Johanna Rytting Kaneryd hade visserligen haft en korsbandsskada tidigare, men när hon skrev på för FC Rosengård i november 2017 så hade det mesta gått bra under ett par års tid. Årets nykomling i damallsvenskan 2016, uttagen i A-landslaget hösten 2017, och flytt till en av Sveriges bästa klubbar.
Då drog hon sönder korsbandet dagen efter att hon hade signerat kontraktet med FC Rosengård, och timmar efter hon presenterats som nyförvärv.
- Jag kunde inte ens beskriva besvikelsen. Det tog mig lång tid innan jag förstod vad som hade hänt, säger nu 22-åriga Rytting Kaneryd till Fotbollskanalen.
Det blev rehabilitering med förhoppning om att det åter skulle ta cirka nio månader att komma tillbaka, som det gjorde gången innan. Det tog dock mer än ett år och hon spelade inga matcher alls under 2018.
- Jag hade satt upp ett mål om att vara tillbaka under sommaren. Jag visste att det kanske var lite orealistiskt, men jag hade det som målsättning. När jag sedan stod där i augusti och kände att det var en bit kvar... Bara det att ta nya tag var en rejäl besvikelse, men i efterhand kanske det var det bästa eftersom det var den andra skadan där.
- Det var också mycket svårare i år än jag trodde. Jag trodde det skulle vara lätt, att jag skulle vara tillbaka i samma form som innan, men det var en stor utmaning.
I år har hon startat 16 av 20 matcher för FC Rosengård. Det tog dock tid innan allt blev riktigt bra. Dels på grund av skadan, dels på grund av att hon behövde spela vingback ett tag i lagets 3-5-2, då det var flera skador där. En position hon behövde vänja sig lite vid.
- Hon är enormt lojal, löpstark, duktig på att tempoväxla, fantastiskt bra presspelare, driver boll i hög hastighet, säger tränaren Jonas Eidevall.
- Hon löste vingbacksrollen på ett bra sätt. Sedan har den positionen förföljt oss lite, vi har haft skadeproblem, men Johanna har varit där och varit redo. Därför har hon varit jättebetydelsefull för vår säsong. Nu på slutet har hon hittat in på den centrala mittfältspositionen som vi hade tanken på från början. En bra vingback, men hennes bästa position är centralt.
En fin match i mitten av maj mot Piteå, med bland annat ett mål, var ett steg mot att känna sig närmare toppform.
- Där kände jag ”Nu vänder det”. Sedan hade man satt upp en målsättning om att komma med till VM. Det hade jag i huvudet under min rehabtid. När jag inte kom med så var det första gången som man satt upp ett stort mål som man inte klarat av. Tungt även om det var orealistiskt, men jag kanske behövde den motgången för att få en kick, att känna ”Det här behöver jag jobba på”.
- Och sedan i somras känner jag att jag är tillbaka på riktigt. Nu är jag i form. Det känns så jäkla skönt.
- Det är sista biten kvar att jobba på. Avsluten. Jag hamnar i de lägena nu, men det gäller också att göra poäng.
Konkurrensen på centralt mittfält är hård, med bland annat Caroline Seger, Sanne Troelsgaard, och Hanna Bennison, men det är åter startchans i dagens möjliga guldmatch mot Vittsjö. En poäng räcker för Rosengård för att säkra guld, men det blir också SM-guld om Kopparbergs/Göteborg tappar poäng.
Det var nära guld redan i förra omgången, men Rosengård hamnade i 1-3-underläge mot Linköpings FC innan de tog upp till 3-3 och missade en stor chans att sätta 4-3.
- Det kändes verkligen som en förlust, men sedan ju längre tid det har gått så har vi insett att den där poängen kan bli väldigt viktig. Bara det att vi fick med en poäng var starkt, Linköping är inget dåligt lag.
Hur kände du själv, du hade väl tre chanser?
- Jo. Frustrerande. Första känslan efter matchen var ”Fan, jag kunde avgjort det här”, men det är i slutändan positivt att man hamnar i sådana lägen.
Hur bra syn hade du på Sanne Troelsgaards chans med öppet mål i minut 89?
- Jag satt ju precis i vinkel. Herregud. Vi alla hade ställt oss upp och firat, och sedan... ”Oj, okej”.