewandowski

Följ mig på twitter: @atnilsson

En förlust och helt plötsligt faller hela Bayern München ihop? Det är enkelt att tro det efter vad som utspelat sig under gårdagen och idag. Det rör på sig i den bayerska staden och just nu är det inte i den riktning som klubben själva vill. Istället utspelar sig ett internt drama inför öppen ridå.

Med en Robert Lewandowski som tycker att att klubben spenderat på tok för lite jämfört med de europeiska konkurrenterna, höjer den största stjärnan rösten gentemot sin egen klubb. En sällan skådad handling i Bayern München som närmst kan liknas med Philipp Lahms uttalanden om klubbens brist på stringens under 2009.

Karl-Heinz Rummenigge var inte sen att kontra RL9 (ja, även Lewandowski har ett eget varumärke att bygga) med tänkbara reprimander för uttalandet i tidningen Der Spiegel. För Rummenigge var det otänkbart att spelare uttalar sig i negativa ordalag mot sin egen klubb och han ville också gärna påpeka att Lewandowskis agenter kan ha haft en finger i uttalandet.

Men Rummenigge fick inte den ryggdunkning som han önskat sig. Under eftermiddagen gick Uli Hoeneß ut och sa att spelare absolut har rätt till kritik, att det likt kravbilden från en förälder till ett barn visar på omtänksamhet. Inte heller skulle spelarna behöva väga varje uttalande på guldvåg, menade Hoeneß på.

En som många hade förväntat sig ett uttalande ifrån är sportchefen Hasan Salihamidzic men från Brazzo kommer inte ett ljud. Något som kommer att ge hans belackare vatten på sin kvarn att hans roll och plats är långt ifrån den hierarkiska toppen. Jämfört med företrädaren, pitbullen Matthias Sammer framstår Brazzo som en lydsam cocker spaniel utan reell makt.

Därtill sitter Carlo Ancelotti på tränarrollen som blir allt mer kritiserad för var dag som går. Italienaren kan mycket väl vara en lame duck in the making, för ryktena om tänkbara efterträdare ökar allt mer. Trots att Ancelotti har kontrakt i ytterligare en säsong efter denna ser det ut som om han inte kommer att få fullfölja det till dess ände. Hans lugnande presskonferens framstod därför som rätt meningslös, eftersom hans ord just nu inte tycks ha någon större vikt.

Vad som sker i Bayern påminner i mångt och mycket om det som skedde för ganska exakt tio år sedan. Då var det Jürgen Klinsmann som var tränare. Hoeneß var sportchef och Rummenigge hade sin nuvarande roll. Vad som först såg ut att vara sportsliga problem på planen blottade senare en föråldrad klubbstruktur med en hierarkisk mischmasch som gav upphov till stora meningsskiljaktigheter mellan de ansvariga.

I slutändan var det Philipp Lahm som satte tillräckligt med salt i såren (och fick böta €50 000 för det) innan Bayern faktiskt tog tag i sina bekymmer och började jobba i en mer målmedveten riktning med alla ombord. Kanske var det precis därför som Lahm tackade nej till jobbet som sportchef i klubben i våras, för att han såg var klubben var på väg och kände att han i en sådan roll inte skulle kunna påverka tillräckligt för att undvika det sår som just nu spricker upp i realtid framför alla att skåda.

Rummenigge, som såg ut att styra klubben i helt rätt riktning under Hoeneß fängelseår, har nu fått intern konkurrens om rampljuset från kåkfararen. En relation som innehåller en hel del mer friktion nu än tidigare. Hoeneß spanar efter den tid som flytt, Rummenigge försöker att föra klubben i en riktning där han kan lämna över den med trygg vetskap om en god framtid. De två olika synsätten och dess slitningar visar sig allt tydligare för varje dag som går, för varje förlust som tillkommer kommer det att bli än tydligare.

Klart är att Lewandowski med sitt uttalande satt fingret på något som inte stämmer alls internt. Ett uttalande ska inte kunna göra sådan stor skada – på sådan kort tid – även om det svider i den bayerska själen. Exakt vad det är som inte stämmer lär vi bli mer varse om ju längre tiden lider, speciellt om framgångarna uteblir. Med lite tur kan RL9:s uttalande få liknande effekt som Lahms för drygt ett decennium sedan.

Och på tal om Lahm. Någonstans vill jag tro att han hade en grand plan, att han förutsåg detta och visste vad som skulle innan någon annan kunde se det. Precis som 2009. För visst vore det en alldeles ypperlig återkomst att få se Lahm styra klubben i rätt riktning återigen, men denna gång från klubbledningsposition? En position alla är övertygade om att han vill återvända till. Han klarade det då, är övertygad om att han skulle göra det igen.

Adam Nilsson

Müllers vara eller icke vara och Nagelsmanns ankomst - Ancelotti hamnar i kläm

Följ mig på twitter: @atnilsson

Det borde handla om ett möte mellan fjolårsmästarna Bayern München mot fjolsårsuppstickarna och tabellfyran Hoffenheim. Istället har uppsnacket handlat om Thomas Müllers vara eller icke vara i startelvan och om Julian Nagelsmann står på Bayerns tränarbänk.

Om vi börjar i diskussionen Thomas Müller har det enda sedan Carlo Ancelottis ankomst varit en av de mest uppmärksammade i Bayern. Den blivande 28-åringen har aldrig varit en given pusselbit i Ancelottis startelva. Italienaren har istället föredragit Thiago och med värvningen av James Rodriguez har konkurrenssituationen ökat ytterligare.

Müller hade liknande problem när Pep Guardiola tog över som tränare för klubben. Efter en första säsong där Müller mer än sällan spelade 90 minuter, ofta valdes bort från startelvan i de stora matcherna handlade mycket av det mediala intresset om Guardiolas arbete kring hur tränaren skulle få in Müller i spelsätt.

Guardiolas sista säsong i Bayern fick han äntligen allting på plats. Müller gav aldrig upp och den spanske tränaren hittade helt rätt för den bayerske sonen. Med 32 mål och 12 assist på totalt 49 matcher var Müller en av de absolut bästa och viktigaste spelarna för Bayern. En given del av startelvan och samarbetet med Robert Lewandowski var utomordentligt bra.

Under årets försäsong såg det ut som om Müller återigen skulle stå för en renässans när han imponerande i träningsmatcherna. Han utsågs till en av vinnarna men ändå tycks Ancelotti inte sätta sin tilltro till Müller som fortsatt valt andra alternativ när han har haft möjlighet.

I den senaste omgången av Bundesliga då Bayern mötte Werder Bremen satt tysken på bänken till den 73:e minuten. Han kom in och bidrog till 2-0 men sa efter matchen att ”hans kvalitéer inte till 100% var efterfrågade”. Något som blev det stora samtalsämnet under landslagsuppehållet.

Två av Tysklands och Bayerns mest profilerade spelare i Mats Hummels och Manuel Neuer gick ut till Müllers försvar med uttalanden som visade upp förståelse för Müllers frustration. Även landslagschefen Oliver Bierhoff ställde sig i Müllers ringhörna när han sa att han önskade sig att Bayern skulle visa på att ”vissa spelare skulle vara givna”.

Från Bayerns håll har det varit radiotystnad under de senaste veckorna. Varken Uli Hoeneß eller Karl-Heinz Rummenigge har yppat ett ord kring uttalandena. Dels för att inte försvaga Ancelottis roll, dels för att inte visa tillstymmelse till att klubbledningen skulle vara med och påverka laguttagningarna.

Först igår uttalade sig någon från Bayernhåll och det var Ancelotti. Den erfarne tränaren tackade syrligt för råden, men sa att det var något han skötte och att det var något han hade erfarenhet av från tidigare. Att han också önskade sig spelare som inte var nöjda med att sitta på bänken.

Oavsett Ancelottis erfarenhet och kunskap är situationen ansträngd. För i Thomas Müller har Bayern en av de få identifikationsfigurerna som finns kvar i klubben. En spelare som är uppväxt i Bayern, som är en av Tysklands mest kända personligheter och vars ”Heimat” är just den bayerska huvudstaden och fotbollsklubben Bayern München.

Det är inte för inte som klubben för två år sedan gick ut och sa att han var ”unverkäuflich” (osäljbar). Hans koppling till klubben gör honom ovärderlig i en värld där fotbollen blir allt mer global. Dessutom är det ingen på ledningsnivå som ifrågasätter Müllers kvalitet som fotbollsspelare, alla är övertygade om att man sitter på en riktig toppspelare trots fjolårssäsongen som var mindre imponerande (men statistiskt sätt långt ifrån dålig).

Klubbledningen följer med intresse utvecklingen och önskar sig att Ancelotti, precis som Guardiola, hittar en väg in för Müller i startelvan. Alternativet skulle vara världsledande fotboll och total framgång med ett stort antal titlar. Något gubbar som Hoeneß och Rummenigge inte är övertygade om att Ancelotti kan leverera.

Det är därför ögonen idag finns på motståndarbänken där Julian Nagelsmann sitter. Fotbollstysklands sämst bevarade hemlighet är att Bayern är högst intresserade av honom. Nagelsmann är bayrare själv, hans fru kommer från München och just nu håller de på att bygga ett hus på de bayerska slätterna.

I Nagelsmann ser Bayerns klubbledning en ung tränare som likt Guardiola kan utveckla spelare som inte varit mycket för världen till något i hästväg. En tränare som trots blygsamt material levererar mer än förväntat. Något som sätts i motsats till Ancelotti som anses vara mer inriktad på erfarenhet och stjärnstatus för att kunna leverera resultat.

Jag flaggade för det redan under våren och jag är fortfarande rätt övertygad om att Bayern går i tankarna på att ersätta Ancelotti till sommaren med Nagelsmann. Både Hoeneß och Rummenigge går mot slutet av deras tid i klubben. De vill lämna klubben i trygghet och med en tydlig framtidsvision där Nagelsmann skulle passa som handen i handsken. Med Nagelsmann tror ledningen också att Müller skulle få en mer framskjuten roll i klubben, vilket vore en extra bonus av anställningen.

För Ancelotti klämtar klockan alltjämt, men har hamnat i en situation där han själv hamnar i kläm till följd av andra intressen. Något som ser ut att vara början på slutet för Ancelotti, förutsatt att han levererar den efterlängtade Champions League-bucklan. Om ens det nu räcker. För ärligt talat är intrycket av ett inofficiellt beslut redan har tagits. Och det inte till Ancelottis fördel.

Adam Nilsson

De gjorde sommarens bästa värvningar

Följ mig på Twitter: @atnilsson

617 miljoner euro i utbetalade transfersummor, 539 miljoner euro i intäkter från spelarförsäljningar. Båda siffrorna rekord för Bundesliga och gedigna höjningar jämfört med förra året.

Vinnare i sammanhanget är Borussia Dortmund som kan räkna hem ett plus på 80,6 miljoner euro. Långt borta i horisonten följer Bayer Leverkusen på ett transferplus på 28,8 miljoner 10 miljoner euro framför 1899 Hoffenheim (plus 18,1 miljoner euro).

På andra sidan myntet har vi Bayern München som avslutade sommaren med ett transferminus på 67,6 miljoner euro. Schalke 04 följer med ett minus på 40,9 miljoner euro och sedan är det fjolårstvåan RB Leipzig som placerar sig trea med ett minus på 28,3 miljoner euro.

Föga förvånande är det, sett till de nämnda siffrorna, att det är Bayern som betalat mest för en spelare i sommar (Corentin Tolisso, €41,5 miljoner) medan Dortmund är det lag som sålt en spelare för mest (Ousmane Dembele, €105 miljoner). Båda rekordvärvningar på var sitt håll sett till övergångssummorna.

Det är lätt att stirra sig blind på siffror. Vi är alla medvetna om att det finns fantastiska värvningar som knappt kostat en euro. Lika medvetna är vi om att det finns bedrövliga värvningar som slagit klubbrekord.

En övergångssumma är i slutändan ingen garanti för sportslig framgång. Speciellt i Tyskland där de unga fynden har fått stå allt mer i centrum för framgång än de stora, dyra värvningarna som till stor del varit Bayerns verk genom åren. Ha det i beaktning när jag rankar sommarens transferfönster nedan i punktform.


Sommarens bästa nyförvärv

  1. Sebastian Rudy, Bayern München
  2. Mahmoud Dahoud, Borussia Dortmund
  3. Vincenzo Grifo, Borussia Mönchengladbach

 

Det har gjorts en hel del bra och intressanta värvningar under sommarens transferfönster. För mig är två som blev klara redan innan fönstret öppnade de två bästa. Att Bayern knep åt sig landslagsmannen Sebastian Rudy utan kostnad ser jag som given sett till kvaliteten klubben får. Mahmoud Dahoud betalade Dortmund för €12 miljoner för men jag övertygad om att de pengarna kommer att betala sig väldigt snabbt. Sist hittar jag en personlig favorit (ja, listan är högst subjektiv) i Vincenzo Grifo som var en poängspelare i SC Freiburg som jag tror kommer passa alldeles utmärkt i Borussia Mönchengladbach.


Sommarens tre största floppvarningar

  1. John Anthony Brooks, VfL Wolfsburg
  2. Davie Selke, Hertha Berlin
  3. Andrij Jarmolenko, Borussia Dortmund

 

Många var vi som blev tagna på sängen när VfL Wolfsburg hade gjort klart med John Anthony Brooks och betalat för €17 miljoner för hans tjänster. Mittbacken har haft mycket outnyttjad potential, men jag har svårt att se att Wolfsburg någonsin ska få igen de pengarna. David Selke var en billigare spelare, var i slutändan en bänkvärmare i RB Leipzig och Hertha Berlin betalade €8 miljoner för att få loss honom. Levererade i Werder Bremen, men har stått stilla sedan dess och jag ser inte just nu hur Selke ska ta nästa steg i huvudstaden. Sist på listan är Andrij Jarmolenko som var Dortmunds svar på försäljningen av Dembele. Ukrainaren är absolut ingen dålig fotbollsspelare, har dock aldrig spelat utomlands och kommer att behöva leva upp till oket som Dembeles ersättare (även om han inte är det). Tror det där kan bli en tråkig historia i slutändan.


Sommarens potentiella guldfynd

  1. Matthew Leckie, Hertha Berlin
  2. Ludwig Augustinsson, Werder Bremen
  3. Konrad Laimer, RB Leipzig

 

En lista där det kan se väldigt olika ut beroende på vem talar med eftersom att en har sett olika mycket av olika spelare. För mig framstår värvningen av Matthew Leckie som en potentiellt sett riktigt vass en. Var bra i FC Ingolstadt och för en kostnad på €3 miljoner så anser jag det vara ett riktigt kap för en klubb som Hertha. I Bremen hittar vi en kanonvärvning Ludwig Augustinsson som jag tror kommer bli oerhört viktig för laget. Känns redan nu redo att kliva ett steg ytterligare och kommer på sikt att ta sig vidare till en högre nivå. Kostade bara €4,5 miljoner, en summa Bremen lätt kommer att få igen. Sist hittar vi Konrad Laimer som Leipzig hittat hos kompisarna i Salzburg. Tror stenhårt på den här unge österrikaren som kostade €7 miljoner och redan utmanar om en plats i startelvan.


Sommarens största tapp

  1. Anthony Modeste, FC Köln
  2. Benedikt Höwedes, Schalke 04
  3. Maximilian Philipp, SC Freiburg

 

Sett till förgående säsong är solklart att Anthony Modeste är sommarens största tapp. Han lyfte FC Köln till en ny nivå med sitt målskytte och jag skulle vilja påstå att han blir omöjlig att ersätta. Svår att ersätta blir även Benedikt Höwedes vars hela aura var viktig för Schalke som lag och klubb. Där kommer de kungsblå få jobba hårt på att täppa igen luckan. Likaså kommer Freiburg få kämpa för att fylla skorna efter Maximilian Philipp som var strålande förra säsongen för klubben.


Klubbarna som gjorde sommarens bästa fönster

  1. Borussia Dortmund
  2. Bayern München
  3. Borussia Mönchengladbach

 

Känner ni igen klubbarna? Samma tre klubbar huserar på listan över de tre spelare jag valde som sommarens bästa. För mig gör Dortmund på nästan alla sätt en kanonsommar. Klubben går ekonomiskt plus, fyller på med rejäl bredd och har ett stort tapp i Dembele men där pengarna är ett fint plåster på såret. Har svårt att gnälla på arbetet sportchefen Michael Zorc gjort under sommaren. Tycker även att Bayern gjort ett bra fönster, men där är det för att pengarna fått tala. Stora utgifter men laget ser också riktigt vasst ut, där förlusterna varit knappt kännbara. Håller även Mönchengladbachs fönster högt då de värvat helt i min smak. Värvat klokt och fyllt de hål som uppstått under sommaren på ett adekvat sätt.


Klubbarna som gjorde sommarens sämsta fönster

  1. VfL Wolfsburg
  2. FC Köln
  3. 1899 Hoffenheim

 

Tycker det fanns många kandidater på den här listan, men få som verkligen gjort särskilt usla sommarfönster. Det blir någonstans självklart att Wolfsburg får lida när det sportsligt gått knackigt. Flera nyckelspelare lämnar och in kommer en handfull spelare med svårberäknat kvalitet. Ser inget större lyft i truppen till följd av förändringarna. Inte heller Köln tycker jag har imponerat trots att de fick en rejäl hacka på Modeste. Hade nog förväntat mig mer här, men kanske dömer jag Jörg Schmadtke för hårt. Kölns sportchef har ju trots allt varit nästan prickfri de senaste åren på värvningsfronten. Hoffenheim lider av framgångar och tappar nyckelspelare, samtidigt som de får svårt att ersätta med samma kvalitet när de inte är ett etablerat topplag. Bittert, men sant och Julian Nagelsmann kommer få kämpa för att vara nära förra årets resultat.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv