Det var en match där Sverige gjort nästintill allting rätt. De hade de regerande världsmästarna i brygga. På resultattavlan stod det 1-1. Tyskarna hade fått Jerome Boateng utvisad. Robin Olsen hade räddat Mario Gomez nick och några få övertidsminuter återstod. Det räckte för att Toni Kroos skulle förlösa Tyskland och åter inge hopp i en fotbollsnation vars självkänsla var sekunder från att vittras sönder.
Redan på förhand var det tal om den första av flera återstående finaler för Tyskland. Under alla åren jag följt tysk fotboll på nära håll har jag aldrig upplevt en sådan anspänning inför en landskamp som inför matchen mot Sverige. Tyskarna var förtvivlade, påtagligt skärrade av situationen att kunna åka ur mästerskapet redan i den andra gruppspelsomgången.
Inte minst märktes det på förbundskapten Joachim Löw. Mannen som stått för kontinuitet, som stått vid sina spelares sidor trots tveksamma insatser. Försöken att dölja den tänkbara startelvan genom att sätta ihop olika kombinationer på träningarna var ett tecken på nervositeten. Det slutgiltiga var att han för första gången sedan EM 2010 valde att starta en mästerskapsmatch utan Mesut Özil på planen. Ett osedvanligt populistiskt beslut för att vara Löw.
Med den efterfrågade Marco Reus fick han in snabbhet och inspiration som saknats mot Mexiko. I Sebastian Rudy en slitvarg som underordnade sig det taktiska tänket och skulle avskärma ytorna för Sverige kontringar. Med Jonas Hector fick Löw tillbaka den vänsterback som han förlitat sig på sedan några år tillbaka. I övrigt inga förändringar, men en elva som på många sätt svarade upp på bristerna från Mexikoförlusten.
Matchbilden var som alla förutsett. Ett Tyskland med höga procentenheter i bollinnehav mot ett Sverige som arbetade hårt i defensiven. Efter en inledande dubbelchans lyckades Janne Anderssons Sverige gång på att neutralisera den tyska offensiven. Bollinnehavet i all ära, men Tyskland hade förtvivlat svårt att komma till farliga avslut trots otaliga inspel snett-inåt-bakåt längs backen.
Det var tydligt att självförtroendet inte fanns där till hundra procent för Tyskland. Desto tydligare blev det när Ola Toivonen satte 1-0 på ett fantastiskt sätt. Hela det tyska laget tappade mer fokus, blev mer tagna av situationen och började att missa passningar på ett sätt vi inte sett ett tyskt landslag göra på bra många år. Tydligast av alla tecknen på stressen som infann sig var att Jerome Boateng försökte ta sig fram och gå på eget avslut när mer än halva matchen återstod.
En halvtidspaus där endast 45 minuter av mästerskapet såg ut att återstå för Tyskland. In med Mario Gomez – ytterligare ett osedvanligt drag av Löw – och Die Mannschaft lyckades få det så viktiga tidiga målet i det andra halvlek. Att det var just Marco Reus som gjorde det var också till Löws stora lycka, men också rimligt. Ärligt talat kändes det inte som om någon annan spelare i Tyskland vid det läget förutom Reus skulle kunna göra mål.
Men Sverige fortsatte att försvara bra, blottade Tysklands brister i tempot med boll. Julian Brandt kom in och lyckades träffa virket igen. Gomez nick som Olsen höll undan nätmaskorna. Och sen den där frisparken som Toni Kroos bände in på ett fantastiskt sätt. Turen var hos tyskarna. Likaså domaren. Tyskland överlevde med blotta förskräckelsen. Utan att övertyga men en högst genomsnittlig insats.
Flera spanska medier gjorde under natten jämförelsen att Tyskland är landslagsfotbollen Real Madrid. Ett lag som långt ifrån övertygar varje match, men är ett mentalitetsmonster som med sin historik och erfarenhet på något sätt lyckas tråckla sig vidare gång på gång när de mer eller mindre är uträknade. En inte helt tokig jämförelse sett till hur det sett ut i Ryssland.
En matchboll har räddats för Tyskland. Flera återstår. Jogi Löw hoppas på att gårdagens seger ska ge laget en skjuts i rätt riktning. Matchvinnaren Toni Kroos försökte skapa en vi mot dem-känsla genom att påtala att “flera [tyska experter] varit glada om vi åkt ur”. Kanske var det precis den här turliga segern som Tyskland behövde för att få igång spelet, men jag tvivlar.
Flera tyska supportrar ser ett landslag som likt tidigare kommer att arbeta sig in i turneringen, bli bättre och bättre för varje match som går och genom det ta sig vidare. Andra har börjat tro på större väsen. För om inte Gud hade velat det, så hade han inte format Toni Kroos fot till sådan perfektion att han kunde knorra in frisparken.
Oavsett hur man ser på det finns fortfarande otroligt många frågetecken för Tyskland att hantera. Matchen igår var endast resultatmässigt ett större steg i rätt riktning. Prestationen var bättre än mot Mexiko, men endast marginellt. Försvarsspelet är fortfarande långt ifrån tryggt. Offensivt saknas det fortfarande tyngd och den alltid så givne Thomas Müller kan vara näste man på tur att petas av Löw, Bayernspelarens prestationer har varit besvikelser.
Mot Sydkorea ska Tyskland självklart vinna. Men de måste börja hitta nya nivåer i sitt spel, en lätthet och trygghet i sitt arbete. Hittills har det saknats helt och hållet. Toni Kroos mål har invigt nytt hopp, men det finns oerhört mycket att arbeta på för Jogi Löw under de kommande dagarna. Och turen som hans lag hade mot Sverige igår kommer inte att rädda dem varje gång. Det är ett som är säkert.