Promenaden längs Anfield Road är ovanligt ångestfri denna söndagseftermiddag. De flesta förknippar sedan länge den sista rödflammiga biten med nederlag och förnedring - den här dagen har uppbyggnaden varit något helt annat. Strimmor av entusiasmerande Everton-fans sluter upp vid ingången till Anfield, uppumpade av beskedet att Jürgen Klopp håller fast vid sitt ord om att formera ett ungt och reservbetonat lag.
För första gången sedan 1999 ska Everton göra Anfield påmind om maktbalansen som var. Om kraftsamlingen som är. Om att pendeln alltid svänger. Då som nu för alltid.
Det är Williams, Chirivella, Jones mot Richarlison, Sigurdsson och Pickford. Det är oerfarna talanger och småskadade seniorer mot fulltaliga, pengastinna Everton. Ur dagens startelva är det bara Joe Gomez och James Milner som kan anses ligga nära en ordinarie plats.
90 minuter senare möts domare Jonathan Moss visselpipa av stående ovationer och överraskade applåder. Klopp höjer sin patenterat knutna näve mot det nu mörklagda täcket över Merseyside. Gästerna, såväl på plan som på läktaren, gör sitt bästa att ta sig därifrån. Resultatet förlängde Evertons vinstlösa svit mot Liverpool till 21 matcher och på Anfield till 21 år. Det var kanske också den match som allra mest tydligt visat på det milslånga avstånd som uppstått mellan två klubbar som en gång i tiden befann sig på samma våglängd.
Mark Tighe, journalist på Times, talar i termer om “värsta derbyinsatsen någonsin” och att det var “skamligt” för klubben.
Alex Jennings, 21, är precis som resten av familjen säsongare på Goodison Park. Då han sedan några år tillbaka är bosatt långt söderut, innebär varenda hemmamatch en tiotimmars rundtur för honom och hans bror.
- Det är såklart man är avundsjuk på Liverpool. Det är något man gärna inte pratar offentligt om, men såklart är det så. Vi alla har någon kollega, familjemedlem, kompis som gärna pratar och påminner oss om deras framgångar, säger han till Fotbollskanalen.
- Egentligen är Liverpool allt som Everton borde varit, och klubbens modell en som vi borde följt.
***
Efter en mardrömshöst som såg Everton i botten, har man rest sig och placerar sig inför helgens omgång på sjunde plats. Om vi drar en parallell mellan resurser och resultat är det i närområdet man bör ligga. Men den negativa målskillnaden, de stora satsningarna som misslyckats och faktumet att man aldrig kvalificerat sig för Champions League, vittnar ändå om ett förfall av en klubb som en gång i tiden var bland Europas största.
Var vi än vrider och vänder oss, utkristalliserar sig snabbt två definierande ögonblick i Evertons moderna historia: läktarkatastrofen på Heysel 1985 och ägare Farhad Moshiris intåg 31 år senare. Det förstnämnda hittills mer avgörande och långtgående än det senare.
***
- Alla Everton-fans kommer att nämna Heysel, säger Mark Tighe till Fotbollskanalen.
- Everton straffades för något man inte var delaktig i, och, framför allt, under en tid då man inte bara hade det bästa laget i sin historia utan kanske även i hela Europa. Det har man aldrig riktigt lyckats återhämta sig från, tillägger Alex Jennings.
Det var under legendariske tränaren Howard Kendalls ledning som Everton tog sin första titel på 14 år, då i 1984 års FA-cupen. Målvakten Neville Southall var en av världens främsta på sin position, kapten Kevin Ratcliffe likaså, och framåt stod Graeme Sharp för målen.
Säsongen efter inleddes med en derbyseger mot Liverpool och avslutades med en ligatitel och vinst i Cupvinnarcupen. Efter den prestigefyllda vinsten mot Bayern München i semifinalen, stod Everton på toppen av sin historia och med ena foten vidarekvalificerad i den tidens Champions League. Efter flera decennier i skuggan av Leeds, Liverpool och Nottingham Forest var Evertons tid nu.
Två veckor senare inträffade läktarkatastrofen på Heysel.
Inför cupfinalen mellan Juventus och Liverpool uppstod oroligheter och oegentligheter i området mellan Liverpools läktarsektion och långsidan. Tumultet ledde till att flera klämdes ihjäl, andra drogs med ner när en läktare kollapsade. Totalt omkom 39 människor, bland dem 32 italienare. Katastrofen spädde inte bara på bilden av brittiska fotbollsfans, utan händelsen skulle även vara högst delaktig när Hillsborough skulle utredas fyra år senare.
Storbritanniens konservativa premiärminister Margaret Thatcher var rasande och lämnade in en förfrågan till FA om att samtliga engelska klubbar skulle förbjudas från all kontinentalfotboll. Men fotbollsförbundet skulle inte hinna ta hand om hennes förfrågan, som lämnade in mindre än 48 timmar efter händelsen. Några dagar senare kom nämligen Uefas besked: samtliga engelska klubbar stängs av tills vidare. Fifa förlängde förbudet till en tillfällig global avstängning och den belgiska regeringen gjorde klart att inget engelskt lag skulle få spela fotboll på deras land.
Efter flera års kampanjande hävdes förbudet fem år senare. För Liverpool sträckte avstängningen sig över ytterligare en säsong.
Den inhemska fotbollen skulle fortlöpa som vanligt under denna tid. Evertons mästarlag tog ytterligare en ligatitel, men farhågorna och känslan som genomsyrade klubben gjorde att det efterföljande fallet inte kändes helt oväntat.
Att just Everton drabbades värst, säger Jennings, var tidpunkten. Det här var klubbens främsta lag i historien som precis skulle etablera sig som ett av Europas storlag.
- Men man fick aldrig chansen.
Andra lag, som Liverpool, hade redan haft sin storhetsperiod och kunde leva vidare på den plattform som redan fanns där. Och Manchester United, de var ännu inte den klubb som man utvecklas till under Sir Alex Fergusons sejour, säger han.
Evertons tränare Howard Kendall lämnade, delvis för att avstängningen hämmade engelska klubbar. Samma argument användes i fallen Trevor Steven och Gary Lineker, som gick till Barcelona.
- När Premier League tog vid, då var Everton en klubb i förfall som det skulle ta ett årtionde innan man återhämtade sig någorlunda, säger han.
- Det är lite ironiskt att man var en av de fem stora och att man var med och grundade Premier League. Det kan man inte tänka sig idag.
***
Beskedet slog ned som en bomb i fotbolls-England. Chelsea hade redan genomgått förvandlingen under Roman Abramovich och på annat håll hade det börjat viskas om att Thaksin Shinawatra hade sportsliga ambitioner, men att Arsène Wengers Arsenal skulle gå samma väg, det kändes avlägset. Den tanken ändrades sommaren 2007 då David Dein sålde 15 procent av aktierna i Arsenal till affärsmännen Alisher Usmanov och Farhad Moshiri. De sade sig vara beredda att investera flera miljarder för att hjälpa London-klubben ta sig tillbaka till toppen igen. Men etableringsfasen drog ut på tiden. Miljardären Stan Kroenke fanns redan i klubben och han hade inga planer på att sälja sina andelar. Så när Moshiri i februari 2016 meddelade att han skulle sälja sina aktier för att satsa på en annan klubb, då framstod Everton som det bästa och mest tillgängliga alternativet.
Några månader senare hade Moshiri köpt in sig som majoritetsägare i Everton.
Efter flera års ekonomisk återhållsamhet tänktes Moshiri ge Everton fördelar som många av konkurrenterna bara kunde drömma om. Det handlade då inte bara om att investera i truppen, vilket skulle begränsas av Uefas regelverk FFP, men hans intåg skulle ge Everton möjligheten att behålla spelare som man tidigare hade tvingats sälja till större klubbar. Med Moshiri som skyddsnät ämnade man att påskynda förbättringar av faciliteter som tidigare rent reflexmässigt hade lagts på is.
Everton skulle snart bli varse om att det också är viktigt att veta vad man ska göra med resurserna. Steve Walsh, som hade handplockats från Leicester, ledde denna rekrytering. Idrissa Gueye och Dominic Calvert-Lewin skulle lyckas, men i samma fönster tog man även in Morgan Schneiderlin och Yannic Bolasie för 500 miljoner. Säsongen efter hade Everton en rejäl skattkista efter försäljningen av Romelu Lukaku, men även denna gång slog det fel. Sandro Ramírez, Henry Onyekuru, Nikola Vlasic, Cenk Tosun, Theo Walcott, Davy Klaassen kostade klubben otroliga 1,1 miljarder. Samma fönster hämtades även Jordan Pickford, Michael Keane och Gylfi Sigurdsson in för 1,2 miljarder.
- Det man gjorde under dessa år påverkar klubben än idag och man har fått försöka återhämta sig sedan dess. Man försöker fortfarande bli av dessa spelare och deras löner, säger Alex Jennings.
- Under ett fönster köpte man loss tre spelare på samma position när det var så tydligt att man behövde en vänsterback, exempelvis. Sättet man köpt spelare på har inte alls fungerat. Men vi har i alla fall sett förbättringar sedan Marcel Brands kom in, säger Mark Tighe.
Dåvarande sportchefen Walsh ersattes av 57-årige Brands från PSV sommaren 2018.
- Små framsteg har tagits. Men det genomgående temat sedan Moshiri kommit in är att man inte haft någon tanke när man slängt iväg pengar. Det finns en känsla av spelarna som kommer till Everton har passerat sitt bäst före-datum och är här för att tjäna stora pengar, säger Jennings.
- Allt handlar om smart scouting. Titta bara på Liverpool, som har haft ett långsiktigt planerande och styrts av personer med sportsligt kunnande.
Efter flera nedflyttningsstrider under 1990-talet, tog David Moyes klubben till flera fina placeringar i början av 2000-talet. Fjärdeplatsen från 2004/05, som mynnade ut i ett misslyckat kvalspel till Champions League, är fortfarande Evertons främsta sedan guldet 18 år tidigare. På denna sida millenieskiftet är två åttondelsfinaler i Europa League det bästa klubben noterats för på kontinenten.
De senaste tre säsongerna har inneburit slutplacering 7, 8, 8 och tidiga uttåg från de inhemska cuperna.
***
På samma gång som det är påfallande hur långt efter många av toppklubbarna man har hamnat, så finns det fortfarande en stabil grund att stå på.
För räkneåret 2018, enligt Guardian, fick Everton in 200 miljoner för biljettförsäljning och annat i anslutning med matchdag. Samtidigt låg sponsringen på 540 miljoner årligen. Motsvarande siffror hos Arsenal låg då på 1,2 miljarder i biljettförsäljning och 1,5 miljarder i sponsring. För Tottenham hamnade ovanstående tillsammans på 2,2 miljarder.
Visst har åren utanför toppskiktet och förseningen av arenaplanerna satt sina spår. Men samtidigt har lag som Leicester, vars inkomster för biljettförsäljning och sponsorintäkter under 2018 var hälften så stora som Evertons, visat att det går att utmana. Och det glöms ofta bort att Everton fortfarande tillhör världens 20 största fotbollsklubbar, både räknat på klubbvärde och omsättning.
- Jag tror att många från den yngre generationen inte vet att Everton en gång var denna storklubb. Med nio ligatitlar är det bara United, Liverpool och Arsenal som har fler, säger Jennings.
Att man lyckades få över Carlo Ancelotti, denna dekorerade storlagstränare, borde kanske därför inte mötts med samma förvåning som den gjorde.
- Det lukrativa kontraktet spelar såklart roll, men det visade också på historien som finns och att det finns en internationell fanbas. Det är inte så att lag som Everton hamnat i närheten av de senaste åren som Crystal Palace och Bournemouth hade haft möjligheten att ta in Ancelotti, säger Jennings.
- Jag tror att många har glömt bort vilken storklubb som Everton faktiskt är. Om vi ser på förutsättningarna finns alla möjligheter för att man ska kunna göra samma resa som Tottenham gjorde för några år sedan, säger Mark Tighe.
Tighe talar om allt som just nu pågår runt om i klubben, med en upprustad träningsanläggning och beskedet att en modern arena med kapacitet för 52,000 väntas stå klar inför 2023/24.
Men det kommer sannolikt ta tid för klubben att närma sig toppen igen. Samtidigt som det råder konsensus om att Everton måste rusta upp och få bättre balans i truppen, har man satt sig i en oroväckande sits gällande FFP. Det får Alex Jennings att tveka på om Carlo Ancelotti verkligen kan påskynda återuppbyggandet av klubben på kort sikt.
Men det har börjat bra. På de första åtta ligamatcherna har Ancelotti åkt på blott en förlust, samtidigt har hans lag tagit fem vinster och klättrat i tabellen. Höstens mörker har ersatts av nyfunnen framtidstro på ett lag som inför nästa match på The Emirates är ligans näst mest formstarka. Endast Liverpool har presterat bättre senaste månaden.
- Everton, både klubben och fansen, har länge letat efter en tränare som kan komma in och transformera klubben på samma sätt som Klopp gjorde i Liverpool, säger Jennings.
- Om det är någon som kan lyckas så är det Ancelotti.