Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

39v

Med ständiga tränarbyten måste tysk fotboll lägga fokus på sportchefen

Följ mig på twitter: @atnilsson

När tidningen Der Westen igår la ut ett bildkollage över alla aktiva tränare i Bundesliga och hur länge de haft sina jobb blev jag förvånad. Att Christian Streich skulle leda listan var inte förvånande, inte heller att Pal Dardai skulle finnas högt upp och kvala in som tvåa. Men att Julian Nagelsmann skulle dyka upp som den som haft sitt jobb tredje längst av alla i Bundesliga hade jag vid en först tanke aldrig gissat.

Det har inte ens gått två år sedan Nagelsmann satte sig på tränarbänken när den hjärtsjuke Huub Stevens tvingades lämna Hoffenheim. 28-årige Nagelsmann, som ändå skulle ta över till den kommande sommaren, räddade kvar Hoffenheim och har sedan dess etablerat sig som en av Europas mest intressanta tränare.

Under tiden har han fått se 15 nya tränare ansluta till Bundesliga. Varav 13 av dessa har blivit anställda så sent som under förra hösten eller året som gått. Det är på många sätt en utveckling som visar att långsiktigheten inom klubbarna inte finns på tränarpositionen (ingen nyhet i sig), utan på sportchefspositionen och också att tränare som fått sparken har svårt att få jobb på högsta nivå igen.

Av de 10 tränare som fick lämna under eller i samband med förra säsongen är det endast två som står på en tränarbänk i Bundesliga idag. Dieter Hecking som efter att han lämnade Wolfsburg fick möjligheten att ta över Borussia Mönchengladbach under samma säsong. Den andra är Martin Schmidt som lämnade Mainz i våras och under hösten ersatte Andries Jonker i just Heckings gamla Wolfsburg.

Vissa har fått jobb i 2. Bundesliga så som Norbert Meier, Markus Kauczinski och Dirk Schuster medan en handfull andra fortfarande jagar nya uppgifter. Däribland erfarna och långt ifrån uråldriga kandidater som Markus Weinzierl och Bruno Labbadia, tränare som fortsatt borde ha goda chanser att få jobb i Bundesliga.

Det är däremot en trend sedan flera år tillbaka att rutinerade tränarrävar inte längre står högt upp på listan när klubbar jagar ersättare. Namn som Armin Veh, Felix Magath och Thomas Schaaf nämns allt mer sällan som intressanta kandidater. Istället går blickarna mot yngre förmågor som helst redan finns i klubbarnas U23-lag eller liknande.

Kanske är det att gå för långt att kalla det för åldersdiskriminering, men pendeln just nu är tydligt svängd mot ett håll och det finns knappt en tillstymmelse till att den ska vara på väg att svänga tillbaka. Under året har vi sett hur Mainz plockat in Sandro Schwarz från U23-laget. Bremen tog upp Florian Kohfeldt och nu senaste var det Köln som plockade upp Stefan Ruthenbeck.

För det äldre gardet, förutsatt att de vill jobba i Tyskland och Bundesliga, är det mer troligt att de får ta en roll en bit från tränarbänken. Armin Veh har fått jobb som sportchef i Köln, Thomas Schaaf har fått erbjudande om att bli teknisk direktör i Bremen. Några tränarjobb tycks inte ligga i pipen för de här herrarna och därför får de sig förpassade till styrelserum istället för omklädningsrum.

Det behöver inte vara något fel i det. Den interna, unga, fräscha lösningen (som varit i ropet i Tyskland länge) är ett billigare alternativ. Det är tränare som redan sitter på kontrakt vars kostnad inte är särskilt hög, vilket betyder att de inte kostar särskilt mycket att göra sig av med. Och om chansningen går hem har klubben visat på en finfin ”fingerspitzengefühl”.

Narrativet med en mindre rutinerad tränare, till skillnad från en Magath- eller Schaaf-typ, blir hellre aldrig att det är en långtidslösning. Det är ingen som förväntar sig att Schwarz, Kohfeldt eller Ruthenbeck ska leda sina klubbar i flera år framöver – det får mest ses som en bonus om de klarar av att hänga kvar så länge. Annars står nästa yngling med högsta betyg från tränarutbildningen redo för att hoppa in och släcka bränder.

Vilket leder oss in på var fokus måste ligga inom tysk fotboll, på sportchefen. För det är sportchefen som sitter med långsiktigheten när tränarna byts ut på regelbunden basis. Och just sportchefen är något som det tyska fotbollsförbundet ännu inte tagit tag i det. Det finns specifika utbildningar för nästan allt, men just sportchefsutbildningar saknas och Matthias Sammer är den som proklamerat allra högst att detta måste till.

Det finns självklart redan en hel del erkänt duktiga sportchefer i Bundesliga. Max Eberl i Gladbach är ett exempel, Christian Heidel i Schalke är ett annat och Leipzig har fotbollsprofessorn Ralf Rangnick. De har varit med länge, lärt sig yrket genom att arbeta i mindre klubbar eller klubbar som växt i samklang med deras erfarenhetsökning.

Men flera klubbar sitter på betydligt mindre erfarna kort. Veh i Köln har varit tränare, men det är ingen garanti för att man ska kunna lösa sportchefsjobbet. Wolfsburg har Olaf Rebbe (stor Football Manager-fantast) som var Klaus Allofs assistent. Självaste Bayern München sitter på den oprövade Hasan Salihamidzic som har blivit en slagpåse under hösten medialt.

Inte behöver det vara negativt, men många gånger har det gått att se att de oprövade korten inte haft förmågan att vända klubbarnas negativa trender. Inte minst har de ofta blivit överkörda av mer erfarna män på högre positioner. Blivit mediala nickedockor åt de med den faktiska makten.

Istället för att sätta klubbens agenda och utveckling i fokus har de fått stå i mixande zoner och på innerplaner för att svara på oändliga löst baserade transferrykten. Ytterst få har haft kunskap om hur en scoutingorganisation ska byggas upp, eller hur en effektiv talangsatsning ska ledas och vilka nyckelpersoner som ska finnas.

I Tyskland har en sportchef stundtals nästan setts som en tränares förlängda arm när denne inte velat svara på frågor, snarare än personen som drar i trådarna bakom stängda dörrar. Något som har berott på att yrket inte haft något vidare högt anseende i Tyskland jämfört med till exempel Italien.

Jag är övertygad om att vi kommer att få en svängning av fokus inom de kommande åren där det kommer ställas betydligt högre krav på rollen som sportchef, inte minst från fotbollsförbundets håll. För när resultaten ute i Europa inte går vägen, och anseendet på tränarutbildningen är så pass högt, har felet härletts till andra håll och med det bland annat sportchefen.

En akademisering av yrket behöver inte betyda en självklar förbättring. Att debatten tas och att de kritiska frågeställningarna kommer upp till ytan är däremot välbehövligt. För när den tyska fotbollen tappar i status måste klubbarna och förbundet hitta nya vägar framåt. Då kan det inte skada att man tar kanske fotbollens viktigaste yrke på större allvar.

Kanske blir det ett sätt för de erfarna tränarna att förlänga sin karriär inom fotbollen, genom att ta steget från tränarbänken till kontoret. Kanske får vi se en helt ny generation av tyska fotbollstänkare a la Nagelsmann och Tedesco ta sig fram och Football Manager-isera yrket med helt ny kunskap. Oavsett går vi en spännande framtid till mötes, där tysk fotboll måste ta nya kliv för att ta inte tappa mark mot de andra länderna på den europeiska scenen. Vilket den just nu gör.

Publicerad 2017-12-23 kl 11:34

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER