Hedvig Lindahl släntrar sist av träningsplanen i Winnipeg. Hon rör sig lugnt, självsäkert och har ett leende på läpparna. På måndag är det hon som vaktar målet i VM-premiären mot Nigeria.
- För mig känns det, utan att verka allt för kaxig här, som om det är här jag ska vara. Det är här jag vill vara, och jag känner mig trygg här. Så det känns bra, säger Lindahl.
Så har hon inte alltid känt inför landslagsuppdraget.
Deprimerad
Efter semifinalförlusten mot Japan 2011, där Lindahl stod för två avgörande misstag som ledde till att Sverige förlorade matchen och missade final, blev landslagssamlingarna mer och mer förknippade med ångest. Kritiken i media och från allmänheten gjorde att hon tappade tron på sig själv. När hon dessutom blev av med startplatsen i landslaget rasade allt.
- Jag hade ett jävligt jobbigt 2012. Jag blev deprimerad. Då fick jag kraschlanda och sedan bygga upp mig själv, sade hon till TT under Algarve Cup 2014.
Då, under den turneringen, fick hon sitt kvitto på att hon faktiskt var bra. Så bra som hon vill vara. Då hade hon kommit tillbaka från en korsbandsskada, suttit på bänken under EM på hemmaplan och långsamt tagit sig tillbaka till toppen.
- Det var väl lite grann startskottet på en bra säsong, för det har gått bra det senaste året, säger Lindahl.
I höstas tog hon först beslutet att operera höften som stört henne under en längre tid. Sedan bestämde hon sig, trots att hon inte var färdig med rehabiliteringen, att skriva på för Chelsea och flytta till England. Under årets upplaga av Algarve Cup skadade hon ett finger, men trots all turbulens de senaste månaderna har hon ändå lyckats hitta formen till VM.
"Inget att vara rädd för"
- Jag är mer lugn som människa. Vad det beror på vet jag inte. Det är massa saker som har hänt i mitt liv under fyra år. Man tjatar om det här att vi fått barn, men en sådan sak gör ju mycket. Man blir ju väldigt bekräftad där, och jag känner mig nöjd och glad. Det känns bra.
Minnet av 2011 är inte längre ett dåligt minne, och när det nu är dags för ett nytt mästerskap är hon åter trygg i rollen som förstamålvakt.
- Det är over and out, så. Nu är det mer bara kul, nu kan jag hantera det känns det som.
- Man ska nog våga känna vad man känner och inte bara slå undan det, för då tror jag inte att man växer som människa. Jag bröt ihop och kom igen. Det är väl det klassiska, att man ska ge sig på saker som har varit jobbiga och det fick jag ju verkligen göra även om jag inte ville det, i och med förra VM:et. Nu har jag gjort det, så jag har inte så mycket att vara rädd för.