En helkväll ska de fyra tillbringa tillsammans. På ena kortsidan sitter Mike Tyson, den nu 52-årige boxningslegendaren som kanske främst är ihågkommen för sättet han våldförde sig på Evander Holyfields öra i slutet av 1990-talet. Mitt emot honom har Carl Lewis, detta friidrottsfenomen som röstades fram till århundradets atlet, slagit sig ned. Det har även Sócrates gjort. Ja, brassestjärnan som ofta tar sig in fotbollshistoriens topp 100-listor. Men en person saknas. Kvällens middagsvärd.
Då kliver han in i rummet, Fredrik Ljungberg. Han harklar sig - och säger: “Välkommen hem till mig. Jag har sett fram emot det här”.
I samband med att Ljungberg rundade av sin karriär i början av 2010-talet, blickade han tillbaka på sina år i England. Det blev, tillsammans med BBC, snack om finalförlusten i Champions League, och om hans fastighetsbolag. Han fick även frågan om vilka idrottspersoner som han skulle bjuda på en drömmiddag. Svaret blev Tyson, Lewis och Sócrates. Samtliga dominanta inom respektive sport då, samtliga ihågkomna världen över i dag.
Det är snart 25 år sedan Ljungberg, då 17, debuterade i den svenska högstaligan. Det var varken första eller sista gången som han tog sig ifrån det bekväma och testade sin förmåga mot äldre motståndare och i en mer utmanande miljö. Så hade fallet varit när han övertygade HBK att han som 12-åring skulle spela med P14-laget. Liksom när han etablerade sig i U21- och senare i seniorlandslaget.
Det är den 5 september 1998. Arsène Wenger håller ett vakande öga på Englands EM-kvalmöte på Råsunda. Sverige imponerar och vänder underläge till vinst - och ett par dagar senare skriver Ljungberg på för Arsenal.
Ljungbergs tid i England var Arsenals mest framgångsrika någonsin. Det blev flera ligatitlar, ett Invincibles - och säsongen 2001/02 utsågs Ljungberg till hela Premier Leagues bästa spelare. Det pris som Patrick Vieira vunnit året innan och Ruud van Nistelrooy tog hem det efterföljande året.
Men “Freddie” var mer än en fotbollsspelare. England hade tidigare haft Eric Cantona med sin direkt provocerade tröjkrage, men även David Beckham och allt vad det innebar. Men annars fanns det, där och då, ingen inom den engelska fotbollen som var som Ljungberg.
- Han hade sitt modellande, den ungdomliga frisyren, kläderna. Freddie hade helt enkelt en mer mångfacetterad personlighet än den vanliga fotbollsspelaren, han var sannerligen inte den person som upplevdes vidare intresserad av själva sporten, säger Amy Lawrence.
Lawrence har bevakat den brittiska fotbollen åt ansedda Guardian i flera år. Hon har även skrivit boken “89” om Arsenals ligavinnande säsong, som Thierry Henry skrev förorden till, och producerat filmen med samma namn.
Av alla spelare från Invincibles-generation, namngiven efter Arsenals obesegrade ligasäsong 2003/04, var Ljungberg en av de mest otippade att satsa på en tränarkarriär, säger Lawrence. Där fanns ledare som Martin Keown, Dennis Bergkamp och Sol Campbell - men det är väl endast Patrick Vieira som gjort sig ett namn inom branschen. Thierry Henry tog sig an ett omöjligt uppdrag i Monaco och försvann ett par månader senare, och en oavlönad Campbell kämpar i detta nu i fjärdedivisionens bottenskikt med sitt Macclesfield Town.
Kanske var bara Ljungbergs framtoning som spelare en fasad under denna tid i hans liv, frågar sig Lawrence.
- Kanske finns det en annan del av Freddie som är extremt seriös och fotbollsambitiös. För det är vad som krävs för att lyckas, och Arsenal måste ha sett det.
För tidigare i veckan meddelade Arsenal att Ljungberg flyttas upp från U23- till seniorlaget. Han ersätter således Steve Bould som en av Unai Emerys assisterande hjälptränare, som är tänkt att länka samman ungdomsakademin Hale End och kuggarna högre upp i den sportsliga hierarkin.
Ljungbergs snabba framfart inom Arsenal förvånar många, både för sättet han agerade som spelare men även eftersom han faktiskt valde att lämna klubben för ett par år sedan då han följde med Andries Jonker till Wolfsburg.
Amy Lawrence menar att ungdomslagen tagit stora kliv under hans år i U16 och nu senast i U23. Det var länge sedan Arsenal förfogade över så många lovande spelare, som på kort tid tagit sig en plats där de faktiskt bör utmana om en plats i seniorlaget.
- Nu hade det inte förvånat mig om Ljungberg hade stannat ytterligare ett år i U23, men det är väldigt intressant att iaktta hans strävan att snabbt ta sig högre upp i näringskedjan. Han har imponerat på folk.
Men frågan är hur mycket hans uppflyttning har att göra med hans egen önskan, och vad som tillfaller en allt mer pressad Arsenal-ledning?
Unai Emery hämtades in på ett tvåårigt kontrakt, med option på ytterligare ett år. Planen var att klubben skulle utmana om topp fyra första året, nå Champions League det andra - och slutligen utmana om ligatiteln det tredje. Vissa framsteg gjordes, det blev trots allt sju poäng fler än året innan. Men årets säsong var för Arsenal-ledningen även bevis på att Arsenals väg framåt är att satsa på lovande spelare, möjligen i en lägre prislapp, som Lucas Torreira och Matteo Guendouzi snarare än att förlita sig på äldre, bekväma spelare.
Ljungbergs uttalade roll som en assisterande hjälptränare, en sorts "övergångstränare" mellan akademin och representationslaget, är en tydlig markering från Arsenals sida. Både gällande hur man ser på den närmaste framtiden, men även på klubbens långsamt fallande status. Vad som nu blir intressant att se är vilket inflytande som Ljungberg ges, menar Lawrence.
- Att vara assisterande kan vara svårt. Det kan vara så att du inte alls kommer överens med huvudtränaren, det är både ditt jobb att vara ärlig men du ska även vara ett stöd. [Arsène] Wenger styrde det mesta själv, och [Unai] Emery arbetar främst med sin assisterande [Juan Carlos Carcedo], som kom med från Spanien.
- Får Freddie frihet och tillstånd att verkligen vara involverad?
Det var det här som blev problemet med Steve Bould. Han lyckades inte komma till sin rätt under Emery, men det gjorde han kanske inte heller under Wenger. Att Bould ens fick vara kvar hade sannolikt med att göra med att Emery ville få en friktionsfri start i Arsenal, lite som Wenger tog Pat Rice under sina vingar under 1990-talet, förklarar Lawrence.
- Man kan säga att Arsenal nu lyckades få igenom en stor förändring utan att göra någon upprörd. Det är ganska imponerande och att alla verkar ombord.
Det som Lawrence återkommer till, gång på gång, är Arsenals skifte, som Fredrik Ljungbergs uppflyttning är det slutgiltiga beviset på. Att det från trovärdiga källors håll pratas om att klubben är intresserat av spelare som Alexis Claude-Maurice (21), William Saliba (18) och Gabriel Martinelli (18) stärker denna tes. Om en tillbakagång till åren efter flytten från Highbury och bort från värvningar som Sanchez, Özil och Mchitarjan, som anlände först efter att klubben ansåg att konstruktionsmiljarderna var avbetalda.
Det är inte så att Arsenal är fattigt. Klubben återfinns alltid med i olika inkomst- och värdebaserade listor, men ofta precis under det definitiva toppskiktet. Flera år utanför Champions League hjälper inte heller. Varken för ekonomisk slagstyrka eller dragningskraft.
Så om Arsenal inte kan utmana de riktigt stora där, då måste klubben excellera på annat område för att bli bäst igen.
- Det funkade under Wenger, men räckte ändå inte hela vägen fram, säger Lawrence.
Hon talar om Arsenals ekonomiska bekymmer efter arenabygget, om hur Vieira såldes för att göra plats åt talangfulle och betydligt billigare Cesc Fábregas, hur Denilson skolades in med hopp om att bli nästa världsstjärna, hur klubben ville samla världens mest lovande spelare och ändå utmana Chelsea och Manchester United.
Arsenal utmanade långt in på vårsäsongen ett par gånger, men det slutade som bäst med en tredjeplats under den perioden.
Men Fábregas och Denilson är borta. I stället hoppas Arsenal att några av nästa generations storstjärnor heter Reiss Nelson, Bukayo Saka och Emile Smith-Rowe.
Och det är sannerligen inte konstigt att Arsenal, på ett sätt, nu lägger majoriteten av sina ägg i Hale Ends korg. Där finns 19-årige Daniel Ballard som redan är med i Nordirlands herrlandslag, men även Krystian Bielik som så här långt kanske har varit hela turneringens mest framträdande spelare i U21-EM. I detta nu försöker klubben även förlänga med Xavier Amaechi och Tyreece John-Jules, som sägs intressera Bayern München och PSG.
Men det är inte så att klubben tror att samtliga spelare kommer att etablera sig och bli något. Men i stället för att kanske få upp 0-1 spelare i A-laget kanske det kan bli 2-3 spelare som lyckas, menar man.
- Först och främst hänger satsningen på att talangerna är tillräckligt bra. Om så är fallet är det upp till denna övergångsgrupp [Ljungberg, Bibbo, Knapper] att se till att de lyckas.
- Det här har annars blivit ett problem inom den engelska fotbollen, säger Lawrence och nämner Jadon Sancho som exempel på en spelare som tröttnade.
Frågan är hur länge det dröjer innan Manchester Citys Phil Foden, som verkar vara något utöver det vanliga, börjar se sig om, säger Lawrence.
- Problemet är att det verkar finnas ett stort gap mellan att som 18-åring vara väldigt talangfull och att sedan etablera sig som 21-, 22-åring. Arsenal har frågat sig själv: “Hur löser vi det här?”. Antingen är Arsenal övertygat att de förfogar över en ovanligt talangfull generation, eller så vet klubben att de inte har råd att konkurrera ekonomiskt för tillfället.
- Det är en chansning, men det är åtminstone en uppfriskande idé.
Genom att storsatsa på Fredrik Ljungberg och Hale End hoppas Arsenal råda bot på två problem. Amy Lawrence målar upp en bild av en frustrerad supporterskara, som tröttnat på att betala dyrt för att se bekväma spelare ge 90 procent. Att satsa ungt hade i stället grundat för en annan känsla runt klubben, där supportrarna känner att de återigen kan relatera till spelarna, förklarar Lawrence.
Det är lite den situationen som Chelsea befinner sig i. Många jag pratar med argumenterar att de hellre kommer femma, sexa med Frank Lampard som tränare och med Reece James, Mason Mount och Tammy Abraham från start, snarare än slåss om fjärde-, femteplatsen med Marcos Alonso och Gonzalo Higuaín.
Arsenal gick från en Champions League-final till att tvingas ransora för att hålla sig flytande. Det slutade med att man utmanade om ligatiteln och spelade underhållande fotboll. Och även om det inte räckte hela vägen fanns det alltid något att hämta i den sprudlade ungdomsverksamheten.
Än en gång verkar det som att klubben anser sig ekonomiskt underlägset de allra största. Man kan säga vad man vill om det, Stan Kroenke och ägarsituationen - men i Ljungbergs uppflyttning signalerar klubben att det finns en plan.
En plan som alla verkar ställa sig bakom. En plan som Arsenal behöver, säger Amy Lawrence.
Vid första anblick verkade Freddie Ljungbergs gästlista till sin drömmiddag aningen platt och förutsägbar. Alla tre anses tillhöra toppskiktet genom tiderna inom respektive sport. Men kanske fanns det något annat där, kanske såg han hur dessa personer försökte bryta sig loss från vilka de upplevdes vara som aktiva.
Genom sitt kampanjande till den amerikanska kongressen utmanade Carl Lewis tankar och fördomar om vad en friidrottare bör ägna sig åt. Mike Tyson, som länge upplevdes omöjlig att ha att göra med, har finansierat och startat organisationer för hjälpa barn med svåra förhållanden hemma. Och Sócrates? Ja, han tog en doktorsexamen och skrev kolumner om ekonomi i flera rikstidningar.
Ljungberg ansågs aldrig vara en naturlig ledare eller en framtida tränare. Nu har han på rekordtid tagit sig hela vägen till Arsenals A-lag, där han har fått en nyckelroll i klubbens framtidsplaner.
Så, ser Arsenal på Ljungberg som en framtida huvudtränare?
- Vi får se. Men jag är övertygad om att Freddie skulle ha varit den första att säga: “Nu tar vi det lugnt, vi ska göra vårt bästa och sen får vi se vad som händer”, säger Lawrence.