En tråkig grej med proffslivet

Lika underbart som det är med just kompisarna som man lär känna och kommer nära i ett lag, lika jobbigt är det varje gång vi splittras. Tänk att du tillbringar så otroligt mycket tid ihop och helt plötsligt ska den ena flytta på sig, till ett nytt lag och kanske ett helt nytt land. Oftast sker det rätt fort och det är inte alls ovanligt. På en “vanlig” arbetsplats brukar teamet vara intakt en längre tid. Men i elitidrotten kommer och går spelare och tränare nästan hela tiden.

När jag kom till Chelsea för nu 1,5 år sedan så var min svenska Jonna Andersson en av de personerna som tog hand om mig och välkomnade mig med öppna armar. Det var en otrolig trygghet för mig och det är något jag är oerhört tacksam för. Att flytta utomlands för första gången, till ett helt nytt lag och kultur och att sedan ha Jonna som direkt tog hand om mig, det betyder mycket. Hon är en av de personer jag står närmst i laget och vi har tillbringat en hel del tid ihop, både när vi är med laget men även på fritiden. Bakat, promenerat, upptäckt. Pratat svenska. Ätit svensk husmanskost i England. Massa tid ihop.

Nu ska Jonna lämna för Hammarby IF. Lika glad som jag är över att hon har varit min lagkamrat och vän all denna tid, lika ledsen är jag att hon ska lämna. “Kompis”-omsättningen i lagidrott på elitnivå är verkligen en tråkig del av proffslivet. Man hinner vänja sig vid någon och vips så försvinner de. Trist.