Ett Ruhrderby är alltid ett Ruhrderby. En match som handlar mer om inställning än om taktisk finess. Men dagens möte mellan Borussia Dortmund och Schalke 04 var något helt annat. Framför allt var Bundesliga tillbaka så som jag känner den.
När jag började att jobba med Bundesliga för ett par år sedan lärde jag känna Christopher Kviborg, kommentatorn som helg efter helg gjorde mig sällskap vid tv-apparaten när fotbollen i Tyskland rullade.
Han kom alltid dragandes med att man skulle spela överspel på alla helgens Bundesligamatcher. ”Det är som att tvätta pengar”, minns jag att Christopher sa och under flera år hade han praktiskt taget alltid rätt. I en helgomgång med nio matcher var det alltid en majoritet som slutade med tre eller fler gjorda mål.
Målen var en av anledningarna till att jag fastnade hårdare och hårdare för Bundesliga som fotbollsliga. Fotbollen i Tyskland var tempostark, matcherna var alltid levande och ytterst sällan lämnade jag en match med känslan av att inte ha blivit underhållen. Det var någonstans garanti på att jag skulle njuta av det som fanns på teven.
Den känslan har förändrats under de senaste åren. Fotbollen i Tyskland var under många år synonymt med högt tempo och mycket mål, men sedan två säsonger tillbaka tycker jag att den bilden har bytts ut mot en helt annan.
Överspelen har bytts ut mot underspel. De där absoluta toppmatcherna med hög intensitet, ständig kamp och en hel del mål har bytts ut mot betydligt tråkigare tillställningar där de individuella misstagen har stått som spö i backen och viljan har varit som bortblåst.
Inte heller har det hjälpts till av att Bayern München sprungit iväg med ligatitlar samtidigt som andra topplag haft svårt att prestera. Toppmötena har inte längre varit särskilt många och när de väl varit har de lämnat en hel del i övrigt att önska. Något som jag trodde skulle ske idag också.
För när Borussia Dortmund hade 4-0 i Ruhrderbyt efter 25 minuter kändes det som ytterligare en match som bara skulle ”spelas av” under den andra halvleken. Men tji fick jag, för från ingenstans så öppnade sig världens spektakel och förde mig tillbaka ett par år tiden.
Schalke kunde ha gått ut med inställningen att rädda ansiktet under den andra halvleken. Backa hem, täppa till och hoppas på ett kontringsmål eller två. Är Ruhrderby är trots allt ett Ruhrderby och att förlora med alltför stora siffror kan förstöra all moral för inte bara dagar, utan veckor, framöver.
Jag hade kunnat acceptera, till och med haft full förståelse för om rookien Domenico Tedesco (32 år ung och debutant i dessa derbysammanhang) bestämt sig för att instruera sitt lag att göra på det sättet under andra halvlek. Istället kom Schalke ut och visade att allting går att åstadkomma, bara du övertygar dina spelare att tro tillräckligt mycket på det.
Det var ingen bländande fotboll, men det var en effektiv sådan. Schalke kämpade sig in i matchen samtidigt som Dortmund tappade hela sitt koncept. Ett bortdömt nickmål i början av andra halvlek från Naldo borde tryckt ner Schalke än längre ner i skorna, snarare gjorde det de kungsblå bara starkare och än mer måltörstiga.
Vad som borde ha varit en paradseger för Dortmund blev istället ett galet spektakel som kan betyda att Peter Bosz dagar kan vara räknade. Reduceringen kom i den 61:a minuten. Ytterligare ett mål kom fyra minuter sedan. Pierre-Emerick Aubameyang visades ut. Sedan kom den tredje reduceringen med fyra minuter kvar av matchen. När domaren visade upp sju minuters tilläggstid fanns där gott om tid för att Schalke att kvittera. Och det gjorde dem. Genom Naldo på nick, så klart. Schalke fick sin revansch. Hela Bundesliga fick sin.
Det var de bästa 97 minuterna av fotboll jag sett i Bundesliga på år. Inte för att det var taktiskt fulländat, tvärtom, många experter ute i etern kommer att kunna såga båda lagen. Men matchen hade det där andra, det som lyfter vanliga fotbollsmatcher till något annat.
Kamp och vilja, hopp och förtvivlan, vinnare och förlorare. Den här matchen innehöll allt och mycket, mycket till. Underhållningen nådde nya nivåer i det här Ruhrderbyt. En match som aldrig tycktes vilja ta slut och vars känsla den gav mig kommer leva kvar i ett bra tag till.
Synd bara att jag inte nyttjade Kviborgs råd idag. Men till nästa omgång håller jag mina tummar för att hans stående tips går hem.