För när allt kommer omkring finns det en charm ett beskåda runtomkring. Där möts två lag som andas liknande typ av fotboll men ändå - bildligt och bokstavligen - spelar i olika ligor. Här mäts inte bara styrka utan även utveckling då den drivs av en djup oljebrunn. Hörde jag er tänka på dansanta Arsenal och Barcelona vid sidan av multimiljardprojekten PSG och Chelsea? Japp, japp.
Barcelona..förlåt, Messi, Suárez, Neymar - Arsenal är ett ointressant dubbelmöte för det spelas med given utgång. De möts igen, med liknande filosofier men på olika villkor. Arsene Wenger och hans mannar må se en av deras största chanser att vinna ligan nu när de historiskt sett tyngsta konkurrenterna svajar på ett sätt som bara Arsenal svajat förut. Men här, i mästarnas mästarturnering är chanserna lika små som de varit ända sedan Henrik Larsson hoppade in i finalen 2006 och grävde CL-guldet till Barcelona. Sedan har Arsenal åkt ut två gånger mot den spanska jätten. Varför? Som alltid i fotboll är anledningarna många men framförallt en – Arsenal går upp mot en motståndare som gör vad de själva gör fast otroligt mycket bättre. Kortpassningsspel, kombinationer över hela planen med bollskickliga spelare som är oändligt mycket bättre på förstatouchen än att vara störst i tacklingar. Det är exakt det som gör det till ett fruktansvärt lockande möte för en fotbollsnörd att analysera. För det är sällan så liknande idéer om hur fotboll ska spelas ställs öga mot öga, i två matcher över 90 minuter. Det ger en, för Arsenal oftast smärtsam, inblick i vad som är skillnaden på ett utförande som skriker världsklass och ett säger bra tänkt.
I ena ringhörnan: Paris Saint Germain. I den andra: Chelsea Football Club.
Bakom de båda: en liknande dåtid och en alltmer samstämmig nutid. Då var det skralt med tunga nationella och internationella titlar. Men så rasslade oljepengar ner, till Chelsea i form Abramovitj och till PSG som Qatar Sports Investment. Med följde ligatitlar och Champions League-framgångar. Där Chelseas projekt en gång var långt före är PSG nu ikapp engelsmännen, som är 8 år före i deras satsning. På bara 4,5 år har den franska motsvarigheten hunnit långt. Deras steg från att vara en nyrik klubb med spenderarbyxor på som i början ger få lyckade men desto fler misslyckade och kostsamma nyförvärv till att bli en långsiktig och tålmodig gigant att kontinuerligt räkna med har gått snabbt. Nej, vi pratar inte ligafotboll nu, för där går det inte att jämföra PSG och Chelsea, Ligue 1 och Premier League i konkurrens. Istället tittar vi på den organisatioriska stabiliteten, integreringen av nyförvärv som kommer för att stanna, bygga, förbättra och vinna. Och i samma riktning som pengar och prestige pekar seglar Champions League upp först på listan över vad som är viktigast att vinna. När PSG förra säsongen slog ut Chelsea gjorde de det som underdogs. Inte bara för att Zlatan åkte på ett tidigt rött kort, eller för att fransoserna var uträknade två gånger innan de segrade. Utan även på grund av klubbarnas dignitet.
När PSG nu åter ställs mot Chelsea FC är det som favoriter och inte bara på grund av dagsform. Det säger långt ifrån allt, men ändå mycket.