Det rafflande slutet på historien om hur Manchester United förlorade mot Wolfsburg med 3-2 och åkte ur Champions League-gruppspelet kan berättas i två versioner. En kort och en lite längre, mer komplex och spretig – som matchbilden igår, på ett ungefär.
Den korta version lyder: United vidare, United inte vidare, United vidare, United inte vidare. United ute.
Den långa versionen landar i att Wolfsburg skrev historia samt att Louis van Gaal borde vara historia redan nu. För den nutid han regisserat i Manchester United har mest handlat om en blytung kassakista att hämta nytt guld i för att köpa ännu en färglös pusselbit som inte passar i in i den helhet känd som ”filosofin”.
Det går att förklara en del av gårdagens prestation med att det saknades spelare, för det gjorde det. Morgan Schneiderlin, Wayne Rooney och Phil Jones, med flera.
Fast, det där med att Rooney var borta gjorde inte så mycket. Juan Mata var majestätisk i sin släpande roll centralt i banan. Där han får skryta med sin första touch, stoltsera med en speluppfattning få andra i världsfotbollen kan. Vid 1-0 såg det som varit så fruktansvärt svårt så lekande lätt ut. Blind skar genom ett tyskt mittfält med en passning, Mata tog emot och vände upp – i en och samma rörelse – innan han friskrev en sprintande Martial. Rakt, sylvasst och löjligt enkelt.
Det målet skulle tyvärr inte spegla ett United försvar som sköt klubben i sank.
Markeringen där Naldo, med en silkeslen touch utom denna värld, styrde in 1-1 var lika obefintlig. Och 2-1 målet såg ut ungefär såhär: Wolfsburg vände kant en gång, Schürrle vände kant igen, någonstans där tog hela Uniteds mittfält försvaret i handen och gick och köpte korv. Draxlers skuttande förbi Schweinsteiger var smärtsamt symboliskt för vad världsmästaren och hans nya klubb en gång var men inte längre är. Wolfsburgskt klapp, klapp, klappspel och när det hela var över hade Vierinha inget mindre än en tidig julklapp i form av ett öppet mål framför sig.
Lika öppet mål hade den armé av förlegade fotbollsstjärnor när de avfyrade den ena salvan efter den andra mot sitt förra lag efter matchen. Ferdinand och Scholes var inte ensamma när de svartmålade United.
Med all rätt – de var usla. Defensivt. Men offensivt var det rakare, farligare och mer underhållande än på länge. Det är väl just det som är problemet. Dagens United kan inte göra två saker samtidigt: vara lika stabila defensivt som gjort dem till det försvarsstarkaste laget i Premier League o c h skära igenom motståndarförsvar med löpningar, passningar och finess.
Dagens United har ett av två problem, det beror på hur man ser det. Antingen är problemet att det spelarmaterialet inte är tillräckligt brett och inte heller passar in i en managers system. Eller så är det en manager som spenderat miljarder på alla de sämsta sätten, envist tjatat om en filosofi han till och med själv verkar ha tröttnat att prata om. Han har värvat dyrt men har svårt att värva rätt. Han släppte en forward (Chicharito) som själv målat mer än hela laget sedan oktober. Lagbygget har snedbalanserats åt det ena eller andra hållet. Han bygger inte för framtiden, för han kommer inte vara kvar i framtiden.
Managern har hela tiden haft United-styrelsens fulla stöd. Med uttåget ur Champions League blir det som den där klassiska tillitsleken, Louis van Gaal blundar, lutar sig bakåt och faller. Men frågan är om styrelsen tar emot honom nu.
Det vore Gaalenskap.