I veckans Champions League så tog sig Barcelona, Bayern München, Juventus och Real Madrid till semifinalerna. Inga stora skrällar direkt, och kollar man bakåt i tiden så inser man att storheterna i Europas fotboll kopplat ett stenhårt grepp om den finaste och bästa klubblagsturneringen i världen.
Sedan Uefa vek sig för storklubbarna och utökade Champions League till att innehålla mer än bara mästarlag 1997 så är det en utveckling som är tydlig: de stora ligorna dominerar. Endast tre lag från ligor utanför de stora har nått semifinal efter det: PSV Eindhoven 2005, Porto som vann 2004 och Dynamo Kiev 1999.
Det handlar alltså om de fem stora ligorna: La Liga, Premier League, Serie A, Bundesliga och Ligue 1 som är dominanterna och där den franska ligan släpar lite med endast en finalplats för Monaco och semifinalplatser för Lyon och Monaco och resten av ligorna lagt sig som en blåval över turneringen.
Logiskt om man ser till att de har mest pengar och en del andra faktorer som spelar in. Näringskedjan inom fotbollen har bara blivit tydligare, rakare och brutalare. Uefa:s nya finansiella regelverk FFP kommer att cementera det, då det framöver är omöjligt att göra en Roman Abramovitj och köpa sig en plats kring bordet.
Även om jag njuter av att kolla in Champions League som utan tvekan är den bästa fotbollen så skaver det. Vi pratade om det i vår SUPERLIVE-sändning i torsdags kväll och Martin Åslund påpekade att det var lite gammal gubbe över resonemanget när jag inte gick i gång på globaliseringen av fotbollen och dess effekter.
Det har han naturligtvis en poäng i, och där jag saknar kulturkrockarna som uppstod när storlag från Spanien ställdes mot tyska motsvarigheter eller när engelska klubbar skulle möta holländska eller italienska, så får vi nu se de skickligaste fotbollsföretagen ställas mot varandra och det blir onekligen en underbar fotboll.
Det här är känsligt, för jag är egentligen för att riva gränserna och inte sverigedemokrat, och mest en sucker för nostalgi. Lika ologiskt är det när jag längtar efter Televerket, Posten och gamla SJ istället för en myriad av val bland olika privatiserade alternativ som jagar livet ur både anställda och kunder.
Alltså kan jag längta efter den gamla Europacupen och matcher mellan fotbollskulturer som ännu inte smält samman i en strömlinjeformad produkt likt de som HM, McDonald’s, Nike och andra jättar sprider, och som är lätt att ta till sig och där tanken är att det i princip ska vara likadant världen över.
Är utvecklingen ett hot mot fotbollen? Eller åtminstone ett hot mot den internationella fotbollen? Om man tittar på sponsorernas intresse och tv-intäkternas utveckling verkar det knappast vara något hot utan snarare tvärtom. Champions League är precis den väloljade och välprocessade fotbollen som vi vill ha.
Ett slags spetsad variant av Harlem Globetrotters inom fotbollen och där ett strömlinjeformat koncept får allt att börja likna varandra, x brassar, y argentinare och några lokala förmågor från Europa och där man ska se till att allt sitter ihop en skön storytelling och alla klubbar är mer än en klubb på ett eget vis.
Ja, jag överdriver men tidigare var det kul att resa för att man stötte på mat, affärer och annat som inte fanns hemma, men nu finns allt överallt och det spelar ingen roll om man är i Istanbul, Moskva, Paris, London eller New York. Likadant är det med den internationella fotbollen.
Allt kokar ner till vad vill ha, och då menar jag verkligen vad vi vill ha. I slutet av 90-talet jobbade jag på Göteborgs-Posten och tidningen stod då inför ett stort form- och innehållsarbete. En del av det bestod av att vi inhämtade läsarnas synpunkter i enkätform, och där var det tydligt att de ville ha mer kultur, utland och ett tyngre material än vad tidningen erbjöd.
Måste säga att jag hoppade till en aning när jag tog del av sammanställningen, sport var inte jättestarkt, men en mer ärrad redaktör pekade på att så var det alltid i undersökningar. Folk svarade på ett sätt som de ville att de skulle vara, men i verkligheten var det annorlunda när de läste tidningen och när det gällde vad de VERKLIGEN ville ha.
Det är väl givet att man vill se sig själv som en kulturintresserad kosmopolit snarare än någon som brinner för att läsa om tv-program, sport och en katt som är försvunnen på Hisingen, suckade redaktören när jag ifrågasatte hens tvärsäkra slutsats kring undersökningen om GP:s innehåll.
Vi kom inte längre och självklart finns det ett inslag i alla typer undersökningar att man svarar lite efter hur man vill se på sig själv. I oss alla finns det en längtan av att vara likt Roberto Vacchi och så där superintresserad av något som Tour de France eller annat smalt. Att helt enkelt vara kännaren.
Så som det blev med Bundesliga häromåret, och där den tyska ligafotbollen hyllades för allt den stod för: biljettpriser, stämning, klackar, tempostyrka, mål och så vidare, och där alla kännare svängde sig med ”gegenpressing” och hade ersatt tidigare märkesord som ”trequartista” och ”los che” från tidigare smala intressen.
Lik förbannat får man leta länge och väl för att hitta de trogna Bundesliga-följarna. Kanske är det för att tv-kanalen som sänder inte når ut? Eller så är det så enkelt att vi vill vara intresserade av Bundesliga men trillar så lätt tillbaka i Premier League-träsket? Ja, jag vet inte, men det är för sällan jag ser tysk ligafotboll.
Antagligen är vi bara är i början av Harlem Globetrottifierandet av fotbollen. Se hur Manchester City startar klubbar i USA, Australien och franchisar sig runt om globen. En utveckling som inte går att stoppa då det finns ett sug efter fotboll och oerhört starka krafter driver på i den riktningen.
Rätt eller fel går att diskutera och återigen är det vi som fans och konsumenter som bestämmer och allt talar för att vi gör tummen upp – annars hade det inte fortgått. Sedan måste det vara okej att vara nostalgisk. Till och med min 14-åriga dotter tycker det är trist att allt finns överallt, så inte bara gubbar längtar efter det som fanns förr.