Patrik Andersson, Bayern München:
Jag skulle lägga straff nummer fyra för oss. Jag tittade på Cañizares och åt vilket håll han slängde sig på de tre första. Han gick till höger på samtliga. Så jag bestämde mig för att slå den på Cañizares vänstra sida.
Jag var nog lugn när jag gick mot straffpunkten, man bara tänkte ›vänster, änster‹. Jag slog den åt vänster. Cañizares slängde sig åt vänster. Han räddade. Det blev helt svart. Tiden stod stilla, det blev helt tyst. Publiken fanns liksom inte. Det
gick i slow motion eller något, men plötsligt var jag tillbaka i mittcirkeln. De metrarna som jag gick tillbaka, de är försvunna. När jag vände mig om var det som om alla ljud kom tillbaka, som om någon tryckte på en knapp. Jag har aldrig varit med om något liknande.
När jag var tillbaka i verkligheten såg jag att Carboni missade sin straff för Valencia. Men jag kunde inte glädjas. Vi slog några straffar till och när Pellegrino missade sin sista så är det klart. Vi har vunnit Champions League.
Henrik Larsson, Barcelona:
Jag såg att han la sig på knä och satte händerna över huvudet. Sedan hade jag sprungit fram och hoppat över honom. Plötsligt låg jag underst i högen av spelare. Jag har klaustrofobi så jag började få panik och brottade mig ut. När jag rest mig upp igen kände jag att det var klart.
De sista minuterna rullade vi runt bollen och lät tiden gå. De hade ingen chans. Det sista jag gjorde var att springa fram och ställa mig i vägen framför Almunia som skulle slå en utspark. Jag fick gult kort men jag ville ju inte att de skulle göra en snabb spelvändning. Rijkaard sa till mig när jag träffade honom första gången den där sommaren 2004 att han ville ha mig för min rutin. Där fick han den.
Joachim Björklund, Valencia:
Vi var i grym form när vi åkte till Paris. Vi hade vunnit de sista åtta matcherna i ligan och spelade oerhört stabilt. Det var som om lagbygget var klart, vi hade minst två klasspelare på varje position.
Och spelidén var fortfarande densamma.
Det spelade ingen roll vem som spelade, alla visste vad de skulle göra. Men att det gick så bra inför finalen, det gjorde ju att mina chanser att få spela minskade.
Du vet, inte ändra på ett vinnande lag…
I finalen skulle vi möta Real Madrid. Det konstiga är att det kändes som vi hade lite hybris. Allt gick så bra för laget, vi vann hela tiden och Real hade en knackig säsong i ligan – de slutade inte bättre än femma. Veckan innan vi åkte till Paris kände jag många gånger att vi nog trodde att vi var lite bättre än vad vi var.
Nya numret av Offside finns i butik på fredag.