Den franske landslagsmannen Lassana Diarra föddes i Paris. En fotbollskarriär, i bland annat Real Madrid, som var lysande släcktes ned. Efter kontraktsstrul och ett års frånvaro från professionell fotboll tändes den äntligen upp den 13:e november 2015. Då, med ett halvt decenniums frånvaro skulle Lassana Diarra äntligen få spela i sin nations färger. I sin hemstad, Paris. Sen smällde det i kärlekens stad – blott ett år efter felaktiga uppgifter om att den troende muslimen Diarra, som stod utan kontrakt, skulle ha gått med i IS. Ett år senare har nu samma organisation tagit – bland många andra oskyldiga – Diarras kusins liv.
Av den anledningen fick Lass Diarra frågan om han ville lämna landslagstruppen och slippa spela mot England på Wembley. Men det var en fråga utan val.
- Det är viktigt för oss alla som är företrädare för vårt land och vår mångfald att tala ut och stå enade mot terrorn.
Han ville stanna kvar med truppen, spela matchen och i 57:e matchminuten klev han in på planen. Och möttes av högljudda, respektfulla applåder från de drygt 70 000 personer som intagit arenan.
Var det en av de viktigaste matcher som spelats i fotbollens historia? Absolut. Inte för vad den var. Utan för vad den symboliserade och markerade. Men allra mest hyllade.
Varför var en landskamp, en konsert, en restaurang mål för fredagens dåd i Paris? För att terrorattacker på publika platser är ett systematiskt sätt att få alla de som överlever att sluta leva. Att förlamas av skräck, oro, ångest trots att hjärtat fortsätter slå.
Att de franska spelarna genomförde den här matchen var ett sätt att markera att inga terrorister kan diktera eller inskränka på det mest värdefulla vi har – vår frihet.
England och Wembley välkomnade Les Bleus med den franska trikoloren, sjöng den franska marseljäsen med en brittisk accent och med det symboliserade en vänskapslandskamp i fotboll mänsklighetens själva essens – solidariteten.
I all sin förenande symbolik, omåttliga kärlek och långfinger till terroristers försök att sätta på oss tvångsjacka var det viktigaste ändå att hylla. Hylla de som omkom, skadades, påverkades i Paris. Med Libanon, Syrien, Irak och alla andra platser som drabbas av liknande mörka dåd där i tanken.
På Wembley förenades allt och alla. Däri ligger kraften. Ur den kommer styrkan.
Styrkan att vilja fortsätta leva, orka stå starka, tillsammans bekämpa mörkret med ljus.
Allez!