5 maj 1956. Birmingham vandrade in på Wembley inför en storpublik i FA-cupfinalen mot Manchester City. Nederlagstippade City tog visserligen ledningen, men Birmingham skulle både kvittera och få en gyllene chans att fullborda vändningen. Då klev City-målvakten Bert Trautmann fram och slängde sig in framför den notoriske målskytten Peter Murphy. Smällen tog så illa att Trautmann fick en fraktur på nacken - men den tidigare Luftwaffe-soldaten fullföljde matchen, stod för flera nyckelräddningar och såg till att City segrade i den äldsta av turneringar.
Insatsen - och att han fullföljde trots skadan som grädde på britternas mos - var höjden på Trautmanns karriär, och gjorde att han utsågs till “Årets spelare”. Men det ledde även till att Trautmann slutligen fick sitt erkännande, att han nu fick var en av dem - att han äntligen hade lyckats kämpa sig bort från sitt mörka förflutna.
"En av luftvapnets mest fruktade grenar var fallskärmsjägarna"
Med förödande kraft föll bomberna över Europa. Intåget i Polen blev startskottet för Adolf Hitlers expansiva ambitioner för sitt Nazityskland, och sen följde enorma landvinningar utmed den europeiska kontinenten. En av anledningarna till att tyskarna kunde avancera längs den ständigt tillbakapressade östfronten var det välfungerande flygvapnet, Luftwaffe.
En av Luftwaffes mest fruktade grenar var fallskärmsjägarna, som av de allierade kallades “Gröna djävlarna”. Det var där som Bernhard “Bert” Trautmann, inledningsvis längs östfronten och under krigets andra halva vid den franska gränsen, var verksam. Han som belönades för sina insatser och sitt mod, bland dem ett järnkors som ansågs vara en av de finaste utmärkelserna en i armén kunde få - men som efter krigets slut skulle bli en av den engelska fotbollens mest profilstarka namn och sedermera spela en nyckelroll i den förbättrade relationen mellan England och Tyskland.
Bert Trautmann växte upp i utkanten av Bremen, alldeles intill Weser-floden i norra Tyskland. Som barn i Walle, en av många arbetarklassförorter som var hårt drabbade av det allt mer pressade ekonomiska läget, kretsade livet kring sport. Trautmann var inget undantag. Var det inte fotboll så spelade han handboll eller völkerball, en tysk version av spökboll.
I början av 1930-talet tvingades Trautmann, född 1923, tillsammans med sina föräldrar och yngre bror Karl-Heinz, flytta från sitt hus i Walle till ett mindre boende i den närliggande förorten Gröpelingen. Det var här som Bert för första gången skulle komma i kontakt med det framväxande nazistpartiet, om än fortfarande omedveten om dess ambitioner, och sättet de systematiskt indoktrinerade landets unga.
Men tioårige Bert ville ju bara spela fotboll. Så hade det varit på asfaltsplanerna i Walle och när den kristna föreningen YMCA anordnade matcher. Så när Jungvolk, Hitlers nationalsocialistiska ungdomsförbund, erbjöd honom en plats i deras lag hade han inte några invändningar. Hädanefter var Bert inte bara en talangfull fotbollsspelare, som under ett av sina första spelår prisades för sina insatser i en turnering av presidenten Paul von Hindenburg, utan kanske främst en viktig del i Hitlers framtida planer. Inom en snar framtid skulle Hitler få användning av sina fotbollsspelande, likväl allt mer nazistiskt sympatiserande, ungdomar.
Då gällde det att vara redo.
"Han skickades till ett uppsamlingsläger för krigsförbrytare"
Trautmann, bilmekanikern, gick med i luftvapnet år 1941. Efter en tid i Polen flyttades han till det 35:e militära divisionens arbete kring Dnipro i dagens Ukraina. Trautmann skördade stora framgångar med sitt förbands arbete att stoppa leveranser av mat och material till Sovjetunionen, och befordrades först till korpral och senare till sergeant. Mer än halva Trautmanns förband stupade i Dnipro.
Våren 1945. Trautmann, fem medaljer och ett järnkors rikare, flyttades från östfronten till Frankrike.
Kriget hade nått sin sluttamp och Trautmann, som hade fått höra att han riskerade att avrättas vid tillfångatagande, övervägde att dra sig tillbaka, bort från gränsen och återgå till ett mer anonymt och undangömt liv. Men Trautmann tillfångatogs först av amerikaner och sedan av britter inte alltför långt därifrån. Han skickades först till Belgien, till ett uppsamlingsläger för krigsförbrytare, och snart därpå till Essex i Storbritannien där en då 21-årig Trautmann förhördes.
Trautmann, som hade tillbringat stora delar av sitt liv i Nazitysklands grepp, först i ungdomsorganisationens fotbollslag och senare som en prisbelönt fallskärmsjägare, fick C-klassificeringen - “nazist”. Varken mer, varken mindre.
Under de kommande tre åren flyttades han runt mellan olika anstalter på den sönderbombade ö-gruppen, men i samband med att att lägren år 1948 stängdes så valde Trautmann att tacka nej till vad som sannerligen hade varit det mest naturliga och den enkla utvägen: att lämna England och åka tillbaka till Tyskland. Men 24-åringen, som hade nedgraderats från C till B och som genom fotbollen på lägret hade börjat känna sig som hemma, valde att stanna i Ashton-in-Makerfield i utkanten av Manchester.
Det var här som en av den engelska fotbollens mest bisarra och intressanta historier tog fart. Det var här som en skada tvingade högeryttern Trautmann att ta på sig målvaktshandskarna och så småningom överge Bernd för engelskans Bert.
Var det skuldkänslor som gjorde att Trautmann beslutade sig för att stanna i England efter krigets slut? Under de första åren kombinerade han fotbollsspelande i amatörklubben St Helens Town med bombröjning på en gård i området. Att han, med sitt bagage och äktenskap med St Helens klubbordförandes dotter, skulle lyckas var en högoddsare. Men Trautmann var inte heller som alla andra.
Trautmanns intåg blev en succé. St Helens tog klivet upp i ligasystemet och nådde hela vägen till final i en lokal turnering. Väl dit tog sig en, för St Helens, rekordstor publik för att få bevittna målvakten som resten av landet snart skulle bli varse om.
Och in kom mäktiga Manchester City.
Klubben, som spelade i förstadivisionen, hade imponerats av Trautmann och erbjöd honom först ett korttidskontrakt och senare ett professionellt långtidskontrakt. Tack vare sin relation till tysken Adolf Dassler, Adidas grundare, blev han den förste spelaren i England att vara sponsrad och bära Adidas.
City-fansen hotade att bojkotta lagets matcher
Men det var inte så att engelsmännen hade glömt kriget - blott fyra år tidigare hade dåvarande Nazityskland, med Bert Trautmann i luften, bombarderat dessa delar av England och Manchester. Skulle man nu bara förlåta och gå vidare, frågade sig fansen? Vissa falanger hotade att bojkotta lagets hemmamatcher. Och inte blev Trautmanns intåg mindre friktionsfritt då han dessutom ersatte Frank Swift, som hade gjort över 300 matcher för klubben men som bestämde sig för att gå i pension.
Lagets kapten Eric Westwood, Normandie-veteranen, uppmanade fansen att lägga kriget åt sidan och ge Trautmann en ärlig chans. Under debuthösten, efter flera imponerande insatser, fick Trautmann en ständigt växande skara på sin sida.
Desto hårdare var stämningen när laget åkte på bortaresor. Men även där skulle det bli ändring, aldrig mindre tydligt än när Manchester City gästade Fulham i hjärtat av den engelska fotbollen - på Craven Cottage i London. Hemmafansen gick tidigt hårt åt den tidigare Luftwaffe-soldaten, men Trautmann storspelade och charmade publiken i Fulhams 1–0-vinst. Vid full tid stod faktiskt publiken upp och applåderade målvakten av planen.
Trautmann utvecklades till att bli en av ligans främsta på sin position och spelade flera hundra matcher i City-tröjan. Under samma period, under tränare Les McDowalls ledning, tvingades Trautmann kalibrera sitt sätt att spela fotboll: i stället för att sparka bort bollen så långt han kunde - som en målvakt skulle göra - instruerades han att ta del i speluppbyggnaden med sina långa, precisa utkast.
Våren 1964 tackades Trautmann av inför närmare 60,000 på läktaren. Han hade då gjort över 500 matcher för City - och varit starkt bidragande till att relationen mellan Tyskland och England hade förbättrats avsevärt sedan krigets slut. Men han skulle kanske framför allt bli ihågkommen för insatsen i 1956 års FA-cupfinal och att han, som den första målvakten någonsin och enda spelaren som inte var från Storbritannien eller Irland på nästan tre årtionden, utsågs till “Årets spelare”. Det pris som Raheem Sterling och Virgil Van Dijk slogs om i år.
Ederson: Trautmanns rättmätige efterträdare
Senare i eftermiddag ställs Manchester City mot Watford på Wembley. Saker och ting har förändrats sedan City ställdes mot Birmingham och tog sin tredje FA-cuptitel med Bert Trautmann i målburen. Visserligen har flera ligatitlar bärgats och ytterligare två i den inhemska cupen, men ändå är det som att en 63-årig cirkel sluts.
På samma sätt som att Les McDowall revolutionerade den engelska fotbollen med Bert Trautmanns spelfördelande med händerna, har Ederson revolutionerat dagens fotboll under Pep Guardiolas ledning. Men likheterna slutar inte där.
Citys stolta målvaktsarv till trots, Ederson är nog den första sedan Trautmanns dagar som har höjden som krävs för att likt Trautmann vinna “Årets spelare”.
- Jag har aldrig sett någon som Ederson förut - han är speciell, säger Sam Lee, som bevakar Manchester City åt Goal.
- Sättet han spelar med fötterna och att han inte verkar kunna bli nervös gör att han inte är som någon annan målvakt. Han spelar som en mittfältare.
Sam Lee menar att Ederson blivit den perfekta målvakten för Guardiolas spelsätt. Att han faktiskt lyckades göra jobbet som Claudio Bravo, Guardiolas första målvaktsvärvning, inte kunde, menar han.
- Det beror på Edersons flexibilitet. Han bemästrar det korta såväl som det längre spelet, och då offside inte gäller på utsparkar gör det att motståndarna inte vet hur de ska agera.
Han syftar på att Citys motståndare inte vågar pressa högt, för då slår Ederson ut pressen med en längre passning. Inte heller kan motståndarna ligga lågt och låta City ställa om bygga upp sitt spel i lugn och ro, menar han. Det fungerar inte. Sällan har det varit mer tydligt än när Ederson assisterade Sergio Agüero mot ett högt stående Huddersfield, eller när han hittade in bakom Schalkes försvarslinje till Raheem Sterlings viktiga mål i årets Champions League.
- Det är inte så att han (Ederson) inte är tillräckligt bra för att vinna “Årets spelare” - han har varit fantastiskt de senaste två åren - men man uppmärksammar inte hans arbete i tillräckligt stor utsträckning.
Problemet för Ederson är inte att han inte är tillräckligt bra, utan att folk inte verkar se på honom på det sättet och på samma nivå som årets toppkandidater till priset - Sterling, Van Dijk, säger Sam Lee.
Men Ederson är, likt Trautmann, en spelare med stor personlighet och som, gång efter annan, har tvingats visa att hans sportsliga nivå väger upp för kontroversiella uttalanden och fadäser.
- Han är helt galen.
Sam Lee berättar om en incident på Citys försäsongsturné i Chicago då Ederson kom ner till lagets frukost och fick syn på en en av lagets vakter - “den allra största” - som han valde att rugbytackla utan någon som helst anledning.
"Ingen kan säga att det inte var värt väntan - fråga bara Guardiola"
Bert Trautmann var världsmålvakten som på grund av en landslagspolicy att endast ta spelare från den inhemska ligan aldrig gjorde en landskamp för Tyskland. När han, som världens kanske främsta på sin position, fick åka med Tyskland till VM 1954 var det i egenskap av språkkunnig och som tolk åt spelartruppen.
2004 tilldelades den tidigare Luftwaffe-soldaten den brittiska imperieorden av drottning Elizabeth II för sitt arbete i relationen mellan Tyskland och England. Han har även fått den tyska motsvarigheten och valts in i den brittiska fotbollens Hall of Fame. Det är en unik och smått bisarr kombination av utmärkelser för en person som en gång i tiden var en framgångsrik fallskärmsjägare för Nazityskland.
63 år har gått sedan Bert Trautmann blev Manchester Citys stora FA-cuphjälte. Mycket har hänt sedan dess - men det verkar som att klubben äntligen har fått Trautmanns rättmätige efterträdare i den minst lika galna och sportsligt revolutionerande Ederson.
Ingen kan säga att det inte var värt väntan. Fråga bara Guardiola.