Bortgång av drottning Elizabeth II och inställd seriepremiär på Stamford Bridge

Jag landade med planet på London Heathrow och stängde av flygplansläget på mobilen. Notiserna började trilla in och snabbt förstod jag att något hade hänt. Storbritanniens drottning, Elizabeth II hade gått bort. Kort därefter kom information om att det ännu var ovisst om matchen som var planerad några dagar senare skulle spelas. Jag var så laddad för matchen. Dels för att det var dags att dra igång serien men även för att matchen skulle spelas på herrarnas Stamford Bridge inför storpublik.

Dagen efter tränade vi ändå på matcharenan som vanligt då inget beslut hade fattats. Det var en fin känsla att träna på arenan. Perfekt gräs, fin omgivning och matchkänsla i luften. En bit ifrån arenan så pryddes Londons gator med stora spelarbilder som individuellt stod och poserade, som jag fick syn på påväg mot träningen. Jag måste erkänna att det kändes coolt att se min egna bild hänga där bland all trafik och alla människor som gick förbi. Någonstans är det här något vi inte har sett allt för mycket av ännu. Hittills är det främst herrarnas bilder som prytt gatorna som leder till Stamford Bridge. Nu var fallet något annat och jag kände mig stolt på något sätt. Snabbt skickade jag en bild till familjechatten. Ni kan ju föreställa er mamma och pappas stolthet. Helst av allt hade nog mamma sett att jag klättrat upp på pelaren, skruvat loss affischen, rullat ihop den och skickat den hem till Sverige.

Matchen ställdes in. All planerad toppfotboll i landet ställs in under helgen. Jag känner en stor respekt för händelsen och hur mycket uppmärksamhet den här bortgången har väckt. Det är coolt att se hur många som har berörts och hur många som vill hylla. Snacka om att vissa händelser enar nationen.