Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
CHAMPIONS LEAGUE

Svensken bakom Bayerns succé - så fostrades Lahm, Müller och Schweini: "Vi var besatta"

Foto: Scanpix

Björn Andersson har fostrat halva Bayern Münchens finalelva. Här berättar han om vägen dit, med extremhårt arbete och tusentals granskade talanger.

- Hemligheten? Vi var besatta, säger svensken.

För 15 år sedan tornade orosmolnen upp sig kring den tyska storklubben. Samtidigt som A-laget förgylldes av Lothar Matthäus, Jürgen Klinsmann, Oliver Kahn och andra superstjärnor vacklade återväxten från de egna leden. Fortfarande bärgades Bundesliga-guld på löpande band till gamla Olympiastadion – men hur skulle det bli längre fram, om inflödet av talanger sinade?

Det var de äldre juniorgrupperna som tedde sig mest osäkra. Den viktiga U19-sektionen hade aldrig lyckats bli tysk mästare, och på U17-nivå kunde man bara stoltsera med en enda sådan titel, från 1989. Ännu värre: utbildningen gav inte det långsiktiga resultat som ledningen hoppades på. Förargelseväckande få spelare lyckades med det avgörande sista klivet. Att ta examen från FC Bayerns akademi var långt ifrån detsamma som att nå proffslivet.

Slutsatsen blev självklar, men uppslitande. Den stolta bayerska bjässen måste bygga om radikalt – och det uppdraget gick till en skåning.

- När jag kom in i bilden 1995 fanns det en del att se över. För det första hade vi väldigt stora kullar av spelare. Det fanns pojklag nummer ett, två och tre för varje årsgrupp och sammanlagt rörde det sig ungefär om 400 spelare i vår akademi. Det blev ohållbart och vår första åtgärd var att minska antalet till ungefär 150-160. Bara en sådan sak betydde väldigt mycket, säger Björn Andersson till fotbollskanalen.se.

Varför?

- Till viss del handlade det om en självbild som inte stämde överens med verkligheten. FC Bayern trodde sig förfoga över Tysklands 30-40 mest talangfulla spelare ur varje ålderskategori. Men så var det naturligtvis inte. Vi visste ju att många andra duktiga spelare fanns på andra håll. Därför valde vi att banta trupperna till 16 personer ur varje årsgrupp. Vi spetsade ordentligt. På så sätt slapp vi ödsla energi åt olika håll. Tanken var att fokusera fullt ut på de spelare vi verkligen var övertygade om kunde nå elitnivån.

Björn Andersson är själv gammal landslagsback och Bayern-spelare från 70-talet. Efter karriären hade han återvänt till München för att jobba inom klubben. Först som scout och sedermera fick han alltså det övergripande ansvaret för ungdomssidan som sportchef. Till sin hjälp hade han fyra heltidsanställda kollegor som kämpade febrilt med att bygga upp en vinnande organisation.

- Vi var enormt engagerade i det vi gjorde. Besatta. Ingen av oss såg det som ett nio till fem-jobb, utan vi lade ner vår själ i arbetet. Det är klart att det spillde över på spelarna och resultaten lät inte vänta på sig. Från början tänkte vi att det skulle dröja tre, fyra säsonger innan utvecklingen kunde dokumenteras, men det gick betydligt snabbare än så. Snart skickade vi upp minst fyra eller fem spelare varje år till Bayerns B-lag, säger Andersson.

Under Giovanni Trapattonis tid som manager på 90-talet finslipades projektet allt mer, och juniorverksamheten knöts närmare A-laget. Varje vecka fick U19-sektionen möta de riktiga proffsen i en testmatch och då märktes tydligt hur långt varje individ kommit i sin utbildning. De som inte passerade nålsögat sorterades bort undan för undan.

- Alla "våra" killar som spelar Champions League-finalen nu har gått den vägen. Från ungdomslagen, genom hela systemet och upp i A-truppen. Det gäller Holger Badstuber, Toni Kroos, Bastian Schweinsteiger, Thomas Müller, David Alaba och Philip Lahm.

Och Mats Hummels i Borussia Dortmund?

- Javisst, hans pappa var anställd som ungdomstränare hos oss i många år, så Mats växte mer eller mindre upp på träningsanläggningen. Från åtta års ålder var han där jämt. Sedan har han kanske inte haft den där spikraka karriären som några av de andra killarna, men nu hör han ju till Bundesligas allra bästa innerbackar. Det talas till och med om att Barcelona vill ha honom. Självklart är jag väldigt stolt över att det gått så bra för så många.

Under sina 13 år som Bayern-ledare slussade Björn Andersson och hans team 80 talanger till olika högstaligor runtom i Europa. Alla stannade inte i München, som förre Halmstadsspelaren Michael Görlitz, engelske landslagsmannen Owen Hargreaves eller svenske Oscar Lewicki. Men de lyckades i en konkurrensutsatt bransch, där oddsen ständigt talar för ett misslyckande. Och klubben var på rätt spår. Totalt sett kammade FC Bayern hem sju Bundesligaguld på U-nivåerna med Andersson som bas.

- Hur ska man förklara? Vi hade ett väldigt enkelt upplägg, inget hokuspokus alls. Vi lade grunden med en oerhört seriös scoutningsverksamhet där jag och mina kollegor ständigt reste runt för att se pojklag möta varandra. Vi ville vara med på alla turneringar och cuper. Det kunde bli fem matcher per person och helg. Tänk dig då att vi kanske var 15 man som kuskade runt. Vi heltidsanställda, plus tio scouter som jobbade med honorar. Då blir det en jäkla input man får varje vecka, säger Björn Andersson.

Sedan bjöd ni in spelarna?

- Precis, de bästa såklart. På så sätt var konkurrensen alltid hård, även om vi var måna om att ge alla spelarna sina chanser. Och egentligen säger det sig självt. Om du tränar i en stark omgivning varje dag och utbildas på rätt sätt så kommer du att utvecklas. Förutsatt att du har rätt inställning till din idrott förstås.

Man talar ibland om "typiska Bayern-spelare", kan du beskriva en sådan?

- Jo, vi fick ju lite den stämpeln. Våra lag var ofta relativt korta och spelarna kännetecknades av sin kvickhet. Jämför med de nordiska ländernas landslag på U15- och U16-nivå. Där är en stor majoritet födda de tre första månaderna på året. De är starka och långa, men du inbillar inte mig att de är bäst i sin kull. Om man väljer spelare som kanske lever på ett utmejslat karaktärsdrag - att han är snabb, eller bra på huvudet - då förlorar man i slutändan. Det där jämnar ut sig med åren och vi sökte andra egenskaper. Som god bollhantering till exempel.

Hur tänkte ni kring själva träningarna?

- Där handlade det om att fokusera på rätt saker. Vi trodde att bollmottagningar och passningsspel var nyckeln och den tesen drev vi stenhårt. Tidigare hade våra ungdomslag använt helt andra metoder. Under ett 60-minuterspass kunde mer än en halvtimme gå bort till övningar utan boll. Man skulle hoppa över häckar eller springa runt koner. För oss var det ett absolut feltänk och det där ville vi ändra direkt.

Varför var bollspelet så viktigt?

- Det utvecklar helheten. Spelsinnet blir bättre och beslutsfattandet snabbare. För mig är inte teknik att jonglera till tusen, utan snarare att kunna ta emot och släppa bollen på rätt sätt. Sedan var vinnarinstinkten viktig. Spelarna skulle plåga sig själva – och tycka om det. De skulle leva för sin sport. Det var aldrig tal om någon semester eller att prioritera bort ett träningspass. Det låter kanske hemskt men i Bayern München får man aldrig vara nöjd. Kommer man tvåa i ligan och når finalen av Champions League, då blir man besviken. Så är det inte på andra ställen och det måste spelarna hantera.

Det sitter i väggarna?

- Ja, och alla vet om det. Man är illa omtyckt i hela Tyskland och vart man än kommer blir man utbuad. Det börjar redan när man är åtta eller nio år gammal. Alla vill besegra Bayern och det är klart att det härdar spelarna. Men självklart, alla klarar inte den miljön, utan många faller ifrån längs vägen.

Men de som står pall bygger upp en speciell karaktär?

- Ja, det tror jag. Det här att aldrig, aldrig, aldrig ge upp. Den äregirigheten och viljan att lyckas är något som förenar alla stora spelare jag träffat i Bayern. Oavsett om det gäller "Schweini" eller Philip Lahm.

Samtidigt är det lätt att stirra sig blind på framgångarna. Hur resonerar du kring alla ungdomar som slogs ut och försvann?

- Det är tudelat. Å ena sidan vill man inte vara för hård mot dem, men å den andra minskar inte kraven ju högre upp man kommer inom fotbollen. Det finns ingen proffstränare i världen som tittar på en ung kille och tänker: "Hur ska jag kunna hjälpa dig att bli bättre?". Den bistra sanningen är att antingen fungerar man eller så gör man det inte. Om vi inte kunde lära våra grabbar att ta för sig, vem skulle då göra det? Vårt motto var att ungdomarna hos oss skulle vara så väl förberedda att proffstränaren inte kunde säga nej. "Nej tack" existerar inte, resonerade vi, och då var man tvungen att försaka en del för att nå fram.

Det låter ganska hårt.

- Definitivt, men så fungerar det. Vi kunde ju inte vara nöjda med vår ungdomssatsning om spelarna kom upp på seniornivå och fick höra att de inte dög. Då hade vi ju misslyckats. Därför ville vi ge spelarna insikten om att de måste fajtas, hela tiden. Det där är något jag kan sakna i Sverige. Om spelarna ständigt får höra hur bra de är riskerar uppvaknandet att bli väldigt bryskt om man kommer ut i ett större sammanhang.

Hur menar du?

- Ibland tycker jag att det brister i inställningen. En spelare som är talangfull i Perstorp eller Halmstad förstår inte att fotbollsvärlden är gigantisk. Saknar man geisten och förmågan att slå sig fram fungerar det inte. Jag har känt spelare som Bixente Lizarazu och Stefan Effenberg på pulsen, och frågat hur deras fotbollsskolning gick till. Alla vittnar om samma sak, om hur mycket man faktiskt måste offra för att nå sina mål. Här hemma får jag ibland känslan av att spelarna blir kravmaskiner istället för att prestera. De knyter inte näven i byxfickan på det sätt som krävs.

Bayern låter det som att alla har ett enormt driv. I Sverige anses John Guidetti vara nästan unik med sin passion för fotbollen.

- Ja, och det är synd. För vi har otroligt fina möjligheter att bli mycket bättre i Sverige. Vi har ett mångkulturellt samhälle med influenser från olika länder. Vi har bra möjligheter på vintern med fina konstgräsplaner och inomhushallar. Förutsättningarna finns men det är något annat som saknas. Kanske just jävlar anamma.

Det brukar annars vara ett argument i Sverige, att vi har för kallt klimat och för ont om bra träningstider för att lyckas fullt ut på ungdomssidan. Du håller inte med?

- Nej, i Bayern fick vi spela på snö och is på vintern. Ofta var vi fem, sex lag på samma plan. De yngsta knattarna fick tiderna inomhus och de andra pulsade runt i en halvmeter höga drivor. Det blir också en sorts skola. Alla vill in i värmen, men det gäller att härda ut. Om det är något jag lärt mig genom åren är det att de bästa gräsplanerna inte har någon betydelse. Inte de bästa redskapen eller tränarna heller. Det är din personliga inställning till din idrott som avgör. Har du huvudet med dig och får stöttning av omgivningen, då kan du gå riktigt långt.

Du beskriver Bayern som en ganska tuff miljö. Hur tidigt kan man sätta den pressen på spelarna?

- Jag tror att man ska vara 14, 15 innan man går till en elitklubb. Innan dess ska man spela fotboll kravlöst och mycket. Två, tre timmar per dag som minimum. Ofta kunde föräldrar komma till oss för att skriva in sina barn, men jag rådde dem alltid att vänta. Vårt motto var att man inte får slå ut barn, och det begrep vi ju att en liten pojke eller flicka på nio eller elva år mår dåligt av att bli ratad. Då ville vi hellre låta dem stanna i sin trygga miljö så länge som möjligt, och sedan plockade vi över dem när de var mer mogna.

I Sverige pågår en debatt om elitsatsning med selektion väldigt långt ner i åldrarna. Hur ser du på det?

- Det tycker jag inte alls är bra. Alla som vill ska få spela fotboll och det har vi en skyldighet att erbjuda. Att börja välja ut och rangordna åttaåringar är överdrivet. Tydligen finns det "experter" som kan se på så små barn vem som blir elitspelare – men jag kan i alla fall inte göra det. Sedan tycker jag att man har ett ansvar som förälder också. Man måste tala med klubben och ta reda på vilken filosofi som råder. Går man till Bayern München ska man veta att vi gör den selektion vi anser vara nödvändig när spelarna når en viss ålder. Då har föräldern ett val.

Vad är det som särskiljer "dina" Champions League-finalister från andra spelare, tycker du?

- Kolla på Philip Lahm, hur oberörd han är. Han spelar alltid likadant, mer eller mindre. Du ser honom aldrig göra en dålig match. Och Thomas Müller är också en sådan naturbegåvning. Han ser kanske inte ut som man tänker sig att en fotbollsspelare ska, men han har en enastående effektivitet. Han är bäst när det gäller. Samma sak med David Alaba. Killen är bara 21 år, men har ett otroligt psyke. Han slog en straff mot Real Madrid förra året, och efteråt var han bäst på planen. Det säger en del om en spelares mentala styrka, tycker jag.

Spelarna har härdats genom processen du beskrev?

- Ja, så är det nog till viss del. Rätt omgivning, rätt inställning och rätt driv. Det kan räcka väldigt långt. Har du de pusselbitarna, då blir du en elitspelare.

Publicerad 2013-05-25 kl 22:46
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons